Det möjligas konst

Lunds Konsthall

Miriam Bäckström
Ion Grigorescu
Arturas Raila
Raqs Media Collective

Curator: Anders Kreuger
Till den 18 mars



Är det möjligt att flyga över Arktis med luftballong?
- Ja, svarade ingenjör Salomon August Andrée och kastade loss med vätgasballongen Örnen från Danskön i Svalbard den 11 juli 1897.
- Det kan ingen veta, hade den samtida franske filosofen Henri Bergson sagt.

Han menade att det är först när något har hänt som vi vet om det är möjligt. Jag kan inte uttala mig om huruvida det är möjligt att gå till biblioteket i morgon eftermiddag, eftersom jag inte vet vad som kommer att hända fram till dess. Det kan översvämmas eller brinna ner. Jag kan få vinterkräksjuka. Det är först när jag är där som jag vet att det verkligen VAR möjligt att ta sig dit.

Det är grundteorin kring ”Det möjligas konst”, och den utvecklas i att de fyra konstnärernas arbetssätt är lätt oortodoxt, och i någon mån handlar om att ta risker och beträda okända marker. Det är i regel inga halsbrytande konster och experiment, men ändå utkristalliseras verk som alla innehåller en sällsam laddning.

Arturas Raila (Litauen) jobbar med att fotografera gamla kultplatser och försöker fånga dess inneboende kraft på bild. För det mesta fuskar han och låter människor på platserna uttrycka laddningen med sina ansikten och gester, men på några bilder lyckas han hitta vinklar där ljuset och vegetationen samverkar och skapar ett fantastiskt sug mot centrum.

Spänningen i Ion Grigorescus (Rumänien) arbete består dels i den självkritiska räfsten av hans eget konstnärskap, dels mellan de infantila närstudierna av hans nakna gubbkropp, de intima familjesituationerna och de många bilderna av ortodoxt religiöst liv.

Den obehagligaste laddningen finns i Miriam Bäckströms verk. Det är en film om arbetet med den utställning hon ska ha på Färgfabriken i Stockholm i februari. Hon bestämde sig för att göra utställningen till ett experiment, och låta den yngre och mindre erfarna konstnären Kira Carpelan göra den åt henne. Inte som curator, utan som konstnär med total tillgång till Bäckströms arkiv, resurser och tidigare verk.

I filmen ser vi de två konstnärerna arbeta och resonera kring vad projektet egentligen innebär. Båda två är otroligt utsatta. Bäckström för att hon utlämnar sig åt någon annan och tar en risk som kan innebära totalhaveri. Carpelan för att förväntningarna på henne är enorma. Allt genomsyras av en molande osäkerhet. Blickarna är frånvarande och säger ”Jag har ingen aning om vad jag håller på med!”.

Man får samma känsla som när de tre äventyrarna i Jan Troells film om ingenjör Andrée precis kastat loss, och allt går åt helvete – redan under första minuten. Korgen vattenfylls, de tvingas slänga barlast överbord, och styrlinorna ramlar av. ”Vi skulle kunna nödlanda på Fogelsang”, säger Frænkel och pekar på en ö i vindriktningen. ”Varför det?”, svarar Andrée. Och så fortsätter färden. Det är just det där ögonblicket – där insikten om den högst troliga undergången blänker i äventyrarnas ögon, som är så utdraget i Bäckströms film. Projektet är igång och kan inte stoppas. Det finns ingen Fogelsang att nödlanda på. Och om några veckor öppnar utställningen på Färgfabriken. Först då vet vi om det var möjligt att skapa en utställning på det här sättet. Fram till dess är Miriam Bäckströms film en thriller.


(Publicerad i Sydsvenskan den 24 och 25 januari 2007.)