torsdag 27 december 2007

Kontrast på Dunkers i Helsingborg

Jag håller instinktivt andan när jag sticker in huvudet genom dörren till det idylliska utedasset, sniffar försiktigt till och upptäcker till min lättnad att Caroline Mårtensson givit visst avkall på autenticiteten. Men golvet är, precis som man kan vänta sig, fullt av porrtidningar.

Installationen ingår i utställningen Kontrast på Dunkers Kulturhus i Helsingborg (t o m 6.1), där nio konstnärer med lokal anknytning visas i mycket generösa presentationer. Urvalet är brett: unga, knappt färdigutbildade konstnärer samsas med veteraner och konsthantverkare.

Och det mesta är riktigt bra. Bisse Thofelts förryckta skulpturmaskiner, Marja Sikströms grovhuggna och mytiska träskulpturer, Gerry Johanssons fotografiska ensamvandringar genom Kvidinge, Hans Egede Scherers skumgummiteckningar, och så vidare.

Mest fascinerande är Tomas Gilljams film, där en flygplansmodell gör sig redo för start i ett landskap som han byggt upp i sin lägenhet. Detaljerna är helt formidabla – hur lyckas han till exempel simulera luftdallret från de varma motorerna? Och när modellen rullar förbi lägenhetsfönstret är det som att träden på utsidan inte ruskas om av vinden, utan av draget från planet.

(Publicerad i Sydsvenskan den 27 december 2007)

onsdag 19 december 2007

Eva Källman på Estetica



I en del målningar skulpterar Eva Källman fram sina motiv med palettkniven (Galleri Estetica i Malmö, t o m 19.12). Färgen ligger i tjocka lager, ibland blanka, ibland torra och gryniga, men alltid i utsökta kombinationer. Hennes behärskning av färgerna är total och hon tycks kunna göra vad som helst med dem utan att det känns krystat.

Som alltid i Källmans måleri står flickan i centrum. En enkel gestalt med klänning, ibland ansiktslös, ibland med enkelt skissade drag och ofta omgiven av symboler som fågeln, fönstret och den vuxna kvinnan. Hon håller om flickan, som för att presentera eller framhålla henne inför ett sällskap – eller kanske för att beskydda henne? Det kan vara en moder, någon annan kvinnlig släkting eller en älskad skolfröken.

Det finns mycket värme och trygghet i de enskilda bilderna, men sammantaget blir känslan en annan. Den ideliga repetitionen av motivet skapar snarare oro och frågor. För inte upprepar man väl ljusa minnen på det här sättet? Känslan blir snarare att måleriet beskriver en brist, en sorg, en frånvaro – något förlorat eller aldrig upplevt. Och då blir frågan om vilka flickan och den vuxna kvinnan i bilderna egentligen är nästan skamlöst privat och gripande.

(Publicerad i Sydsvenskan den 19 december.)

torsdag 13 december 2007

Lena Ignestam på CirkulationsCentralen



Det är oftast värt besväret att cykla ut till CirkulationsCentralen (och Wuthering Heights) på Nobelvägen. Årets höjdpunkt var Kristian Körners utställning i höstas, där en svagt belyst och mycket verklig vaxfigur satt och slumrade på en stol. Det uppstod en påträngande och kuslig stämning i rummet av detta mycket enkla grepp.

Året slutar i samma känsloläge med Lena Ignestams Morph Estate II (t o m 16.12). En enorm, smältande stuckatur breder ut sig i taket, där lampan liksom kämpar för sin existens i mitten av den överdimensionerade utsmyckningen. Ignestam har visat samma typ av rinnande stuckaturer förut, men då i normalstorlek. Upplösningen av materialet är en metafor för samhällsförändringar, och den groteska storleken tillför ett alarmerande och panikartat element.

Utställningen visar styrkan i det platsspecifika, och demonstrerar vilka möjligheter Cirkulationscentralen har som utställningsrum. Möjligheter som för övrigt utökas nästa år, då galleriet lanserar sitt On the Wall-projekt, där oetablerade konstnärer erbjuds plats på en alternativ vägg parallellt med de ordinarie utställningarna. Ytterligare en anledning att hålla cykeln välsmord och pumpad.

