fredag 25 maj 2007

Trond Hugo Haugen på Ping Pong

Det finns hur många som helst – böcker med 1001 stycken av något slag man måste ha sett, smakat, upplevt eller besökt innan man dör. I sin utställning på Ping Pong i Malmö sätter Trond Hugo Haugen fokus på känslor: 1001 Feelings You Must Feel Before You Die (till den 2 juni). Känslorna är nedskrivna på små lappar som sitter uppspikade på väggarna, fast rent juridiskt är utgör verket nån sorts bok med ISBN-nummer och allt. Från utsidan syns lapparna knappt, de drar sig liksom undan insyn, mot hörnen…

Visst är det enkelt, på gränsen till simpelt, men Haugen lyckas ändå lyfta upp frågor om vad det innebär att vara människa. Kan man betraktas vara komplett om man gått genom livet och bara upplevt en massa positiva känslor? Succesful, happy, close… Eller MÅSTE man ha genomlidit även de mörka för att ha levt på riktigt? Cursed, rotten, cold… Hur viktigt är det negativa och jobbiga för helheten? Och när övergår såna här resonemang från att vara relevanta tankar kring existensen, till att bli barnsligt romantiserande av lidandet?

(Publicerad i Sydsvenskan den 25 maj 2007)

torsdag 24 maj 2007

Årsutställning på Malmö Konsthögskola

Årsutställning 2007
Konsthögskolan i Malmö
Till den 27 maj


”Oh the Humanity!”
Det var till slut det enda den unge radioreportern Herb Morrison kunde få ur sig när han bevittnade hur luftskeppet Hindenburg brast ut i lågor under förtöjningen i Lakehurst, New Jersey den 6 maj 1937. Och just Förtöjning är titeln på Fredrik Svenssons verk på konsthögskolans årsutställning. Hans luftskepp tar upp hela rummet och ur dess kropp ljuder ett helt enastående vackert ljud – ett mjukt ackord som håller luftskeppet både uppblåst och svävande i rummet. Ljudet drar ut sekunden alldeles före explosionen och hindrar den från att äga rum.

Lika poetisk är Karolina Erlingssons film av en kvinnogestalt som speglas i en sjö. Bilden målas av vattnet, men bryts upp och blir abstrakt när hon börjar kasta i stenar. Det är ofta den här enkelheten som fascinerar mig allra mest. De enkla idéerna, som utan krångel och ursäkter omsätts i konst. Andra exempel är Stina Wirfelts och Fredrik Værslevs fotoserier, som lager efter lager vecklar ut sig mitt framför betraktarens ögon och ger en ordentlig dos endorfin när man skådar idén.

Det finns mycket bra på årets utställning – och ibland vet jag inte ens om det är avsiktligt. Visst gillar jag Juha Laakkonens rumsinstallation där han bland annat gör oss uppmärksamma på vinandet och den läckra kylan från ventilationssystemet, men det är först när jag upptäcker en (kvarglömd?) hög med kvitton som jag blir riktigt fängslad. På samma sätt som i Strindbergs novell ”Ett halvt ark papper” träder en berättelse fram. Alaska pollock, sötpotatis, tvättmedel. Liturgisk musik från biblioteket. Övertidsavgift. Steve Reich-biljetter (oanvända!).

Något jag ser på flera håll är verk som vill framkalla någon sorts barnslig förtjusning hos betraktaren. Till exempel Cajsa Eklunds spökerier, och Cedrik Bomford och Carl Boutards tvådelade installation där en klätterställning av trä utgör utsiktspunkt över ett golv fyllt av tillhörigheter ihopsamlade under ett helt liv. Länken mellan verken utgörs av ”Aja baja, Alfons Åberg” som ligger överst i en bokhög. ”Mmm, säger pappa, men akta dig för sågen…”

Av måleriet är det framförallt Johan Furåkers bilder jag fastnar för. Hans Minnesförlust vid Mont Sainte Victoire – där en vy över Cezannes gamla berg bemålats med störiga prickar – skapar just känslan av ett undanglidande minne. Men också omvänt – något man plötsligt erinrar sig. Ett ord som har kittlat på tungan obehagligt länge.

Jag hade gärna sett att konsthögskolan i Malmö hade gjort mer väsen av sig. Att det märktes mer än en gång om året att en av landets främsta konstutbildningar ligger här. Och den stora bristen i årets utställning har också med detta att göra: den nästan totala frånvaron av visioner för den offentliga konsten.

(Publicerad i Sydsvenskan i maj 2007)

Diagram på Rostrum



Roy Andersson regisserar film noir i plast. Det är känslan man får på Diagrams (Lars Lengqvist och Anders Granberg) utställning på Rostrum i Malmö just nu (till den 3 juni 2007). De visar avskalade och monokroma landskap, befolkade av trecentimeters plastfigurer. Trots litenheten är de häpnadsväckande detaljerade. Gesterna, hållningarna, vecken i kläderna – allt känns otroligt levande. Det är en värld där männen har hatt och rock, arbetarna keps och unikabox, och kvinnorna långa kjolar.

I en av scenerna är de samlade runt en tom cirkel, i en annan står de på lång rad in till en liten stuga, i en tredje ses en ensam man springa från något svart som uppslukar världen bakom honom – han håller i hatten, rocken fladdrar.

Visst kan man se det som utspelar sig i landskapen som abstrakta baletter, men figurernas målmedvetna gester och uttryck ger också löfte om mer konkreta nycklar. Och även om det inte finns någon som helst mening bakom, så är det mycket spännande att spekulera. Nästa gång jag går dit ska jag ta med mig kaffetermos och förstoringsglas.

