söndag 27 november 2011

Henrik Vibskov på Röhsska Museet

av TOR BILLGREN


Henrik Vibskov, hösten-vintern 2010

Ibland talar man om mode som gränsar till konst, men när det gäller den köpenhamnske modeskaparen Henrik Vibskov är det mer relevant att tala om mode som övergår i teater. Kläderna är som hämtade ur rekvisitaförrådet till en burlesk varieté som specialiserat sig på Tim Burtons filmvärld.

Jag ser en utställning med hans mode på Röhsska museet i Göteborg, som öppnade i samband med att han tog emot Torsten och Wanja Söderbergs designpris på en miljon kronor i början av november.

Ibland glimtar 20- och 30-talets serieestetik igenom, ibland ser jag inslag av steampunk – en science fictionstil centrerad kring ångteknologi. Och nej, det ser inte tramsigt ut. Som alltid med kläder handlar det om hur de bärs upp.



Personligen är jag dock mest förtjust i hans dofter, särskilt den som heter Type B. Den följer den angenäma trä-trenden (Comme des Garçons Wonderwood, Monocles Hinoki och Laurel, Marc Jacobs BANG och så vidare) men går ett underbart steg längre med sin oförblommerade tjärighet. SÅ vill jag dofta när jag går på lokal. Som regalskeppet Vasa eller inte alls.

Publicerad i Sydsvenskan den 27 november 2011

fredag 18 november 2011

Björn Wangen på Galleri Rostrum

av TOR BILLGREN



Tvingas jag beskriva Kraftwerks musik med ett enda ord, väljer jag rörande. Jag blir mjuk i kroppen av robotröstens värme i ”Ohm Sweet Ohm”, osjälviskheten i ”We are the robots”, melankolin i “The Man Machine”.

Varifrån kommer detta? Och varför får man ofta höra att R2D2 i Star Wars är ”söt”. Hur kan en hjulförsedd cylinder vara det?

Frågorna aktualiseras av Bjørn Wangen på Galleri Rostrum i Malmö, där han bland annat visar enkla, abstrakta robotar som rör sig ryckigt på golvet. De slumpmässiga rörelserna har något konvulsiviskt över sig. Jag ser en döende hunds sista spastiska rörelser, fast utdragna och därmed plågsammare. Eller något nyfött som gör sina första kravlanden – utan att nånsin göra framsteg.

Att det behövs så lite för att ge illusionen av födelse, liv och död. Är det denna hårfina skörhet som gör det just rörande? Hjälplösheten?

Publicerad i Sydsvenskan den 18 november 2011

onsdag 16 november 2011

"Möte med Hill" på Lunds Konsthall

av TOR BILLGREN

Lunds Konsthall
Möte med Hill. Malmö Konstmuseum i urval
Till den 22 januari 2012



Lena Johansson: "Duschen"

Det var lättare för Cato den äldre att förmå Rom att förstöra Karthago, än vad det har varit för museichefen Göran Christenson att få Malmö Kommun att förstå nödvändigheten av ett nytt konstmuseum, trots att övertalningsmetoderna har varit snarlika: ”För övrigt anser jag att…”

En annan av Christensons strategier har varit att vara generös med att låna ut verk ur museets samling, med syfte att exponera dess skatter, så att makthavare och menighet ska tänka ”Om det ändå funnes ett stort museum för all denna konst”. Ibland måste man dock fråga sig om effekten inte riskerar att bli omvänd: ”Det här systemet fungerar ju bra. Vi får se samlingarna TROTS att det inte finns något nytt och dyrt museum.”

Denna invändning är särskilt relevant just nu. I lördags öppnade en utställning med ett antal av museets videoverk på Fotogalleriet Format (till den 18.12), och i fredags var det vernissage för ”Möte med Hill, Malmö Konstmuseum i urval” på Lunds Konsthall. Även Dunkers Kulturhus utställning ”Passion” innehåller flera lån från museet (till den 15 januari 2012).