(Publicerad i Sydsvenskan den 13 december 2007)

Diskussionskväll på Teater Terrier

Teater Terriers diskussionskväll om deras genomsågade föreställning Best of Dallas ägde rum i tisdags, och foajén på Norra Vallgatan var fullstatt. Jag är mycket förtjust i initiativet; det diskuteras alldeles för lite om konst och kultur. Konstutövare förväntas tiga och svälja dålig kritik, att bemöta den är tabu och betraktas som en löjlighet. Men varför det, egentligen?

Tillställningen blev i mångt och mycket en möjlighet för de delar av publiken som gillade pjäsen att bedyra sin lojalitet, och i vittnens närvaro äntligen få tillfälle att redovisa alla teoretiska referenser de upptäckt. Författaren Albin Balthasar Lundmark berättade om sin upplevelse, som närmast kan liknas vid en postmodernistisk orgasm, och jämförde sitt långa filosofistudium med att traggla en tråkig spelmanual, och att Best of Dallas hade känts som det efterlängtade spelbrädet, men ställde också frågan om det är rimligt att begära den teoretiska kompetensen av publiken. Jag minns inte riktigt vad han fick för svar, men det märktes att detta var något av förställningens kärna. En fysisk manifestation av postmodern filosofi och dess föreställningar om kroppen och objekt/subjekt.

Men vari ligger egentligen det nyskapande och revolutionernade med att använda postmodern filosofi i konsten? Är det tvärtom inte rätt anakronistiskt?

Diskussionskvällen gav mig inte direkt några nya ingångar i föreställningen, det blev inte tydligare vad de ville undersöka med den och varför det språk de valt var nödvändig för denna undersökning. Men det var ett öppet och positivt samtal om konst som jag alla gånger vill se mer av. Måtte detta bara vara början.

tisdag 11 december 2007

Anders A på Leonard


Det har alltid varit kul att se Anders A ställa ut på Galerie Leger. Hans konst, ofta rosaglittrande och plastpärlebelamrad, har kontrasterat till Legers strama och högtidliga lokaler på ett sätt som givit upplevelsen ett klart mervärde.

Nu experimenterar Anders A emellertid med att närma sig ”sitt rätta element” genom att ställa ut i gallerian Leonard på Möllan (till den 15.12). Här – bland de bisarra möbelbutikerna med svanfåtöljer, förgyllda rokokotroner och sovrumsspeglar för jättar, och med krimskramsaffärerna med blinkande lampor, flamingos och bordsfontäner på armlängds avstånd – smälter hans konst inte oväntat in på ett annat sätt.

Med kärlek, tålamod och stort hantverkskunnande plockar han upp material som ofta slentrianmässigt avfärdas som ”kitsch” och sätter samman dem i nya konstellationer. Pärlorna slingrar sig runt rosa plastkorgar och asiatiska videospelsmotiv. De pagodliknande dockskåpen har utvecklats till rena fågelhus. På ett av dem glittrar taket så starkt att man inte borde titta på det utan en sotad glasskiva framför ögonen.

Det är ett spännande försök att nå en ny publik. Kommer inte människorna till konsten, får man ta ut konsten till människorna. Men projektet är dubbelt: det handlar förstås också om att få konstflanörerna och samlarna att våga sig ut ur Gamla Västers trygga famn.

(Publicerad i Sydsvenskan den 11 december)

Sonia Delaunay på Skissernas Museum

Sonia Delaunay
Skissernas Museum, Lund
Till den 10.2 2008




1915 eller 1916 satt Sonia Delaunay (1885-1979) i husarrest i sex veckor, anklagad för spioneri. Hon bodde då i Portugal, dit hon och hennes man Robert Delaunay (1885-1945), också känd konstnär, hade sökt sig under världskriget. Hon arbetade ofta vid havet med att måla stora cirkelmönster och färgskivor av regnbågar och solar. Högst suspekt, tyckte militären när de fick syn på målningarna, och misstänkte att de var del i någon sorts signalsystem för främmande ubåtar. Det måste ha varit chockerande för Sonia Delaunay att anklagas och frihetsberövas för något sådant – men samtidigt tror jag också att hon måste ha känt ett visst mått av tillfredsställelse. Hon jobbade nämligen hela sitt liv med att på olika sätt föra ut och integrera konsten i verkligheten. Husarresten måste ha varit det mest konkreta kvittot på framgång i det avseendet.