Jake & Dinos Chapman på Tate Britain

Jake & Dinos Chapman
When Humans Walked the Earth
Tate Britain, London
Till den 10 juni




Grymheter, sadism och brutal sexualitet är vad man brukar konfronteras med i bröderna Jake och Dinos Chapmans konst. Hösten 2004 presenterades de utförligt på Dunkers Kulturhus i Helsingborg med bland annat skulpturer av barn med könsorgan i ansiktet, och leksaksmodeller av groteska tortyr- och avrättningsscener med utgångspunkt i Francisco de Goyas etsningsserie Krigets fasor.

Trots sin beryktade coolhet har jag svårt att se bröderna Chapman som annat än moralister – och inget ont i det. Barnskulpturerna blir demonstrationer av vad invektiv som ”two-faced cunt” eller ”dick” har för konkret innebörd. Tortyrmodellerna ett pekfinger mot krigsleksaksindustrin.

I sin aktuella utställning på Tate Britain i London visar de ett antal skrotiga Doktor Snuggles-maskiner, konstruerade för att smasha hjärnor med hammare, tvinga in avskurna penisar i flaskhalsar och massera bröstvårtor. De påminner i sin sadistiska uttänkthet om skulpturerna som den estniska konstnärsgruppen Non Grata visade på Ystad Konstmuseum våren 2005, med den stora skillnaden att allt är gjutet i brons – till och med fettflagorna på skruvarna och fransarna i drivrepen.

På ett plan handlar det om människans symbios med maskinen och tekniken – men också om våra primitiva och tvångsmässiga baksidor som istället för oss närmare djuren. En protest – eller är det en likgiltig axelryckning? – mot den översexualiserade och våldsdyrkande samtidskulturen…

I den stora hallen utanför visas Mark Wallingers Turnernominerade rekonstruktion av aktivisten Brian Haws fredsdemonstration som mellan 2001 och 2006 stod uppställd på Parliament Square i protest mot Storbritanniens delaktighet i krigen i Afghanistan och Irak. Slagord, banderoller och fotografier av skadade och döda. Ett spädbarns groteskt massakrerade ansikte. Hur mycket konstnärer än anstränger sig lyckas de aldrig överträffa verkligheten.

(Publicerad i Sydsvenskan i maj 2007)

Elmgreen & Dragset på Malmö Konsthall

I år kommer ett minnesmärke över dem som förföljdes och mördades på grund av sin homosexualitet under nazitiden att resas i Berlin. Uppdraget att utföra verket gick till det norskdanska konstnärsparet Michael Elmgreen och Ingar Dragset. Elmgreen & Dragset har arbetat tillsammans sedan 1995 och fick snabbt stor internationell uppmärksamhet med sina installationer och skulpturer. I våras visasades en stor presentation av deras tolvåriga samarbete på Malmö Konsthall under rubriken This is the first day of my life.

Återigen en utställning på Malmö Konsthall där själva lokalen spelar – om inte huvudrollen, så i alla fall en mycket stark biroll. Fixeringen vid utställningsrummet har gått som en röd tråd genom programmet de senaste två, tre åren, och Malmöborna har verkligen fått uppleva sin konsthalls fulla potential.

Elmgreen och Dragset har delat konsthallsrummet på mitten med en vägg. Elva dörrar leder in till andra sidan. Utställningen handlar om byggandet av den egna identiteten, och innanför varje dörr finns en scen, komponent eller företeelse som har spelat för konstnärerna.

Innanför en dörr finns en nattklubbsgarderob, svart, nedsläckt med skramlande plastgalgar och en kvarglömd jacka. Någon hade så brått därifrån att han glömde jackan. Eller så orkade han inte stå i den alltid för långa kön. Eller så ligger han däckad kvar inne vid baren på nån soffa. Eller så slarvade han bort sin garderobsbricka, började munhuggas med personalen och blev utkastad.

Rummen innehåller mycket enkla och konkreta saker som öppnar sig för just den här typen av tankar och fantasier.

Innanför en annan dörr finns en nattklubbsscen för striptease, innanför en tredje öppnar sig en korridor med tusen bilder uppställda på hyllor längs väggarna. Bilder från konstnärernas liv tillsammans. Nattklubbar, tillfälliga kontakter, sprit, bakfylledar, semestrar, intima detaljer…

Javisst är det en stereotyp bild av böglivet som visas upp. Precis den stereotypa kultur som växt fram av den ständiga exkluderingen av homosexuella. Hanterliga klichéer som majoritetssamhället historiskt har tillåtit homosexuella att hålla sig inom. Bilden av den drägglande pedofilen som religionen framgångsrikt upprätthöll i tvåtusen år har i och för sig bytts till bilden av en jovialisk festprisse. Men klichéer är det likafullt, och dom bidrar alltid till ofrihet för individen.

Men utställningen syftar inte till vara utgångspunkt för någon sorts offerposition. Tvärtom är den optimistisk och antyder att stereotypernas tid är förbi. Innanför en av dörrarna ligger en ung man på en madrass i ett spartanskt studentrum. Sportattiraljer och en elgitarr – typiskt heteromaskulina prylar – men att han är intresserad av killar framgår av den uppfällda laptopen, där han surfat omkring på en kontaktsajt. I det här rummet är klichéerna är upplösta och ogiltiga. Det här är en yngling som formar sin identitet helt oberoende av omvärldens förväntningar – en yngling som är fri.

fredag 11 maj 2007

Whoa...

Just nu sänds ett Metropol från 1984 på SR Minnen. Jag dör...

