fredag 28 september 2007

Moki Cherry, Susanne Beckman och Tonie Roos

Moki Cherry, Susanne Beckman, Tonie Roos
Galleri Persson, Jöns Filsgatan 10, Malmö
Till den 7 oktober 2007



Susanne Beckman

Galleri Persson firar tio år genom att föra samman Moki Cherry, Susanne Beckman och Tonie Roos under samma tak. Tre damer i 60-årsåldern, vars sprudlande vänskap porträtterades i K-special i SVT för snart ett år sedan. De utgör ingen konstnärsgrupp, utan har helt skilda uttryckssätt. Moki Cherry gör fotocollage, Susanne Beckman konkretistiska mönster och Tonie Roos föreställande måleri.

Cherrys collage är otroligt välkomponerade. De är fulla av detaljer men känns aldrig belamrade eller övermättade. I Not my cup of tea ses en hemmafru – förmodligen ur en tvättmaskinsreklam, elegant och ledigt dricka te på stående fot samtidigt som ett rött läppstift reser sig ur tvättmaskinsluckan. I fönstret fläker en helstekt rostbiff ut sig som en allegori i klassiskt stillebenmåleri. Det är mycket konsthistoriska referenser och humor i verken, men den politiska problematiken är ibland lite väl enkel och naiv, som i Kvinnofällan, där en ung underklädesmodell klipps in bland ett gäng burqaklädda kvinnor.

Tonie Roos måleri är ofta ”bara” vackert, blommigt och sorglöst, men ibland doppar hon sin pensel i bokstavlig och bildlig svärta, som i målningen Emma Goldman, Union Square 1917. Det är året då den kända anarkisten, feministen och pacifisten fängslades för tredje gången, och i målningen ses hon åkande i en bil, liksom upphöjd som påven, i en heroisk pose. Men i den omgivande folkmassans obehagliga ansiktsuttryck ser man hur snaran dras åt, att det snart är slut. Det blir lite JFK-känsla över bilden.

En annan bra målning är porträttet av författaren Elfriede Jelinek i skepnad av glädjestrålande blomsterdrottning. Det är mycket kärleksfullt gjort och kontrasten till hur vi är vana att uppfatta henne är så total och brutal att det blir komiskt.

Cherrys och Roos verk länkas samman av Susanne Beckmans geometriska kompositioner, som är utspridda i galleriet lite här och där. Enkla former, lager på lager i starka färger som möts i knivskarpa kontraster. Allra bäst blir det när hon lämnar det rena mönstermåleriet och jobbar med rymd och perspektiv, som i de tre runda ”takmålningarna” på innergården. I en blå, vit och gul målning med ett vågformat mönster uppstår en känsla av tredimensionalitet som egentligen inte borde vara möjlig just där. Men med hjälp av vågens form färgernas möten lyckas hon, på något sätt.

(Publicerad i Sydsvenskan den 28 september 2007)

onsdag 26 september 2007

Se oss handla på Lunds Konsthall

Se oss handla
Lunds Konsthall
Till den 11 november



Bukarest julen 1989. Stillbild ur "Videogramme einer Revolution".

Två unga män sitter på en trottoar i Santiago, Chile. Den ene sjunger, den andre spelar gitarr. En idyllisk bild av den oskuldsfulla ungdomen, filmad tidigare i vår. Trafiken brusar lojt, men det finns också ett annat ljud i bakgrunden: militärhelikoptrar, filmade på exakt samma plats i juni 1973. Helikopterljudet kommer från andra delen av Patricio Guzmáns filmtrilogi Slaget om Chile, som handlar om militärkuppen 1973 – Augusto Pinochets störtande av Salvador Allende. De hotfulla helikoptrarna från den mörka dåtiden blir en mycket gripande kontrast till de spelande ungdomarna.

Verket visas för närvarande även på Venedigbiennalen, och är gjort av den franske konstnären Melik Ohanian. Han har helt enkelt tagit hela ljudspåret från Guzmáns film och bildsatt det med nytagna bilder från dagens Santiago, som för att kommentera och illustrera såväl händelserna 1973, som dagens verklighet.

