torsdag 27 december 2007

Kontrast på Dunkers i Helsingborg

Jag håller instinktivt andan när jag sticker in huvudet genom dörren till det idylliska utedasset, sniffar försiktigt till och upptäcker till min lättnad att Caroline Mårtensson givit visst avkall på autenticiteten. Men golvet är, precis som man kan vänta sig, fullt av porrtidningar.

Installationen ingår i utställningen Kontrast på Dunkers Kulturhus i Helsingborg (t o m 6.1), där nio konstnärer med lokal anknytning visas i mycket generösa presentationer. Urvalet är brett: unga, knappt färdigutbildade konstnärer samsas med veteraner och konsthantverkare.

Och det mesta är riktigt bra. Bisse Thofelts förryckta skulpturmaskiner, Marja Sikströms grovhuggna och mytiska träskulpturer, Gerry Johanssons fotografiska ensamvandringar genom Kvidinge, Hans Egede Scherers skumgummiteckningar, och så vidare.

Mest fascinerande är Tomas Gilljams film, där en flygplansmodell gör sig redo för start i ett landskap som han byggt upp i sin lägenhet. Detaljerna är helt formidabla – hur lyckas han till exempel simulera luftdallret från de varma motorerna? Och när modellen rullar förbi lägenhetsfönstret är det som att träden på utsidan inte ruskas om av vinden, utan av draget från planet.

(Publicerad i Sydsvenskan den 27 december 2007)

onsdag 19 december 2007

Eva Källman på Estetica



I en del målningar skulpterar Eva Källman fram sina motiv med palettkniven (Galleri Estetica i Malmö, t o m 19.12). Färgen ligger i tjocka lager, ibland blanka, ibland torra och gryniga, men alltid i utsökta kombinationer. Hennes behärskning av färgerna är total och hon tycks kunna göra vad som helst med dem utan att det känns krystat.

Som alltid i Källmans måleri står flickan i centrum. En enkel gestalt med klänning, ibland ansiktslös, ibland med enkelt skissade drag och ofta omgiven av symboler som fågeln, fönstret och den vuxna kvinnan. Hon håller om flickan, som för att presentera eller framhålla henne inför ett sällskap – eller kanske för att beskydda henne? Det kan vara en moder, någon annan kvinnlig släkting eller en älskad skolfröken.

Det finns mycket värme och trygghet i de enskilda bilderna, men sammantaget blir känslan en annan. Den ideliga repetitionen av motivet skapar snarare oro och frågor. För inte upprepar man väl ljusa minnen på det här sättet? Känslan blir snarare att måleriet beskriver en brist, en sorg, en frånvaro – något förlorat eller aldrig upplevt. Och då blir frågan om vilka flickan och den vuxna kvinnan i bilderna egentligen är nästan skamlöst privat och gripande.

(Publicerad i Sydsvenskan den 19 december.)

torsdag 13 december 2007

Lena Ignestam på CirkulationsCentralen



Det är oftast värt besväret att cykla ut till CirkulationsCentralen (och Wuthering Heights) på Nobelvägen. Årets höjdpunkt var Kristian Körners utställning i höstas, där en svagt belyst och mycket verklig vaxfigur satt och slumrade på en stol. Det uppstod en påträngande och kuslig stämning i rummet av detta mycket enkla grepp.

Året slutar i samma känsloläge med Lena Ignestams Morph Estate II (t o m 16.12). En enorm, smältande stuckatur breder ut sig i taket, där lampan liksom kämpar för sin existens i mitten av den överdimensionerade utsmyckningen. Ignestam har visat samma typ av rinnande stuckaturer förut, men då i normalstorlek. Upplösningen av materialet är en metafor för samhällsförändringar, och den groteska storleken tillför ett alarmerande och panikartat element.

Utställningen visar styrkan i det platsspecifika, och demonstrerar vilka möjligheter Cirkulationscentralen har som utställningsrum. Möjligheter som för övrigt utökas nästa år, då galleriet lanserar sitt On the Wall-projekt, där oetablerade konstnärer erbjuds plats på en alternativ vägg parallellt med de ordinarie utställningarna. Ytterligare en anledning att hålla cykeln välsmord och pumpad.

(Publicerad i Sydsvenskan den 13 december 2007)

Diskussionskväll på Teater Terrier

Teater Terriers diskussionskväll om deras genomsågade föreställning Best of Dallas ägde rum i tisdags, och foajén på Norra Vallgatan var fullstatt. Jag är mycket förtjust i initiativet; det diskuteras alldeles för lite om konst och kultur. Konstutövare förväntas tiga och svälja dålig kritik, att bemöta den är tabu och betraktas som en löjlighet. Men varför det, egentligen?

Tillställningen blev i mångt och mycket en möjlighet för de delar av publiken som gillade pjäsen att bedyra sin lojalitet, och i vittnens närvaro äntligen få tillfälle att redovisa alla teoretiska referenser de upptäckt. Författaren Albin Balthasar Lundmark berättade om sin upplevelse, som närmast kan liknas vid en postmodernistisk orgasm, och jämförde sitt långa filosofistudium med att traggla en tråkig spelmanual, och att Best of Dallas hade känts som det efterlängtade spelbrädet, men ställde också frågan om det är rimligt att begära den teoretiska kompetensen av publiken. Jag minns inte riktigt vad han fick för svar, men det märktes att detta var något av förställningens kärna. En fysisk manifestation av postmodern filosofi och dess föreställningar om kroppen och objekt/subjekt.

Men vari ligger egentligen det nyskapande och revolutionernade med att använda postmodern filosofi i konsten? Är det tvärtom inte rätt anakronistiskt?

Diskussionskvällen gav mig inte direkt några nya ingångar i föreställningen, det blev inte tydligare vad de ville undersöka med den och varför det språk de valt var nödvändig för denna undersökning. Men det var ett öppet och positivt samtal om konst som jag alla gånger vill se mer av. Måtte detta bara vara början.

tisdag 11 december 2007

Anders A på Leonard


Det har alltid varit kul att se Anders A ställa ut på Galerie Leger. Hans konst, ofta rosaglittrande och plastpärlebelamrad, har kontrasterat till Legers strama och högtidliga lokaler på ett sätt som givit upplevelsen ett klart mervärde.

Nu experimenterar Anders A emellertid med att närma sig ”sitt rätta element” genom att ställa ut i gallerian Leonard på Möllan (till den 15.12). Här – bland de bisarra möbelbutikerna med svanfåtöljer, förgyllda rokokotroner och sovrumsspeglar för jättar, och med krimskramsaffärerna med blinkande lampor, flamingos och bordsfontäner på armlängds avstånd – smälter hans konst inte oväntat in på ett annat sätt.

Med kärlek, tålamod och stort hantverkskunnande plockar han upp material som ofta slentrianmässigt avfärdas som ”kitsch” och sätter samman dem i nya konstellationer. Pärlorna slingrar sig runt rosa plastkorgar och asiatiska videospelsmotiv. De pagodliknande dockskåpen har utvecklats till rena fågelhus. På ett av dem glittrar taket så starkt att man inte borde titta på det utan en sotad glasskiva framför ögonen.

Det är ett spännande försök att nå en ny publik. Kommer inte människorna till konsten, får man ta ut konsten till människorna. Men projektet är dubbelt: det handlar förstås också om att få konstflanörerna och samlarna att våga sig ut ur Gamla Västers trygga famn.

(Publicerad i Sydsvenskan den 11 december)

Sonia Delaunay på Skissernas Museum

Sonia Delaunay
Skissernas Museum, Lund
Till den 10.2 2008




1915 eller 1916 satt Sonia Delaunay (1885-1979) i husarrest i sex veckor, anklagad för spioneri. Hon bodde då i Portugal, dit hon och hennes man Robert Delaunay (1885-1945), också känd konstnär, hade sökt sig under världskriget. Hon arbetade ofta vid havet med att måla stora cirkelmönster och färgskivor av regnbågar och solar. Högst suspekt, tyckte militären när de fick syn på målningarna, och misstänkte att de var del i någon sorts signalsystem för främmande ubåtar. Det måste ha varit chockerande för Sonia Delaunay att anklagas och frihetsberövas för något sådant – men samtidigt tror jag också att hon måste ha känt ett visst mått av tillfredsställelse. Hon jobbade nämligen hela sitt liv med att på olika sätt föra ut och integrera konsten i verkligheten. Husarresten måste ha varit det mest konkreta kvittot på framgång i det avseendet.

Paret Delaunay tillhörde allt sedan de gifte sig 1910 eliten inom den framväxande modernismen i Paris. Deras gemensamma projekt var ”simultanismen”, som delvis just syftade till att sammansmälta konst och verklighet. Sonia Delaunays sätt att lösa detta var bland annat att sy kläder i starka och kontrasterande färger, mönstrade så att de skulle korrespondera med omgivningen. På utställningen på Skissernas Museum finns några exempel – jag hade gärna sett fler – på hur detta lyckades i praktiken. Allra bäst är fotografierna av kvinnor och bilar, där kvinnornas kappor och hattar förhåller sig till bilarnas lackering på ett otroligt läckert sätt.

Detta var delvis ett pedagogiskt projekt. Tygernas mönster var i praktiken abstrakt konst – denna nyligen introducerade och ofta missförstådda konstart. Men det var också ett feministiskt projekt, eftersom hon med de egensinniga mönstren gjorde kvinnan och hennes klädsel till företrädare för det moderna.