Recension av boken LARM

LARM. Från munhåla till laptop: ljud i nordisk konst
Redaktörer: Maria Bjurestam, Maria Hägglund, Mona Petersson, Liv Strand, Annika Ruth Persson
Kabusa Böcker, Kning Disk


Just nu pågår ljudkonstprojektet LARM i Stockholm. Kulturhuset har sedan slutet av mars varit fullt av ljudinstallationer och i helgen går en ljudkonstfestival av stapeln med artister och konstnärer från hela Norden. I samband med den utkommer också boken ”LARM – från munhåla till laptop”. Det speciella för projektet är att det uteslutande omfattar kvinnliga konstnärer. På ett sätt ett fullständigt barockt urval, något som också påpekas i boken av den isländska artisten Kristín Björk Kristjánsdóttir, som tycker att det känns föga smickrande att ha kvalat in i projektet just på meriten att hon är kvinna. Men å andra sidan kan jag inte förneka att den här typen av alternativa och ensidiga urval ofta blir intressanta. Jag stöter på många namn som jag aldrig tidigare hört talas om, och som jag är glad att ha stiftat bekantskap med.

Boken luftigt redigerad och innehåller många intervjuer och artiklar om inspiration, arkitektur, rummets betydelse, kroppsliga aspekter och så vidare. Tyvärr är texterna ibland lite väl teoretiska och onödigt invecklade. De många bilderna och beskrivningarna av ljudkonstverk ger så mycket mer i jämförelse. I boken ingår även ett omfattande och användbart arkiv där författarna samlat alla artister och konstnärer de kommit i kontakt med under arbetet med projektet.

Boken kröns av en ljudsamling på CD – en bra översikt som täcker in mycket av det vida ljudkonstbegreppet: experimentell musik, akustiska utforskningar, språklekar, improvisation och ljudorgier. Men det är obegripligt att författarna inte utnyttjat ljudmaterialet bättre, och byggt fler texter utifrån ljudexemplen. Det bästa sättet att få kunskaper om konst är ju via faktiska konstverk. Dessutom medför det faktum att ljudkonst omfattar så många olika uttryck att den ingalunda kan stå för sig själv. Det behövs information och sammanhang. I LARM får vi oftast inte ens veta vilket år ett verk är skapat.

Ett av de få fallen där ljud, text och bild kompletterar varandra är presentationen av danskan Else Marie Pade, som har gjort ett av samlingens bästa verk, ”Syv Cirkler” – nån sorts bubblande softtechno. I boken får man bakgrunden: Pade är hemmafrun som på 1950-talet började experimentera med ljud och hamnade i samma kretsar som Karlheinz Stockhausen. Att ”Syv Cirkler” är från 1958 är helt ofattbart. Så mycket större upplevelserna blir med lite information och kontext…

Isaac Grünewald på Skissernas Museum

Isaac Grünewald
Skissernas museum, Finngatan 2, Lund
Till den 5 augusti


”Ej utförd.” En försmädlig fras som går som ett omkväde genom hela Skissernas Museum i Lund. Där vanliga museer är monument över konstnärers triumfer, är Skissernas snarare ett över deras brustna drömmar, orättvisa arbetsvillkor och oförstående omvärld. Visst finns här också skisser på slutligen uppförda verk, och visst är det intressant att följa ett känt verk från ax till limpa. Men den stora behållningen är ändå de sidor av konsten som aldrig blev av. I väggarna sitter också de många kontroverser som är obligatoriska i samband med all offentlig konst. Insändarstormar, tarvliga påhopp, namninsamlingar, konstelitistisk smörja.

Alla dessa aspekter sammanstrålar mycket tydligt i den stora presentation av Isaac Grünewalds offentliga konst som öppnade i helgen. Det är med blandade känslor jag läser alla dessa ”Ej utförd”-texter vid de många dekorationsförslag som Grünewald utarbetade – till vigselrummet i Stockholms rådhus, trapphallen i Nationalmuseum, Gyllene Salen, Göteborgs Konserthus och så vidare. Ej utförd. Det är sorgset att se allt arbete som gjorts förgäves, så många goda idéer som gått till spillo. Samtidigt är det förstås rätt skönt att inte varenda stadsbibliotek eller konserthus är utsmyckad med Grünewaldkonst.

Isaac Grünewald (1889-1946) var en av modernismens föregångare i Sverige. Redan kring 1910 var han igång med att föra in expressionismen i det svenska konstlivet. Hans graciösa och sirliga gestalter bär tydliga och avsiktliga spår av läraren Henri Matisse, och till exempel dennes målningar av ringdansare i rött som mycket lämpligt finns avbildad i den utmärkta utställningskatalogen (”La Danse”, 1909). En annan bild som gott kunde finnas med är Paul Cézannes målning ”Badande”, eller ett annat exempel på hur denne kunde låta kompositionen vara överordnad motivet. Han har förvrängt de badandes kroppar för att få dem att passa in i den triangel som utgör kompositionen. Och just triangeln förekommer ofta hos Grünewald.

En sida av Grünewalds konstnärskap som är svår att ta del av på annat sätt än utställningar som denna är hans scenografier, som endast finns bevarade i form av skisser. I strid med den dåvarande konventionen med strängt naturtrogna och verklighetsavbildande kulisser, skapade han färgexplosiva och fantasifulla scenografier. Han förde in konsten på scenerna och skapade utrymme för teatern att vara just teatral.

