fredag 25 juli 2008

Skulpturpark 2008, Marsvinsholm

Marsvinsholm
Skulpturpark 2008
T o m 15.8




Som Frihetsgudinnan i Apornas Planet, sticker Ian Newberys Arkitektonisk fossil upp ur marken. Det fossiliserade fragmentet skulle kunna ha varit en del av ett pelarsystem till en katedral från framtiden. Mellan pelarna skymtar Marsvinsholms torn och slår en båge mellan den mycket avlägsna, fiktiva framtiden, och den i parken alltid påtagliga historien, som inleds år 1644 då slottet började byggas på träpålar mitt i den lilla sjön. Såväl den förflutna tiden, som byggtekniken gör sig påmind genom kringhusens besynnerliga – och i något fall kritiska lutning.

Detta är andra sommaren som det är skulpturpark på Marsvinsholm och i år har även tre rum i slottets nedervåning gjorts om till galleri/konsthandel. ”För första gången på 400 år släpps folket över bron”, står det i den utförliga utställningskatalogen.

Sammanlagt är det ett hundratal skulpturer av 84 konstnärer som är utspridda i parken, men det känns aldrig överlastat eller belamrat. Tvärtom. Verken är placerade med sådan finess att man ofta får en känsla av att de är specialbeställda och platsspecifika. Visst finns det en del dussinverk – men där själva konsten inte räcker till, träder den fenomenala placeringen in och lyfter verket ordentligt genom hur det förhåller till omgivningen. Som Elisabeth Ahlqvists Desperate Housewife, som består av en kvinnlig skyltdocka instängd i en gigantisk fågelbur där hon är fjättrad vid en mindre bur som innehåller ett barn. I ett galleri hade verket förmodligen tett sig tämligen svagt och övertydligt – men när buren som nu istället hänger i en gigantisk gammal bok i en mörk glänta blir det istället effektfullt och snyggt.

Jag hade nog inte heller stannat särskilt länge framför Håkan Dahlströms zinkplåtshundar – om de inte hade råkat vara placerade alldeles vid slottets hundkyrkogård. Där sitter de nu på vakt som skuggor ur det förflutna vid gravstenarna efter Moritz, Kasper och Leppe. På Joes sten står det ”En trogen vän, 1894”. Slottets historia slingrar sig ut bland konsten och blir den del av den.

På andra hållet – in mot slottet – slingrar sig skulpturen som jag fäster mig mest vid: Jan Ostwalds Vågform. Från en smal träpiedestal sträcker sig en bronsklinga i en uppåtgående rörelse. Om man betraktar verket bakifrån uppstår visuella ekon mellan klingans form i genomskärning och slottstornen.
Andra bra verk är bland annat Karin Issefs skamlöst belåtna betongråtta, Teresa Holmbergs och Jonatan Haners Mad Max-inspirerade staty Tobe och Fukiko Nakabayashis No 2, där en klunga diabaskuber på långa stavar mycket uppmärksamt står och lyssnar på en annan kub på lång stav.

Förutom en uppvisning i platsens betydelse för konsten, blir utställningen också en utmärkt genomgång av de olika materialen och deras egenskaper: bohusgranit, marmor, labradorsten, diabas, betong, portugisisk kalksten, brons, järn, lera och så vidare… Den enda invändningen jag har är att utställningen stänger redan den 15 augusti. Det är ju mitt i sommaren! Förläng. Förläng. Förläng.

(Publicerad i Sydsvenskan den 25 juli 2008)

torsdag 24 juli 2008

Björn Krestesen på Gösta Werner-museet



Känslan av gammal vind är tydlig på Gösta Werner-museet i Simrishamn just nu. Skåp, skålar och mattor från resor i Kina och Japan samsas med hemslöjd, näveraskar och annat bråte, när konstnären Björn Krestesen minns barndomens förbjudna exkursioner på morföräldrarnas vind med sitt mörkröda och muggiga måleri (t o m 31.8).

