fredag 30 maj 2008

Cecilia Edefalk på Lunds Konsthall

Cecilia Edefalk: ceci
Lunds Konsthall
T o m 24.8



Ur sviten Dykbilder, samt fragment av Nike Samothrake. Bild: Terje Östling

Jag vaknar av att anteckningsboken faller i golvet och ser mig generat omkring. Har jag sovit en sekund eller en kvart? På TV-monitorn pågår replikskiftningarna mellan Cecilia Edefalk och August Strindberg som om inget hade hänt. Hon säger att hon ska göra ett ljudkonstverk av deras samtal och han har synpunkter på vilken typ av röst som ska användas för att gestalta honom.

Dialogen äger enligt utställningstexten rum på en parkbänk i Tegnérlunden i Stockholm, men känns mer som en chatt, där meddelandena dyker upp på skärmen ett efter ett. Och det är sövande – men absolut inte på något negativt sätt. Cecilia Edefalks utställning är som gjord för att ses i ett omtöcknat och nymornat tillstånd, som förstärks av den svaga men suggestiva doften från citronträden som står här och där i konsthallen. Många av målningarna är dessutom nästan monokromt vita och reflekterar solljuset så att man bokstavligen bländas av dem. Det går inte att studera dem för länge – de glider undan och skanderar retfullt ”Du kan inte ta mig!”. Men det kanske inte är meningen heller.

Cecilia Edefalk är född 1954 och är en av Sveriges internationellt mest kända och högst prissatta nu levande konstnärer. Hon fäster särskilt avseende vid slumpen, ödet och tillfälligheter och låter sig ofta ledas av dessa faktorer i sitt arbete. Måleriserien Dykbilder baseras t.ex. på ett fotografi som hon hittade i vattenbrynet vid sin ateljé i Stockholm 2001.

I utställningen i Lund visas foton, skulpturer och målningar som på olika sätt anknyter till hennes intresse för den antika bildvärlden och verken ackompanjeras av gamla slitna gipsavgjutningar av klassiska grekiska skulpturer, som Nike från Samothrake och Körsvennen.

Grejen med utställningen är dock inte själva motiven eller de omständigheter under vilka konstnären funnit dem – utan det som uppstår mellan verken. Det är framför, bakom och bredvid dem som den verkliga dramatiken uppstår. Dykbilder består av fem stora målningar av en naken kvinna som dyker från kanten ner i en pool. I en av målningarna är hon spegelvänd, i en annan upp och ned, i en tredje vänd nittio grader medsols, och så vidare. Om man tänker sig vad som händer när hon dykt i, kanske man ser hur hon planar ut under vattnet och kommer upp till ytan. Men om man istället tänker sig att hon är lika stel och orörlig som de antika skulpturerna i utställningen, upphör rörelsen ner i vattnet. Kvinnan blir stillastående i luften och tvingar istället själva målningarna i rörelse. Om de hade varit bildrutor i en animation, hade de slitit sig loss från väggen, vänt sig runt sin egen axel i olika plan och slungats runt i rummet, för att slutligen åter ta plats på väggen med en ljudlig klatsch. Vinddraget från saltomortalerna hade fläktat betraktaren i ansiktet och fått spindelväven på Nikes bröst att vaja.

I bildserien To View the Painting from Within har Edefalk målat av den romerske kejsaren och filosofen Marcus Aurelius ansikte i ett dussintal olika vinklar. Målningarna sitter uppradade på väggen, och från första till sista målningen har ansiktet roterat ett helt varv runt sin egen axel. Men man kan också se det som att ansiktena tillsammans beskriver en horisontell cirkel – att de liksom sitter på ytterväggen av ett imaginärt runt rum, där galleriväggen utgör diametern. Dukens bildplan är konstant, medan ansiktets varierar för varje målning.

Leken med de olika bildplanen för Edefalk till sin utsökta spets i det stora fotografiet Double White Venus, där en venusmålning skildras från tre olika vinklar med hjälp av en projektion som bryts av mot ett hörn. Det är mycket snyggt och otroligt belönande när man upptäcker hur bildplanen vecklas ut mitt framför ögonen. Med enkla medel och stor noggrannhet lyckas Cecilia Edefalk på ett mycket imponerande sätt att definiera alternativa rum i rummet och skapa en sorts osynlig arkitektur, där konstverken bara utgör konturer.

(Publicerad i Sydsvenskan den 30 maj 2008)

måndag 26 maj 2008

Per Svensson på Ystads Konstmuseum

Per Svensson
Intergalactic Transmission!
Verk 1982 – 2008
Ystads Konstmuseum
T o m 1.6


Per Svensson: Intergalactic Transmission, Ales Stenar. Bild: Ulf Gertz.

I de fyra första takterna av den inledande soluppgångssatsen av Richard Strauss Also sprach Zaratustra, som vi framförallt känner från Stanley Kubricks År 2001 – ett rymdäventyr, mullrar ett lågt C på orgel, kontrabas och kontrafagott. En sorts urmuller, som sedan lämnar plats för trumpeterna och de dramatiska pukorna. På den tiden då jorden var öde och tom hördes detta ljud tydligt och klart, men idag är det förstås dränkt av allt annat som låter runt omkring oss. På konstnärlig väg kan man dock rekonstruera, och till och med hitta tillbaka till just detta urljud – ja, hela urtillståndet och urkaften, och en konstnär som jobbar med det är Per Svensson.