Scenografiskisserna är knappast tänkta som självständiga konstverk, men gör ändå djupast intryck. Särskilt skisserna till ”Simson och Delila” från 1921. De känns friare – kanske för att konstnären i scenografiarbetet ofta fick överge sin vanliga triangulära komposition. När denna mycket sammanhållna och begränsande bilduppbyggnad sprängs och linjerna blir vertikala istället för delar i en triangel öppnar bilden upp sig för det monumentala med pelare, berg och oroliga skyar som sträcker sig långt utanför bildens inramning. Det skapas ett sällsamt och dramatiskt sug in i bilden. Självklart var det inte den här typen av billiga effekter han ville åstadkomma när han lämnade in förslag till offentliga utsmyckningar – men jag har en känsla av att betydligt färre skisser idag hade beskrivits med texten ”Ej utförd” om han oftare hade öppnat sig för det språk han behärskade från teaterns värld.

(Publicerad i Sydsvenskan)

Nilsmagnus Sköld på Elastic

På väggen projiceras en film från ett sågverk. Kameran är fokuserad på bandsågen där en man metodiskt sågar en stock till plankor. Allt visas i slow motion och med negativa färger – svart blir vitt och vice versa. Ljudet dunkar dovt. Jag ser vad filmen föreställer, men känner något annat. Bildspråket, ljudet och färgerna gör att sågverksarbetet snarare associerar till ljusskygg och sadistisk slakteriverksamhet eller råkommersiell pälsindustri. Så lätt kan åskådarens intryck manipuleras.

Filmen är ett av verken på Nilsmagnus Skölds utställning ”Three Ecologies” på Elastic i Malmö (till den 28 april). På väggarna sitter vita avgjutningar av tickor och i det höga taket hänger en svart veckad väv. Svamparna bidrar till den osunda stämningen och väven sprider en oangenäm artificiell lukt. Den är veckad på ett sätt som föder tanken att rummet skulle kunna dras ut som ett dragspel – precis som i en skräckfilm. Verken är perfekt införlivade i lokalen och utställningen blir förutom en studie i olustkänslor, en demonstration av Elastics stora potential som utställningsrum.

(publicerad i Sydsvenskan)

Lykke Andersen på Cirkulationscentralen

Första fotot är en utsikt från ett skogsbryn. I förgrunden syns träd och bakdelen av ett rådjur. På andra bilden har kameran zoomat ut, och vi upptäcker att bilderna i själva verket är tagna framför en monter på ett naturhistoriskt museum. Det som verkade vara levande, är i själva verket stendött. På den tredje bilden står en kvinna i vad som verkar vara samma skog. Hon bär badtofflor och en handduk runt livet. Står hon också i en museimonter? Eller mitt inne i djupa skogen? Och finns det överhuvudtaget en sjö utanför bild?

I sin utställning på Cirkulationscentralen (till den 25 mars) lyckas Lykke Andersen blanda bort korten ordentligt för betraktaren. På ett mycket enkelt och tydligt sätt lyfter hon upp frågor som rör fotografiets kärna. Vad kan vi lita på? När upphör verkligheten att vara verklighet? Vad är naturligt och vad är artificiellt?

Problematiken sammanfattas i den sista bilden som föreställer en rysk restaurangvagn minuterna före öppningsdags. Är det en riktig vagn på resa i Sibirien eller ett musieobjekt? Och hur artificiellt och krystat är det inte att sitta i en rullande låda som är inredd som ett lyxhotell och äta middag och dricka vin?

(publicerad i Sydsvenskan)

Tore Nilsson och Helene Toresdotter på Skånes Konstförening

Jag tänker inte påstå att far och dotter ”möts” i Tore Nilssons och Helene Toresdotters utställning på Skånes Konstförening (till den 31 mars). Men jag kan inte låta bli att notera den gemensamma känslan av stillhet. Helene Toresdotter presenterar foton från olika hotellrum hon har bott i genom åren. I sängen på de flesta bilder ligger en man som fortfarande sover. Fototillfällena verkar vara utspridda över många år. Den nakna, fasta baken och det krylliga hårsvallet utvecklas i pussighet och stigande hårfäste. Det är mycket fina bilder, tagna med stor kärlek och morgonljuset instrilande mellan persiennerna.

Samma stillhet drabbar en inför Tore Nilssons målningar. Smutsigt vitt, med svarta, parallella linjer – som det brukar se ut i Nilssons måleri kan man tryggt konstatera. ”Vårrök”, ”Mars” och ”Oktober” heter verken, som är reducerade till själva känslan av att bländas av den första vårsolen eller att få den klara höstluften ner i lungorna – eller att förlora sig in i TV-rutans hypnotiska flimmer. Målningarna blir bäst i grupp, så man kan flytta blicken mellan dem och uppleva de små förändringarna, som i sammanhanget upplevs som något ytterst levande.

(publicerad i Sydsvenskan)

Jone Kvie på Niels Staerk




Förra året ställde Jone Kvie ut en rymdhjälm i brons på Elastic i Malmö. Den låg på golvet, upp och ned som en kruka, kvarlämnad, borttappad. Det blanka visiret speglade världen runt omkring, insidan var bottenlöst svart, som om världsrymden öppnade sig därinne. Det är ett av de finaste arbeten jag sett. Poetiskt, gåtfullt, gripande, estetiskt fulländat.

På Nils Stærk i Köpenhamn har han utvecklat hjälmen till en hel astronaut i naturlig storlek, också den gjuten i brons och vitlackerad. Rymdfararen står på knä och alla lager av skyddsdräkter är avskalade, kvar återstår bara hjälmen, en grov overall och kängor. Han skulle inte klara en sekund utanför rymdskeppets skyddande hölje.