Paret Delaunay tillhörde allt sedan de gifte sig 1910 eliten inom den framväxande modernismen i Paris. Deras gemensamma projekt var ”simultanismen”, som delvis just syftade till att sammansmälta konst och verklighet. Sonia Delaunays sätt att lösa detta var bland annat att sy kläder i starka och kontrasterande färger, mönstrade så att de skulle korrespondera med omgivningen. På utställningen på Skissernas Museum finns några exempel – jag hade gärna sett fler – på hur detta lyckades i praktiken. Allra bäst är fotografierna av kvinnor och bilar, där kvinnornas kappor och hattar förhåller sig till bilarnas lackering på ett otroligt läckert sätt.

Detta var delvis ett pedagogiskt projekt. Tygernas mönster var i praktiken abstrakt konst – denna nyligen introducerade och ofta missförstådda konstart. Men det var också ett feministiskt projekt, eftersom hon med de egensinniga mönstren gjorde kvinnan och hennes klädsel till företrädare för det moderna.

På utställningen visas förutom fotografier ett stort antal tygprover från Sonia Delaunays ateljé, målningar, återuppsydda kläder, dräktskisser till teater- och dansföreställningar och avbildningar av större offentliga verk. En referens som då och då gör sig påmind är den abstrakta pionjären Hilma af Klint (1862-1944). De båda konstnärerna kan knappast ha kommit i kontakt med varandra – af Klints konst skapades dessutom helt oberoende av dåtidens konstvärld och visades inte förrän 1986. Men de rent visuella (inte innehållsmässiga) släktskapen är påtagliga – särskilt i Skissernas Museums Delaunay-klenoder som hänger i den permanenta utställningen en våning ner: tre monumentalmålningar som gjordes till luftfartspaviljongen på världsutställningen i Paris 1937. De skildrar olika aspekter av ett flygplan: propellern, motorn och instrumentpanelen, och plockar på ett mycket elegant sätt fram skönheten och det sensuella hos maskinen och motordetaljerna. Det är slarvigt att det i själva Delaunayutställningen saknas exakta hänvisningar om var man kan hitta dessa mästerverk. Är man inte påläst om museets samlingar riskerar man att missa dem – hemska tanke…

(Publicerad i Sydsvenskan den 11 december)

fredag 7 december 2007

Teater: Det är lördag och alla har gjort fel

Det är lördag och alla har gjort fel
Teater Fortuna
Inkonst, 5.12
Manus: Anna Rosengren
Regi: Johanna Bång och Sofie Kuchler
Med: Linda Nordberg Evehammar, Moa Skimutis, Hanna Svensson, Jessica Droppe


Fyra systrar i trettioårsåldern återses efter att ha varit åtskiljda rekordlänge. Den äldsta av dem, Tom (Jessica Droppe) har varit i frånvarande i tre månader, och bjuder sina syskon på middag i sin lägenhet. En efter en anländer de. Den optimistiska rörmokaren Grettel (Linda Nordberg Evehammar). Den konservativa småbarnsmamman Jerri (Hanna Svensson), som bär inneskor och dyker ner med sina fingrar i krukväxterna så fort hon kommer innanför dörren för att kontrollera om de behöver vattnas. Och sist den labila och naiva Japan (Moa Skimutis), som dryper av självhat och rädsla för världen. Samtalet runt middagsbordet kommer ganska snart in på barndomen. Om pappans svek när han lämnade familjen, och om mamman som dog av cancer när de var små. Jag tänker faktiskt inte berätta mer om själva handlingen här, för detta är en föreställning som man ovillkorligen måste se, och jag vill inte förstöra upplevelsen för någon.

Tematiskt handlar pjäsen om att hantera döden, denna mest självklara, men orättvisa och extrema del av tillvaron. Och om vårt ohejdbara behov av ritualer kring livets slutskede i en sekulariserad tid. Det blir så starkt och angeläget att mina initiala invändningar mot det Spice Girls-liknande persongalleriet och det utslitna tjatet om att ”män är djur” fullkomligt neutraliseras och blir oviktiga.