På utställningen visas förutom fotografier ett stort antal tygprover från Sonia Delaunays ateljé, målningar, återuppsydda kläder, dräktskisser till teater- och dansföreställningar och avbildningar av större offentliga verk. En referens som då och då gör sig påmind är den abstrakta pionjären Hilma af Klint (1862-1944). De båda konstnärerna kan knappast ha kommit i kontakt med varandra – af Klints konst skapades dessutom helt oberoende av dåtidens konstvärld och visades inte förrän 1986. Men de rent visuella (inte innehållsmässiga) släktskapen är påtagliga – särskilt i Skissernas Museums Delaunay-klenoder som hänger i den permanenta utställningen en våning ner: tre monumentalmålningar som gjordes till luftfartspaviljongen på världsutställningen i Paris 1937. De skildrar olika aspekter av ett flygplan: propellern, motorn och instrumentpanelen, och plockar på ett mycket elegant sätt fram skönheten och det sensuella hos maskinen och motordetaljerna. Det är slarvigt att det i själva Delaunayutställningen saknas exakta hänvisningar om var man kan hitta dessa mästerverk. Är man inte påläst om museets samlingar riskerar man att missa dem – hemska tanke…

(Publicerad i Sydsvenskan den 11 december)

fredag 7 december 2007

Teater: Det är lördag och alla har gjort fel

Det är lördag och alla har gjort fel
Teater Fortuna
Inkonst, 5.12
Manus: Anna Rosengren
Regi: Johanna Bång och Sofie Kuchler
Med: Linda Nordberg Evehammar, Moa Skimutis, Hanna Svensson, Jessica Droppe


Fyra systrar i trettioårsåldern återses efter att ha varit åtskiljda rekordlänge. Den äldsta av dem, Tom (Jessica Droppe) har varit i frånvarande i tre månader, och bjuder sina syskon på middag i sin lägenhet. En efter en anländer de. Den optimistiska rörmokaren Grettel (Linda Nordberg Evehammar). Den konservativa småbarnsmamman Jerri (Hanna Svensson), som bär inneskor och dyker ner med sina fingrar i krukväxterna så fort hon kommer innanför dörren för att kontrollera om de behöver vattnas. Och sist den labila och naiva Japan (Moa Skimutis), som dryper av självhat och rädsla för världen. Samtalet runt middagsbordet kommer ganska snart in på barndomen. Om pappans svek när han lämnade familjen, och om mamman som dog av cancer när de var små. Jag tänker faktiskt inte berätta mer om själva handlingen här, för detta är en föreställning som man ovillkorligen måste se, och jag vill inte förstöra upplevelsen för någon.

Tematiskt handlar pjäsen om att hantera döden, denna mest självklara, men orättvisa och extrema del av tillvaron. Och om vårt ohejdbara behov av ritualer kring livets slutskede i en sekulariserad tid. Det blir så starkt och angeläget att mina initiala invändningar mot det Spice Girls-liknande persongalleriet och det utslitna tjatet om att ”män är djur” fullkomligt neutraliseras och blir oviktiga.

Manusförfattaren Anna Rosengren har skrivit en text som är så fokuserad att man lika gärna hade kunnat sitta med ryggen mot scenen. Därmed inte sagt att den är övertydlig eller att det visuella är överflödigt. Tvärtom – skådespelarnas samspel är lysande och de är precis så integrerade i varandra som syskon kan vara – som delar av samma kropp. Manuset är en perfekt kombination av konstnärskap och hantverksskicklighet. Rosengren trycker på välkända knappar från Festen, Viskningar och rop och Vildanden, men står i slutändan på stadiga och självständiga ben. Mitt i den drabbande upplevelsen utstrålar ensemblen också en tydlig glädje över att ha något att berätta – och stolthet över förmågan att kunna göra det på ett bra sätt. Och resultatet känns i hela kroppen.

(Publicerad i Sydsvenskan den 7 december 2007)

torsdag 6 december 2007

Konsttips 6 - 13 decemer 2007

1.
Clay Ketter har tidigare bl.a. visat otroligt snygga collage av byggmaterial – cement, spackel, trä, tapeter etc. När han nu visar foton av rester av hus som förstördes under Katrinakatastrofen 2006, skiljer sig dessa rent visuellt inte mycket från de abstrakta collagen, trots att innehållet är så radikalt annorlunda.

I projektrummet för unga konstnärer visar den konsthögskolestuderande Eric Length teckningar av anemiska och snoriga barn, som samtidigt utstrålar mystisk vishet. Utställningen har rubriken ”Fountainhead”, efter Ayn Rands geniala roman från 1943. Under senare delen av utställningsperioden tar målaren Viktor Rosdahl över i projektrummet.
Clay Ketter, Eric Length
Galleri Magnus Åklundh, Monbijougatan 17G, Malmö
7.12-26.1


2.
Att se Björn Wessmans färgsprakande målningar är som att sitta med John Lennon i båten i ”Lucy in the Sky with Diamonds” – with tangerine trees and marmelades skies…
Björn Wessman: ”Routes de Frances”
Galerie Leger, Engelbrektsgatan 5, Malmö
Till den 15.12


3.
Anna Petters tar teckningskonsten ett snäpp vidare genom att jobba med stora skuggprojektioner och otroligt snygga och otäcka ljud.
Anna Petters
Galleri Rostrum, Västergatan 21, Malmö
Till den 9.12

tisdag 4 december 2007

Grafik på Ystads Konstmuseum

Per Kirkeby, Asger Jorn, Antje Nilsson
Ystads Konstmuseum
Till den 20.1



Asger Jorn, litografi

Just nu är det fyrverkeri på översta våningen på Ystads Konstmuseum. Två av Danmarks riktiga tungviktare – Per Kirkeby (född 1938) och Asger Jorn (1914-1973) möts i en match där Kirkeby står för explosionerna med sina monumentala monotypier och Jorn för färgspraket med sina litografier och träsnitt. På våningen under visar malmökonstnären Antje Nilsson bland annat etsningar. Som helhet blir utställningen således något av en uppvisning i olika grafiska tekniker, där man får möjlighet att reflektera över vilken teknik som passar för vilket uttryck, och vad själva tekniken kan bidra med rent konstnärligt.

Monotypi går ut på att man gör en målning på en plåt, som man sedan trycker av på ett papper. Tekniken medger bara ett tryck, och förlagan görs ofta spontant, utan några skisser. Processen måste även vara relativt snabb, eftersom färgen annars torkar.

Kirkeby har hämtat motiven till sina monotypier från naturen. Raka furor som exploderar eller trycks ihop till vedträn, knotiga pilar som sträcker sig mot himlen som spökträd i en tecknad film och annan skissartad vegetation. Just det snabba handlaget märks tydligt och bidrar till den explosiva känslan i verken.

Litografier kan till skillnad från monotypier tryckas i obegränsad upplaga. Som underlag används en plan kalkstensyta. Motivet ritas i olika etapper på stenen som sedan behandlas och färgas in i en invecklad process. De olika färgerna trycks i omgångar, lager på lager, vilket ofta märks genom att färgerna överlappas och ligger ovanpå varann. Asger Jorns litografier är halvabstrakta och vilda, varje verk är en färgkaskad som formligen sprutar av otyglad energi.

Träsnitten från 1971 ger ett helt annat intryck, och här är det väldigt tydligt hur tekniken påverkar och blir en del av resultatet. Det krävs stor precision för att karva fram motivet i träskivan och utrymmet för krusiduller är begränsat, vilket ger ett reducerat och stramt uttryck. Ofta ser man träets ådringar i trycken – antingen bara för det är snyggt, eller för att de bidrar med effekter, till exempel vattenglitter. Dessa träsnitt är definitivt utställningens höjdpunkt och har klarat tidens tand betydligt bättre än de fullproppade litografierna.

Antje Nilsson visar också grafik, närmare bestämt etsningar. Det är väldigt enkla motiv, ofta med korta texter. Bokstäverna är spretiga och osäkra och det är tydligt att Nilsson vill visa att man måste rista in dem spegelvänt i plåten, vilket får verken att skrika ”Jag är ingen simpel teckning – jag är en etsning!”. Och vad är mest värt: en unik teckning, eller ett tryck i en exklusiv och traditionsrik teknik?

Just eftersom utställningens fokus så starkt ligger på olika grafiska tekniker, hade det gett mycket med någon form av pedagogiskt material kring detta. Thomas Millroths text i Kirkebykatalogen är en bit på vägen, men det hade inte skadat med en rejäl och informativ ”Grafik – så funkar det!”

(Publicerad i Sydsvenskan den 4 december 2007)

måndag 3 december 2007

Dans: Helkväll med Helena


Helkväll med Helena
Koreograf: Helena Franzén
Gästspel på Skånes Dansteater, 1.12
Med Ian Butler, Danielle Dietz, Sylvie Géhin, Anna-Leena Järvelin, Morgan Karlsson, Lava Markusson, Nir Veledniger, Idan Yoav, Karen Margrethe Aunsholt, Annika Hyvärinen


Skånes Dansteater har haft besök av sin norrländska motsvarighet Norrdans i helgen. Och den Helena det handlar om är koreografen Helena Franzén, som på senaste tiden bland annat uppmärksammats för verket Apart, där hon samarbetade med rockbandet Silverbullit och instruerade dansarna via e-post.

Det första av helkvällens två verk är Delicious Liquids från 2005. Fyra kvinnor har tebjudning i en mysigt inredd lägenhet. De rör i kopparna med spretande lillfingrar medan lättsmält jazz strömmar ur radion. Rörelsemönstret känns igen från det parodiskt kvinnliga manér som brukar anammas av dragqueens.

Men denna civiliserade och hyperfeminina stämning bryts med jämna mellanrum av Serge Gainsbourg-musik, under vilken dansarna en efter en träder ur sina förfinade roller och gör vad som faller dem in. Röker pipa, söker njutning, äter choklad, bär sig åt.

Föreställningen riktar sig väldigt aktivt ut mot publiken, som ständigt bjuds in med djupa blickar och gester. Ljuset i salongen är tänt, som för att upphäva distansen till scenen. Det tycks finnas ett stort mått av improvisation i detta kontaktsökande, som ibland funkar bra, men som också kan bli utdraget och tjatigt. Den småtrevliga och putslustiga stämningen känns till slut lite slapp.

Någon sådan känsla finns definitivt inte i kvällens andra stycke Tip of the Tongue från i år. Det utspelar sig på en nergången bakgata, där sex udda existenser i illa sittande kläder råkar sammanföras. Jukka Rintamäkis musik börjar med ensliga och ekande smällar av brustna strängar, som på ett genialt sätt skapar en bild av gatans arkitektur. Under föreställningens gång utvecklar sig musiken i hetsig och suggestiv Bo Hansson-Sagan-om-ringen-anda, perfekt för den stundtals våldsamma handlingen. De utstötta och slitna karaktärerna på scenen iakttar och utmanar varandra, jämför sina krafter och försöker hävda sig – men också älska under gatans hänsynslösa lag. Ensemblespelet är häpnadsväckande och minutiöst synkroniserat.

Föreställningen slutar med en coda där Nir Veledniger och Danielle Dietz blundande står i en stark ljuskägla och rör sig i mjuka och spastiska rörelser, som om de lyckats frysa ögonblicket alldeles före orgasmen. Vinddraget från en fjärilsvinge hade varit mer än nog...

