Det blixtar till våldsamt och sex dansare finner sig nedslängda på scenen, på huk som när Arnold Schwarzenegger gör sin entré i början av ”Terminator”. 72 strålkastare på låg höjd pulserar över dem där de sitter och skräckslaget undersöker sina kroppar och försöker förstå vilka de är och var de har hamnat. Håret står på ända – männen verkar vara hämtade från ”Gökboet” och kvinnorna från ”Mad Max”-filmerna.
Så börjar koreografstjärnan Helena Franzéns nya verk ”Devious Paths”, som är andra delen i Skånes Dansteaters helaftonsföreställning ”Haze”. De sex på scenen lär sig så småningom gå, först på alla fyra, för att snart bemästra såväl sig själva, som omvärlden. Men sen tar allt bara slut. Poff, och det känns som vi har beskådat en skiss snarare än ett fullödigt dansverk. Stort plus dock för Markus Granqvists ljus och Silverbullitbasisten Jukka Rintamäkis sprakande och klaustrofobiska musik.
”Haze” består av två mycket kontrasterande verk och Skånes Dansteater demonstrerar tydligt bredden i den samtida danskonsten. Kvällen inleds med ”On Invisible Pause” av den norske koreografen Christopher Arounis, som i en kommentar antytt att stycket handlar om kommunikation. Och så otroligt fint han lyckas med detta. Dansarna konverserar med sina rörelser, sveper över golvet, tecknar i luften och liksom simmar fram i elektronikamaestron Fennesz rytmlösa ljudmassor. Rytmen kommer alltså inte från musiken, utan från dansarna, som skapar ett visuellt beat som man nästan kan stampa takten till.
On Invisible Pause.
Verket kröns av surrealistisk bildpoesi, när Jonas Svensson drar av sig sina byxor och fäster dem i heliumballonger. Han förökar sig genom delning och dansar mot sin luftfyllda underkropp.
”On Invisible Pause” känns som en utdragen sekund. Dansarna blir till flingor i ett regn av silverkonfetti som någon i den disiga gryningen skjuter iväg för att markera slutet av en magisk festnatt.
Så börjar koreografstjärnan Helena Franzéns nya verk ”Devious Paths”, som är andra delen i Skånes Dansteaters helaftonsföreställning ”Haze”. De sex på scenen lär sig så småningom gå, först på alla fyra, för att snart bemästra såväl sig själva, som omvärlden. Men sen tar allt bara slut. Poff, och det känns som vi har beskådat en skiss snarare än ett fullödigt dansverk. Stort plus dock för Markus Granqvists ljus och Silverbullitbasisten Jukka Rintamäkis sprakande och klaustrofobiska musik.
”Haze” består av två mycket kontrasterande verk och Skånes Dansteater demonstrerar tydligt bredden i den samtida danskonsten. Kvällen inleds med ”On Invisible Pause” av den norske koreografen Christopher Arounis, som i en kommentar antytt att stycket handlar om kommunikation. Och så otroligt fint han lyckas med detta. Dansarna konverserar med sina rörelser, sveper över golvet, tecknar i luften och liksom simmar fram i elektronikamaestron Fennesz rytmlösa ljudmassor. Rytmen kommer alltså inte från musiken, utan från dansarna, som skapar ett visuellt beat som man nästan kan stampa takten till.
On Invisible Pause.
Verket kröns av surrealistisk bildpoesi, när Jonas Svensson drar av sig sina byxor och fäster dem i heliumballonger. Han förökar sig genom delning och dansar mot sin luftfyllda underkropp.
”On Invisible Pause” känns som en utdragen sekund. Dansarna blir till flingor i ett regn av silverkonfetti som någon i den disiga gryningen skjuter iväg för att markera slutet av en magisk festnatt.
Publicerad i Sydsvenskan den 6 november 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar