måndag 16 maj 2016

"Icke-västerländsk" räcker inte som urval

Recension av Moderna Museets i Malmö utställning "På väg mot en större värld". Pågår till den 16.10. Utdrag:
Samtidigt är det inte alltid språket som är huvudproblemet för tillgängligheten – utan konsten själv. För en galleriovan person kan ett verk som Adrián Villar Rojas ”Los teatros de Staurno” vara precis lika obegripligt på persiska som på svenska.
Den största pedagogiska utmaningen torde vara att trigga igång ett intresse för samtidskonstens metoder och problemformuleringar – och då hade det kanske hjälpt om verken grep tag i varandra och skapade ett tydligare inbördes sammanhang, istället för att ha icke-västerländska rötter hos upphovsmännen som huvudsakligt urvalskriterium.
Läs hela texten i Sydsvenskan


x

lördag 14 maj 2016

Bitvis gripande om gayflykting från Sudan

Recension av Lars Laumanns videoinstallation "Season of migration to the north" på Malmö Konstmuseum. Visas till den 16 juni 2016. Utdrag: 

Men han har fel i sin slutsats att problematiserandet av islamskt motiverade antihomosexuella uttryck, skulle skapa ett klimat för muslimer som kan liknas vid judarnas situation för sjuttio år sedan.

Den nordiska gayvärldens skepsis mot organiserad religion har sitt ursprung i decennier av negativa erfarenheter i samhällen färgade av stark kristendom. På samma sätt måste man erkänna att islam är en del av de förtryckande strukturerna i Sudan och andra muslimska länder, områden och stadsdelar. 

Läs hela recensionen i Sydsvenskan

onsdag 23 mars 2016

Skulpterad våldsorgie

Recension av Martin Forsbergs dansverk "Ultra", som dansades på Dansstationen den 22 mars 2016. Utdrag:

I sista scenen rör sig dansarna sammanflätat igen i en noggrant skulpterad våldsorgie. Plötsligt flyr de fältet. Kvar på golvet ligger en person, orörlig. Det obehagliga är att vi inte märkte hur dådet gick till. Han utsågs inte i en omständlig ceremoni som i ”Våroffer”, utan genom en tyst överenskommelse. Och vem var egentligen ledaren till slut? Forsberg pekar på ett enkelt men lysande sätt på mobbens vidriga väsen, där individens ansvar försvinner bakom kollektivets anonymitet.

Läs hela recensionen i Sydsvenskan.

x

torsdag 18 februari 2016

Konsertrecension: Jeff Mills och Malmö Symfoniorkester

-->
Jeff Mills och Malmö Symfoniorkester

”Light from the outside world”

Malmö live den 17 februari


Utdrag: 

Det är dock synd att de elektroniska rytmerna strömmar ut ur högtalarna ovanför orkestern och därmed är separerade från resten av musiken. Och så kunde volymen ha varit högre. Orkestern har mer att ge och Mills beats är ofta onödigt tillbakahållna.

Hela texten publicerad i Sydsvenskan den 18 februari 2016

torsdag 11 februari 2016

Musikhistoriens modigaste ögonblick

av TOR BILLGREN

Jag har aldrig blivit så brutalt misshandlad av musik som när jag hörde finalen av Dmitri Sjostakovitjs femte symfoni för första gången. Det är tio år sedan nu. Jag skulle vara programledare för en sändning i P2 där symfonin skulle sändas från konserthuset och jag satt på biblioteket och lyssnade. Jag försökte förstå vad som menas med det som ofta sägs om Sjostakovitj; att han skrev in ironi och dold kritik mot sovjetsystemet i sin musik. Jag var ytterst skeptisk och helt säker på att det bara var fantasier av överanalyserande viktigpettrar.
Men så kom sista satsen och finalen. Och jag slogs till golvet.