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 3 december 2007)

söndag 2 december 2007

Dans: Aurum på Palladium

Aurum
Av Björn Elisson och Marianne Linder
Anja Birnbaum, Love Källman, Sebastian Lingserius, Moa Westerlund
Palladium 30.12



Anja Birnbaum, Aurum

Det är andra gången koreografen Björn Elisson och poeten Marianne Linder utgår från alkemin i ett gemensamt verk. Det är inte svårt att förstå konstnärers eviga fascination för denna bespottade pseudovetenskap. Strävan efter att framställa guld (aurum) på konstgjord väg berättar mycket om människans natur, hennes svagheter och drifter. Nyfikenhet, fåfänga, längtan efter rikedom. Ett annat tema i alkemin är förändringsprocesser, att gå från ett stadium till ett annat. Dessutom finns det viktiga likheter mellan konstnärens och alkemistens arbete. De jobbar båda mot samma mål: att ur simpla material framställa något ädelt och lysande. Här är alkemisten för evigt dömd att misslyckas, medan konstnären har alla möjligheter att nå målet. Men med Aurum lyckas Björn Elisson bara sådär…

Föreställningen börjar maffigt med Anja Birnbaum som iklädd en enorm puppaliknande krinolin skrider över scengolvet med oerhörd värdighet. Lars Åkerlunds musik surrar fram och tillbaka i rummet som en slända. Efter ett kort mörker träder hon fram igen, befriad från skalet, förlöst. Det är mycket snyggt, och föreställningen innehåller många sådana här minnesvärda bilder – en annan är den galjonsliknande slutposen i Moa Westerlunds och Sebastian Lingserius långa duett.

Men som helhet når Aurum inte fram till mig. När föreställningen plötsligt är slut har jag knappast upplevt den rörelse ”från kaotiskt mörker till en zon av guld” som utlovades. Istället är det i de enskilda insatserna behållningen sitter. Allra bäst är Love Källmans solo, där han krälar på golvet likt en reptil som kämpar för att ta sig ur sitt ägg. Första delen framförs i tystnad – de enda ljuden som hörs är hans dovt knakande axel- och fotleder när han intar den ena omöjliga posen efter den andra.

Denna scen ska egentligen framföras på ett underlag av genomskinligt, geggigt slem, som dansaren blir helt täckt av under sin krälande dans. Det är synd att detta inte ingår i turnéversionen. Jag menar inte att Källman behöver hjälp av några effekter för att framhäva sammanhanget, men det hade onekligen varit häftigt att få se. Som av en underbar slump tycktes han dock vara en smula snuvig under föreställningen, och plötsligt glimmade det till av en tunn sträng från näsan. Verkligheten grep in i konsten och satte pricken över i.

(Publicerad i Sydsvenskan den 2 december)

Dave Allen på Elastic

Det är ingen nyhet att rockmusikens rebellstatus är en myt, och att den i själva verket är högst reaktionär och lika styrd av konventioner som en högmässa. Men jag har aldrig sett det så elegant demonstrerat som på Dave Allens utställning på Elastic (t.o.m 15.12). Han visar två filmer. Först ett sjok ur en konsert med rockbandet Thin Lizzie, som sen övergår i Terry Rileys In C från 1968 – ett extremt minimalistiskt stycke för orkester på cirka 45 minuter. Trots att det är ”min” typ av musik har jag aldrig tålt verket – de gälla och osköna åttondelarnas huggande i trumhinnan har alltid fått mig att ge upp efter tio minuter.

Men på Elastic blir det annorlunda. Här är det Thin Lizzie som tråkar ut mig. Låtarnas uppbyggnad, musikernas åmande och gitarrjuckande, publikens händer i luften – allt är så evinnerligt förutsägbart. Och det bara maler på. Den minimalistiska musiken kommer som en befrielse, trots att den om någon borde kännas inrutad och förutsägbar. Den är utsökt bildsatt med en intervjufilm där Terry Riley sitter på en stol i kraftigt motljus vid ett vattendrag. Kameran rör sig långsamt över landskapet och zoomar in olika detaljer. Till slut förlorar man orienteringen. Landskapet skulle lika gärna kunna vara hämtat ur en målning av William Turner. Den gälla och högblanka musiken blir målningens fernissa.



(Publicerad i Sydsvenskan den 2 december 2007)

fredag 30 november 2007

Anna Wessman på CirkulationsCentralen

Som så ofta i Anna Wessmans konst handlar det om nödvändigheten och behovet av att göra sig hörd och verka för förändring. Ett av verken i utställningen på CirkulationsCentralen (t.o.m. 2.12) består av en pocketutgåva av Malmös modistförenings protokollbok för några månader 1918-1919. (En modist tillverkar damhattar.)

Det är rätt spännande att utifrån de knapphändiga och formella paragraferna försöka skapa sig en bild av verkligheten när de skrevs – som att läsa poesi där det författaren egentligen vill berätta ligger alldeles utanför det orden beskriver.

Men ur protokollen stiger det inte fram några rafflande historier – boken är snarare riktigt tråkig. Berättelserna kan handla om allt eller inget – facklig framgång lika gärna som fackligt fiasko. Men allra troligast högst ordinär facklig lunk.

Och det är väl knappast heller detta som Anna Wessman vill fästa uppmärksamheten vid, utan snarare det faktum att debatten om kvinnors rättigheter var högaktuell just vid den här tiden. Frågan om kvinnlig rösträtt hade stötts och blötts under hela 1900-talet, och inte röstats igenom i Riksdagen förrän just 1919. Kvinnor fick även rätt till vissa ämbeten. Det demokratiska arbetet kvinnorna bedriver i modistföreningen blir en symbol för det större demokratiska sammanhang de släpptes in i samtidigt.

(Publicerad i Sydsvenskan 28 november 2007)

onsdag 21 november 2007

Teater Terrier bemöter kritiken

Igår publicerade upphovsmännen bakom Best of Dallas ett pressmeddelande där de kommenterar de överlag dåliga recensionerna (se t.ex. min här nedan). Det är lite fånigt att de spelar överraskade, men samtidigt är det bra att de bemöter kritiken. Inte för att jag får några nya insikter eller ingångar genom pressmeddelandet, utan för att det är bra med diskussion.

Konstnären Markus Öhrn frågar sig varför recensenterna inte har intresserat sig för orsakerna bakom de konstnärliga valen. Han säger att det känns som om de konstnärliga motiven avsiktligt har missförståtts.

Regissören Anders Carlsson beklagar att recensenterna har missat vilken tradition föreställningen "placerar sig i teaterhistoriskt och i relation till samtida teater".
Vi sysslar inte med dramatisk teater, det har vi lämnat för att undersöka något annat och okänt för oss. Det är beklämmande att svenska recensenter är så eniga i underkännandet av den undersökningen. De uppfattar våra konstnärliga val som misstag, som om vi skulle ha slarvat oss igenom processen. Det blir extra märkligt eftersom Best of Dallas är ett projekt där de teoretiska och konceptuella motiven genomförts med ovanlig precision och konsekvens.

Grundfrågan är om bristen sitter i recensenternas (och publikens) uppfattningsförmåga, eller i Teater Terriers förmåga att kommunicera sina idéer. Man kan självklart vara hur konceptuellt konsekvent som helst, men om detta inte når fram kanske man ska överväga möjligheten att det finns brister i presentationen?

Markus Öhrn konstaterar att det hittills bara har varit män över 40 som har recenserat föreställningen, och efterlyser yngre och kvinnliga röster. Jag håller med, det hade varit intressant att ta del av. Jag har hittills bara hittat två: Thérese Hammarnummer.se och bloggen Slackers View. Hammar är inne på samma linje som sina manliga kollegor, medan bloggaren känner sig lite mer omtumlad och positiv.

Jag väntar med spänning på fler röster om föreställningen. Förhoppningsvis kan det leda till en diskussion om konst, som för en gångs skull tar avstamp i ett konkret verk och inte i principer och teorier.


Uppdatering den 22 november

Idag skrev Barbro Westling i Aftonbladet: Fånigt, men det fastnar

Krönika: Urvattnat språk och dålig självinsikt

Jämställdheten i kulturlivet var temat för säsongens sista SPIK-samtal som ägde rum på ett fullsatt Jeriko i måndags. I panelen satt Birgitta Englin, VD för Riksteatern, konstarbetaren Sune Nordgren, genusvetaren Vanja Hermele och filmaren Anna Hylander. Vanja Hermele konstaterade att det råder ett apartheidsystem i kulturlivet, där mansdominerade konstarter gynnas på bekostnad av kvinnliga, och att kvinnor har svårare att slå sig fram.

Men hur kan läget vara så allvarligt inom just kulturlivet? Borde inte just kulturen med sin öppenhet och sitt radikala arv vara den bransch som kommit allra längst på jämställdhetsområdet? Tydligen inte. Panelen var överens om att grundproblemet är att kulturlivet lider av en gravt bristande självinsikt om sitt jämställdhetsproblem. Man TROR att man är förträfflig och radikal, och därför saknas incitament att vidta några åtgärder
– Man klappar varandra på ryggen för att man är så fina och duktiga, sa Vanja Hermele. Man talar om hur man ”ställer saker och ting på ända” – men gör det inte. Teatern ÄR inte radikal när det gäller jämställdhet.

Det kan finnas många orsaker till detta glapp mellan självbild och realitet. Själv tror jag att problemet delvis är språkligt. Tröskeln för att använda stora och omvälvande formuleringar är nämligen extremt låg inom kulturen – och kritiken. Teaterfolk, konstnärer och curatorer är mästare i att klä texterna till sina arrangemang med ord som ”utforskning”, ”ställa på ända” och ”utmana invanda förställningar” – och vi kritiker är ofta mästare i att repetera dem. Begrepp som i sin grundbetydelse har en stark innebörd har blivit slentrianmässig jargong – något man tar till, antingen för att alla andra gör det, eller för att man vill göra konsten eller teaterföreställningen märkvärdigare än vad den är.

Ta till exempel Marcel Duchamps verk L.H.O.O.Q (1919), där han har målat ett elegant pipskägg på Mona Lisa. Jag har inte svårt att föreställa mig att någon skulle kunna analysera detta verk som en ”utforskning av vad kön egentligen är” eller att ”verket ställer våra föreställningar om manligt och kvinnligt på ända”. Som läsare har man vant sig vid den här typen av formuleringar utan att fråga sig: Stämmer detta? Ställs mina föreställningar om manligt och kvinnligt på ända för att någon målar ett pipskägg på Mona Lisa? Kan man ens tänka sig att skägget gjorde folk förvirrade år 1919? Presenterar verkligen verket några nya insikter om kön? Förmodligen inte. Analysen saknar alltså täckning.

Överdrifter om vad ett verk representerar leder till devalvering av ordens egentliga innebörd, vilket på sikt gör att vi förlorar våra viktigaste verktyg för att beskriva och diskutera problemen i samhället och konstlivet. Ett hyss är ett hyss och inte omvälvande forskning. Och bristande jämställdhet på kulturområdet är ett problem, men inte apartheid.

(Publicerad i Sydsvenskan den 21 oktober)

Fotnot:

Notera att Ulf Ekman är inne på samma språkliga linje som jag i dagens Världen Idag. Gudomligt sammanträffande?