Astronauten har inte samma omedelbara verkan som den ensamma hjälmen. På ett sätt är den tydligare och därmed mindre utmanande. Men den bär samtidigt på en annan gåtfullhet, nämligen astronautens knästående pose. Står han där av trötthet? Av apati? Sorg? Underkastelse? Ser han ljuset – eller mörkret?

Denna dubbla utsatthet – den fysiska genom den otillräckliga klädseln, och den psykiska genom posen – gör att rummet formligen vibrerar av sårbarhet. Det är inte av stolthet och nationalism människan erövrar universum i Jone Kvies konst, utan av tvingande nyfikenhet och vördnad inför dess storhet och skönhet. Astronauten är beredd att offra sitt liv för att få uppleva detta. Han är den mest extremistiske skönhetsdyrkaren.

Tidigare i sitt konstnärskap har Jone Kvie ofta hämtat motiv från det kollektiva medvetandet, till exempel atombombssvampen, hundratusentalsåriga stalaktiter eller berg som syns i bakgrunden på en 700 år gammal målning av Giotto. Saker och företeelser som sitter fastetsade på mänsklighetens gemensamma näthinna.

Om man betraktar den nu aktuella rymdkonsten som en fortsättning av rotandet i detta kollektiva medvetande, föds den vackra tanken att de flyter samman. Att det är ute i världsrymden våra idéer, drömmar och erfarenheter susar omkring, i oändlighet.

Utställningen pågår till den 28 april.

(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan den 15 mars 2007)

Stina Wirfelt på Peep



Den blinkande palmen verkar vara ett högklassigt digitalt konstverk eller en superdesignad detalj ur filmen Matrix. Men i själva verket är det en prydnad utanför vägrestaurangen Påfågeln i Arlöv, som en av filmerna i Stina Wirfelts examensutställning på Galleri Peep kretsar kring (till den 18 mars).

Det händer absolut ingenting i filmen. Man ser restaurangen från utsidan och insidan. Någon äter en hamburgare, ett par bilar svischar förbi. Men trots händelselösheten lyckas Wirfelt förmedla en tydlig känsla av dramatik och handling. Med en allvarlig speakerröst hade filmen kunnat handla om ett bestialiskt mord. Palmen blinkar, glassmaskinen snurrar apatiskt.

Samma känsla av enslighet finns i filmen som presenteras i källaren. Den utspelar sig på en tvätteria där det visas en gammal amerikansk film på den lilla teven. På väggen ovanför tvättmaskinerna sitter en plansch där tecknade hundar spelar biljard. Till synes utan att höja ett finger väver Wirfelt ihop händelserna i filmen, med planschen och verkligheten i tvätterian. Det är förbluffande enkelt och smart. Som helhet är detta utan vidare den mest helgjutna utställningen som har visats på Peep på mycket länge.

(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan.)

Elmgreen & Dragset på Malmö Konsthall



Elmgreen & Dragset är konstnärsparet som fått det hedervärda och viktiga uppdraget att formge minnesmärket över dem som förföljdes och mördades på grund av sin homosexualitet under nazitiden. Processen har varit lång och motig, men i år ska det äntligen komma på plats i Berlin.

Ingar Dragset och Michael Elmgreen har arbetat tillsammans sedan 1995 och på Malmö Konsthall visas för närvarande den stora utställningen This is the First Day of My Life, som delvis kan ses som en retrospektiv. Delar av deras stora produktion presenteras tillsammans, fast i nya sammanhang.

Som besökare i konsthallen möts man av elva dörrar på en lång rad. Innanför varje dörr finns olika rum, scener och händelser som på något sätt har spelat roll för konstnärerna. I en korridor finns tusen bilder från deras liv tillsammans. Semestrar, bögklubbar, bakfylledagar, blinkande neon, kukar och omfamningar. Bakom en annan dörr finns en nattklubbsgarderob med en kvarglömd jacka. Bakom en tredje en gayklubb efter stängningsdags – i samma rum finns även två fängelseceller. Fylleceller? Eller anspelar det på totalitära system där homosexualitet bestraffas?

Mycket av rekvisitan, scenerna och bilderna är oerhört klichéartade. Men sådan är också verkligheten för unga homosexuella som söker sin identitet. Detta är den kultur som heterosamhället har tillåtit homosexuella att skapa. Den som har moralkonservativa invändningar mot denna subkultur kan ju fråga sig vilket utrymme samhället genom sin ständiga exkludering har givit homosexuella att leva och forma sin identitet inom.

Innanför en av dörrarna ligger en ung man på en madrass och stirrar in i väggen. Vid mitt första besök var jag säker på att det var en statist, men i själva verket är han gjord av vax. Det spartanska rummet är inrett med typiska heteromarkörer, som sportattiraljer och en elgitarr. Men på en laptop bredvid flimrar GayRomeo (hans nick är Juniorboyz). Är det här en kille som lever i garderoben? Är han livrädd och försöker skyla över sin homosexualitet med heterobeteende? Eller är han bekväm i sig själv och öppen med vem han är? Gör han precis vad han vill utan att ta hänsyn till stereotyper och fördomar? Förmodligen.

För det blir lättare och lättare för människor att leva som de är. De prefabricerade stereotyperna finns tillgängliga för den som behöver dem, men samtidigt skapas ett allt större utrymme för homosexuella att forma sin identitet utifrån sig själv. Men detta utrymme skapas inte av sig själv, utan det är en ständig kamp. Krafterna som vill försämra homosexuellas villkor är starka och begär allt större inflytande. Man får aldrig sätta sig med armarna i kors och inbilla sig att ”Nu är allt bra!”.