Manusförfattaren Anna Rosengren har skrivit en text som är så fokuserad att man lika gärna hade kunnat sitta med ryggen mot scenen. Därmed inte sagt att den är övertydlig eller att det visuella är överflödigt. Tvärtom – skådespelarnas samspel är lysande och de är precis så integrerade i varandra som syskon kan vara – som delar av samma kropp. Manuset är en perfekt kombination av konstnärskap och hantverksskicklighet. Rosengren trycker på välkända knappar från Festen, Viskningar och rop och Vildanden, men står i slutändan på stadiga och självständiga ben. Mitt i den drabbande upplevelsen utstrålar ensemblen också en tydlig glädje över att ha något att berätta – och stolthet över förmågan att kunna göra det på ett bra sätt. Och resultatet känns i hela kroppen.

(Publicerad i Sydsvenskan den 7 december 2007)

torsdag 6 december 2007

Konsttips 6 - 13 decemer 2007

1.
Clay Ketter har tidigare bl.a. visat otroligt snygga collage av byggmaterial – cement, spackel, trä, tapeter etc. När han nu visar foton av rester av hus som förstördes under Katrinakatastrofen 2006, skiljer sig dessa rent visuellt inte mycket från de abstrakta collagen, trots att innehållet är så radikalt annorlunda.

I projektrummet för unga konstnärer visar den konsthögskolestuderande Eric Length teckningar av anemiska och snoriga barn, som samtidigt utstrålar mystisk vishet. Utställningen har rubriken ”Fountainhead”, efter Ayn Rands geniala roman från 1943. Under senare delen av utställningsperioden tar målaren Viktor Rosdahl över i projektrummet.
Clay Ketter, Eric Length
Galleri Magnus Åklundh, Monbijougatan 17G, Malmö
7.12-26.1


2.
Att se Björn Wessmans färgsprakande målningar är som att sitta med John Lennon i båten i ”Lucy in the Sky with Diamonds” – with tangerine trees and marmelades skies…
Björn Wessman: ”Routes de Frances”
Galerie Leger, Engelbrektsgatan 5, Malmö
Till den 15.12


3.
Anna Petters tar teckningskonsten ett snäpp vidare genom att jobba med stora skuggprojektioner och otroligt snygga och otäcka ljud.
Anna Petters
Galleri Rostrum, Västergatan 21, Malmö
Till den 9.12

tisdag 4 december 2007

Grafik på Ystads Konstmuseum

Per Kirkeby, Asger Jorn, Antje Nilsson
Ystads Konstmuseum
Till den 20.1



Asger Jorn, litografi

Just nu är det fyrverkeri på översta våningen på Ystads Konstmuseum. Två av Danmarks riktiga tungviktare – Per Kirkeby (född 1938) och Asger Jorn (1914-1973) möts i en match där Kirkeby står för explosionerna med sina monumentala monotypier och Jorn för färgspraket med sina litografier och träsnitt. På våningen under visar malmökonstnären Antje Nilsson bland annat etsningar. Som helhet blir utställningen således något av en uppvisning i olika grafiska tekniker, där man får möjlighet att reflektera över vilken teknik som passar för vilket uttryck, och vad själva tekniken kan bidra med rent konstnärligt.

Monotypi går ut på att man gör en målning på en plåt, som man sedan trycker av på ett papper. Tekniken medger bara ett tryck, och förlagan görs ofta spontant, utan några skisser. Processen måste även vara relativt snabb, eftersom färgen annars torkar.

Kirkeby har hämtat motiven till sina monotypier från naturen. Raka furor som exploderar eller trycks ihop till vedträn, knotiga pilar som sträcker sig mot himlen som spökträd i en tecknad film och annan skissartad vegetation. Just det snabba handlaget märks tydligt och bidrar till den explosiva känslan i verken.

Litografier kan till skillnad från monotypier tryckas i obegränsad upplaga. Som underlag används en plan kalkstensyta. Motivet ritas i olika etapper på stenen som sedan behandlas och färgas in i en invecklad process. De olika färgerna trycks i omgångar, lager på lager, vilket ofta märks genom att färgerna överlappas och ligger ovanpå varann. Asger Jorns litografier är halvabstrakta och vilda, varje verk är en färgkaskad som formligen sprutar av otyglad energi.