Mångfalden av ord och åsikter skapar en farlig inflation, en utspädning både av ordens egentliga innehåll, av åsikternas sakliga förankring och av den mer djupgående reflektionen över sanningen, som det borde ges mer utrymme för.

måndag 19 november 2007

Teater: Best of Dallas

Best of Dallas
Av Anders Carlsson och Markus Öhrn
Teater Terrier, 17.11
Med Elmer Bäck, Rasmus Slätis och Jakob Öhrman
Regi: Anders Carlsson




När houseduon The KLF 1992 skulle lämna musikbranschen efter att ha regerat världens dansgolv och hitlistor under 90-talets första år, bestämde de att de skulle bränna sina skepp ordentligt, och inte ha någon återvändo. Aktionen skulle ske på BRITS-galan, under framförandet av deras hit 3AM Eternal. Idén var att låta ett punkband mangla sönder låten, samtidigt som de själva skulle såga benen av en levande elefant med motorsåg. Detta blev praktiskt svårgenomförbart, varför de nöjde sig med att i slutet av framträdandet beskjuta publiken med kulspruta (lösa skott) och lämna den uppklädda galan med buller och bång efter skottlossningen.

Det känns som att Teater Terrier med sin sista föreställning Best of Dallas har tänkt sig en liknande sorti. Istället för att lösas upp i tysthet, eller med en grand final, gör de en föreställning som slutar i en (simulerad) buskisorgie i incestuös bögporr, och har därtill tangerat piss- och djursex under resans gång.

Själva konceptet är det inget fel på: att först visa en scen ur Dallas, som sedan återskapas på scenen under en ”filminspelning”, där man både kan se skådespelarna in action, och själva resultatet, som live-klipps på TV-skärmarna. Det är nyskapande och mycket väl genomfört.

Men handlingen och agerandet duger inte. Det hela ska väl vara nån sorts undersökning av manlighet och manligt maktspel – men exakt vari ligger själva undersökningen? Och vad är den bakomliggande teorin? Att machoideal egentligen är latent och tillbakatvingad homosexualitet? Gäsp… Det är som om Stefan och Krister skulle utforma en performance om genus tillsammans med konstnären och slafspellen Paul McCarthy.

(Publicerad i Sydsvenskan den 19 november 2007.)

söndag 18 november 2007

2 Norénpjäser på Intiman

Lars Norén: Distans & Om ljuset
Malmös dramatiska teater, Intiman, 16.11
Regi: Thomas Müller
Med Fredrik Gunnarson, Birte Heribertson, Karin Lithman, Eva Millberg, Erik Olsson, Håkan Paaske, Alfred Krantz/David Wangen



Erik Olsson i Efter ljuset.

Två par, isolerade i en sommarstuga i två veckor. Förutsättningarna i Distans är optimala för Lars Noréns sökande efter outhärdliga och tillspetsade situationer. Det är en njutning att se dem inta stugan efter den långa bilresan. Den sunkiga fukten och unkenheten går rätt ut i publiken genom Kirsten Thomsens scenografi – en diskbänk, några korgstolar och plastmöbler för terrassen.

Båda pjäserna handlar om oförmågan och oviljan att diskutera saker som verkligen betyder något. Karaktärerna håller sig desperat fast i det kallpratsformulär som mänskligheten arbetat sig fram till i fikarum och hissar under den ständiga rädslan för Den Pinsamma Tystnaden. Så fort någon trevar efter allvar, klipps det av med en slentrianmässig kommentar om vädret, eller hur vackert allt är. Det är ett samtalsklimat där man kommer varandra nära endast under gräl. Och då är det för sent. Och förstört.

I Om ljuset reser lärarstudenten Elias med sin flickvän Helen till mörkaste Norrland för att besöka hans föräldrar. Hon för att berätta att de väntar barn. Han för att tala om att han mött Gud och blivit frälst. I nästa scen sitter han på mentalsjukhus, insvept i en landstingsfilt. Visst kan han ha drabbats av en riktigt psykos, men det kan egentligen lika gärna vara övertrampet att diskutera existentiella ting i det utkylda föräldrahemmet som förpassar honom till dårhuset. Han förlorar kontakten med flickvännen och barnet, men några år senare möts de alla hos föräldrarna igen – och nu finns det en ny man i flickvännens liv. Återigen upplagt för tillspetsade situationer.

Stoffet i Om ljuset är betydligt tyngre och angelägnare i sitt kretsande kring liv, barn, psykisk sjukdom, tystnad och religion. Distans är mer ett socialt och språkligt experiment i isolerad miljö, kryddat med igenkänningshumor. Det är extremt välgjort, men samtidigt också ganska bagatellartat, även om Norén skapar eggande gåtor om vilka det egentligen är som sitter där i plaststolarna.

Skådespeleriet är genomgående på topp, särskilt Fredrik Gunnarsons förvandling från den Bosnientraumatiserade machopolisen i Distans, till den mjuke nye pojkvännen i Om ljuset. Och jag är mycket tacksam över att vi slipper se en vuxen skådespelare som barnet. David Wangen gör ett exemplariskt jobb, och får med sin blotta närvaro publiken att sitta som på nålar.

(Publicerad i Sydsvenskan den 18 november 2007)

fredag 16 november 2007

Dans: MELO på Palladium

Livekonstkollektivet MELO: C/O
Palladium, Malmö
Louise Hultén, Anders Jacobsson, Olle Svensson, Josef Palm




Det finns ingen handling och inga karaktärer, men det är ganska lätt att läsa in en berättelse om några unga mäns stormiga vänskap under ett par förtrollade och festfyllda sommarnätter, förslagsvis precis efter studenten. Föreställningens enda kvinna finns med som en störning, en irriterad morsa som betraktar grabbarnas rumlande med tålmodig tolerans, men som till slut stormar in i pojkrummet och stänger av den skrålande musiken med ett brak.

De tre dansarna tumlar omkring varandra och flätar samman ben och armar i invecklade Capoeiraliknande system. De griper tag i varandra – ömsom för att fånga upp den som faller, ömsom för att hindra den som är på väg att mucka gräl eller skämma ut sig inför ett potentiellt ragg. Det är ömsom brutalt, ömsom kärleksfullt.

Föreställningen blir som en rituell uppvisning av olika aspekter av nymornad manlighet. Anders Jacobsson står i sitt solo för det djuriska, där han testar sina nästan fåfänga rörelser i olika delar av scenrummet som för att pinka revir. Josef Palm utför en ekvilibristisk misshandelsdans, där han tar emot spark efter spark från en osynlig antagonist. Olle Svenssons soloinsats är nästan uteslutande vokal; två små haschiga och gulligt filosoferande monologer, riktade mot stjärnorna – eller den osynliga flicka som storögt ligger bredvid och avgudar hans valpiga sårbarhet. Här skapar han också föreställningens humoristiska och konstnärliga klimax när han med tillbakadragen och Gösta-Ekmansk fumlighet undersöker sin kropp i ljuset av ett ensamt lysrör. Det är riktigt snyggt. På det hela taget är det en lättsam och underhållande föreställning i gränstrakterna mellan dans, nycirkus och performance.

(Publicerad i Sydsvenskan den 16 november 2007)

lördag 3 november 2007

Wolfgang Stifter på Galleri Gamla Väster



På ytan ser det ofta ut som att den österrikiske konstnären Wolfgang Stifter arbetar mycket snabbt. Den brunröda och beiga färgen tycks i det närmaste ha kastats på dukarna och de figurativa element som ändå finns där verkar ha uppstått av en slump. På en ses Cicero hålla låda, en annan föreställer en sportfiskare med röd luva, en tredje olika djur på ett zoo. Men i vissa målningar träder det fläckvis fram en färglyster som känns helt främmande och malplacerad. Det är den omisskännliga lystern av patina – föråldrad, dammig färg – dessutom i helt annan färgskala.

Färgfälten kommer från originalmålningarna – egna verk från 80-talet – som Stifter av olika anledningar målat över med dessa, nya motiv som nu visas på Galleri Gamla Väster (t.o.m. 4 november 2007). Genom att använda färg från de gamla målningarna, gör han på ett mycket intressant sätt tiden till medskapare av de nya verken. Den gamla färgen är som några flaskor champagne av mycket förnäm årgång, som han bjuder runt i sparsamma mängder. Och när man väl ser/smakar den blir man varse lagringens avgörande roll, och hur annorlunda och mindre intressant resultatet hade blivit utan dess inverkan.

(Publicerad i Sydsvenskan, oktober 2007)

torsdag 1 november 2007

Dans: Lunchdans

Lunchdans
Skånes Dansteater
Koreografi: Peder Nilsson, Melody Putu, Katarina Wallmo, Vidar Maggason, Lidia Wos


Skånes Dansteater bjuder på fem korta dansstycken med musik ur filmens värld och soppa. Först en abstrakt fantasi baserad på musik ur bland annat Wong Kar-Wais In the mood for love. Minnena och associationerna från filmen flätas samman med intrycken från dansen – en ofrånkomlig och spännande effekt med filmmusik som är genomgående för hela föreställningen.

Tre av verken rör sig i någon form av krigskontext. Melody Putu har skapat ett stycke om kvinnor i det krigsdrabbade Afrika. Här smälter dans, musik, ljus, scenografi och kostym ihop till en sanslöst vacker helhet, som inte uppstår med samma hundraprocentighet under de andra verken. Kvinnorna är utsatta, men rör sig med kraft och stolthet, och ger musiken ytterligare en stämma med fötternas stamp.

Katarina Wallmos älskade är en het duett till Samuel Barbers skamlöst romantiska Adagio for strings hämtad ur Plutonen. Wallmo och Patrick Bragdell gestaltar ett kärlekspar som rör sig hetsigt och passionerat som för att hinna med så mycket som möjligt under sitt korta möte. Men är det ett verkligt återseende – eller en mikrodröm från en sekunds slummer i skyttegraven?

I Vidar Maggasons Lit dansar Peder Nilsson och Nathalie Nad-Abonji lite samma typ av duett, fast mindre passionerat och mer spefullt och humoristiskt. Samspelet är briljant och övertygar i varenda blick. Men att det inte är så lyckligt som det verkar, blir tydligt av Jonas Svenssons ångestfyllda karaktär som tycks röra sig på ett helt annat plan än de älskande. Kärleken och lyckan ligger i det oåterkalleligt förgångna.

Mot denna lite mörka bakgrund blir Smile av Lidia Wos en utmärkt final – en romantisk Chaplinfantasi med absurd humor som drar ner skratt från publiken och slutar i ett regn av rosenblad.