I kväll framförs verket av Malmö Symfoniorkester under ledning av Nikolaj Znaider på Malmö Live. Rubriken är ”Politisk avbön?” – och det där frågetecknet är mycket viktigt.
För symfonin kom till under mycket speciella förhållanden. 1937 var Sjostakovitj i trettioårsåldern och hade hamnat i onåd på grund av sin senaste opera. Tidningen Pravda sågade den under rubriken ”Istället för musik: förvirring” och stämplade kompositören som statsfiende.
Det var extra dåligt läge för en sådan stämpel just då. Moskvarättegångarna och Stalins stora utrensningar pågick för fullt. Hur många hundratusen eller miljoner som avrättades lär vi aldrig att få veta. Folk i Sjostakovitjs närhet började försvinna. Och han hade precis fått sitt första barn.
– Att vänta på avrättningen är ett tema som har plågat mig hela livet, skrev han senare i sina memoarer.
Allt hängde nu på att hans nästa verk, den femte symfonin, skulle ta in honom i värmen igen. Och det funkade. Uruppförandet blev en succé. Symfonin låg i linje med den påbjudna socialistiska realismen och finalen höll på att spricka av triumfatoriska bleckblåsfanfarer.
Men är den en politisk avbön? Absolut, om man bara lyssnar till de där trumpeterna, visst! Men vad säger stråkarna som ligger i bakgrunden och filar på samma, eländiga, plågade ton? Hur mår de? Och vad får man för intryck av de sista dova trumslagen innan slutackordet?
Det är lätt att kolla själv. Ta fram fjärde satsen genom någon streamingtjänst och lyssna på de sista 1,5 minuterna (eller helst hela stycket förstås). Välj en inspelning med Gergijev eller Wigglesworth (Bernstein är för snabb och Rostropovitj för långsam). Håll andan.

Bilden jag fick i huvudet den där gången på biblioteket var så tydlig att jag inte kunde förstå varför kompositören inte hade släpats ut på Leningradfilharmonins bakgård efter premiären och skjutits på fläcken. Men dubbelspelet hade lyckats! Han hade gjort som Thomas Öberg sjunger i bob hund-låten som är uppkallad efter ovan nämnda pravdarubrik: 
Ännu en gång är det dags att dupera min samtid
träffar jag rätt har jag chans att få mer utav min framtid
.
Bilden Sjostakovitj håller upp föreställer ett torterat folk och en brutal härskarklass som styr med våld. Men över bilden har han skrivit med spritpenna: ”Vad trevligt vi har det. Leve Kamrat Stalin!” Med detta patriotiska bländverk lurade han sina kritiker.

Det är musikhistoriens modigaste – och dumdristigaste – ögonblick. Så här komponerar man inte om man är rädd. Det är vredens musik.

publicerad i Sydsvenskan den 11 februari 2016

fredag 5 februari 2016

Dansrecension: Goldberg variations – tenary patterns for insomnia

Med Andersson Dance och Scottish Ensemble
Koreografi: Örjan Andersson
Musik: J S Bach (arr. Sitkovetsky)
Kostymdesign: Beate Rolandsdotter
Scenografi och ljus: SUTODA
Dansstationen, 4 januari 

Utdrag:

Goldbergvariationerna publicerades 1741 och är ett av musikhistoriens mest avhållna verk. Att Bach skrev det för en sömnlös greve är förmodligen en myt, men att filmvärldens favoritkannibal Hannibal Lecter njuter av musiken är helt sant. Under den spektakulära rymningen i ”När lammen tystnar” (1991) lyssnar han på arian och den sjunde variationen, och i uppföljaren ”Hannibal” (2001) spelas variation 25 när han matar sin fiende Paul Krendler med dennes egen hjärna. Jag skulle tro att musiken valts till det här sammanhanget för att Bachs musikmatematiska snille anses sammanfalla med Dr Lecters sinne för precision i sina spektakulära brott.

Hela texten publicerad i Sydsvenskan den 5 februari 2016.


tisdag 19 januari 2016

Till minne av Kjell Alinge

Utdrag:
Jag minns Eldorado från den här tiden och början av 90-talet med skräckblandad förtjusning. Ibland var det så drygt och enerverande att den enda utvägen var att stänga av. Ändå var det Eldorado som födde min kärlek till radiomediet och fick mig att förstå att det var något jag ville arbeta med. Vecka efter vecka visade Kjell Alinge något nytt med sina radioverktyg: Rösten. Orden. Ljuden. Musiken. Tystnaden. Ett nytt trolleri­trick, en ny färg, en fantastisk låt. Jag har kvar visuella minnen av bilder som han skapade med ord som inte finns.
Hela texten publicerad i Sydsvenskan den 19 januari 2016.

tisdag 3 februari 2015

Konstrecension: Skräckromantikens landskap


 av TOR BILLGREN

Skräckromantikens landskap – från Marcus Larsson till Goth
Göteborgs konstmuseum
Till den 25.1 2015





Stormande hav och taggiga klippor, en rödglödgad skymning och stålvit fullmåne som kämpar sig genom molnslöjorna. Det kan vara en av Marcus Larssons (1825-1864) många målningar av brinnande ångfartyg i sjönöd. Men det kan lika gärna vara Randy Berrets omslag till heavy metal-bandet Dios debutalbum ”Holy Diver” (1983). 
I ett fyndigt och välgenomfört grepp kopplar Göteborgs konstmuseum ihop den nordiska nationalromantikens målare från 1800-talets mitt med den estetik som hårdrocksbanden i början av sjuttiotalet började använda på sina albumomslag. Namn som Lars Hertervig, Knud Andreassen Baade och August Cappelen möter Entombed, Dark Tranquility och Cradle of Filth.
 