I centrum för utställningen i Lund står alltså Carl Fredrik Hill med ett stort antal teckningar, som omges av verk av 25 samtida konstnärer, bl.a. Nathalie Djurberg, Olafur Eliason, Eva Löfdahl och Thale Vangen. Konsthallschef Åsa Nacking slår fast att hon inte främst är ute efter paralleller mellan Hill och de samtida, utan snarare valt konstnärer som hon ”ändå velat visa”. Det är bra, och vi slipper därmed att förödmjuka våra intellekt med intetsägande associationer som Och precis som hos Hill, kan man ofta se träd och skogspartier i Matts Leiderstams fotografier eller Helene Billgren och Hill uppvisar ett konstnärligt släktskap i intresset för det erotiska.


Carl Fredrik Hill.


Nathalie Djurberg: ur filmen "The mad tea party"

Det är en jämn utställning utan uppmärksamhetstörstande megahits, och här och där uppstår intressanta möten och synergieffekter, som mellan Lisa Jeannins leranimation ”Bläckfisken” och Runo Lagomarsinos projektion av den politiska klyschan ”We support”. Vad det är som stöds och med vilka medel framgår inte, men när den infantila positivmusiken från Jeannins film läcker över till den stumma projektionen, uppstår en absurd underton, som tyvärr ofta känns igen från den internationella politikens rävspel och oheliga allianser.

Naturligtvis är det trevligt med alla dessa inhopp från Malmö Konstmuseum. Men koncentrationen just nu gör att man också bör fråga sig hur mycket det rimligt att låta EN institution influera konstlivet i en region?

Publicerad i Sydsvenskan den 16 november 2011

torsdag 10 november 2011

Bokrecension: Den döende dandyn

av TOR BILLGREN

Karin Grundberg Wolodarski
Den döende dandyn – om konstsamlaren Fredrik Roos
Natur & Kultur



Place des Vosges.

En höstdag 1989 möts tre män på gräset på Place des Vosges i Paris. Det är Frankrikes kulturminister Jack Lang, konsthandlaren Jean-Claude Binoche, som för övrigt är farbror till skådespelerskan Juliette, och den svenske finansmannen och konstsamlaren Fredrik Roos. De tre är grannar på det historiska och mycket exklusiva torget, som uppfördes inför Ludvig XIII:s bröllop 1615, och de möts för att lösa ett delikat problem.

Roos har en Picassomålning i sin ägo, ”Pierrettes bröllop”, som han vill kunna sälja på internationell auktion – men franska staten är ytterst restriktiv med att låta konstskatter lämna landet. Så Roos och Binoche erbjuder ministern en deal. Om ”Pierrettes bröllop” får exporttillstånd, kommer Roos att donera ett värdefullt verk till Picassomuseet i stan. Jack Lang säger ja.


Pablo Picasso: "Les Noces de Pierrette"

Den målning Roos donerar har han köpt för 100 miljoner franc.”Pierrettes bröllop”, som han året innan köpte för 25 miljoner, säljs för 300 miljoner – det högsta pris som dittills betalats för en tavla. Köpare är en japansk fastighetsmiljardär, som går omkull tre veckor efter affären. Men Roos och hans vänner hade sett till att säkra pengarna.

Det var på den här nivån Fredrik Roos verkade. Den absolut högst tänkbara. Så det är märkligt att det inte har kommit någon bok om honom förrän nu, mer än tjugo år efter hans alltför tidiga död. Särskilt med tanke på att hans dramatiska liv är högoktanigt litterärt och journalistiskt stoff. Överklassuppväxten i Malmö, internatskolgången, societetsumgänget, resorna, börskarusellen, det legendariska köpet och försäljningen av ”Den döende dandyn”, aids, förverkligandet av drömmen med Rooseum i hemstaden Malmö – och ovanpå allt trippellivet: konstvärlden, finansvärlden och den dolda gayvärlden.

Därför är di.se-journalisten Karin Grundberg Wolodarskis bok ”Den döende dandyn” mycket välkommen, även om den lider av stilmässiga problem och snarare känns som ett flyktigt referat av Roos liv, än en biografi. Personen Fredrik Roos känns fortfarande rätt abstrakt när man läst färdigt.

Bokens problem kan sammanfattas med brist på liv. Det är som att författaren nöjt sig med att låta personerna hon intervjuat beskriva Roos, istället för att få dem att dela med sig av historier och konkreta minnen. Porträttet byggs upp av adjektiv snarare än bilder, av svepande omdömen snarare än anekdoter.