Det jag framförallt fastnar för är ett uppförstorat foto av morfadern, där han som mycket ung man stolt poserar i kavalleristuniform. Det är taget under en permission från det vi idag känner som första världskriget. Över uniformen har Krestesen projicerat ett snirkligt mattmönster, som han sedan bättrat på med penseln, så att uniformen snarare för tankarna till en kejserlig hovdräkt – eller är det kanske en cirkuskostym? De store Blondini med sina talande hästar…

Tilltaget är utfört med yttersta respekt och väcker många tankar. Är det den unge mannens barnsliga drömmar vi ser i bilden? Eller konstnärens kommentar till kriget? Genom att dölja och måla om militäruniformen, lyckas han framhäva dess viktigaste funktion med smärtsam tydlighet.

(Publicerad i Sydsvenskan den 24 juli 2008)

fredag 18 juli 2008

Gert Germereaad m.fl. på Neon Gallery

Neon Gallery, Brösarp

- Gert Germereaad: Depicting criminals
- Ollio, Ekta, Rehn & Nim: Battlefield 5.0
T o m 16.8

- Hunstad (BoDagar 08)
T o m 3.8


Ollio, Ekta, Rehn: Den lilla ringdagnsen (detalj)


Ollio, Ekta, Rehn: Den stora ringdansen (deltalj)


Det händer vansinnigt mycket på Neon Gallery just nu. Flera arkitekturprojekt, två konstutställningar och klubb var tredje helg.

Någonstans mellan arkitektur och konst ligger det stora projektet Hunstad, som handlar om nytänkande kring stugbyn. Visionen är att sjutton hus ska uppföras på asfaltplanen bakom galleriet och fungera som en plattform för sociala, tekniska och konstnärliga experiment. Utställningen konkretiserar det spännande, men rätt svårgreppade projektet så gott det går. Inne i galleriet finns modeller och ritningar av husen, samt beskrivningar av vilka olika funktioner de skulle kunna ha i ett eventuellt samhälle. Och utanför, på asfaltplanen finns byn uppritad som i Lars von Triers Dogville.

I galleriet finns också två väggmålningar av Ollio, Ekta och Rehn – signaturer som förmodligen är mer bekanta i graffitivärlden. Den ena är ett myller av färger, former och detaljer, och hålls samman av återkommande element som höghus och träd. Man skulle kunna se den som ett porträtt av just Neon Gallery, där storstadens kulturliv och rörelser möter den vajande rapsen på landet. Den andra målningen finns i konsertlokalen och är betydligt stramare och mer genomarbetad. Här verkar konstnärerna ha kommit överens om ett gemensamt uttryck istället för att köra var sitt race.

Den konstnärliga höjdpunkten är Gert Germeraads utställning Depicting Criminals som visas i silon. Ur den dunkla och lätt obehagliga belysningen träder ett antal byster av målad lera fram till suggestiva toner av Gloria Coates. Det handlar om bilden av den kriminelle. Som duellanter står två representanter för olika nästyper mot varandra i varsin ände av lokalen: den krokiga, och den höga, breda... Bredvid Al Capone sticker knarkkungen Pablo Escobar fram huvudet med ett flin, iförd Hawaiiskjorta.



Förlagorna till skulpturerna av två polska lantarbetare som greps för ”arbetsflykt” 1940 och -41 är hämtade ur Gestapos identifikationsregister. Tröttheten i männens blickar är mycket påtaglig och Gestapo tolkade den förmodligen som ”slösinthet”. I själva verket är det förstås snarare sorg som avspeglar sig i männens ögon. Men det finns också något annat i dem – något som vi i eftervärlden inte får bagatellisera, nämligen den livsfarliga likgiltigheten inför det tyranniska system som slagit dem i bojor.

