måndag 27 februari 2012

Mycket klara. Mycket kalla.

av TOR BILLGREN

– Och hur är stjärnorna inatt?, frågar Lena Endre i tv-teateruppsättningen av PO Enquists ”Från regnormarnas liv” (1998). Erland Josephson svarar:
– Som alltid. Mycket klara. Mycket kalla.

Repliken levereras med just den där kyliga klarheten som var hans oefterhärmliga signum. En pisksnärt. En fotoblixt i natten. Ett annat exempel är när han undersöker hur Liv Ullmans ansikte har förändrats i Ingmar Bergmans ”Viskningar och rop” (1973).
– Dina ögon kastar numera snabba kalkylerande sidoblickar. Förr såg du rakt fram, öppet, utan att maskera dig.
Efter den långa och blottläggande utläggningen frågar hon förskräckt:
– Kan du verkligen se allt det där i mitt ansikte?
– Nej, men jag känner det när du kysser mig, svarar han genast.



Det är tretton år sedan Enquistpjäsen sändes, det är kanske lika längesen jag såg Bergmanfilmen. Jag går till biblioteket kollar upp citaten och kan konstatera att de är exakt som jag minns dem. Josephson laddar repliken med något som gör att orden tar sig förbi all bråte i skallen och etsar sig fast i urberget. Men vad är detta något? Liv? Knappast – hans sätt att skådespela var en av anledningarna till att Bo Widerberg ville göra filmrevolution utifrån äkthets- och autenticitetsprinciper.

Nej, laddningen utgörs snarare av koncentration – ett destillat av språket som lyfter fram dess mening på ett så självklart sätt att det upplevs som det enda möjliga. Ibland kallar man detta poesi. Man märker det till och med i de sista intervjuerna, där han sitter i rullstolen, förslavad under parkinsonsjukdomens ofrivilliga och hetsiga ryckningar. Klarheten.

Natten till söndagen avled Erland Josephson, 88 år gammal. En stjärna har tänts.

Publicerad i Sydsvenskan den 27 februari 2012

fredag 24 februari 2012

Ladies and Gentlemen på Moderna Museet

av TOR BILLGREN

Ladies and Gentlemen! Kameran som spegel
Moderna Museet Malmö
Till den 22.4



Zwelethu Mthethwa: Utan titel (2003)

Sockerrörsarbetaren poserar med sin långa kniv i plantagen, han bär grova skyddskläder och mössa. Den lagstadgade sydafrikanska minimilönen för lantarbetare ligger på 1250 kronor i månaden – men de vi ser på bilderna tjänar förmodligen mycket mindre. Den här typen av skitjobb innehas oftast av invandrare och flyktingar från Moçambique och Zimbabwe. De får ta vad de får.

Den sydafrikanske fotografen och målaren Zwelethu Mthethwa har tagit tusentals bilder av det här slaget, alla med identisk komposition. Det finns alltid, liksom i hans måleri, ett stråk av oro eller ofärd i dem. I bilderna av sockerrörsarbetarna utgörs detta av knivarna. Samma typ av redskap, så kallade pangas, användes flitigt under det våldsamma 90-talets massakrer och mord i det inbördeskrig som rasade mellan ANC och Inkatha i KwaZulu-Natal och Soweto inför Sydafrikas första demokratiska val.

Bilderna ingår i ”Ladies and Gentlemen!” på Moderna Museet Malmö, som är ett urval av modermuseets fotografiska porträttsamling. Det man vill lyfta fram är något som alla som varit i närheten av en kamera redan vet, nämligen att det i fotoögonblicket alltid finns en tanke och ett val hos såväl den fotograferande, som hos den fotograferade. Utställningen fungerar som en provkarta över dessa olika strategier och förhållningssätt.

Det är självporträtten som fångar mig mest, särskilt Elina Brotherus bilder i samband med först sitt bröllop, och sedan kort därefter, sin skilsmässa. Under den återhållna och gråtrista ytan finns dramatik och livsberättelser på samma sätt som hos en gravsten eller en dödsannons.