Föreställningen hade som helhet gärna fått vara lite mer dynamisk. Det hade till exempel varit spännande att få se någon jobba i det RIKTIGT korta formatet. Men man kan väl inte få allt under en timmes lunchrast…

(Publicerad i Sydsvenskan den 1 november 2007)

Doris Salcedo: Shibboleth på Tate Modern

Doris Salcedo: Shibboleth
Tate Modern, London
Till den 6 april 2008





En av de största konsthändelserna i London är när den årliga utställningen i turbinhallen på Tate Modern öppnar. Det är vanligen mycket spektakulära verk som installeras i det 180 meter långa och 38 meter höga rummet – som Anish Kapoors röda lurformade rör som sträckte sig genom hela hallen 2003, Olafur Eliassons artificiella sol 2004, och Carsten Höllers rutschbanor som fick köerna av åksugna londonbor att sträcka sig långt utanför byggnaden fram till i våras.

I jämförelse med sina föregångare talar den colombianska konstnären Doris Salcedo (född 1958) med betydligt mindre bokstäver i sitt verk Shibboleth som invigdes förra veckan (9.10). Själva hallen är tom, och verket består istället av en spricka som delar golvet i två delar. Nästan omärkligt börjar den vid entrégaveln och sicksackar sig genom hela lokalen, två decimeter som bredast och en meter som djupast.

Doris Salcedo jobbar i sin konst med att synliggöra de röstlösa, tystade och förtryckta – inte sällan med utgångspunkt i sitt hemlands stormiga nutidshistoria av gerillakrig och ”försvinnanden”. Tidigare har hon gestaltat lidande och förlust genom att utsätta intima och personliga föremål som skor och möbler för brutal behandling, till exempel genom att fylla en byrå med cement, eller stapla stolar i gigantiska högar (jämför med de outplånliga bilderna av högar av glasögon, löständer eller resväskor från Auschwitz).

Verkstiteln Shibboleth anspelar på det ord som det gammaltestamentliga folket gileaditerna använde för att identifiera och skilja ut flyende efraimiter vid ett vadställe. Den som uttalade ordet på ”efraimitiskt” vis dödades, och det ödet drabbade 42000 människor vid det tillfället, enligt Domarebokens tolfte kapitel.

Verket handlar alltså om segregation och sociala, politiska, kulturella och
ekonomiska sprickor - en fysisk gestaltning av begreppet vi-och-dom. Men det
är också en förebådelse om den västerländska civilisationens rämnande, till
följd av kolonialismen, kapitalismen och "vår" allmänna ondska, i kontrast
till de förtrampades genomgående godhet.

Personligen är jag ganska trött på socialkritisk konst som förenklar och förytligar komplicerade förhållanden på det här sättet, istället för att göra det som borde vara konstens specialitet och stora tillgång i samhällsdebatten, nämligen att nyansera, problematisera och fördjupa. Genom att välja de absolut enklaste förklaringarna till läget i världen reducerar Salcedo sitt verk till ett klyschigt och ytligt slagord som vi hört så oerhört många gånger förr.

(Publicerad i Sydsvenskan den 1 november 2007)

måndag 29 oktober 2007

Dans: On Three

On Three
Palladium 25.10
Koreografi: Rasmus Ölme
Musik: Jean-Louis Huhta
Medverkande: Emelie Johansson, Ingrid Lundmark, Henrik Vikman, Andy Zondag, Maria Öhman
Ges i Lund den 29.10




– You must unlearn what you have learned, sager jedimästaren Yoda till Luke Skywalker i Star Wars när han undervisar honom i Kraftens mysterier – kraften som bland annat ger en förmågan att lyfta saker med tankens hjälp. Den bakomliggande teorin är att de gamla och invanda föreställningarna sitter i vägen för den nya kunskapen, och måste raderas för att man ska kunna få en viss förmåga eller insikt.

Vad det handlar om i Rasmus Ölmes verk On Three är att uppnå ett tillstånd där tyngdkraften kan upphävas. Karaktärerna på scenen vet redan i början av föreställningen hur man når detta tillstånd i teorin. Under första akten prövar de sig fram, växlar blickar och testar olika steg och grepp. De iakttar varandra mycket uppmärksamt. Följer koncentrerat den som testar rörelserna, som när man följer någon som för första gången går på lina – ständigt beredd att ta emot. De småpratar, skrockar till, går ut i sidan och byter tröja som om den gamla blev för varm, och hela tiden utvecklar sig Jean-Louis Huhtas musik långsamt i lager på lager och allt högre intensitet.

Dansarna rör sig slafsigt och okontrollerat på ett sätt som vi inte är vana att se på en dansscen. De verkar ha befriat sig från dansens hantverk och manér. Alla teatrala element är bortskalade och dansarna verkar ”vara sig själva”. De döljer sig inte bakom professionella masker, vilket skapar en mycket utlämnande och intim stämning.

Det är som att det just är detta som är nyckeln till viktlösheten. Det är först när karaktärerna ”lärt sig av” med allt de tror sig veta om dans, som de lyckas uppnå det där magiska tillståndet. I andra akten händer det, tyngdkraften slutar att verka, och de tumlar omkring på golvet som astronauter i en rymdstation. Rasmus Ölme kallar det att ”falla horisontellt”, och det är mycket läckert och diskret löst genom att dansarna slungar sig mellan varandra över golvet, glidande på rygg och mage. På ett helt lysande sätt skapar de en illusion av viktlöshet och fallande.

Föreställningen känns som när man försöker kommat tillbaka till en dröm som man vaknat ur mot sin vilja – till exempel en dröm om att man flyger. Desperat ligger man i sängen och försöker tänka sig in i drömmen igen, ligga på samma sätt som när man ”var där” och somna om. Tyvärr fungerar det aldrig. Drömmen är borta och kommer aldrig tillbaka. Men i On Three lyckas det.

(Publicerad i Sydsvenskan den 27 oktober 2007)

onsdag 17 oktober 2007

Radiomanus: Turnerpris-retrospektiv på Tate Britain

Turnerpriset 1984-2006
Tate Britain, London
Till den 6 januari 2007



Stillbild ur film av Gillian Wearing, vinnare av 1997 års Turnerpris.

Påannons
Nu konst, för i Storbritannien är det Turnerpristider. Det är ett uppmärksammat och omdebatterat pris på 25000 pund som går till en konstnär som gjort särskilt bra ifrån sig under året som gått.

För några veckor sedan rapporterade vi här i Kulturnytt om att flera av de mer framstående konstnärerna som fått priset mest tyckte att det var jobbigt med uppmärksamheten och förväntningarna i samband med utmärkelsen. Men nu är det alltså snart dags igen, för nästa vecka öppnar utställningen med årets nominerade. Och på Tate Britain i London öppnade förra veckan en retrospektiv över prisets 23 åriga historia där alla de vinnande konstnärernas verk finns med. Tor Billgren har varit där.

Rapport
Att vissa konstnärer har upplevt att priset varit till mer till besvär är egentligen inte konstigt. För det primära och uttalade syftet med Turnerpriset har alltid varit att skapa uppmärksamhet kring samtidskonsten, vilket då ofta har skett på konstnärernas bekostnad när tabloiderna satt sina skandalsökande rubriktänder i deras halsar. Genom uppmärksamhet vill prisets instiftare öka intresset och förståelsen för samtidskonst, få iväg folk på gallerier och konsthallar, och initiera diskussioner.

I många avseenden är detta en lyckad strategi. Utställningarna med dom nominerade drar hundratusentals besökare och skapar alltid mycket rapportering och debatt.

Nu visas alltså alla vinnare sedan 1984 på en stor retrospektiv på Tate Britain, och det känns högtidligt att gå omkring bland all denna konst som stått i uppmärksamhetens centrum de senaste 23 åren. Det är en sak att läsa om Damien Hirsts itusågade och formalininlagda ko och kalv från 1995 – men en helt annan sak att stå mitt emellan den delade kossans halvor. Det är kul att se måleriets återkomst i Turnersammanhang i form av Tomma Abts små abstrakta tavlor som vann förra året. Men allra bäst gillar jag Tony Craggs verk, han vann 1988. I den välvda och ekande hallen står hans fantasislott med tinnar och torn. De ser ut som om de vore tillverkat av blöt sand, men består i själva verket av stora kullager, kugghjul och andra brutala maskindelar.

En svaghet med Turnerpriset är att konsten som kan komma ifråga just måste vara så här perfekt utställningsbar, eftersom en stor del av hela grejen är just utställningen av de nominerade. Det gör att en stor mängd viktig och bra samtidskonst är diskvalificerad på förhand – konst som inte passar i gallerier och konsthallar, till exempel platsspecifika installationer, performance eller annan flyktig och försvinnande konst. Eftersom så mycket konst exkluderas, blir historien om Turnerpriset snarare en historia om just ett konstpris och hur dess olika formella aspekter diskuterats genom åren – och inte den historia om konstens utveckling från 1984 och framåt som instiftarna kanske hoppats på.

Tor Billgren, för Kulturnytt, i London.

Avannons
Turnerretrospektiven som han sett pågår till den 6 januari 2008. Och Turnerutställningen med årets nominerade öppnar den 19 oktober, på Tate i Liverpool.


(Sänt i Kulturnytt, P1 den 17 oktober 2007)

tisdag 16 oktober 2007

Camlilla Löw på Elastic

Camilla Løw: Broken Windows
Elastic, Bragegatan 15, Malmö
Till den 20.10




Skulpturen Broken Windows består av tre svartlackerade ramar som hänger i en klump från taket. På ett plan ser det ut som en kubistisk tolkning av en fönsterruta som förlorar fästet och faller mot golvet. På ett annat plan uppfattar man helheten snarare som sprickor i en spegel.

Den norska konstnären Camilla Löws (född 1976) arbeten är en spännande och smart utforskning av ytor och dess egenskaper. Hon har hittills jobbat med material som lackerad ek och plexiglas i olika färger. Det spännande med denna typ av ytor – genomskinliga respektive högblanka – är att de är svåra att skilja från varandra. Där man förväntar sig att kunna se igenom materialet och skåda väggen på andra sidan, kanske man istället bara får se speglingen av sin egen långa näsa.

På Elastic visar hon skulpturer uppbyggda av lackerade ramar som är fastsatta i varandra på olika sätt, lite som skulpturala hälsningar till Piet Mondrians rutkompositioner. Väggarnas vithet reflekteras i ramarnas blänkande ytor, och färgerna förändras beroende på hur man står i förhållande till verken. Men denna gång tar Camilla Löw leken med ytorna ett steg vidare, genom att också jobba med fiktiva ytor, det vill säga utrymmet och tomheten inuti ramarna.