Han är född i Göteborg 1965. Som konstnär föddes han dock under en resa till Island i mitten av 80-talet, som intendenten Ýrr Jónasdóttir skriver i den mycket snygga katalogen. Ett påstående som känns helt rimligt när man ser de enkla fotografierna från de första mötena med den stelnade lavan, gejsrarna och glaciärerna på ön. Här har vi själva uvertyren till konstnärskapet, som sedan utvecklar sig till det som visas på resten av retrospektiven i Ystad: ritningarna av de snillrika energilösningarna, de enorma träkonstruktionerna med solpaneler, högtalare och element, de rostiga och brummande skulpturerna, och det dramatiska måleriet, som skapar en känsla av att konstnären inte använder pensel när han målar, utan högspänning.

Förutom ljud, kraft och energi, handlar utställningen också om konstnärens position och sårbarhet i övervakningssamhället. Ena sidan av en stor, tvådelad installation föreställer en konstnärs arbetsplats, som bevakas av en övervakningscentral som finns på den andra. På bordet framför monitorerna ligger lagböcker och en domarklubba. Här behövs varken juridiska ombud eller rättegång för att sätta dit den misstänkte. Och med kamerornas enögda blick ter sig förstås en konstnär som Per Svensson ytterst suspekt där han sitter och jobbar med kablar, elektroniska komponenter och kemikalier…

Med ett mycket enkelt och briljant grepp har han även gjort sin filmproduktion, som sträcker sig bak till 1986, till en kommentar till dagens paranoida övervakningsklimat. Filmerna presenteras i en projektion som är formad som en liggande åtta – det vill säga klichébilden av blicken från en kikare. Vi är alltså inte längre publik, utan spanare. Vi har förflyttats från auditoriet till ett undanskymt buskage. Per Svensson visar därmed också exempel på hur man kan återvinna konst. Det som är tjugo år gammalt, kan genom några få ingrepp göras högst dagsaktuellt.

(Publicerad i Sydvenskan den 26 maj 2008)

söndag 18 maj 2008

Kritiker i tjänst



Jag sitter och tragglar med en recension av utställningen Hamsterwheel på Malmö Konsthall, reserarchsurfar en smula, och hittar denna bild i Skånska Dagbladets inför-artikel om utställningen. Jag var alltså där. Nu återstår alltså bara att skriva själva recensionen.

onsdag 14 maj 2008

Last Riot på Kulturhuset i Stockholm

The Jet Set Junta skriver jag en text om den ryska konstnärsgruppen AES+F:s film Last Riot, som även visades på Venedigbiennalen i somras.

tisdag 13 maj 2008

Aleksandra Kucharska på Pictura

Det brukar handla om minnena av barndomshemmet i Aleksandra Kucharskas konst. Hon famlar efter bilderna, dofterna, människorna och ljuden från höghuset där hon bodde i Gdansk på 1980-talet, och ibland lyckas hon gripa tag i något.I ett tidigare verk placerade hon t.ex. en gipsskulptur av sitt vuxna jag i en enkel modell av barndomslägenheten. Som ett spöklikt eko från framtiden stod hon där, mitt i minnesbilden. Tanken att kunna vandra omkring i barndomens miljöer och betrakta dem med vuxna ögon är något som både attraherar och griper mig starkt

I den aktuella utställningen på Pictura i Lund (t o m 17.5), har hon istället använt sig av barnets blick för att minnas. Två skulpturgrupper som består av modeller av höghus står mitt emot varandra. I den ena är husen avskalade och fyra-fem våningar höga. Ur några enstaka fönster lyser det ensamt – men man får också en känsla av värme och trygghet.

I den andra skulpturgruppen har hon klistrat fast hundratals fotografier av husfasader på modellerna, så de känns myllrande och myrstackslika. Jag uppfattar dem som ett barns upplevelse av massboendet. Tio våningar eller hundra, vad spelar det för roll? Det är ju jättehögt…

(Publicerad i Sydsvenskan den 13 maj 2008)

fredag 9 maj 2008

Konst och verklighet på Ystads Konstmuseum


Ystads lasarett?

När jag besöker Ystads konstmuseum passar jag alltid på att titta in i hörsalen på andra våningen för att insupa den rofulla stämningen. Men i tisdags var det en annan typ av stämning som gällde. Rummet var omgjort till sjukhussal, med sängar i långa rader, draperier och hospitalskonst på väggarna. Aha, tänkte jag, det är så här kommunpolitikernas planer på att spara pengar på museet ser ut: de har sålt det till ett vårdföretag som håller på att bygga om det till långvårdsavdelning. Inte konstigt att museichefen Thomas Millroth begärt tjänstledigt från och med i höst. Jag beredde mig på att se honom rusa in i salen med ett bäcken i vardera hand och stetoskop runt halsen.

