måndag 29 oktober 2007

Dans: On Three

On Three
Palladium 25.10
Koreografi: Rasmus Ölme
Musik: Jean-Louis Huhta
Medverkande: Emelie Johansson, Ingrid Lundmark, Henrik Vikman, Andy Zondag, Maria Öhman
Ges i Lund den 29.10




– You must unlearn what you have learned, sager jedimästaren Yoda till Luke Skywalker i Star Wars när han undervisar honom i Kraftens mysterier – kraften som bland annat ger en förmågan att lyfta saker med tankens hjälp. Den bakomliggande teorin är att de gamla och invanda föreställningarna sitter i vägen för den nya kunskapen, och måste raderas för att man ska kunna få en viss förmåga eller insikt.

Vad det handlar om i Rasmus Ölmes verk On Three är att uppnå ett tillstånd där tyngdkraften kan upphävas. Karaktärerna på scenen vet redan i början av föreställningen hur man når detta tillstånd i teorin. Under första akten prövar de sig fram, växlar blickar och testar olika steg och grepp. De iakttar varandra mycket uppmärksamt. Följer koncentrerat den som testar rörelserna, som när man följer någon som för första gången går på lina – ständigt beredd att ta emot. De småpratar, skrockar till, går ut i sidan och byter tröja som om den gamla blev för varm, och hela tiden utvecklar sig Jean-Louis Huhtas musik långsamt i lager på lager och allt högre intensitet.

Dansarna rör sig slafsigt och okontrollerat på ett sätt som vi inte är vana att se på en dansscen. De verkar ha befriat sig från dansens hantverk och manér. Alla teatrala element är bortskalade och dansarna verkar ”vara sig själva”. De döljer sig inte bakom professionella masker, vilket skapar en mycket utlämnande och intim stämning.

Det är som att det just är detta som är nyckeln till viktlösheten. Det är först när karaktärerna ”lärt sig av” med allt de tror sig veta om dans, som de lyckas uppnå det där magiska tillståndet. I andra akten händer det, tyngdkraften slutar att verka, och de tumlar omkring på golvet som astronauter i en rymdstation. Rasmus Ölme kallar det att ”falla horisontellt”, och det är mycket läckert och diskret löst genom att dansarna slungar sig mellan varandra över golvet, glidande på rygg och mage. På ett helt lysande sätt skapar de en illusion av viktlöshet och fallande.

Föreställningen känns som när man försöker kommat tillbaka till en dröm som man vaknat ur mot sin vilja – till exempel en dröm om att man flyger. Desperat ligger man i sängen och försöker tänka sig in i drömmen igen, ligga på samma sätt som när man ”var där” och somna om. Tyvärr fungerar det aldrig. Drömmen är borta och kommer aldrig tillbaka. Men i On Three lyckas det.

(Publicerad i Sydsvenskan den 27 oktober 2007)

onsdag 17 oktober 2007

Radiomanus: Turnerpris-retrospektiv på Tate Britain

Turnerpriset 1984-2006
Tate Britain, London
Till den 6 januari 2007



Stillbild ur film av Gillian Wearing, vinnare av 1997 års Turnerpris.

Påannons
Nu konst, för i Storbritannien är det Turnerpristider. Det är ett uppmärksammat och omdebatterat pris på 25000 pund som går till en konstnär som gjort särskilt bra ifrån sig under året som gått.

För några veckor sedan rapporterade vi här i Kulturnytt om att flera av de mer framstående konstnärerna som fått priset mest tyckte att det var jobbigt med uppmärksamheten och förväntningarna i samband med utmärkelsen. Men nu är det alltså snart dags igen, för nästa vecka öppnar utställningen med årets nominerade. Och på Tate Britain i London öppnade förra veckan en retrospektiv över prisets 23 åriga historia där alla de vinnande konstnärernas verk finns med. Tor Billgren har varit där.

Rapport
Att vissa konstnärer har upplevt att priset varit till mer till besvär är egentligen inte konstigt. För det primära och uttalade syftet med Turnerpriset har alltid varit att skapa uppmärksamhet kring samtidskonsten, vilket då ofta har skett på konstnärernas bekostnad när tabloiderna satt sina skandalsökande rubriktänder i deras halsar. Genom uppmärksamhet vill prisets instiftare öka intresset och förståelsen för samtidskonst, få iväg folk på gallerier och konsthallar, och initiera diskussioner.

I många avseenden är detta en lyckad strategi. Utställningarna med dom nominerade drar hundratusentals besökare och skapar alltid mycket rapportering och debatt.

Nu visas alltså alla vinnare sedan 1984 på en stor retrospektiv på Tate Britain, och det känns högtidligt att gå omkring bland all denna konst som stått i uppmärksamhetens centrum de senaste 23 åren. Det är en sak att läsa om Damien Hirsts itusågade och formalininlagda ko och kalv från 1995 – men en helt annan sak att stå mitt emellan den delade kossans halvor. Det är kul att se måleriets återkomst i Turnersammanhang i form av Tomma Abts små abstrakta tavlor som vann förra året. Men allra bäst gillar jag Tony Craggs verk, han vann 1988. I den välvda och ekande hallen står hans fantasislott med tinnar och torn. De ser ut som om de vore tillverkat av blöt sand, men består i själva verket av stora kullager, kugghjul och andra brutala maskindelar.