Med hjälp av de påträngande färgerna i kombination verkens placering i utställningsrummet skapas en illusion av faktisk yta i ramarna. Det är tydligast i samspelet mellan verken Donna, som ser ut som en hög och smal golvspegel, och Stela – en stapel av målade betongkuber, placerad några meter bakom. Här sätts djupseendet och rumsuppfattingen helt ur spel och det känns som att det senaste besöket hos optikern var förgäves. Är det en spegelbild av betongstapeln man ser, eller står den verkligen bakom? Är den fiktiva ytan i Donna genomskinlig eller reflekterande?

Verken är väldigt strikta och disciplinerade, och någonstans ekar det till av begreppet ”skandinavisk design”. Men de lysande Brio-färgerna och den barnsliga förtjusning man drabbas av när man går runt i galleriet för att beskåda skulpturerna ur olika vinklar och perspektiv ger dem också ett oemotståndligt lekfullt drag.

(Publicerad i Sydsvenskan den XX oktober)

torsdag 4 oktober 2007

Fredrik Svensson på Konsthögskolans elevgalleri

The Jet Set Junta har jag skrivit en text om Fredrik Svenssons mästerliga examensutställning. Den pågår till och med söndag, 7 oktober.

onsdag 3 oktober 2007

Fredrik Svenssons examensutställning: Preliminär extasrapport



Oj oj oj, Fredrik Svenssons examensutställning på Konsthögskolans Elvegalleri på Ystadvägen... Så otroligt bra, snyggt, mäktigt, välljudande, sensuellt... Återkommer med största sannolikhet till detta. Utställningen pågår till på söndag. Missa inte!

måndag 1 oktober 2007

Konstkritiken i Sydsvenskan

Det kommer med all säkerhet att bli debatt om Sydsvenskans konstbevakning. Troligen kommer den typ av kortfattad och koncis konstkritik som bland annat jag har ägnat mig åt de senaste åren att stå i centrum. Institutet för konstnärer och konstförmedlare (IKK) klagade på samma sak i tidningen i våras... Vi får vad som händer. Jag får förbereda mig på törnar.

Hoppas det blir en givande diskussion om konstkritiken och dess roll i dagstidningen. Personligen tycker jag att Sydsvenskans nuvarande inriktning med många men kortfattade texter är alldeles utmärkt.

fredag 28 september 2007

Moki Cherry, Susanne Beckman och Tonie Roos

Moki Cherry, Susanne Beckman, Tonie Roos
Galleri Persson, Jöns Filsgatan 10, Malmö
Till den 7 oktober 2007



Susanne Beckman

Galleri Persson firar tio år genom att föra samman Moki Cherry, Susanne Beckman och Tonie Roos under samma tak. Tre damer i 60-årsåldern, vars sprudlande vänskap porträtterades i K-special i SVT för snart ett år sedan. De utgör ingen konstnärsgrupp, utan har helt skilda uttryckssätt. Moki Cherry gör fotocollage, Susanne Beckman konkretistiska mönster och Tonie Roos föreställande måleri.

Cherrys collage är otroligt välkomponerade. De är fulla av detaljer men känns aldrig belamrade eller övermättade. I Not my cup of tea ses en hemmafru – förmodligen ur en tvättmaskinsreklam, elegant och ledigt dricka te på stående fot samtidigt som ett rött läppstift reser sig ur tvättmaskinsluckan. I fönstret fläker en helstekt rostbiff ut sig som en allegori i klassiskt stillebenmåleri. Det är mycket konsthistoriska referenser och humor i verken, men den politiska problematiken är ibland lite väl enkel och naiv, som i Kvinnofällan, där en ung underklädesmodell klipps in bland ett gäng burqaklädda kvinnor.

Tonie Roos måleri är ofta ”bara” vackert, blommigt och sorglöst, men ibland doppar hon sin pensel i bokstavlig och bildlig svärta, som i målningen Emma Goldman, Union Square 1917. Det är året då den kända anarkisten, feministen och pacifisten fängslades för tredje gången, och i målningen ses hon åkande i en bil, liksom upphöjd som påven, i en heroisk pose. Men i den omgivande folkmassans obehagliga ansiktsuttryck ser man hur snaran dras åt, att det snart är slut. Det blir lite JFK-känsla över bilden.

En annan bra målning är porträttet av författaren Elfriede Jelinek i skepnad av glädjestrålande blomsterdrottning. Det är mycket kärleksfullt gjort och kontrasten till hur vi är vana att uppfatta henne är så total och brutal att det blir komiskt.

Cherrys och Roos verk länkas samman av Susanne Beckmans geometriska kompositioner, som är utspridda i galleriet lite här och där. Enkla former, lager på lager i starka färger som möts i knivskarpa kontraster. Allra bäst blir det när hon lämnar det rena mönstermåleriet och jobbar med rymd och perspektiv, som i de tre runda ”takmålningarna” på innergården. I en blå, vit och gul målning med ett vågformat mönster uppstår en känsla av tredimensionalitet som egentligen inte borde vara möjlig just där. Men med hjälp av vågens form färgernas möten lyckas hon, på något sätt.

(Publicerad i Sydsvenskan den 28 september 2007)

onsdag 26 september 2007

Se oss handla på Lunds Konsthall

Se oss handla
Lunds Konsthall
Till den 11 november



Bukarest julen 1989. Stillbild ur "Videogramme einer Revolution".

Två unga män sitter på en trottoar i Santiago, Chile. Den ene sjunger, den andre spelar gitarr. En idyllisk bild av den oskuldsfulla ungdomen, filmad tidigare i vår. Trafiken brusar lojt, men det finns också ett annat ljud i bakgrunden: militärhelikoptrar, filmade på exakt samma plats i juni 1973. Helikopterljudet kommer från andra delen av Patricio Guzmáns filmtrilogi Slaget om Chile, som handlar om militärkuppen 1973 – Augusto Pinochets störtande av Salvador Allende. De hotfulla helikoptrarna från den mörka dåtiden blir en mycket gripande kontrast till de spelande ungdomarna.

Verket visas för närvarande även på Venedigbiennalen, och är gjort av den franske konstnären Melik Ohanian. Han har helt enkelt tagit hela ljudspåret från Guzmáns film och bildsatt det med nytagna bilder från dagens Santiago, som för att kommentera och illustrera såväl händelserna 1973, som dagens verklighet.

Det handlar alltså om revolution i höstens utställning på Lunds konsthall. Politiskt handlande i sin mest extrema form. Det är en mycket krävande utställning som till sin huvuddel består av två långa filmer. Ohanians verk är 90 minuter långt, och det andra, Videogramme einer Revolution av Harun Farocki och Andrei Ujicas är 106 minuter. Man måste alltså sätta av minst tre och en halv timme i konsthallen för se utställningen i sin helhet. Och visst är detta extrema utställningsformat otympligt och svårt – men å andra sidan finns det inga andra sätt att tillgodogöra sig film än att just sitta på ändan och titta. Och i det här fallet är det absolut mödan värt. Särskilt när det gäller Videogramme einer Revolution (videoinspelningar från en revolution), som är en andlöst spännande film om omvälvningarna i Rumänien julen 1989.

Harun Farocki och Andrei Ujicas har samlat allt tillgängligt filmmaterial från tiden mellan den 19 och 25 december – privatvideor, amatörfilmer, TV-klipp, och redigerat ihop det till en kronologisk redogörelse om processen som ledde till Nicolae Ceausescus fall. I filmens första scen möter man en skottskadad ung kvinna i en sjukhussäng. Hon har deltagit i demonstrationerna i Timisoara till stöd för en hårt förföljd präst. Säkerhetstjänsten öppnade eld, och kvinnan skriker av smärtan efter Securitates kulor. Men med historiens facit i hand vet vi att det i själva verket är förlossningssmärtor.

Filmen för fram flera intressanta aspekter av revolutionens natur. Hur skapar man ordning när hela systemet är raserat? Vem ska bestämma? Den påminner också om att det inte bara är frihetssträvan som är drivkraften bakom en revolution, utan också ren och skär makthunger. Filmen visar hur vissa frihetskämpar genast anammar det totalitära systemets makttekniker. Hur Ceausescutrogna förföljs, misshandlas och förödmjukas. Hur medierna används för att styra folket och verklighetsbilden.

Mediernas roll i revolutionen understryks även i Ohanians Chilefilm. Ett avsnitt där originalljudet från 1973 skildrar en Allendetrogen demonstration, är symboliskt bildsatt av interiörer från ett tidningstryckeri. Demonstrationernas talkörer överröstas av tryckpressarnas mekaniska dunkande…

Och det är väl detta utställningen egentligen handlar om. Att det inte är den faktiska verkligheten, utan bilden av verkligheten som är avgörande – och att det är de som styr den bilden som har den verkliga makten. Vi påminns om vikten av att alltid se på verklighetsskildringar med kritiska ögon. Att alltid fråga oss om det speakerrösten påstår hända i bilden verkligen är vad som äger rum. Att alltid fråga oss varför ett visst filmklipp följer på ett annat. Filmkonsten är konsten att manipulera och det är tyvärr aldrig lika uppenbart som i en propagandamålning.

Det är knappast en slump att konsthallen parallellt med Se oss handla har tjuvstartat med sitt projekt om den sovjetiske stumfilmaren Sergei Eisenstein (1898 – 1948), som just är filmklippningens och montagets fader. Under kulturnatten för några veckor sedan visades hans mästerliga film om oktoberrevolutionen, och nästa höst presenteras en större utställning om hans betydelse för filmkonsten. Utbudet på Lunds konsthall präglas alltså för närvarande av konsekvens och kontinuitet i mycket angelägna och fängslande frågor.

(Publicerad i Sydsvenskan 27 september 2007)

torsdag 20 september 2007

Kristian Körner på Cirkulationscentralen

Kristian Körner: I was no longer aware of my condition...
Cirkulationscentralen
Till den 23 september 2007




I det svagt upplysta rummet sitter en man med benen i kors och läser en bok. Ur högtalarna hörs texten, uppspelad på låg, såsig hastighet. Man inser snabbt att mannen är en docka, men den dunkla belysningen lurar ständigt ögat att registrera andetag, pulsslag på halsen, en och annan ryckning.

Det är en mycket stämningsfull installation Kristian Körner har skapat på Cirkulationscentralen. Den monotona rösten, dunklet och orörligheten hos mannen gestaltar på ett perfekt sätt det ögonblick då ögonen filmrar ihop av trötthet eller tristess. Det svårfångade begreppet slummer isolerat och stillastående inom fyra väggar.