Träsnitten från 1971 ger ett helt annat intryck, och här är det väldigt tydligt hur tekniken påverkar och blir en del av resultatet. Det krävs stor precision för att karva fram motivet i träskivan och utrymmet för krusiduller är begränsat, vilket ger ett reducerat och stramt uttryck. Ofta ser man träets ådringar i trycken – antingen bara för det är snyggt, eller för att de bidrar med effekter, till exempel vattenglitter. Dessa träsnitt är definitivt utställningens höjdpunkt och har klarat tidens tand betydligt bättre än de fullproppade litografierna.

Antje Nilsson visar också grafik, närmare bestämt etsningar. Det är väldigt enkla motiv, ofta med korta texter. Bokstäverna är spretiga och osäkra och det är tydligt att Nilsson vill visa att man måste rista in dem spegelvänt i plåten, vilket får verken att skrika ”Jag är ingen simpel teckning – jag är en etsning!”. Och vad är mest värt: en unik teckning, eller ett tryck i en exklusiv och traditionsrik teknik?

Just eftersom utställningens fokus så starkt ligger på olika grafiska tekniker, hade det gett mycket med någon form av pedagogiskt material kring detta. Thomas Millroths text i Kirkebykatalogen är en bit på vägen, men det hade inte skadat med en rejäl och informativ ”Grafik – så funkar det!”

(Publicerad i Sydsvenskan den 4 december 2007)

måndag 3 december 2007

Dans: Helkväll med Helena


Helkväll med Helena
Koreograf: Helena Franzén
Gästspel på Skånes Dansteater, 1.12
Med Ian Butler, Danielle Dietz, Sylvie Géhin, Anna-Leena Järvelin, Morgan Karlsson, Lava Markusson, Nir Veledniger, Idan Yoav, Karen Margrethe Aunsholt, Annika Hyvärinen


Skånes Dansteater har haft besök av sin norrländska motsvarighet Norrdans i helgen. Och den Helena det handlar om är koreografen Helena Franzén, som på senaste tiden bland annat uppmärksammats för verket Apart, där hon samarbetade med rockbandet Silverbullit och instruerade dansarna via e-post.

Det första av helkvällens två verk är Delicious Liquids från 2005. Fyra kvinnor har tebjudning i en mysigt inredd lägenhet. De rör i kopparna med spretande lillfingrar medan lättsmält jazz strömmar ur radion. Rörelsemönstret känns igen från det parodiskt kvinnliga manér som brukar anammas av dragqueens.

Men denna civiliserade och hyperfeminina stämning bryts med jämna mellanrum av Serge Gainsbourg-musik, under vilken dansarna en efter en träder ur sina förfinade roller och gör vad som faller dem in. Röker pipa, söker njutning, äter choklad, bär sig åt.

Föreställningen riktar sig väldigt aktivt ut mot publiken, som ständigt bjuds in med djupa blickar och gester. Ljuset i salongen är tänt, som för att upphäva distansen till scenen. Det tycks finnas ett stort mått av improvisation i detta kontaktsökande, som ibland funkar bra, men som också kan bli utdraget och tjatigt. Den småtrevliga och putslustiga stämningen känns till slut lite slapp.

Någon sådan känsla finns definitivt inte i kvällens andra stycke Tip of the Tongue från i år. Det utspelar sig på en nergången bakgata, där sex udda existenser i illa sittande kläder råkar sammanföras. Jukka Rintamäkis musik börjar med ensliga och ekande smällar av brustna strängar, som på ett genialt sätt skapar en bild av gatans arkitektur. Under föreställningens gång utvecklar sig musiken i hetsig och suggestiv Bo Hansson-Sagan-om-ringen-anda, perfekt för den stundtals våldsamma handlingen. De utstötta och slitna karaktärerna på scenen iakttar och utmanar varandra, jämför sina krafter och försöker hävda sig – men också älska under gatans hänsynslösa lag. Ensemblespelet är häpnadsväckande och minutiöst synkroniserat.

Föreställningen slutar med en coda där Nir Veledniger och Danielle Dietz blundande står i en stark ljuskägla och rör sig i mjuka och spastiska rörelser, som om de lyckats frysa ögonblicket alldeles före orgasmen. Vinddraget från en fjärilsvinge hade varit mer än nog...