Det handlar alltså om revolution i höstens utställning på Lunds konsthall. Politiskt handlande i sin mest extrema form. Det är en mycket krävande utställning som till sin huvuddel består av två långa filmer. Ohanians verk är 90 minuter långt, och det andra, Videogramme einer Revolution av Harun Farocki och Andrei Ujicas är 106 minuter. Man måste alltså sätta av minst tre och en halv timme i konsthallen för se utställningen i sin helhet. Och visst är detta extrema utställningsformat otympligt och svårt – men å andra sidan finns det inga andra sätt att tillgodogöra sig film än att just sitta på ändan och titta. Och i det här fallet är det absolut mödan värt. Särskilt när det gäller Videogramme einer Revolution (videoinspelningar från en revolution), som är en andlöst spännande film om omvälvningarna i Rumänien julen 1989.

Harun Farocki och Andrei Ujicas har samlat allt tillgängligt filmmaterial från tiden mellan den 19 och 25 december – privatvideor, amatörfilmer, TV-klipp, och redigerat ihop det till en kronologisk redogörelse om processen som ledde till Nicolae Ceausescus fall. I filmens första scen möter man en skottskadad ung kvinna i en sjukhussäng. Hon har deltagit i demonstrationerna i Timisoara till stöd för en hårt förföljd präst. Säkerhetstjänsten öppnade eld, och kvinnan skriker av smärtan efter Securitates kulor. Men med historiens facit i hand vet vi att det i själva verket är förlossningssmärtor.

Filmen för fram flera intressanta aspekter av revolutionens natur. Hur skapar man ordning när hela systemet är raserat? Vem ska bestämma? Den påminner också om att det inte bara är frihetssträvan som är drivkraften bakom en revolution, utan också ren och skär makthunger. Filmen visar hur vissa frihetskämpar genast anammar det totalitära systemets makttekniker. Hur Ceausescutrogna förföljs, misshandlas och förödmjukas. Hur medierna används för att styra folket och verklighetsbilden.

Mediernas roll i revolutionen understryks även i Ohanians Chilefilm. Ett avsnitt där originalljudet från 1973 skildrar en Allendetrogen demonstration, är symboliskt bildsatt av interiörer från ett tidningstryckeri. Demonstrationernas talkörer överröstas av tryckpressarnas mekaniska dunkande…

Och det är väl detta utställningen egentligen handlar om. Att det inte är den faktiska verkligheten, utan bilden av verkligheten som är avgörande – och att det är de som styr den bilden som har den verkliga makten. Vi påminns om vikten av att alltid se på verklighetsskildringar med kritiska ögon. Att alltid fråga oss om det speakerrösten påstår hända i bilden verkligen är vad som äger rum. Att alltid fråga oss varför ett visst filmklipp följer på ett annat. Filmkonsten är konsten att manipulera och det är tyvärr aldrig lika uppenbart som i en propagandamålning.

Det är knappast en slump att konsthallen parallellt med Se oss handla har tjuvstartat med sitt projekt om den sovjetiske stumfilmaren Sergei Eisenstein (1898 – 1948), som just är filmklippningens och montagets fader. Under kulturnatten för några veckor sedan visades hans mästerliga film om oktoberrevolutionen, och nästa höst presenteras en större utställning om hans betydelse för filmkonsten. Utbudet på Lunds konsthall präglas alltså för närvarande av konsekvens och kontinuitet i mycket angelägna och fängslande frågor.

(Publicerad i Sydsvenskan 27 september 2007)

torsdag 20 september 2007

Kristian Körner på Cirkulationscentralen

Kristian Körner: I was no longer aware of my condition...
Cirkulationscentralen
Till den 23 september 2007




I det svagt upplysta rummet sitter en man med benen i kors och läser en bok. Ur högtalarna hörs texten, uppspelad på låg, såsig hastighet. Man inser snabbt att mannen är en docka, men den dunkla belysningen lurar ständigt ögat att registrera andetag, pulsslag på halsen, en och annan ryckning.