Som episoden när Roos ordnar ett beachparty i sin lägenhet på Rådmansgatan i Stockholm. Han fyller den med sand och låter dekorera väggarna med ”palmer, hav och skinande sol”. Författaren nämner att tillställningen än idag beskrivs som ”decenniets fest”. Ett gyllene tillfälle att komma huvudpersonen och hans umgänge in på livet. Men vad får vi som läsare veta om festen? Jo, att ”gästerna var upprymda av den härligt uppsluppna stämningen”. Punkt.
Jag vill skrika rakt ut: TA OSS DIT!

Ett annat exempel på adjektivsjukan är beskrivningen av Fredrik Roos bröllop 1978: ”Det var både högtidligt och festligt. Brudparet gav ett ungdomligt och lyckligt intryck. Han var lång, smal, pigg och livlig. Bruden kanske inte lika bildskön men förtjusande och med en glad uppsyn.”

Stilmässigt påminner detta närmast om den intetsägande styltighet som brukar prägla kungen när han tvingas uttala sig om något han inte har en susning om, ”skojigt, intressant, trevligt”. Visserligen är beskrivningen av bruden lite rolig i sin kyliga uppriktighet – men var finns redaktörens rödpenna?


Nils Dardel: "Den döende dandyn"

Boken tar sig mot slutet och stundom känns berättarläget till och med coolt. En association som ligger nära till hands är Ayn Rand, som i mitten av förra seklet skrev några satiriska thrillers med stenrika företagsledare i rollerna som superhjältar i en sovjetliknande värld på väg mot undergång. Roos är en liknande karaktär, som stångar sig fram mot sin vision i en gegga av missunnsamhet och byråkrati.

Oavsett bristerna är ”Den döende dandyn” förstås en viktig bok. Som en bonus är Karin Grundberg Wolodarski noga med att ange exakt var Roos bodde och verkade under de olika stadierna av sitt liv, vilket gör att boken också blir något av en närhistorisk vandring genom Malmö. Det är ett unikt levnadsöde som beskrivs, och en epok som känns oerhört avlägsen, trots att de flesta av oss har levt mitt i den.

Publicerad i Sydsvenskan den 10 november 2011

söndag 6 november 2011

Skånes Dansteater: Haze

av TOR BILLGREN

Det blixtar till våldsamt och sex dansare finner sig nedslängda på scenen, på huk som när Arnold Schwarzenegger gör sin entré i början av ”Terminator”. 72 strålkastare på låg höjd pulserar över dem där de sitter och skräckslaget undersöker sina kroppar och försöker förstå vilka de är och var de har hamnat. Håret står på ända – männen verkar vara hämtade från ”Gökboet” och kvinnorna från ”Mad Max”-filmerna.

Så börjar koreografstjärnan Helena Franzéns nya verk ”Devious Paths”, som är andra delen i Skånes Dansteaters helaftonsföreställning ”Haze”. De sex på scenen lär sig så småningom gå, först på alla fyra, för att snart bemästra såväl sig själva, som omvärlden. Men sen tar allt bara slut. Poff, och det känns som vi har beskådat en skiss snarare än ett fullödigt dansverk. Stort plus dock för Markus Granqvists ljus och Silverbullitbasisten Jukka Rintamäkis sprakande och klaustrofobiska musik.

”Haze” består av två mycket kontrasterande verk och Skånes Dansteater demonstrerar tydligt bredden i den samtida danskonsten. Kvällen inleds med ”On Invisible Pause” av den norske koreografen Christopher Arounis, som i en kommentar antytt att stycket handlar om kommunikation. Och så otroligt fint han lyckas med detta. Dansarna konverserar med sina rörelser, sveper över golvet, tecknar i luften och liksom simmar fram i elektronikamaestron Fennesz rytmlösa ljudmassor. Rytmen kommer alltså inte från musiken, utan från dansarna, som skapar ett visuellt beat som man nästan kan stampa takten till.


On Invisible Pause.

Verket kröns av surrealistisk bildpoesi, när Jonas Svensson drar av sig sina byxor och fäster dem i heliumballonger. Han förökar sig genom delning och dansar mot sin luftfyllda underkropp.

”On Invisible Pause” känns som en utdragen sekund. Dansarna blir till flingor i ett regn av silverkonfetti som någon i den disiga gryningen skjuter iväg för att markera slutet av en magisk festnatt.

Publicerad i Sydsvenskan den 6 november 2011