En spännande bieffekt av verket är den utstrålning man känner från mannen. Trots att man vet att han inte är verklig tar det emot att gå alldeles intill honom. Att stå och läsa över axeln känns direkt ohyfsat, och när jag ställer mig på knä och för att granska detaljerna i hans ansikte begår jag ett otillåtligt övergrepp mot den personliga integriteten. På något sätt känns det bra att inte bara ha respekt för det mänskliga, utan också det människolika.

(Publicerad i Sydsvenskan den 19 september 2007)

Rudolf Haas på Galleri Gamla Väster

Rudolf Haas
Galleri Gamla väster
Till den 23 september 2007




Under hösten kommer Paul Larsson på Galleri Gamla Väster bland annat att visa två österrikiska konstnärer. I oktober blir det stora målningar av Wolfgang Stifter och just nu visas ett 40-tal små och mycket delikata teckningar av Rudolf Haas. Han jobbar med oljevaxkritor och ritar på såväl vanligt vitt papper, som reklamblad, boksidor och fotografier. Originalbilderna lyser igenom de feta kritornas lysande färglager på ett mycket subtilt och spöklikt sätt.

Att långsamt gå från teckning till teckning är som att zappa mellan kanalerna på en TV med dåligt bildrör och någon form av kortslutning som gör att skärmen vibrerar av statisk elektricitet. Motiven är fångade just i det ögonblicket som det flimrar och sprakar allra mest. Ur neondiset träder stadslandskap fram – rum, reklamskyltar, romantiska naturidyller, spår av mänsklig aktivitet – ibland ljusskygg, ibland kärleksfull. I en bild tycker jag mig se ett eko av en klassisk skulptur. Är det Bältesspännarna i sin dödliga kamp? Eller bara ett ögonblick av Eurosports eviga sumosändningar som blixtrar förbi?

(Publicerad i Sydsvenskan, september 2007)

söndag 16 september 2007

Dans: Rötter och Vingar på Skånes Dansteater

Rötter och Vingar
Gästspel på Skånes Dansteater
Koreografer: Sofia Nohrstedt, Nønne Mai Raaber Svalholm, Maria Naidu
Speltid: 65 minuter
Spelas på Skånes Dansteater den 16.9, samt på Dunkers Kulturhus i Helsingborg 19.10-21.10, samt i Uppsala i november



Bild: Johan Eriksson

Det börjar på bästa tänkbara sätt. En ensam dansare på scenen i dunkel belysning, och så plötsligt: hela ensemblen, snabbt insmygande från sidorna och scenen är tagen i besittning på en ögonblick. Överrumplingseffekten är total och skapar det där underbara suget i magen.

”Rötter och vingar” är ett stort projekt där ungdomar i åldern 16-20 år i Malmö, Helsingborg och Uppsala bjudits in att sommarpraktisera som dansare under en treveckorsperiod. Arbetet har letts av en koreograf i varje stad och tillsammans med ungdomarna har de utarbetat rörelser och danser, som sedan sytts ihop till en sammanhållen föreställning som nu turnerar under hösten.

Föreställningen har ingen egentlig handling, utan består av ett antal självständiga tablåer som rör sig kring teman som ursprung, nutid och framtid. Den utforskning av dansen och sina kroppar som ungdomarna har ägnat sig åt under projektets gång, blir på scenen till en utforskning av livet och vad det kommer att bära med sig.

Gång på gång visar ensemblen att det går att skapa storartad dans med väldigt enkla medel. I andra scenen ligger dansarna utströdda i en cirkel och hasar sig mot mitten som amöbor, men så fort de kommit en liten bit framåt förvandlas de till spindlar som genast krälar tillbaka. Det är suggestivt och mycket väl genomfört.

I början av en annan tablå ses några tjejer göra sig i ordning för en utekväll. De rör sig graciöst och mannekänglikt – men självsäkerheten bryts gång på gång upp av panikartad flykt. En flykt undan ideal, objektifiering och förväntningar.

Som så ofta med kollektiva kreativa processer blir slutresultatet lite väl spretigt. Det känns som att koreograferna när de sammanfogat föreställningen har varit lite för demokratiska och velat få med så många olika uttryck som möjligt. Helheten hade vunnit på om flera småscener hade strukits helt, medan andra borde ha fått utvecklas och fördjupas – som den fantastiska scenen som ackompanjeras av Glenn Goulds långsamma variant av arian ur Goldbergvariationerna. Här bränner det till ordentligt, och kunde gott ha fått brinna ett tag till.

(Publicerad i Sydsvenskan den 16 september 2007)

Teater: Farliga förbindelser i Helsingborg

Farliga förbindelser
Manus: Christopher Hampton
Regi: Solbjörg Höjfeldt
Med: Maria Kulle, Michalis Koutsogiannakis, Annika Kofoed, Karin Ekström, Rut Hoffsten, Petra Hultberg, Tobias Borvin, Erika Blix, Johan Forslund
Helsingborgs Stadsteater, Lillan
Till den 15.12


Så ger sig Helsingborgs Stadsteater på denna ofta spelade och avfilmade berättelse om markisinnan de Merteuils och greve de Valmonts hämnd- och kärlekspakt i 1700-talets parisiska adelskretsar. Markisinnan har blivit lämnad av sin älskare, och vill hämnas på honom genom att se till att den rena och klosteruppfostrade lilla jungfru han trolovat sig med ska ha förlorat oskulden lagom till bröllopsnatten. Som redskap härtill anlitar hon libertinen Valmont, som först ställer sig tveksam till uppdraget på grund av dess pinsamma enkelhet.
- Jag har faktiskt mitt rykte att tänka på, utbrister greven.

Markisinnan spelas av Maria Kulle som presterar enastående som bitter och vampyrisk isdrottning. Hon för sig med en värdighet som skapar statisk elektricitet i salongen. Michalis Koutsogiannakis som Valmont är också ett bra val. Han är förresten mycket lik Antonio Salieri i Milos Formans film ”Amadeus”, något som passar rätt bra i sammanhanget.
Men i absolut centrum står Birgitte Mellentins scenografi och kostymer. Fonden utgörs av utsökta japanska pappersskjutdörrar, lika sköra som dygden och viljestyrkan hos pjäsens kvinnliga offer. Vad kostymerna beträffar kan man stirra på detaljerna hur länge som helst – de höga kragarna, håruppsättningarna, det frasande tyget, pälsinslagen, spetsen.

Föreställningen blir mer en estetisk upplevelse än dramatisk, och regissören Solbjörg Höjfeldt har lyft upp just fåfängan som genomgående tema, vilket understryks av att hela pjäsen äger rum på en catwalk. I scenbytena är det mannekänguppvisning med dunkande musik och blixtrande ljus. Det är oundvikligt att associera till Sofia Coppolas film Marie Antoinette, som just är en evig modeshow och ett upphöjande av ytan till det enda relevanta, medan världen runtomkring bokstavligen faller samman.

Men jag tycker inte att denna fokusering fungerar fullt ut i det här sammanhanget. För det är väl knappast fåfängan som är karaktärernas drivkraft i deras dödliga spel? Inte heller sexualiteten, som snarast skildras som något mekaniskt och slentrianmässigt. Utan vad det ytterst handlar om är makt. Både markisinnans och grevens mål är berusningen av att förmå människor att svika det de värderar och älskar allra högst. Och det mänskliga schackspelet kan man förstås spela även utan siden, diamanter och getingmidja.

(Publicerad i Sydsvenskan den 16 september 2007)

Monica Gora och Gunilla Bandolin på Skissernas Museum

Gora och Bandolin
Skissernas Museum, Lund
Till den 21 oktober


I en film från 1995 ser man Monica Gora och Gunilla Bandolin stå och slita i sopor på Tvetatippen i Södertälje. De har grävt sig ner till mitten av 70-talet och den syrefria miljön gör att soporna inte ruttnar, utan konserveras. I sina vita overaller, munskydd och alldeles för stora röda skyddshandskar för de tankarna till den amerikanske konstnären Paul McCarthys slabbiga filmer där han kladdar med ketchup och färg iförd clownmask och stora seriefigurshänder. Skillnaden är att Gora/Bandolin geggar runt bland hushållsavfall och välfyllda blöjor från 70-talet – en ruggig och ofrånkomligt fascinerande form av arkeologi.

Sopor är ett tema som skulptören Gunilla Bandolin och landskapsarkitekten Monica Gora sysslat med mycket i sina gemensamma konstprojekt, vilka nu presenteras i retrospektiv genom bilder, filmer och texter på Skissernas Museum. Det finns knappast något bättre sätt att lära känna människan än just genom det hon kasserar. Soptipparna är ett totalt oredigerat arkiv över mänsklig aktivitet – till skillnad från tidningar, dagböcker och konst, som bara uttrycker utvalda och ofta idealiserade delar. Sopor är tänkta att glömmas och gömmas, och därför uppstår en väldig laddning när någon rotar bland dem. Laddningen utgörs av lika delar skamfylld voyeurism och uppriktig antropologisk nyfikenhet, och ger också en relevant påminnelse om människans absurda samlarnatur.

Denna är temat även för utställningens enda nyproducerade verk – en installation där en stor bild av en avskalad och mäklar-stylad våning ställs mot ett kvävande och ångestskapande landskap av bråte, som i själva verket skulle kunna vara vilket flyttlass som helst. Vad av detta är det som är välstånd? Bandolin och Gora ger inget svar, men ställer frågan på ett bra sätt som varken havererar i fattigdomsromantik eller banal kritik mot konsumtionssamhället.

Just denna vägran att förenkla, utan istället ge sig in på delikata områden är kanske det mest typiska för Bandolin och Gora. I verket x-x (1992) handlade det om den då infekterade debatten om Öresundsbron. I den refuserade installationen Kontakt med naturen (2006) ville de göra upp med den tillrättalagda bilden av djur och natur genom att visa att ETT marsvin kanske är gulligt, medan HUNDRA är ett myller av ohyra. Och verket Ozone Healing (1996) där stora fläktar skulle blåsa marknära ozon till atmosfären blev en drift med blint och naivt miljöengagemang. Den bästa offentliga konsten är den som får så många som möjligt att känna sig träffade. Tyvärr faller den ytterst sällan i god jord.

(Publicerad i Sydsvenskan den 16 september 2007)

fredag 14 september 2007

Krönika: Galleriposörer på parad

I samma kvarter på Njalsgade i Köpenhamn ligger de utmärkta gallerierna Nils Stærk och Nicolai Wallner. Då och då har de vernissage samtidigt och fredagen den 14 september är en sådan dag.

