fredag 24 januari 2014

Strunta i vad populisterna tycker

av TOR BILLGREN

Vi lever i en ond tid. En våg av fascism sköljer över Europas gator ända in i parlamentsbyggnaderna. Därför är oron över den unge danske poeten Yahya Hassans framgångar i främlingsfientliga kretsar lättbegriplig. I sin storsäljande debutbok från i höstas vrålar han ut sin vrede över uppväxten på samhällets botten, över sin våldsamme far och den hycklande fromheten. Klart att Dansk Folkepari (DF) okritiskt har slickat i sig hans utfall mot islam med hull och hår. Det är lätt att bli mörkrädd när man föreställer sig var alla tiotusentals exemplar har tagit vägen och vilka slutsatser som dras av dikterna. Men, som Victor Malm skrev i sin recension på dessa sidor den 30 oktober förra året, just ”därför måste vi läsa och tala om dem”. 
Poeten Athena Farrokhzad är mer pessimistisk i sin recension i Aftonbladet i onsdags. Hon är uppgivet kritisk till Hassans förenklande förklaringsmodeller, och menar att hans bok ”matar den eld som vill förgöra oss”. Att muslimer i Norden inte äger ”bilden av sig själva”. Det är en lysande och välunderbyggd artikel, men likväl skulle jag vilja diskutera två argument som även är vanligt förekommande i den övriga debatten om rasism och främlingsfientliga partier. 
Det första är detta med att ge vatten på någons kvarn. Att man bör hålla inne med frågor, problematiseringar och berättelser som antas gynna partier som DF och Sverigedemokraterna. Jag tror det är feltänk. Att låta sådana hänsyn styra är att ge dessa partier verklig makt över agendan. Dessutom måste man fråga sig hur erfarenheter som Hassans annars skulle komma fram? Det borde vara värre att offer osynliggörs, än att några populister blir glada. Billiga politiska poänger är lätta att vederlägga i en intellektuellt hederlig debatt, men våld och hot är svårare att komma åt. 
Den andra synpunkten rör föreställningen om representation. Om Hassans bok var ”en av tio diktsamlingar skriven av en ickevit författare skulle det spela mindre roll”, skriver Farrokhzad. Men jag är inte säker på att det måste det måste finnas en kanon av skildringar om och av minoriteter innan allmänheten är mogen för de drastiska och spekulativa texterna. Vilken samhällelig status hade homosexuella när Jean Genet skrev sina romaner och pjäser om mördande, stjälande och kåkfarande bögar på 40- och 50-talet? Fanns det en uppsjö av positiva framställningar av homopar när Rainer Werner Fassbinders filmer hade premiär på 70- och 80-talet? I vilket intellektuella och politiska klimat publicerades William S. Burroughs ”Naked Lunch” 1959? Är det överhuvudtaget relevant att fråga sig om dessa konstnärer gav homofobiska krafter vatten på sin kvarn? 
Istället för att oroa oss för vad populister och deras väljare kan tänkas koka ihop av Yahya Hassans bok, borde vi låta dem ta konsekvenserna av sitt nyfunna intresse för poesi. Det sammanhang författaren verkar inom är förstås inte bara islam – utan lika mycket Danmark. Poesi är så mycket mer än ord på ett papper. 

Publicerad i Sydsvenskan den 24 januari 2014