Det är en mycket stämningsfull installation Kristian Körner har skapat på Cirkulationscentralen. Den monotona rösten, dunklet och orörligheten hos mannen gestaltar på ett perfekt sätt det ögonblick då ögonen filmrar ihop av trötthet eller tristess. Det svårfångade begreppet slummer isolerat och stillastående inom fyra väggar.

En spännande bieffekt av verket är den utstrålning man känner från mannen. Trots att man vet att han inte är verklig tar det emot att gå alldeles intill honom. Att stå och läsa över axeln känns direkt ohyfsat, och när jag ställer mig på knä och för att granska detaljerna i hans ansikte begår jag ett otillåtligt övergrepp mot den personliga integriteten. På något sätt känns det bra att inte bara ha respekt för det mänskliga, utan också det människolika.

(Publicerad i Sydsvenskan den 19 september 2007)

Rudolf Haas på Galleri Gamla Väster

Rudolf Haas
Galleri Gamla väster
Till den 23 september 2007




Under hösten kommer Paul Larsson på Galleri Gamla Väster bland annat att visa två österrikiska konstnärer. I oktober blir det stora målningar av Wolfgang Stifter och just nu visas ett 40-tal små och mycket delikata teckningar av Rudolf Haas. Han jobbar med oljevaxkritor och ritar på såväl vanligt vitt papper, som reklamblad, boksidor och fotografier. Originalbilderna lyser igenom de feta kritornas lysande färglager på ett mycket subtilt och spöklikt sätt.

Att långsamt gå från teckning till teckning är som att zappa mellan kanalerna på en TV med dåligt bildrör och någon form av kortslutning som gör att skärmen vibrerar av statisk elektricitet. Motiven är fångade just i det ögonblicket som det flimrar och sprakar allra mest. Ur neondiset träder stadslandskap fram – rum, reklamskyltar, romantiska naturidyller, spår av mänsklig aktivitet – ibland ljusskygg, ibland kärleksfull. I en bild tycker jag mig se ett eko av en klassisk skulptur. Är det Bältesspännarna i sin dödliga kamp? Eller bara ett ögonblick av Eurosports eviga sumosändningar som blixtrar förbi?

(Publicerad i Sydsvenskan, september 2007)

söndag 16 september 2007

Dans: Rötter och Vingar på Skånes Dansteater

Rötter och Vingar
Gästspel på Skånes Dansteater
Koreografer: Sofia Nohrstedt, Nønne Mai Raaber Svalholm, Maria Naidu
Speltid: 65 minuter
Spelas på Skånes Dansteater den 16.9, samt på Dunkers Kulturhus i Helsingborg 19.10-21.10, samt i Uppsala i november



Bild: Johan Eriksson

Det börjar på bästa tänkbara sätt. En ensam dansare på scenen i dunkel belysning, och så plötsligt: hela ensemblen, snabbt insmygande från sidorna och scenen är tagen i besittning på en ögonblick. Överrumplingseffekten är total och skapar det där underbara suget i magen.

”Rötter och vingar” är ett stort projekt där ungdomar i åldern 16-20 år i Malmö, Helsingborg och Uppsala bjudits in att sommarpraktisera som dansare under en treveckorsperiod. Arbetet har letts av en koreograf i varje stad och tillsammans med ungdomarna har de utarbetat rörelser och danser, som sedan sytts ihop till en sammanhållen föreställning som nu turnerar under hösten.

Föreställningen har ingen egentlig handling, utan består av ett antal självständiga tablåer som rör sig kring teman som ursprung, nutid och framtid. Den utforskning av dansen och sina kroppar som ungdomarna har ägnat sig åt under projektets gång, blir på scenen till en utforskning av livet och vad det kommer att bära med sig.

Gång på gång visar ensemblen att det går att skapa storartad dans med väldigt enkla medel. I andra scenen ligger dansarna utströdda i en cirkel och hasar sig mot mitten som amöbor, men så fort de kommit en liten bit framåt förvandlas de till spindlar som genast krälar tillbaka. Det är suggestivt och mycket väl genomfört.

I början av en annan tablå ses några tjejer göra sig i ordning för en utekväll. De rör sig graciöst och mannekänglikt – men självsäkerheten bryts gång på gång upp av panikartad flykt. En flykt undan ideal, objektifiering och förväntningar.