Samma sak med Monica Englunds självporträttstriptyk från 1993. I första och tredje bilden har hon ett kryss i ansiktet och en stor, svart pappersklämma fastsatt på näsan respektive kinden. Linnets ena ärm har kasat ner. I mittenbilden håller hon ett fotocollage av sin far framför ansiktet, så att det delvis smälter samman med de egna dragen.

Här känns hon besläktad med till exempel Lena Cronqvist, som ägnat sig åt samma typ av föräldrauppgörelser i ett otal målningar. Men där Cronqvist klipper snoppen av en docka som liknar fadern, riktar Englund smärtan mot sig själv och sätter en klämma i ansiktet. Det är fascinerande att ett så enkelt tilltag kan föra betraktaren så oerhört mycket djupare under huden.


Publicerad i Sydsvenskan den 24 februari 2012

torsdag 23 februari 2012

Österlen. Vietnam. Uganda.

av TOR BILLGREN

Just nu äger ett sällsamt konstnärligt möte rum i Malmö: Gerhard Nordströms måleri på Malmö Konsthall (t o m 26.2) och den ugandiske fotografen Zarina Bhimjis film ”Out of Blue” som visas i bion på Moderna Museet (t o m 11.3).

Filmen inleds med bilder av ugandiska landskap, där kriget anas bortom varje backkrön. Idyll och förstörelse i en rälig konstrast, precis som i Nordströms målerisvit ”Sommaren 1970”. Kameran fortsätter att vandra över förfallna myndighetsbyggnader där arkebuseringshålen i murarna öppnar sig som skrikande sår. Det är slitet och övergivet på ett sätt som man känner igen från Nordströms, gråslaskiga och rostiga målningar, ”Industribakgård”, ”Badkaret” och ”Porten till Hades” med flera.


Gerhard Nordström: "Industribakgård" (1974)

I slutet syns ett flygplan starta, kameran är riktad bakåt mot startbanan. Här ser vi Nordströms ”Asfaltmaskinen”, som handlar om bygget av Sturup (finns dock ej på konsthallen). Ett skitigt fordon som skär upp ett kolsvart spår mitt i vetefältet. På startbanan i Uganda går utvecklingen på andra hållet – här håller gräset på att ta över igen.

Publicerad i Sydsvenskan den 23 februari 2012

måndag 13 februari 2012

Carmen på Malmö Opera

av TOR BILLGREN



Av Georges Bizet
Regi: Hilda Hellwig
Scenografi och kostym: Herbert Murauer
Dirigent: Christian Badea
Ljus: Hans-Åke Sjöquist
Medverkande: Astrid Robillard, Joachim Bäckström, Cecilia Lindwall, Jeremy Carpenter, Anton Ljungqvist m.fl.
11 februari


Astrid Robillard har blod i ansiktet när hon tar emot publikens hyllningar efter sista ackordet vid lördagens premiär. Precis så ska en Carmen kliva av scenen.

Innan dess har detta hänt: Tobaksfabriksarbetaren Carmen grips för misshandel och förför soldaten Don José för att bli fri. Han låter henne löpa och fängslas för sin försumlighet. Carmen blir kär i honom och när han släpps vill hon att de ska fly tillsammans. De dras in i ett smugglargäng (eller kanske snarare anti-Franco-partisaner) som förbereder en stor stöt. Carmen tröttnar på Josés svartsjuka och lämnar honom för matadoren Escamillo. Utanför en tjurfäktningsarena där denne triumferar knivmördas Carmen slutligen av José.

Regissören har valt att spela den ursprungliga versionen av operan, där musiken varvas med talad dialog. Dessa partiers vara eller inte är en ständig källa till konflikt bland Carmenaficionados. Personligen tycker jag att de behövs för att ge trovärdighet åt relationen mellan Carmen och José. Dialogerna ger nödvändiga dramaturgiska pusselbitar för att ekvationen ska gå ihop. De gör också att relationen tillåts bli mer nyanserad, och inte så överdrivet passionerad. Det kan visserligen vara livsfarligt att blanda alldagliga uttryck med den upphöjda operaformen. Men här fungerar det alldeles utmärkt.