Där banden ville skapa känslor av ondska, mörker och morbiditet, var romantikerna ute efter det sublima, ett tillstånd som antogs kunna uppnås genom just fruktan. Det må vara den svartklädda kvinnan som är tänkt att vara den skräckinjagande faktorn i Marcus Keefs omslag till Black Sabbaths självbetitlade debutskiva från 1970, men det är ingen slump att hon fotograferats mitt bland döda träd och sly – samma typ av otyglad natur som skapar en hisnande känsla i mycket romantiskt måleri. Här ljuder mässingsglänsande Wagnerackord i samma tonart som avgrundsmullrande Slayer-riff över enorma vidder, skummande forsar och tusenåriga ekar.
Förutom de visuella likheterna, rör det sig här om två kulturyttringar som tidvis varit illa sedda. Metalmusiken, som har anklagats för att vara allt från djävulsdyrkande till nazistisk, och romantiken, som antingen nedvärderats som kitsch eller associerats till nationalism. Det hade varit önskvärt om utställningen kunde bidra till en mognare förståelse av båda
Publicerad i Sydsvenskan i december 2014


måndag 28 april 2014

Cullbergbaletten: Plateau effect


Att arbeta med segel i hårt väder kan vara tungt och riskabelt. Segelduken och skoten fladdrar våldsamt, om man inte passar sig kan man få en snärt av en förlupen tamp eller bommen i skallen. Ett stort segel som plötsligt fylls av vind kan utan vidare dra en vuxen person över bord.
I tredje tablån av Jefta van Dinthers ”Plateau Effect” far de nio dansarna runt på scenen som gastar på ett fartygsdäck i ett kritiskt läge. Seglet utgörs av enormt tygstycke som de försöker betvinga med rep, taljor och tyngder.
Kaoset och paniken tilltar, de drar i tamparna, ropar kommandon. Den mörka technomusiken blir intensivare, det är bråttom, ljuset blinkar till av rött, blått och grönt. Repen korsar varandra över scenen som ett spindelnät, seglet tornar upp sig monumentalt.
                                                     
Det där stora tyget är kvällens huvudrollsinnehavare. Jag har aldrig sett ett föremål få liv på ett så övertygande sätt. Dansarnas rörelser får det att bölja sig fram över scenen och inta olika karaktärer – ömsom älskare, ömsom fiende. Ibland beter det sig motspänstigt som ett djur i en fälla, ibland undergivet och medgörligt.
I första tablån är det uppspänt som en ridå, som dansarna står framför. En sång går igång, iskallt och melankoliskt. Dansarna mimar och rör sig förföriskt mot publiken och blir allt mer omfamnade av tyget. De har varsitt rep fäst i ryggen, som någon en bit in i sången börjar rycka i bakifrån. Dansarnas kroppar pulserar spastiskt på vartannat taktslag, rörelser som blir brutala av det att det inte är de själva som kontrollerar dem. Repet i ryggen gör också att de kan luta sig framåt på ett sätt som ger känslan av tyngdlöshet.

Jag skulle kunna fortsätta beskriva detaljer, men skulle också kunna nöja mig med att konstatera att ”Plateau Effect” är en sensation. De olika beståndsdelarna samverkar och flätar ihop helheten till ett briljant allkonstverk. Minna Tiikkainens hårda ljusdesign. David Kiers mullrande och suggestivt malande
ljudbild. Och så dansarna förstås – de arbetsamma operatörerna i van Dinthers mystiska gåshudsfabrik.