Som så ofta med kollektiva kreativa processer blir slutresultatet lite väl spretigt. Det känns som att koreograferna när de sammanfogat föreställningen har varit lite för demokratiska och velat få med så många olika uttryck som möjligt. Helheten hade vunnit på om flera småscener hade strukits helt, medan andra borde ha fått utvecklas och fördjupas – som den fantastiska scenen som ackompanjeras av Glenn Goulds långsamma variant av arian ur Goldbergvariationerna. Här bränner det till ordentligt, och kunde gott ha fått brinna ett tag till.

(Publicerad i Sydsvenskan den 16 september 2007)

Teater: Farliga förbindelser i Helsingborg

Farliga förbindelser
Manus: Christopher Hampton
Regi: Solbjörg Höjfeldt
Med: Maria Kulle, Michalis Koutsogiannakis, Annika Kofoed, Karin Ekström, Rut Hoffsten, Petra Hultberg, Tobias Borvin, Erika Blix, Johan Forslund
Helsingborgs Stadsteater, Lillan
Till den 15.12


Så ger sig Helsingborgs Stadsteater på denna ofta spelade och avfilmade berättelse om markisinnan de Merteuils och greve de Valmonts hämnd- och kärlekspakt i 1700-talets parisiska adelskretsar. Markisinnan har blivit lämnad av sin älskare, och vill hämnas på honom genom att se till att den rena och klosteruppfostrade lilla jungfru han trolovat sig med ska ha förlorat oskulden lagom till bröllopsnatten. Som redskap härtill anlitar hon libertinen Valmont, som först ställer sig tveksam till uppdraget på grund av dess pinsamma enkelhet.
- Jag har faktiskt mitt rykte att tänka på, utbrister greven.

Markisinnan spelas av Maria Kulle som presterar enastående som bitter och vampyrisk isdrottning. Hon för sig med en värdighet som skapar statisk elektricitet i salongen. Michalis Koutsogiannakis som Valmont är också ett bra val. Han är förresten mycket lik Antonio Salieri i Milos Formans film ”Amadeus”, något som passar rätt bra i sammanhanget.
Men i absolut centrum står Birgitte Mellentins scenografi och kostymer. Fonden utgörs av utsökta japanska pappersskjutdörrar, lika sköra som dygden och viljestyrkan hos pjäsens kvinnliga offer. Vad kostymerna beträffar kan man stirra på detaljerna hur länge som helst – de höga kragarna, håruppsättningarna, det frasande tyget, pälsinslagen, spetsen.

Föreställningen blir mer en estetisk upplevelse än dramatisk, och regissören Solbjörg Höjfeldt har lyft upp just fåfängan som genomgående tema, vilket understryks av att hela pjäsen äger rum på en catwalk. I scenbytena är det mannekänguppvisning med dunkande musik och blixtrande ljus. Det är oundvikligt att associera till Sofia Coppolas film Marie Antoinette, som just är en evig modeshow och ett upphöjande av ytan till det enda relevanta, medan världen runtomkring bokstavligen faller samman.

Men jag tycker inte att denna fokusering fungerar fullt ut i det här sammanhanget. För det är väl knappast fåfängan som är karaktärernas drivkraft i deras dödliga spel? Inte heller sexualiteten, som snarast skildras som något mekaniskt och slentrianmässigt. Utan vad det ytterst handlar om är makt. Både markisinnans och grevens mål är berusningen av att förmå människor att svika det de värderar och älskar allra högst. Och det mänskliga schackspelet kan man förstås spela även utan siden, diamanter och getingmidja.

(Publicerad i Sydsvenskan den 16 september 2007)

Monica Gora och Gunilla Bandolin på Skissernas Museum

Gora och Bandolin
Skissernas Museum, Lund
Till den 21 oktober


I en film från 1995 ser man Monica Gora och Gunilla Bandolin stå och slita i sopor på Tvetatippen i Södertälje. De har grävt sig ner till mitten av 70-talet och den syrefria miljön gör att soporna inte ruttnar, utan konserveras. I sina vita overaller, munskydd och alldeles för stora röda skyddshandskar för de tankarna till den amerikanske konstnären Paul McCarthys slabbiga filmer där han kladdar med ketchup och färg iförd clownmask och stora seriefigurshänder. Skillnaden är att Gora/Bandolin geggar runt bland hushållsavfall och välfyllda blöjor från 70-talet – en ruggig och ofrånkomligt fascinerande form av arkeologi.