Utanför den sista dörren ligger två par jeans. Två män har i hast skalat av sig byxorna och kallingarna och lämnat dem utanför och stängt dörren. Jag står och håller på dörrhandtaget flera sekunder innan jag vågar trycka ner det – och finner till min stora lättnad att dörren är låst.

Elmgren & Dragsets utställning visas på Malmö Konsthall till den 6 maj.


(Ursprungligen publicerad på homOnline)

Lotta Smed på Aura i Lund


Lotta Smed: Fyra slutna dörrar

Ibland blir konst bättre om man lyckas bortse från konstnärens avsikter och ambitioner och ser verken utan att påverkas av titlar och texter. Lotta Smeds utställning på Aura i Lund (till den 18 mars) sägs handla om ”passager” – men vad är det? Allt och inget…

Skulpturen Passage II i patinerad brons blir bättre om man ser den som illustration till Tomas Tranströmers berömda dikt Höstlig skärgård från 1954, där stjärnbilderna stampar i sina spiltor högt över jätteeken. Verket rymmer hela metaforfloran: hovarna, vågorna som tuggar sitt betsel av tång, septemberhavets svartgröna fästning.

I serien Aurafilm visas samtidigt Ewa Einhorns och Terese Mörnviks warszaw.street.02, som verkar gå ut på att vi ska skratta åt polacker som inte är lika insatta i feministisk diskurs som förlästa svenska genusteoretiker. Filmarna frågar förbipasserande i Warszawa vad feminismen betyder för dem, och visst, de lyckas få flera horribla svar, och visst, man får en fingervisning om var EU-landet Polen befinner sig. Men känslan av någon sorts kolonial överlägsenhet går ändå som obehagliga stråk genom filmen.

(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan.)

Fredrik Norén på Peep


Fredrik Norén: Ferrugo III

Fredrik Norén är som snickaren som tänkte att ”Va fan”. Hyllan i mörkt trä som visas på Peep (till den 4 mars) är som hämtad från vilket Wallpaperinrett sovrum som helst – men är helt oanvändbar, eftersom det inte finns några fungerande avställningsytor. Han har strypt hyllans funktion till noll – kvar finns bara ett formspråk. Men när upphör egentligen en hylla att vara en hylla?

Norén använder marmorerarens och dekormålarens månghundraåriga hantverk för att leka med egenskaperna hos olika material och föremål. Träplankor som uppför sig som mattremsor. Stubbar med längsgående trämönster i stället för årsringar. Svävande betongklossar. Allt utfört med en diskret humor och tillgänglighet som tyvärr känns ganska ovanlig i den samtida konsten.

Hans senaste verk är ett antal målningar av vad som tycks vara utsnitt av gamla containers eller fartygsskorv. Avskavt, rostigt och väderbitet. Jag frestas att boxa till dem för att få höra det dova ljudet av metalltank, men ångrar mig i sista stund. Man vill ju inte få träflisor i näven.

(Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan.)

Tarmo Pauno på Galleri 21



I sin parafras på Edouard Manets Frukost i det gröna har Tarmo Pauno lagt till frukter i träden och tomteskogssvampar på marken – sådana med fönster i hatten. Flera målningar är befolkade av djur som tycks vara hämtade ur burleska barnböcker, någon sorts hybrider mellan harar och hundar. I ateljén ljuder förmodligen cirkusmusik av Nino Rota på högsta volym, och Federico Fellini ropar instruktioner i sin megafon rätt in i konstnärens öra.

Precis som i Fellinis filmer går religionen som en röd tråd i målningarna – dels i lätt blasfemiska och raljanta drag, som i Piranhas, där Jesus står på bottnen av Gennesarets sjö istället för att promenera på dess yta. Pirayorna kalasar på hans kropp – för dem utgiven… Men det tycks också finnas en djup och ärlig strävan efter andligt allvar, som i ”Before the night”. En androgyn figur strålar av himmelsk ro – eller buddhistisk extas – och vilar sina ögon på betraktaren.

Den naiva och valhänta stilen förmedlar någon sorts försoning och absolution. Man blir både strykt över kinden och kittlad mellan revbenen. Utställningen visas på Galleri 21 i Malmö och pågår till den 4 mars.

Månsson och Lindstedt på Estetica

Gertie Månsson och Jeanette Lindstedt arbetar med helt olika tekniker och motiv. Ändå känns det fullkomligt självklart att de presenteras tillsammans som på Galleri Estetica. Gertie Månssons målerisvit Noteringar hänger i långa rader på väggarna, som någon sorts anteckningar, fast med färg och pensel istället för penna och papper. Med form, färg och känslor, istället för ord och bokstäver. Och det är viktiga anteckningar, det känner man tydligt av det allvar och den tyngd de förmedlar.

Där varje målning av Gertie Månsson utgör en helhet, verkar Jeanette Lindstedts verk vara delar av en helhet – som om hon har hittat ett gigantiskt träsnitt som hon sedan har klippt i hundratals bitar och spritt i hela galleriet. Men något annat gör sig också påmint i de svartvita fragmenten. Skulle de inte lika gärna kunna vara delar av uppförstorade rutor ur till exempel Fantomen? Skuggan av en palm. Devils päls. Fantomens kalsongmönster. Den snabbproducerade seriekulturen möter den högestetiska japanska renheten.

Gertie Månsson och Jeanette Lindstedt: Strange Fruit
Galleri Estetica, Malmö
Till den 28 februari


Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan.