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 3 december 2007)

söndag 2 december 2007

Dans: Aurum på Palladium

Aurum
Av Björn Elisson och Marianne Linder
Anja Birnbaum, Love Källman, Sebastian Lingserius, Moa Westerlund
Palladium 30.12



Anja Birnbaum, Aurum

Det är andra gången koreografen Björn Elisson och poeten Marianne Linder utgår från alkemin i ett gemensamt verk. Det är inte svårt att förstå konstnärers eviga fascination för denna bespottade pseudovetenskap. Strävan efter att framställa guld (aurum) på konstgjord väg berättar mycket om människans natur, hennes svagheter och drifter. Nyfikenhet, fåfänga, längtan efter rikedom. Ett annat tema i alkemin är förändringsprocesser, att gå från ett stadium till ett annat. Dessutom finns det viktiga likheter mellan konstnärens och alkemistens arbete. De jobbar båda mot samma mål: att ur simpla material framställa något ädelt och lysande. Här är alkemisten för evigt dömd att misslyckas, medan konstnären har alla möjligheter att nå målet. Men med Aurum lyckas Björn Elisson bara sådär…

Föreställningen börjar maffigt med Anja Birnbaum som iklädd en enorm puppaliknande krinolin skrider över scengolvet med oerhörd värdighet. Lars Åkerlunds musik surrar fram och tillbaka i rummet som en slända. Efter ett kort mörker träder hon fram igen, befriad från skalet, förlöst. Det är mycket snyggt, och föreställningen innehåller många sådana här minnesvärda bilder – en annan är den galjonsliknande slutposen i Moa Westerlunds och Sebastian Lingserius långa duett.

Men som helhet når Aurum inte fram till mig. När föreställningen plötsligt är slut har jag knappast upplevt den rörelse ”från kaotiskt mörker till en zon av guld” som utlovades. Istället är det i de enskilda insatserna behållningen sitter. Allra bäst är Love Källmans solo, där han krälar på golvet likt en reptil som kämpar för att ta sig ur sitt ägg. Första delen framförs i tystnad – de enda ljuden som hörs är hans dovt knakande axel- och fotleder när han intar den ena omöjliga posen efter den andra.

Denna scen ska egentligen framföras på ett underlag av genomskinligt, geggigt slem, som dansaren blir helt täckt av under sin krälande dans. Det är synd att detta inte ingår i turnéversionen. Jag menar inte att Källman behöver hjälp av några effekter för att framhäva sammanhanget, men det hade onekligen varit häftigt att få se. Som av en underbar slump tycktes han dock vara en smula snuvig under föreställningen, och plötsligt glimmade det till av en tunn sträng från näsan. Verkligheten grep in i konsten och satte pricken över i.

(Publicerad i Sydsvenskan den 2 december)

Dave Allen på Elastic

Det är ingen nyhet att rockmusikens rebellstatus är en myt, och att den i själva verket är högst reaktionär och lika styrd av konventioner som en högmässa. Men jag har aldrig sett det så elegant demonstrerat som på Dave Allens utställning på Elastic (t.o.m 15.12). Han visar två filmer. Först ett sjok ur en konsert med rockbandet Thin Lizzie, som sen övergår i Terry Rileys In C från 1968 – ett extremt minimalistiskt stycke för orkester på cirka 45 minuter. Trots att det är ”min” typ av musik har jag aldrig tålt verket – de gälla och osköna åttondelarnas huggande i trumhinnan har alltid fått mig att ge upp efter tio minuter.

Men på Elastic blir det annorlunda. Här är det Thin Lizzie som tråkar ut mig. Låtarnas uppbyggnad, musikernas åmande och gitarrjuckande, publikens händer i luften – allt är så evinnerligt förutsägbart. Och det bara maler på. Den minimalistiska musiken kommer som en befrielse, trots att den om någon borde kännas inrutad och förutsägbar. Den är utsökt bildsatt med en intervjufilm där Terry Riley sitter på en stol i kraftigt motljus vid ett vattendrag. Kameran rör sig långsamt över landskapet och zoomar in olika detaljer. Till slut förlorar man orienteringen. Landskapet skulle lika gärna kunna vara hämtat ur en målning av William Turner. Den gälla och högblanka musiken blir målningens fernissa.



(Publicerad i Sydsvenskan den 2 december 2007)