Sopor är ett tema som skulptören Gunilla Bandolin och landskapsarkitekten Monica Gora sysslat med mycket i sina gemensamma konstprojekt, vilka nu presenteras i retrospektiv genom bilder, filmer och texter på Skissernas Museum. Det finns knappast något bättre sätt att lära känna människan än just genom det hon kasserar. Soptipparna är ett totalt oredigerat arkiv över mänsklig aktivitet – till skillnad från tidningar, dagböcker och konst, som bara uttrycker utvalda och ofta idealiserade delar. Sopor är tänkta att glömmas och gömmas, och därför uppstår en väldig laddning när någon rotar bland dem. Laddningen utgörs av lika delar skamfylld voyeurism och uppriktig antropologisk nyfikenhet, och ger också en relevant påminnelse om människans absurda samlarnatur.

Denna är temat även för utställningens enda nyproducerade verk – en installation där en stor bild av en avskalad och mäklar-stylad våning ställs mot ett kvävande och ångestskapande landskap av bråte, som i själva verket skulle kunna vara vilket flyttlass som helst. Vad av detta är det som är välstånd? Bandolin och Gora ger inget svar, men ställer frågan på ett bra sätt som varken havererar i fattigdomsromantik eller banal kritik mot konsumtionssamhället.

Just denna vägran att förenkla, utan istället ge sig in på delikata områden är kanske det mest typiska för Bandolin och Gora. I verket x-x (1992) handlade det om den då infekterade debatten om Öresundsbron. I den refuserade installationen Kontakt med naturen (2006) ville de göra upp med den tillrättalagda bilden av djur och natur genom att visa att ETT marsvin kanske är gulligt, medan HUNDRA är ett myller av ohyra. Och verket Ozone Healing (1996) där stora fläktar skulle blåsa marknära ozon till atmosfären blev en drift med blint och naivt miljöengagemang. Den bästa offentliga konsten är den som får så många som möjligt att känna sig träffade. Tyvärr faller den ytterst sällan i god jord.

(Publicerad i Sydsvenskan den 16 september 2007)

fredag 14 september 2007

Krönika: Galleriposörer på parad

I samma kvarter på Njalsgade i Köpenhamn ligger de utmärkta gallerierna Nils Stærk och Nicolai Wallner. Då och då har de vernissage samtidigt och fredagen den 14 september är en sådan dag.

En stor skillnad mellan konstlivet i Malmö och Köpenhamn är att de mest utstuderade galleriposörerna inte har letat sig hit än. Man känner igen dem framförallt på glasögonen, som gärna ska vara stora och av leksakstyp, eller bara allmänt udda. Det är alltid lika underhållande att se 20-åriga konststudenter obesvärat försöka bära upp monokel, 3D-glasögon eller pincené. Skorna är också viktiga, och jag har sett allt från gummistövlar, sock-i-plast och gjutjärnssandaler, till clownskor, fotbollar och skridskor. Andra detaljer kan vara Himmlerhår, chapeau claque, ridbyxor, krinolin, svans, och framförallt långt och tovat skägg.

Någon typ av rökverk är obligatoriskt och ska man hålla till godo med något så banalt som cigaretter är det långa munstycken som gäller och udda märken som handrullas av den maoistiska gerillan i Peru. Men allra helst ska det vara vattenpipa, gärna snillrikt upphängd i en rullande droppställning, eller fastskruvad på en liten vagn som man drar efter sig i koppel.

Som ni märker: Man blir aldrig besviken på en vernissagerunda i Köpenhamn. Till Njalsgade tar man sig enklast med metron från Örestad till Islands Brygge.