Patric Larsson på Gamla Väster



Man har åkt tåg i sex timmar, kånkar väskorna genom stan och på stadsbussen och kommer slutligen fram till kompisens lägenhet där man ska sova på en luftmadrass efter den stora festen. Dagen efter är man tung i huvudet, har lite ångest, men är mest glad över att äntligen ha återsett vännerna efter så lång tid. Det blir ju inte så ofta nuförtiden. Man går en lång promenad och låter sig bländas av solen. Den kalla luften kyler näsborrarna, man sätter sig på huk vid den frusna sjön och kastar ut en sten som studsar med en spöklik klang. Snart är det dags för kaffe.

Det är den här typen av målade snapshots från intim vänskap som Patric Larsson visar på sin debututställning på Galleri Gamla Väster i Malmö. Ljusa bakfylledagar med spännande erotiska stråk. Scener som tyvärr alltför lätt glider undan och bleknar till töckenartade minnen – men som alltså lätt kan väckas till liv.

Patric Larsson
Galleri Gamla Väster
Till den 25 februari


(Publicerad i Sydsvenskan)

Det möjligas konst

Lunds Konsthall

Miriam Bäckström
Ion Grigorescu
Arturas Raila
Raqs Media Collective

Curator: Anders Kreuger
Till den 18 mars




Är det möjligt att flyga över Arktis med luftballong?
- Ja, svarade ingenjör Salomon August Andrée och kastade loss med vätgasballongen Örnen från Danskön i Svalbard den 11 juli 1897.
- Det kan ingen veta, hade den samtida franske filosofen Henri Bergson sagt.

Han menade att det är först när något har hänt som vi vet om det är möjligt. Jag kan inte uttala mig om huruvida det är möjligt att gå till biblioteket i morgon eftermiddag, eftersom jag inte vet vad som kommer att hända fram till dess. Det kan översvämmas eller brinna ner. Jag kan få vinterkräksjuka. Det är först när jag är där som jag vet att det verkligen VAR möjligt att ta sig dit.

Det är grundteorin kring ”Det möjligas konst”, och den utvecklas i att de fyra konstnärernas arbetssätt är lätt oortodoxt, och i någon mån handlar om att ta risker och beträda okända marker. Det är i regel inga halsbrytande konster och experiment, men ändå utkristalliseras verk som alla innehåller en sällsam laddning.

Arturas Raila (Litauen) jobbar med att fotografera gamla kultplatser och försöker fånga dess inneboende kraft på bild. För det mesta fuskar han och låter människor på platserna uttrycka laddningen med sina ansikten och gester, men på några bilder lyckas han hitta vinklar där ljuset och vegetationen samverkar och skapar ett fantastiskt sug mot centrum.

Spänningen i Ion Grigorescus (Rumänien) arbete består dels i den självkritiska räfsten av hans eget konstnärskap, dels mellan de infantila närstudierna av hans nakna gubbkropp, de intima familjesituationerna och de många bilderna av ortodoxt religiöst liv.

Den obehagligaste laddningen finns i Miriam Bäckströms verk. Det är en film om arbetet med den utställning hon ska ha på Färgfabriken i Stockholm i februari. Hon bestämde sig för att göra utställningen till ett experiment, och låta den yngre och mindre erfarna konstnären Kira Carpelan göra den åt henne. Inte som curator, utan som konstnär med total tillgång till Bäckströms arkiv, resurser och tidigare verk.

I filmen ser vi de två konstnärerna arbeta och resonera kring vad projektet egentligen innebär. Båda två är otroligt utsatta. Bäckström för att hon utlämnar sig åt någon annan och tar en risk som kan innebära totalhaveri. Carpelan för att förväntningarna på henne är enorma. Allt genomsyras av en molande osäkerhet. Blickarna är frånvarande och säger ”Jag har ingen aning om vad jag håller på med!”.

Man får samma känsla som när de tre äventyrarna i Jan Troells film om ingenjör Andrée precis kastat loss, och allt går åt helvete – redan under första minuten. Korgen vattenfylls, de tvingas slänga barlast överbord, och styrlinorna ramlar av. ”Vi skulle kunna nödlanda på Fogelsang”, säger Frænkel och pekar på en ö i vindriktningen. ”Varför det?”, svarar Andrée. Och så fortsätter färden. Det är just det där ögonblicket – där insikten om den högst troliga undergången blänker i äventyrarnas ögon, som är så utdraget i Bäckströms film. Projektet är igång och kan inte stoppas. Det finns ingen Fogelsang att nödlanda på. Och om några veckor öppnar utställningen på Färgfabriken. Först då vet vi om det var möjligt att skapa en utställning på det här sättet. Fram till dess är Miriam Bäckströms film en thriller.


(Publicerad i Sydsvenskan den 24 och 25 januari 2007.)

Fem i Lund

Fem i Lund
Kulturen, Lund
Till den 4 mars




Jörgen Fogelquist (1927-2005) var gift med skådespelerskan Ann-Marie Gyllenspetz, som var med i Bo Widerbergs vackraste och kanske bästa film, Kärlek 65. Den handlar om några vänner som umgås kring regissören Keves sommarställe vid Kåseberga och ägnar sig åt fullfjädrad eskapism. Festar, pratar om konst, är otrogna och flyger med drakar till Bill Evans poetiska pianomusik och Vivaldi. Det måste vara de drakarna Fogelquist har målat i några av verken som visas på Kulturen i Lund. Man ser dem både nerifrån och uppifrån, mot marken, där solen bränner gräset och gör jorden alldeles varm. I andra verk av Fogelquist syns ett cirkustält, en cylinderhatt, en käpp. Tankarna går till Det sjunde inseglet och Gycklarnas afton – det ambulerande cirkussällskapet som slår ner sitt tält i leran och fukten, och lämnar efter sig hästskit, sågspån och spår efter vagnshjul i jorden.