Astrid Robillard gör en nedtonad, Lisbeth Salander-liknande Carmen, utan gester och divalater. När hon berör mig som mest sitter hon bara rakt upp och ner i en bar, ihopsjunken, avslappnad. Och Joachim Bäckströms José är varken stolt eller mallig, snarare kuvad och förvirrad på ett sätt som för tankarna till en annan operasoldat: Wozzeck. Det är ett intressant möte.

Bland birollerna lyser det särskilt kring Susanna Stern och Kristina Wahlin som gör Carmens våpiga väninnor. Orkestersolisterna tillför också något extra, framförallt i förspelen till tredje och fjärde akten.

På minussidan hamnar masscenerna, som ibland saknar stringens och flyter ut på scenen i en enda röra. Slagsmålsscenerna behöver passion och precision. Ibland förekommer stumfilmskomik som känns malplacerad.

Och ”Rökning dödar”-projektionen på ridån i pausen? Snälla, säg att den är menad som ett skämt. För om någon har beordrat dit den för att kompensera för att rökning nämns i positiva och sexiga ordalag i librettot, behövs det ett allvarligt samtal om ängsligheten inom konsten.

Publicerad i Sydsvenskan den 13 februari 2012

fredag 10 februari 2012

Luca Frei på Elastic

av TOR BILLGREN


Luca Frei: "Untitled", 2011. Olja på duk, 1000 x 100 cm. Foto © Terje Östling

Luca Frei: Februari
Elastic Gallery, Malmö
Till den 17.3


Förra gången man kunde se den schweizfödde Malmökonstnären Luca Frei i större format i sydvästra Skåne var på Lunds Konsthall 2008, då han visade projektet ”Studies/Play”. Breda pappersremsor på golvet och vita boxar staplade på varandra skulle uttrycka något om byggnadens arkitektur och besökarnas rörelsemönster i förhållande till rummen och verken. En utställning som lämnade mig tämligen kall.

Då är vägginstallationen på förskolan Godsvagnen i Stångby utanför Lund desto hetare. Den består av en neontext skriven med flyktig skrivstil: ”men tänk alltid på att inte hålla hela lekets (sic!) glädje för dig själv…”.

Ett nedkokat och passande budskap på en lekplats, som laddas ytterligare av det faktum att det är saxat ur ett brev som den dödsdömde italienske anarkisten Nicola Sacco skrev till sin son 1927, innan han avrättades efter en av de mest uppmärksammade rättsprocesserna i USA:s historia.


Luca Frei: "Hemliga styrkor", 2011. Olja på duk, 90 x 60 cm. Foto © Terje Östling

När nu Luca Frei är aktuell med målerisviten ”Februari” på Elastic Gallery i Malmö, går detta reducerade och uppladdade igen. Enkla linjer och färgytor som tar formen av stiliserade och ansiktslösa figurer, vars roller, identiteter och aktiviteter är svåra att sätta fingret på.

Utställningen består också av några obetitlade verk som först verkar vara abstrakta. Grova svarta linjer varvade med Mondrian- och Malevitj-doftande färgfält. Men verken refererar nog snarare till Luca Frei själv. För några år sedan gjorde han skulpturer av svarta metallstänger och just färgrutor av den här typen. Målningarna skulle alltså kunna ses som porträtt av de egna skulpturerna.


Luca Frei: "Untitled II", 2011. Olja på duk 220 x 110 cm. Foto © Terje Östling

Någonstans mellan dessa och figurerna finns en målning som för tankarna till två gestalter: en stående och en sittande. Den stående instruerar den andre, ger honom eller henne ett budskap som denne sänder ut i världsrymden genom ett par enkla antenner. Det skulle kunna vara en uråldrig ristning hittad i en sydamerikansk grotta, eller ett gigantiskt mönster i ett sädesfält. Budskapet som sänds iväg gestaltas av en lila triangel – en kort och kärnfull sentens, ett meddelande om liv på jorden. Eller en faders sista uppmaning till sitt barn om att ta till vara på just det, livet och leken. Leket.

Publicerad i Sydsvenskan den 10 februari 2012