(Publicerad i Dygnet Runt den 13 september 2007)

onsdag 12 september 2007

Vilks projekt är viktigt


Glöm inte bort Lars Vilks formidabla blogg, där han löpande kommenterar de bisarra turerna hans konstprojeket. Det är sakligt, välformulerat och framförallt: tålmodigt. Här slipper man framförallt också mediernas och propagandisternas vulgariseringar,

"Slå aldrig på någon som ligger ner" stod det på muslimska demonstranters plakat i Uppsala. Det är patetiskt nonsens. Muhammed ligger inte ner. Han är antagligen den mäktigaste och största maktsymbolen i världen. Krig utkämpas i hans namn. Människor avrättas och lemlästas i hans namn. Att man inte skulle få utmana en sådan symbol är fullständigt bisarrt. De muslimer som inte tycker att Muhammed förtjänar att häcklas borde inte vända sig mot Vilks, utan mot de som svärtar ner profetens namn med barbari. Eller i alla fall förstå att Muhammed är en maktsymbol, och att ingen maktsymbol kan ges någon form av immunitet.

Här ligger mina tidigare texter i ämnet:

24 juli Muhammed-debacle 2.0
25 juli Sitt vackert!
2 augusti Muhammed och makten
15 augusti Muhammed-debacle 2.1

lördag 8 september 2007

David Shrigley på Malmö Konsthall



David Shrigley: ”Everything must have a name”
Malmö Konsthall
Till den 4 november


Det var på nån postgymnasial fest på Österlen för ett tiotal år sedan som några av mina vänner fick idén att sätta sig i en bil och köra ut på en åker för att rulla de stora, runda höbalarna framför bilen. En baggis, tänkte de. Men självklart tog det tvärstopp. Och självklart demolerades bilen.
– Oj, utbrast de förvånat. Det här var konstigt. Helt oväntat.
Precis lika oväntat och konstigt som när någon kickar boll mot en husvägg men plötsligt träffar fönstret istället.
– Oj, hur är det möjligt? Helt oförutsett! Men inte mitt fel liksom, jag siktade ju på väggen.

Det är bland annat denna undervegetation av mänskligt beteende som David Shrigley skildrar i sin konst. Att följa impulser och handla med största möjliga kortsiktighet. Obetänksamhet som istället för insikt följs av en fåraktig uppsyn och obefintlig benägenhet att ta ansvar.

Nu är ju detta inte på något sätt ett exceptionellt beteende utan något vi ser hela tiden och som tycks vara nedlagt i alla människor ungefär som kristendomens idé om arvsynd. Men i det här fallet är det nog mer adekvat att tala om arvstupiditet. Att handla mot bättre vetande. Att röka. Att trampa i den blöta cementen. Att okynnesäta cheesecake fast man är proppmätt och väger tjugo kilo för mycket. One night stands utan preventivmedel. Och resultaten avtecknar sig dagligen i form av nyheter om fetmaepidemier, abortstatistik och ständigt återkommande larm om ökningar av veneriska sjukdomar. Jamen jag skulle ju bara… Alla andra gör ju…

Men så finns det förstås också en positiv översida av denna impulsdrift – dels som uttrycker sig i harmlös nyfikenhet, dels som handlar om att göra vad som faller en in utan att låta sig hämmas av förstockade konventioner. Att ta risker som faller väl ut. Denna positiva sida av arvstupiditeten sammanstrålar med den negativa i Shrigleys konst – han skildrar som sagt den negativa, men tillämpar dem positiva i sitt arbete. Med viss överlappning.



David Shrigley är född 1968 och har varit verksam som konstnär sedan början av 90-talet. Han är väldigt produktiv, så det känns inte helt märkligt med en stor retrospektiv över en så pass ung konstnär. Men det är synd att vissa idéer och motiv på ett fåtal ställen upprepar sig i utställningen – särskilt eftersom Shrigley tydligt uttalar sig om att aldrig vilja göra samma sak två gånger.

Han arbetar med film, foto, skulptur, måleri, tryck och ljud, men framförallt teckning och text i samma onelinertradition som vi i Malmö tidigare har kunnat se på Rooseum genom Nedko Solakov (2004) och Dan Perjovschi (2006). Fast där de är politiska är Shrigley mer existentiell och galghumoristisk.

