onsdag 22 maj 2013

Enda sättet att bemöta Wagner är att spela hans operor

av TOR BILLGREN

Allt hade varit så mycket enklare om Richard Wagner hade varit en usel operaskapare. Då hade man kunnat förpassa honom till ett gammalt dammigt musiklexikon och låta honom sitta där och skämmas över sina antisemitiska fantasier.

Men nu är det tyvärr inte så. Han är inte dålig. Kraften i musiken gör att hans operor sätts upp år efter år. Och ibland bubblar följaktligen berättelsernas problematiska detaljer upp till ytan. Då kan man tänka på på vad litteraturvetaren Axel Englund påpekade i en föreläsning på Malmöoperan våren 2012: nämligen att själva operan och librettot bara är halva föreställningen. Resten uppstår i regissörens tolkning, sångarnas insatser och i mötet med publiken.

Här är ett exempel på hur man som regissör kan hantera en antijudisk detalj hos Wagner:

I hans sista opera "Parsifal" förekommer karaktären Kundry, en "vildkvinna" som bär alla drag av stereotypen Den Vandrande Juden – hon hånade Jesus under hans lidande och dömdes till evig vandring på jorden. Under operans höjdpunkt ("Långfredagsundret") blir Kundry döpt av frälsargestalten Parsifal. Den förtappade judinnan tar emot det heliga kristna dopet och blir ren och välkomnas in i gemenskapen. Ungefär så hade väl Wagner tänkt.

Men när Stefan Johansson satte upp Parsifal på Malmöoperan förra våren, lät han Kundry avstå från dopet, helt utan att göra några ingrepp i musiken eller övriga handlingen. Hon viker vänligt men bestämt undan från Parsifals döpande hand, och behåller därmed sin värdighet och självständighet.

Med så enkla medel kan man vända Wagners suspekta tendenser mot honom själv. Man tar liksom tag i hans gåspenna och smäller till honom på näsan och säger:
– OK, maestro. Du skrev himmelsk musik, men just här hade du faktiskt fel…
Och detta görs bäst just från scenen. Endast genom att sätta upp operorna kan man blottlägga problemen och göra något åt dem.

Sänt i OBS i P1 i februari 2013

söndag 17 mars 2013

Stadens Musik: Bristol

Hur låter en stad? I programmet "Stadens musik" försöker jag och några kollegor skapa ljudporträtt av olika städer med hjälp av fältinspelningar, röster och musik. Reporterjaget är så nertonat som möjligt till förmån för ljuden. Förra året sändes tio program (jag gjorde porträtt av Kapstaden och Bulawayo) och just nu pågår andra säsongen. Den här gången har jag varit i Bristol. Programmet kan avlyssnas här.

Programinformation från Sveriges Radios hemsida:

Bristol har varit en viktig handelshamn i Storbritannien sedan medeltiden. Staden ligger vid västkusten nere i söder och var under 1700-talet en central punkt för bland annat slavhandeln. En stor del av stadens välstånd är byggt på dessa smutsiga affärer. Idag används hamnen mest för sightseeing och roddsport, medan den tunga trafiken har flyttat ut till kusten.

En av de mest spelade melodierna i Sveriges Radio, signaturen till Melodikrysset i P4, är framförd av en av staden söner, Russ Conway (1925-2000), men annars är staden mest känd för det mörka och tunga sound som uppstod i början av 1990-talet med band som Massive Attack, Tricky och Portishead.

I veckans program söker Tor Billgren stadens musik längs kajerna och i katedralens torn, och skönjer ekot av det dova bristolbeatet under de dunkande järnvägsbroarna och i fartygens maskinrum.
Övriga program i serien:
Beirut (sänds 23 mars)
Tel Aviv (sänds 30 mars)

Våroffer 100 år. Några texter, ett radioprogram

I år är det 100 år sedan Igor Stravinskys dansverk "Våroffer" hade premiär i Paris. Med anledning av Marie Chouinards uppsättning på Göteborgsoperan (premiär 2 mars), skrev jag denna krönika i Sydsvenskan om verkets hemligheter och kraft. 2007 skrev jag ett reportage där jag följde Skånes Dansteaters arbete med Angelin Preljocajs fantastiska uppsättning på Malmöoperan. (Beklagar yxig typografering, internetpublicering har sina begränsningar.)

Och 2004 gjorde jag en kulturdokumentär för P1 om verket: Ljudlöst när sista tonen klingat ut.