En svaghet med Turnerpriset är att konsten som kan komma ifråga just måste vara så här perfekt utställningsbar, eftersom en stor del av hela grejen är just utställningen av de nominerade. Det gör att en stor mängd viktig och bra samtidskonst är diskvalificerad på förhand – konst som inte passar i gallerier och konsthallar, till exempel platsspecifika installationer, performance eller annan flyktig och försvinnande konst. Eftersom så mycket konst exkluderas, blir historien om Turnerpriset snarare en historia om just ett konstpris och hur dess olika formella aspekter diskuterats genom åren – och inte den historia om konstens utveckling från 1984 och framåt som instiftarna kanske hoppats på.

Tor Billgren, för Kulturnytt, i London.

Avannons
Turnerretrospektiven som han sett pågår till den 6 januari 2008. Och Turnerutställningen med årets nominerade öppnar den 19 oktober, på Tate i Liverpool.


(Sänt i Kulturnytt, P1 den 17 oktober 2007)

tisdag 16 oktober 2007

Camlilla Löw på Elastic

Camilla Løw: Broken Windows
Elastic, Bragegatan 15, Malmö
Till den 20.10




Skulpturen Broken Windows består av tre svartlackerade ramar som hänger i en klump från taket. På ett plan ser det ut som en kubistisk tolkning av en fönsterruta som förlorar fästet och faller mot golvet. På ett annat plan uppfattar man helheten snarare som sprickor i en spegel.

Den norska konstnären Camilla Löws (född 1976) arbeten är en spännande och smart utforskning av ytor och dess egenskaper. Hon har hittills jobbat med material som lackerad ek och plexiglas i olika färger. Det spännande med denna typ av ytor – genomskinliga respektive högblanka – är att de är svåra att skilja från varandra. Där man förväntar sig att kunna se igenom materialet och skåda väggen på andra sidan, kanske man istället bara får se speglingen av sin egen långa näsa.

På Elastic visar hon skulpturer uppbyggda av lackerade ramar som är fastsatta i varandra på olika sätt, lite som skulpturala hälsningar till Piet Mondrians rutkompositioner. Väggarnas vithet reflekteras i ramarnas blänkande ytor, och färgerna förändras beroende på hur man står i förhållande till verken. Men denna gång tar Camilla Löw leken med ytorna ett steg vidare, genom att också jobba med fiktiva ytor, det vill säga utrymmet och tomheten inuti ramarna.

Med hjälp av de påträngande färgerna i kombination verkens placering i utställningsrummet skapas en illusion av faktisk yta i ramarna. Det är tydligast i samspelet mellan verken Donna, som ser ut som en hög och smal golvspegel, och Stela – en stapel av målade betongkuber, placerad några meter bakom. Här sätts djupseendet och rumsuppfattingen helt ur spel och det känns som att det senaste besöket hos optikern var förgäves. Är det en spegelbild av betongstapeln man ser, eller står den verkligen bakom? Är den fiktiva ytan i Donna genomskinlig eller reflekterande?

Verken är väldigt strikta och disciplinerade, och någonstans ekar det till av begreppet ”skandinavisk design”. Men de lysande Brio-färgerna och den barnsliga förtjusning man drabbas av när man går runt i galleriet för att beskåda skulpturerna ur olika vinklar och perspektiv ger dem också ett oemotståndligt lekfullt drag.

(Publicerad i Sydsvenskan den XX oktober)

torsdag 4 oktober 2007

Fredrik Svensson på Konsthögskolans elevgalleri

The Jet Set Junta har jag skrivit en text om Fredrik Svenssons mästerliga examensutställning. Den pågår till och med söndag, 7 oktober.

onsdag 3 oktober 2007

Fredrik Svenssons examensutställning: Preliminär extasrapport



Oj oj oj, Fredrik Svenssons examensutställning på Konsthögskolans Elvegalleri på Ystadvägen... Så otroligt bra, snyggt, mäktigt, välljudande, sensuellt... Återkommer med största sannolikhet till detta. Utställningen pågår till på söndag. Missa inte!

måndag 1 oktober 2007

Konstkritiken i Sydsvenskan

Det kommer med all säkerhet att bli debatt om Sydsvenskans konstbevakning. Troligen kommer den typ av kortfattad och koncis konstkritik som bland annat jag har ägnat mig åt de senaste åren att stå i centrum. Institutet för konstnärer och konstförmedlare (IKK) klagade på samma sak i tidningen i våras... Vi får vad som händer. Jag får förbereda mig på törnar.

Hoppas det blir en givande diskussion om konstkritiken och dess roll i dagstidningen. Personligen tycker jag att Sydsvenskans nuvarande inriktning med många men kortfattade texter är alldeles utmärkt.