Hans konst ser slarvig och hafsig ut av den enkla anledningen att han jobbar mycket snabbt – som för att gripa tag i impulsen innan den förflyktigas. Det är först i efterhand han avgör om den var bra eller dålig – och är den dålig makuleras resultatet. Idéerna hade inte blivit ett dugg tydligare om han hade tecknat virtuost med centralperspektiv och skuggor. Däremot hade dåliga och banala idéer lättare kunnat slinka igenom om de maskerats med god teknik. Den reducerade och direkta stilen skapar alltså en sorts ärlighet och tillför också en extra komisk dimension. Figurernas fulhet skapar sympati och slätar över deras dumhet.



Konsthallen har återigen fått en helt ny skepnad. Det är förbluffande vad byggarna och teknikerna kan åstadkomma därinne. Parallellt med själva konsten har utställningarna de senaste åren också varit uppvisningar av konsthallsrummets potential. Det har varit tomt, fyllt av tyg, belamrat och helt ombyggt – alltid något nytt. Den här gången är det indelat i tjugofem mindre rum som presenterar varsin aspekt av Shrigleys konstnärskap, vilket ger en labyrintisk känsla. Samtidigt lyfts också rummets storslagna sidor fram. Det största delrummet blir rent sakralt av takhöjden och ljuset som strömmar in uppifrån. På väggen, med störst tänkbara bokstäver finns texten ”God is idle”, Gud är lat. Eller sysslolös – som kontrast till David Shrigley och hans outtömliga förmåga att hitta komiska, absurda och morbida vinklingar av vardagen. Bland fotografierna finns en röd variant av grodan Kermit som kastat sig ut från en bro. Ett frisbee på en lekplats med texten ”land mine”. Och allra bäst: ett foto av en mur, full av klotter. På marken ligger en tom flyttkartong med texten ”This way up” – upp och ned. Men så upptäcker man att klottret på muren är spegelvänt, medan texten på lådan är korrekt. Följdfrågan blir: vad är spegelvänt i verkligheten – klottret eller lådtexten? Vad som vid första anblick verkar vara ett infantilt göra-tvärtemot-hyss är i själva verket en avancerad lek med förmågan att uppfatta bilder och en utmaning av uppmärksamheten.

(Publicerad i Sydsvenskan den 8 september 2007)

fredag 7 september 2007

Krönika: Om förfallets estetik

1974 visade Gerhard Nordström målerisviten Landskap i tio bilder som i Lars Göran Oredssons utmärkta biografi över konstnären presenteras genom tre bilder. Ödehuset är en övergiven och avspärrad gård med eternittak och övervuxen tomt. Den andra föreställer en industribakgård i Limhamn där skorstenarna speglar sig i vattenpölarna och de rostiga oljefaten ligger staplade i förgrunden. Och den tredje: en skitig asfaltsmaskin mitt i ett vetefält.



Bilderna slår klockrent an den sträng av romantik och nostalgi inför det förfallna och patinerade som det tycks råda ett stort intresse för just nu. Jan Jörnmarks bok Övergivna platser blev genast en storsäljare när den kom i våras. På sajten Rostsverige samlas bilder av de bortglömda och ratade baksidorna av vårt land – ”trasiga med samtidigt plågsamt vackra miljöer”. Bloggen är Residuer (”rest, återstod”) är ett annat exempel. Självaste Venedigbiennalen är också en del av den här rörelsen i och med att en stor del av utställningen äger rum på den gamla marinbasen bland rostiga oljetankar, lyftkranar och skrotade ubåtar.



Den stora skillnaden mellan allt detta och Gerhard Nordströms Landskap i tio bilder är att de INTE är målade för att väcka den här typen av skönhetskänslor – utan för att skapa opinion mot miljöförstöringen och människans hårdhjärtade exploatering av naturen. Effekten blir alltså motsatt i 2000-talets estetiska klimat – i alla fall genom de tre bilder som redovisas i Oredssons bok.