Sedan föreställde jag mig ett annat scenario: att sängarna var ett sätt att komma runt vårdstrejken. Att det inrättats en hemlig avdelning på konstmuseet där papperslösa sjuksystrar ska tvingas arbeta för att slippa bli utvisade.

Men så fick jag besked: det var filminspelning på gång. Nya Wallanderfilmen. Puh. Ystad har alltså fortfarande ett konstmuseum. Än så länge, vill säga.

(Publicerad i Sydsvenskan den 9 maj 2008)

tisdag 6 maj 2008

Karolina Erlingsson och Linnéa Carlsson på KHM


Linnéa Carlsson: Skulpturen (som är ett vapen). Bilden snodd från The better you look, the more you see.

Långsamt och meditativt blinkar orden fram på den övergivna malmöoperans textmaskin, som Karolina Erlingsson har filmat till sin examensutställning på KHM (t o m 10.5). Orden bildar någon sorts repetitiv poesi, och det känns som att det stora huset försöker kommunicera – som en fyr, rakt ut i natten. Genom sex högtalare strömmar ”tystnaden”, d.v.s. bruset från husets livsupprätthållande funktioner och förstärker den meditativa känslan.


Samtidigt ställer Linnéa Carlsson ut Skulpturen (som är ett vapen) – en stor kastmaskin av medeltida snitt, som visas laddad och skjutklar. Visst hade man uppnått en liknande effekt av att ställa ut en laddad revolver, men det finns så mycket mer än lagrad energi och potentiell förstörelse i Carlssons skulptur. Genom att ha engagerat sin familj, historiker och hantverkare i arbetet, har hon också laddat verket med det privata, historia och arbetaretradition. Och den som hjälpt henne med de ballistiska beräkningarna är ingen mindre än Ingvar Bratt – mannen som avslöjade Boforsaffären. Därmed laddas Skulpturen (som är ett vapen) också med komprometterande svensk nutidshistoria. Det enda man behöver göra för att frigöra kraften i sanningen, är att dra i sprinten. Precis som Bratt gjorde 1985.

(Publicerad i Sydsvenskan den 6 maj 2008)

söndag 4 maj 2008

Teater Insite: Drömspelet

Drömspelet – 2374 steg närmare sanningen
efter August Strindberg
Teater InSite, 2.5
Regi: Ragna Weisteen
Scenografi: Anna Brag i samarbete med K3
Medverkande: Olivia Longo, Matthias Thorbjörnsson, Ellen Bredefeldt, Irma Jämhammar, Peder Holm, Cecilia Hjalmarsson, Federico Ferrando, Gabriel Flores Jair, Kristina Hahne, Peter Öberg



Det är solnedgång. Barsebäcks siluett mörknar och lysbojarnas blinkningar blir allt tydligare, publiken fäller upp sina kragar och tänker tillbaka på det sköna läet på innergården i Gamla Väster där Drömspelet började två timmar tidigare. Näst sista scenen äger rum längst ute på kajen vid Dockan – mittemot de nybyggda höghusen – bland vattenpölar, stora rör och rostigt bråte. Det finns fortfarande rester efter Kockumskranens räls och det ryker ur oljefat. Ur marken stiger mullrande ljud och ångestfyllda skrik. Längre ut, på en annan pir dansar den gamla Portvakterskan – hon som i början av föreställningen samlade all världens sorg i sin sjal – till en vals av Sjostakovitj.

August Strindbergs drama om hur guden Indras dotter stiger ner på jorden för att prova på människornas vedermödor och följa deras sökande efter svaret på livets gåta, gör sig väldigt bra som vandringsföreställning med Malmö som kuliss. I pjäsens förord från 1901 skriver författaren om karaktärerna, att de ”klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut”. Detta undanglidande har Teater InSite på ett underbart sätt utvecklat och applicerat även på rummet. De olika spelplatserna slår ut som blommor, för att sedan dras ihop igen som om inget hade hänt. Ett varuintag till en restaurang på Isak Slaktaregatan, blir entrén till Operan. Ett skyltfönster till en resebyrå några kvarter bort, blir Advokatens lägenhet och kontor.

Att förlägga utopin Fagervik till det övergivna kranområdet vid Dockan gör föreställningen till något av ett möte mellan Strindberg och filmregissören Andrej Tarkovskij. Den rostiga och leriga estetiken är samma som i Stalker (1979) – en film som också handlar om drömlika förflyttningar i tid och rum, och sökandet efter det utopiska. Och precis som i filmen, följer publiken sina vägvisare – skådespelarna – in i Zonen där det oerhörda förväntas kunna hända.

Jag är mycket förtjust i ljudarbetet (förutom vid Operan där mixningen är lite väl yxig). De strategiskt utplacerade högtalarna skapar surroundkänsla och effekterna smälter ihop med stadens ljud. Ångestskriken vid Dockan till exempel – kan man vara helt säker på att de i själva verket inte kommer från de lyckliga höghusen mittemot?

(Publicerad i Sydsvenskan den 4 maj 2008)