Detta med jorden går som en rak linje genom Fem i Lund. Den upptar större delen av trädgårdsmannen Sten Dunérs (f. 1931) målningar Lundakalender, och hans underbara små skisser över åkerlandskap med gråa skyar, avlägsna skorstenar och vägstolpar. Den finns hos John Wipp (1927-2005), bland annat i hans utsågade och bemålade plywoodskivor. I en av dem syns en telegrafstolpe avspegla sig i en pöl på en vattensjuk vinteråker. Mycket listigt använder han sig av plywoodens trämönster för att gestalta vattnets glimmer. Ett fenomen från naturen imiterar ett annat.

Rakt ur jorden tycks Staffan Nihléns (f. 1929) stenskulpturer ha hämtats. Vid första anblicken ser de helt obehandlade ut, som objet trouvé – upphittade och ställda på piedestal. Med vad som verkar vara minimala ingrepp skapar han en rörelse i stenen – plötsligt framträder en danserska, en omfamning, en gest, ett eko av en klassisk skulptur. Det här är konst när det är som bäst. Konstnären tycks ha tagit ett steg tillbaka, och utan att ha något behov av att framhäva sig själv och sina manér, släpper han ut det som finns nedlagt i själva materialet – någon sorts självklarhet. Lika mycket som det är konstnären, skulle det kunna vara naturen, erosionen och blåsten som skapat skulpturerna under tusen år.

Och blåsten – den målar Ulf Trotzig (f. 1925) i sina ursinniga och monumentala verk med kämpande träd och stretande fåglar över de vindpinade markerna.

Jag har sällan upplevt en så omedelbar känsla av här och nu i en konstutställning. Färdades man mellan Malmö och Lund i helgen, eller kanske ut mot Österlen, upplevde man allt detta som visas på Kulturen – de snöfria och steniga åkrarna, den vattensjuka jorden blottad mot den gråa himlen. Stormen. För människorna som bor på en viss plats är landskapet är det enda de har gemensamt – den största bäraren av det kollektiva medvetandet, som kan framkalla associationer till både gemensamma och privata upplevelser. Genom verken, urvalet och den inbördes placeringen gräver Fem i Lund stadigt och målmedvetet i den mylla vi står, och helheten blir ett porträtt av vintern 2006-2007, en mycket fin genomgång av en generation lundakonstnärer och ett närgånget pillande på betraktarens egna minnen och erfarenheter.

(Publicerad i Sydsvenskan den 17 januari 2007)

Barateiro på Peep

En flygmaskin landar på det splitternya flygfältet i öknen där den nya civilisationen byggs upp i rekordfart. Vägar, pipelines, radiostationer. Bostadsområden anläggs, fabriksskorstenar reser sig mot skyn. Byggnaderna är vita, arbetarna svarta.

Pedro Barateiros film Travelogue är ihopklippt av portugisiska propagandafilmer från slutet av 50-talet som hyllar Salazardiktaturens framsteg i kolonierna Mocanbique och Angola. Tankarna går omedelbart till datorspel som Sim City och Civilization, som går ut på att bygga upp samhällen i ”ödeland”. Det slår mig plötsligt att de våldsamma kampsports- och skjut-så-många-snutar-du kan-spelen inte är någonting i jämförelse med dessa. Tänk att skapa ett datorspel som går ut på att framkalla samma spännande kittling som Leopold II av Belgien kände när han stod lutad över Kongokartan...

Filmen är ljudlös – originalfilmernas triumfatoriska prat och pampiga marschmusik är borttaget. Men ett annat ljud väver sig in i filmen: vinandet från gallerilokalens ventilationssystem. Ljudet skapar det exakt rätta suget och gör stämningen spöklik och somnambul. Filmen ingår i Pedro Barateiros examensutställning från Konsthögskolan, och visas på Peep på Disponentgatan i Malmö fram till på söndag.


(Publicerad i Sydsvenskan den 22 november 2006)

Anders A lysande igen




I Sverige är spelberoendet osynligt och ljudlöst. Offren sitter i Jack Vegas-hörnen i pizzeriorna och spelar osedda bort sina pengar. Eller i bingohallarna med nikotininhalatorerna mellan de nariga läpparna. I Japan är beroendet inte lika anonymt. I gigantiska hallar spelas nationalsporten Pachinko, som är en hektisk variant av flipper med massor av stålkulor i omlopp samtidigt. Ur salongerna där tusentals maskiner står i ändlösa rader stiger ett enastående ljud som länge intresserat ljudkonstnärer och musiker.
- Det är någon sorts urban meditation, säger sångerskan Haco i David Toops bok Haunted Weather.

Om man tänker sig en Pachinkosalong i fullt ös kombinerad med en lika gigantisk hall för videospel där tusentals fantaster viritualrealitybrottas med storögda samurajflickor, spelar joysticktennis med Mangakatter och försöker skjuta ner ulliga Pokémonfåglar med laserpistoler, kommer man ganska nära känslan i Anders A:s nya bilder som visas på Galerie Leger fram till på onsdag. Så här känns det också att vara ständigt uppkopplad mot nätet och översköljas av en outsinlig ström av spam, nyheter, reklam, PC-haverier, spel och felmeddelanden. En mycket relevant samtidskommentar som inte alls måste ses som kritik, formulerad med högestetiskt språk där den mest klockrena titeln är Abandoned blog.


(ursprungligen publicerad i Sydsvenskan den 17 november 2006)