De intensiva delarna varvas av utdragna avsnitt där dansarna rör sig långsamt och omständligt, som slowmotionfigurer eller vajande sjögräs. Det är ett rörelsemönster som känns igen från van Dinthers ”This is Concrete” som dansades på Inkonst för ett år sedan. Precis som i den har han i ”Plateau Effect” en tendens att låta de olika delarna pågå lite för länge, så att det ibland uppstår en känsla av seghet. Fast givetvis inte utan avsikt.
För utan extravarven i versen hade refrängen till Elton Johns ”Tiny Dancer” inte varit så kraftfull. Om trummorna i Phil Collins ”In the air tonight” verkligen hade startat där de flesta försöker dirigera igång dem, hade låten varit bortglömd året efter den kom. Om Richard Wagner inte hade plågat sin publik med långa, sövande solon hade den musikaliska förlösningen inte verkat så omvälvande. van Dinther krattar manegen på motsvarande sätt.
När förlösningssekvensen väl satts igång finns ingen väg ut. En ensam dansare konfronterar publiken med ryckiga och åmiga musikvideo-poser. Hon får sällskap av resten av ensemblen och jag trycks bakåt i sätet av aggressiv erotik och motljus. Slutet känns som en smäll rakt i ansiktet. Måtte den blåtiran aldrig försvinna.

Publicerad i Sydsvenskan 28 april 2014

torsdag 27 februari 2014

Bristfällig Holländare i Köpenhamn

av TOR BILLGREN

”Den flyvende hollænder” på Köpenhamnsoperan var en besvikelse (25 februari 2014, regi: Jonathan Kent). Mina förväntningar var höga efter de två senaste Wagneruppsättningarna i Köpenhamn. Jag gillade Keith Warners ”Parsifal” (2012), och kommer aldrig att glömma den magiska slutscenen. Kasper Holtens ”Tannhäuser” (2009/2013) var också mycket bra, med en smart och välgenomtänkt kringhistoria.
Jag tänker inte vara långrandig, bara peka på det jag upplevde som de huvudsakliga bristerna:
- Första akten var gränslöst tråkig. Den var tänkt att vara en dröm i huvudpersonen Sentas barndom, och jag kan intyga att många i publiken upplevde den just så. Det snarkades och sömnpruttades till höger och vänster på parkett. Oengagerat, ofokuserat.
- Holländaren artikulerade tyskan dåligt, som om tungan liksom satt fel i munnen. Någon sa att det berodde på förkylning.
- Projektioner, projektioner, projektioner. Ständigt dessa projektioner. Majoriteten av de stora uppsättningarna som jag sett i Malmö och Köpenhamn de senaste två åren har kännetecknats av scenografernas kärlek till projektorerna. Och visst, det kan vara fantastiskt snyggt och häftigt, men nu känns det mest som ett tvångsmässigt manér. Jag är trött på att uppleva långa föreställningar i det gråtrista dis som oundvikligen lägger sig över sångarna när scenljuset tvingas konkurrera med projektorerna.
- Kören kändes odisciplinerad och oregisserad. Det var som om de fått fria händer med enda instruktionen ”Spela teater!”. Resultatet kändes mer teatersport på temat buskis än professionell operakonst.
- Buttericksmaskeraden i slutscenen kan vara något av det mest misslyckade jag sett på en operascen.
- Jag har däremot inga invändningar på körens sånginsatser, tvärtom. Det kändes djupt in i magen när den fläskade på i slutet. MEN då upplevde jag ett visst skaller i rummet. Det var som om salen inte mäktade med ljudvolymen rent akustiskt. Jag hoppas att jag hörde fel.
- Oredan och missarna gjorde att föreställningen mest kändes som ett genrep, inte den näst sista i en månadslång spelperiod. Sista speldagen är i morgon, den 28 februari.