En stor skillnad mellan konstlivet i Malmö och Köpenhamn är att de mest utstuderade galleriposörerna inte har letat sig hit än. Man känner igen dem framförallt på glasögonen, som gärna ska vara stora och av leksakstyp, eller bara allmänt udda. Det är alltid lika underhållande att se 20-åriga konststudenter obesvärat försöka bära upp monokel, 3D-glasögon eller pincené. Skorna är också viktiga, och jag har sett allt från gummistövlar, sock-i-plast och gjutjärnssandaler, till clownskor, fotbollar och skridskor. Andra detaljer kan vara Himmlerhår, chapeau claque, ridbyxor, krinolin, svans, och framförallt långt och tovat skägg.

Någon typ av rökverk är obligatoriskt och ska man hålla till godo med något så banalt som cigaretter är det långa munstycken som gäller och udda märken som handrullas av den maoistiska gerillan i Peru. Men allra helst ska det vara vattenpipa, gärna snillrikt upphängd i en rullande droppställning, eller fastskruvad på en liten vagn som man drar efter sig i koppel.

Som ni märker: Man blir aldrig besviken på en vernissagerunda i Köpenhamn. Till Njalsgade tar man sig enklast med metron från Örestad till Islands Brygge.

(Publicerad i Dygnet Runt den 13 september 2007)

onsdag 12 september 2007

Vilks projekt är viktigt


Glöm inte bort Lars Vilks formidabla blogg, där han löpande kommenterar de bisarra turerna hans konstprojeket. Det är sakligt, välformulerat och framförallt: tålmodigt. Här slipper man framförallt också mediernas och propagandisternas vulgariseringar,

"Slå aldrig på någon som ligger ner" stod det på muslimska demonstranters plakat i Uppsala. Det är patetiskt nonsens. Muhammed ligger inte ner. Han är antagligen den mäktigaste och största maktsymbolen i världen. Krig utkämpas i hans namn. Människor avrättas och lemlästas i hans namn. Att man inte skulle få utmana en sådan symbol är fullständigt bisarrt. De muslimer som inte tycker att Muhammed förtjänar att häcklas borde inte vända sig mot Vilks, utan mot de som svärtar ner profetens namn med barbari. Eller i alla fall förstå att Muhammed är en maktsymbol, och att ingen maktsymbol kan ges någon form av immunitet.

Här ligger mina tidigare texter i ämnet:

24 juli Muhammed-debacle 2.0
25 juli Sitt vackert!
2 augusti Muhammed och makten
15 augusti Muhammed-debacle 2.1

lördag 8 september 2007

David Shrigley på Malmö Konsthall



David Shrigley: ”Everything must have a name”
Malmö Konsthall
Till den 4 november


Det var på nån postgymnasial fest på Österlen för ett tiotal år sedan som några av mina vänner fick idén att sätta sig i en bil och köra ut på en åker för att rulla de stora, runda höbalarna framför bilen. En baggis, tänkte de. Men självklart tog det tvärstopp. Och självklart demolerades bilen.
– Oj, utbrast de förvånat. Det här var konstigt. Helt oväntat.
Precis lika oväntat och konstigt som när någon kickar boll mot en husvägg men plötsligt träffar fönstret istället.
– Oj, hur är det möjligt? Helt oförutsett! Men inte mitt fel liksom, jag siktade ju på väggen.

Det är bland annat denna undervegetation av mänskligt beteende som David Shrigley skildrar i sin konst. Att följa impulser och handla med största möjliga kortsiktighet. Obetänksamhet som istället för insikt följs av en fåraktig uppsyn och obefintlig benägenhet att ta ansvar.

Nu är ju detta inte på något sätt ett exceptionellt beteende utan något vi ser hela tiden och som tycks vara nedlagt i alla människor ungefär som kristendomens idé om arvsynd. Men i det här fallet är det nog mer adekvat att tala om arvstupiditet. Att handla mot bättre vetande. Att röka. Att trampa i den blöta cementen. Att okynnesäta cheesecake fast man är proppmätt och väger tjugo kilo för mycket. One night stands utan preventivmedel. Och resultaten avtecknar sig dagligen i form av nyheter om fetmaepidemier, abortstatistik och ständigt återkommande larm om ökningar av veneriska sjukdomar. Jamen jag skulle ju bara… Alla andra gör ju…

Men så finns det förstås också en positiv översida av denna impulsdrift – dels som uttrycker sig i harmlös nyfikenhet, dels som handlar om att göra vad som faller en in utan att låta sig hämmas av förstockade konventioner. Att ta risker som faller väl ut. Denna positiva sida av arvstupiditeten sammanstrålar med den negativa i Shrigleys konst – han skildrar som sagt den negativa, men tillämpar dem positiva i sitt arbete. Med viss överlappning.



David Shrigley är född 1968 och har varit verksam som konstnär sedan början av 90-talet. Han är väldigt produktiv, så det känns inte helt märkligt med en stor retrospektiv över en så pass ung konstnär. Men det är synd att vissa idéer och motiv på ett fåtal ställen upprepar sig i utställningen – särskilt eftersom Shrigley tydligt uttalar sig om att aldrig vilja göra samma sak två gånger.

Han arbetar med film, foto, skulptur, måleri, tryck och ljud, men framförallt teckning och text i samma onelinertradition som vi i Malmö tidigare har kunnat se på Rooseum genom Nedko Solakov (2004) och Dan Perjovschi (2006). Fast där de är politiska är Shrigley mer existentiell och galghumoristisk.

Hans konst ser slarvig och hafsig ut av den enkla anledningen att han jobbar mycket snabbt – som för att gripa tag i impulsen innan den förflyktigas. Det är först i efterhand han avgör om den var bra eller dålig – och är den dålig makuleras resultatet. Idéerna hade inte blivit ett dugg tydligare om han hade tecknat virtuost med centralperspektiv och skuggor. Däremot hade dåliga och banala idéer lättare kunnat slinka igenom om de maskerats med god teknik. Den reducerade och direkta stilen skapar alltså en sorts ärlighet och tillför också en extra komisk dimension. Figurernas fulhet skapar sympati och slätar över deras dumhet.



Konsthallen har återigen fått en helt ny skepnad. Det är förbluffande vad byggarna och teknikerna kan åstadkomma därinne. Parallellt med själva konsten har utställningarna de senaste åren också varit uppvisningar av konsthallsrummets potential. Det har varit tomt, fyllt av tyg, belamrat och helt ombyggt – alltid något nytt. Den här gången är det indelat i tjugofem mindre rum som presenterar varsin aspekt av Shrigleys konstnärskap, vilket ger en labyrintisk känsla. Samtidigt lyfts också rummets storslagna sidor fram. Det största delrummet blir rent sakralt av takhöjden och ljuset som strömmar in uppifrån. På väggen, med störst tänkbara bokstäver finns texten ”God is idle”, Gud är lat. Eller sysslolös – som kontrast till David Shrigley och hans outtömliga förmåga att hitta komiska, absurda och morbida vinklingar av vardagen. Bland fotografierna finns en röd variant av grodan Kermit som kastat sig ut från en bro. Ett frisbee på en lekplats med texten ”land mine”. Och allra bäst: ett foto av en mur, full av klotter. På marken ligger en tom flyttkartong med texten ”This way up” – upp och ned. Men så upptäcker man att klottret på muren är spegelvänt, medan texten på lådan är korrekt. Följdfrågan blir: vad är spegelvänt i verkligheten – klottret eller lådtexten? Vad som vid första anblick verkar vara ett infantilt göra-tvärtemot-hyss är i själva verket en avancerad lek med förmågan att uppfatta bilder och en utmaning av uppmärksamheten.

(Publicerad i Sydsvenskan den 8 september 2007)

fredag 7 september 2007

Krönika: Om förfallets estetik

1974 visade Gerhard Nordström målerisviten Landskap i tio bilder som i Lars Göran Oredssons utmärkta biografi över konstnären presenteras genom tre bilder. Ödehuset är en övergiven och avspärrad gård med eternittak och övervuxen tomt. Den andra föreställer en industribakgård i Limhamn där skorstenarna speglar sig i vattenpölarna och de rostiga oljefaten ligger staplade i förgrunden. Och den tredje: en skitig asfaltsmaskin mitt i ett vetefält.



Bilderna slår klockrent an den sträng av romantik och nostalgi inför det förfallna och patinerade som det tycks råda ett stort intresse för just nu. Jan Jörnmarks bok Övergivna platser blev genast en storsäljare när den kom i våras. På sajten Rostsverige samlas bilder av de bortglömda och ratade baksidorna av vårt land – ”trasiga med samtidigt plågsamt vackra miljöer”. Bloggen är Residuer (”rest, återstod”) är ett annat exempel. Självaste Venedigbiennalen är också en del av den här rörelsen i och med att en stor del av utställningen äger rum på den gamla marinbasen bland rostiga oljetankar, lyftkranar och skrotade ubåtar.



Den stora skillnaden mellan allt detta och Gerhard Nordströms Landskap i tio bilder är att de INTE är målade för att väcka den här typen av skönhetskänslor – utan för att skapa opinion mot miljöförstöringen och människans hårdhjärtade exploatering av naturen. Effekten blir alltså motsatt i 2000-talets estetiska klimat – i alla fall genom de tre bilder som redovisas i Oredssons bok.

Så vad är det som gör att vi idag kan njuta av det förfallna, medan det på 70-talet lyftes upp som varnande exempel? Handlar det om att estetiska ideal växlar precis som mode? Är det ett dekadent och ansvarslöst i-landsfenomen? Eller måhända någon typ av postsovjetisk effekt? Har vi blivit så översköljda av bilder från förfallna industriområden och örlogsanläggningar på Kolahalvön att de har präglat sig in i vårt estetiska sinne?



En annan konstnär som arbetar med sådana här miljöer är Andreas Johansson som nyligen tog examen från Konsthögskolan i Malmö. Med collageteknik skapar han stora bilder som för tankarna till forskningsbaser i Nevadaöknen, trots att bildelementen ofta är hämtade från Malmöområdet. Det finns ett visst släktskap med Nordströms bilder, fast ideologin bakom är omvänd – här handlar det om dagdrömmeri och eskapism. En annan viktig skillnad är att förfallet hos Johansson har gått ett snäpp längre. Naturen är på väg tillbaka, mossan håller på att omsluta betongen, gräset springer upp ur asfalten, trädgrenar penetrerar husväggarna... Därmed öppnar verken också upp för ytterligare en förklaring till fäblessen för det förfallna, nämligen den spänning som uppstår i det nästan erotiska mötet mellan två mäktiga krafter: naturen med all sin skönhet och storhet, och människan med sin vilja och genialitet gestaltad av vägar, broar och industrier. I förfallet sammanförs de på lika villkor till något nytt.

(Publicerad i Sydsvenskan den 6 september 2007)