Så vad är det som gör att vi idag kan njuta av det förfallna, medan det på 70-talet lyftes upp som varnande exempel? Handlar det om att estetiska ideal växlar precis som mode? Är det ett dekadent och ansvarslöst i-landsfenomen? Eller måhända någon typ av postsovjetisk effekt? Har vi blivit så översköljda av bilder från förfallna industriområden och örlogsanläggningar på Kolahalvön att de har präglat sig in i vårt estetiska sinne?



En annan konstnär som arbetar med sådana här miljöer är Andreas Johansson som nyligen tog examen från Konsthögskolan i Malmö. Med collageteknik skapar han stora bilder som för tankarna till forskningsbaser i Nevadaöknen, trots att bildelementen ofta är hämtade från Malmöområdet. Det finns ett visst släktskap med Nordströms bilder, fast ideologin bakom är omvänd – här handlar det om dagdrömmeri och eskapism. En annan viktig skillnad är att förfallet hos Johansson har gått ett snäpp längre. Naturen är på väg tillbaka, mossan håller på att omsluta betongen, gräset springer upp ur asfalten, trädgrenar penetrerar husväggarna... Därmed öppnar verken också upp för ytterligare en förklaring till fäblessen för det förfallna, nämligen den spänning som uppstår i det nästan erotiska mötet mellan två mäktiga krafter: naturen med all sin skönhet och storhet, och människan med sin vilja och genialitet gestaltad av vägar, broar och industrier. I förfallet sammanförs de på lika villkor till något nytt.

(Publicerad i Sydsvenskan den 6 september 2007)

tisdag 4 september 2007

Emma Lindahl på Peep

Det handlar om landskap på Emma Lindahls examensutställning på Galleri Peep i Malmö (t o m 9.9). Det centrala verket är en film där kameran rör sig över en sprucken och helt oidentifierbar yta. Det är omöjligt att avgöra om vi tittar genom ett mikroskop eller Google Earth (ett dataprogram där man via sattelitbilder kan zooma in städer och detaljer på hela jordklotet ner till en höjd av cirka hundra meter). Är det ett knastertorrt ökenlandskap? Ett avömsat ormskinn? Ett illa åtgånget tak i ett gammalt slott, eller en krackelerad glasyr i en soppskål? Kamerans rörelser är mjuka och utforskande men syftet verkar inte i första hand vara att lösa mysteriet med materialet, utan att visa hur otroligt vackert det är.

I galleriets källare finns en bild av den avfilmade ytan i sin helhet. Den VERKAR vara sammanhängande och plan, men sprickorna, ljuset och skuggorna ger helt motstridiga intryck. Emma Lindahl har skapat ett delikat mysterium – något som ser självklart och banalt ut vid första anblick, men som vid närmare granskning bara blir mer och mer invecklat och omöjligt.

(Publicerad i Sydsvenskan den 4 september 2007)

måndag 3 september 2007

Ljudkonst i Ljudkullen

Ljudkullen i Scaniaparken nere vid Västra Hamnen är en av stans mest spännande platser för musikupplevelser. Ljudet strömmar ur stora högtalare i gräset och man har utsikt över en fyr, Barsebäck och Öresundsbron. Ljudet blandas med vinden och de ofta lågtflygande passagerarplanen på väg in över Kastrup.

Just nu ingår kullen i festivalen Full Pulls utbud med tre ljudinstallationer på 20 minuter var som går i en loop fram till midnatt varje dag (t o m 9.9). Jag tycker om vad jag hör, men hade ändå gärna sett att platsens potential utnyttjades bättre. FM3:s och Petteri Nisunen/Tommi Grönlunds verk är alldeles för lika till sin karaktär och uppbyggnad – långsamt utvecklande dronestycken med ett kontinuerligt högfrekvent tjut i bakgrunden. Den höga tonen blir oskön i längden och skär sig med såväl miljön som de omgivande ljuden. Då är det tredje verket betydligt intressantare – ett textstycke av Lina Selander där en mansröst läser upp enkla och korthuggna beskrivningar av 117 Instamaticbilder. Efter ett tiotal beskrivningar lär man sig uppfatta bilderna och visualisera dem mycket tydligt, och vill bara ha fler och fler – som pusselbitar i en större bild som man hoppas ska träda fram i blåsten.

(Publicerad i Sydsvenskan den 3 september 2007)