fredag 24 januari 2014

Strunta i vad populisterna tycker

av TOR BILLGREN

Vi lever i en ond tid. En våg av fascism sköljer över Europas gator ända in i parlamentsbyggnaderna. Därför är oron över den unge danske poeten Yahya Hassans framgångar i främlingsfientliga kretsar lättbegriplig. I sin storsäljande debutbok från i höstas vrålar han ut sin vrede över uppväxten på samhällets botten, över sin våldsamme far och den hycklande fromheten. Klart att Dansk Folkepari (DF) okritiskt har slickat i sig hans utfall mot islam med hull och hår. Det är lätt att bli mörkrädd när man föreställer sig var alla tiotusentals exemplar har tagit vägen och vilka slutsatser som dras av dikterna. Men, som Victor Malm skrev i sin recension på dessa sidor den 30 oktober förra året, just ”därför måste vi läsa och tala om dem”. 
Poeten Athena Farrokhzad är mer pessimistisk i sin recension i Aftonbladet i onsdags. Hon är uppgivet kritisk till Hassans förenklande förklaringsmodeller, och menar att hans bok ”matar den eld som vill förgöra oss”. Att muslimer i Norden inte äger ”bilden av sig själva”. Det är en lysande och välunderbyggd artikel, men likväl skulle jag vilja diskutera två argument som även är vanligt förekommande i den övriga debatten om rasism och främlingsfientliga partier. 
Det första är detta med att ge vatten på någons kvarn. Att man bör hålla inne med frågor, problematiseringar och berättelser som antas gynna partier som DF och Sverigedemokraterna. Jag tror det är feltänk. Att låta sådana hänsyn styra är att ge dessa partier verklig makt över agendan. Dessutom måste man fråga sig hur erfarenheter som Hassans annars skulle komma fram? Det borde vara värre att offer osynliggörs, än att några populister blir glada. Billiga politiska poänger är lätta att vederlägga i en intellektuellt hederlig debatt, men våld och hot är svårare att komma åt. 
Den andra synpunkten rör föreställningen om representation. Om Hassans bok var ”en av tio diktsamlingar skriven av en ickevit författare skulle det spela mindre roll”, skriver Farrokhzad. Men jag är inte säker på att det måste det måste finnas en kanon av skildringar om och av minoriteter innan allmänheten är mogen för de drastiska och spekulativa texterna. Vilken samhällelig status hade homosexuella när Jean Genet skrev sina romaner och pjäser om mördande, stjälande och kåkfarande bögar på 40- och 50-talet? Fanns det en uppsjö av positiva framställningar av homopar när Rainer Werner Fassbinders filmer hade premiär på 70- och 80-talet? I vilket intellektuella och politiska klimat publicerades William S. Burroughs ”Naked Lunch” 1959? Är det överhuvudtaget relevant att fråga sig om dessa konstnärer gav homofobiska krafter vatten på sin kvarn? 
Istället för att oroa oss för vad populister och deras väljare kan tänkas koka ihop av Yahya Hassans bok, borde vi låta dem ta konsekvenserna av sitt nyfunna intresse för poesi. Det sammanhang författaren verkar inom är förstås inte bara islam – utan lika mycket Danmark. Poesi är så mycket mer än ord på ett papper. 

Publicerad i Sydsvenskan den 24 januari 2014

onsdag 22 maj 2013

Enda sättet att bemöta Wagner är att spela hans operor

av TOR BILLGREN

Allt hade varit så mycket enklare om Richard Wagner hade varit en usel operaskapare. Då hade man kunnat förpassa honom till ett gammalt dammigt musiklexikon och låta honom sitta där och skämmas över sina antisemitiska fantasier.

Men nu är det tyvärr inte så. Han är inte dålig. Kraften i musiken gör att hans operor sätts upp år efter år. Och ibland bubblar följaktligen berättelsernas problematiska detaljer upp till ytan. Då kan man tänka på på vad litteraturvetaren Axel Englund påpekade i en föreläsning på Malmöoperan våren 2012: nämligen att själva operan och librettot bara är halva föreställningen. Resten uppstår i regissörens tolkning, sångarnas insatser och i mötet med publiken.

Här är ett exempel på hur man som regissör kan hantera en antijudisk detalj hos Wagner:

I hans sista opera "Parsifal" förekommer karaktären Kundry, en "vildkvinna" som bär alla drag av stereotypen Den Vandrande Juden – hon hånade Jesus under hans lidande och dömdes till evig vandring på jorden. Under operans höjdpunkt ("Långfredagsundret") blir Kundry döpt av frälsargestalten Parsifal. Den förtappade judinnan tar emot det heliga kristna dopet och blir ren och välkomnas in i gemenskapen. Ungefär så hade väl Wagner tänkt.

Men när Stefan Johansson satte upp Parsifal på Malmöoperan förra våren, lät han Kundry avstå från dopet, helt utan att göra några ingrepp i musiken eller övriga handlingen. Hon viker vänligt men bestämt undan från Parsifals döpande hand, och behåller därmed sin värdighet och självständighet.

Med så enkla medel kan man vända Wagners suspekta tendenser mot honom själv. Man tar liksom tag i hans gåspenna och smäller till honom på näsan och säger:
– OK, maestro. Du skrev himmelsk musik, men just här hade du faktiskt fel…
Och detta görs bäst just från scenen. Endast genom att sätta upp operorna kan man blottlägga problemen och göra något åt dem.