(Publicerad i Sydsvenskan den 17 juli 2008)

måndag 14 juli 2008

Gerry Johansson på Aura


Gerry Johansson: Dortmund Externberg

Ett klassiskt sätt att skapa en illusion av något stort på film, är att placera en miniatyr framför kameran på ett sätt som gör att den verkar stå på långt avstånd. Så placerades t.ex. en modell av Mattisborgen i Ronja Rövardotter uppe i ett träd nära kameran, exakt i linje med den klippa flera hundra meter bort, som den skulle ge illusionen av att kröna.

I sin bildserie Deutschland som visas på Aura i Lund (t o m 20.7), arbetar fotografen Gerry Johansson med den här typen av effekter på ett mycket konsekvent och nästan besatt sätt. Folktomma gatukorsningar, butiksexteriörer och byggarbetsplatser i olika städer i Tyskland har fotograferats i sådana vinklar att linjerna i förgrunden sammanfaller med linjerna i bakgrunden.

Och resultatet är slående. De tre dimensionerna dras ihop till två mitt framför ögonen på betraktaren. Vad är bakom, vad är framför? Ibland är motiven så svåridentifierbara att de snarare känns som abstrakta collage, som bilden från Solingen. Välkända vardagligheter får helt nya betydelser. Eller inga alls.

söndag 13 juli 2008

Ann Jansson på Aura



Ett av Marcel Duchamps gåtfullaste verk är den stora glasmålningen Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med. Han jobbade med den i åtta år, 1915-23, och det tog konstprofessorn Ulf Linde två decennier att färdigställa den replik av verket som idag står på Moderna Museet i Stockholm. I målningens övre del finns en mekanisk konstruktion som representerar bruden, och de nio cylinderformade kärlen som står uppradade i den nedre delen, är ungkarlarna.

Det är dessa jag kommer att tänka på när jag ser Ann Janssons keramiska vaser, skålar och cylindrar i källaren på Aura i Lund (t o m 20.7). De står uppställda på en låg plattform och är visserligen bara åtta till antalet – men utgör en precis lika obstinat och enträgen klunga som hos Duchamp.

Den känsla av tyngd och kraft som de utstrålar kommer delvis av de grova och fulländade dimensionerna, men också av att de påminner om mynningarna till enorma kanoner av oförstörbar metall. Det är helt enkelt otroligt snyggt och häftigt. På galleriets ovanvåning visas fotografiska arbeten av Gerry Johansson, läs mer om dem i morgondagens tidning.

(Publicerad i Sydsvenskan den 13 juli 2008)

fredag 4 juli 2008

Radiotips: Bernt Staf

– Han har ett spräck och en sula i rösten som är - - - lite vansinnig, så där...
Så beskriver sångaren Stefan Sundström vispoeten och trubaduren Bernt Stafs mycket karaktäristiska och intensiva röst.

Staf avled sommaren 2002 och fick sitt genombrott 1970 med debutplattan När dimman lättar, som bland annat innehåller den romantiska visklassikern Familjelycka. Men det var framförallt med sitt politiska budskap han ville nå ut. Med lika delar humor och ursinne kritiserade han avfolkningen av landsbygden, imperialismen och SÄPO. 1976 orsakade han en av de största folkstormarna någonsin mot TV-husets växel, när han sjöng en satirisk sång om kungen i ett debattprogram.

Med arkivmaterial, musik och intervjuer tecknar Tor Billgren ett porträtt av Bernt Staf, och förutom Stefan Sundström, medverkar bland annat även den legendariske skivbolagsdirektören och producenten Anders Burman, som var den som upptäckte ”Bernte” och gav ut hans första skivor på Metronome Records.

Sändningstider i P1:

Fredagen den 4 juli, klockan 18.15
Söndagen den 6 juli, klockan 16.03 (i något förkortad version)
Finns i Kulturradions 30-dagarsarkiv fram till 4 augusti.

The Jet Set Junta har jag skrivit en mer utförlig text om Bernt Staf.