Sänt i OBS i P1 i februari 2013

söndag 17 mars 2013

Stadens Musik: Bristol

Hur låter en stad? I programmet "Stadens musik" försöker jag och några kollegor skapa ljudporträtt av olika städer med hjälp av fältinspelningar, röster och musik. Reporterjaget är så nertonat som möjligt till förmån för ljuden. Förra året sändes tio program (jag gjorde porträtt av Kapstaden och Bulawayo) och just nu pågår andra säsongen. Den här gången har jag varit i Bristol. Programmet kan avlyssnas här.

Programinformation från Sveriges Radios hemsida:

Bristol har varit en viktig handelshamn i Storbritannien sedan medeltiden. Staden ligger vid västkusten nere i söder och var under 1700-talet en central punkt för bland annat slavhandeln. En stor del av stadens välstånd är byggt på dessa smutsiga affärer. Idag används hamnen mest för sightseeing och roddsport, medan den tunga trafiken har flyttat ut till kusten.

En av de mest spelade melodierna i Sveriges Radio, signaturen till Melodikrysset i P4, är framförd av en av staden söner, Russ Conway (1925-2000), men annars är staden mest känd för det mörka och tunga sound som uppstod i början av 1990-talet med band som Massive Attack, Tricky och Portishead.

I veckans program söker Tor Billgren stadens musik längs kajerna och i katedralens torn, och skönjer ekot av det dova bristolbeatet under de dunkande järnvägsbroarna och i fartygens maskinrum.
Övriga program i serien:
Beirut (sänds 23 mars)
Tel Aviv (sänds 30 mars)

Våroffer 100 år. Några texter, ett radioprogram

I år är det 100 år sedan Igor Stravinskys dansverk "Våroffer" hade premiär i Paris. Med anledning av Marie Chouinards uppsättning på Göteborgsoperan (premiär 2 mars), skrev jag denna krönika i Sydsvenskan om verkets hemligheter och kraft. 2007 skrev jag ett reportage där jag följde Skånes Dansteaters arbete med Angelin Preljocajs fantastiska uppsättning på Malmöoperan. (Beklagar yxig typografering, internetpublicering har sina begränsningar.)

Och 2004 gjorde jag en kulturdokumentär för P1 om verket: Ljudlöst när sista tonen klingat ut.

måndag 10 december 2012

Några anmärkningar om debatten kring CM von Hausswolffs Majdanek-målningar

av TOR BILLGREN

Den 30 november publicerade Sydsvenskan en recension av Carl Michael von Hausswolffs utställning ”Memory Works”, där jag kritiserar konstnärens sätt att hantera aska från förintelselägret Majdanek. Konstnärens anmärkningsvärda tilltag har gjort att texten har spritts, men också förvanskats. Det beror främst på att rubriken – ”Stulen aska banaliserar folkmord” – är en smula för tillspetsad. Jag har stor respekt för Sydsvenskans rubriksättare. Som skribent känner man sig alltid i goda händer när man skickar in en text till redaktionen och det är alltid lika spännande att få läsa vad de lyckas klämma ut för essens ur texten. Men i sammanhang som handlar om så här känsliga saker, är det viktigt med nyanser och exakthet.

Kort sagt:
Det är recensionen, alltså brödtexten, som speglar mina åsikter.

Lite längre sagt:
Jag använder inte ordet ”stjäla” i min text. Jag skriver att konstnären har ”samlat ihop” askan från ett krematorium. Visst kan detta betraktas som stöld, precis som alla andra sätt att tillägna sig souvenirer, minnen och artefakter från olika platser. Men i den här texten valde jag att beskriva händelsen neutralt. Värderingen av handlingen ville jag överlåta åt läsaren.

Jag skriver inte heller att tilltaget ”banaliserar folkmord”. Utan så här:
bilderna är suggestiva; askan är utstruken i små rektanglar och man kan absolut skönja de dunkla gestalter som konstnären talar om i sin text. Martin Bryders utsökta gallerirum utgör dessutom en värdig inramning. Men i slutänden gör hanteringen av askan ändå att känslan av banalisering överväger.

Banalisering av vad?, frågar man sig förstås. Läser man texten i sin helhet finner man att den främst handlar om hanteringen av mänskliga kvarlevor. Ordet banalisering syftar således främst på offrens integritet – inte folkmord. När SVT:s Kulturnyheterna rapporterade om utställningen den 5 december tog de rubrikens formulering ett snäpp vidare, och hävdade att jag kallar ”verket en banalisering av Förintelsen” (min kursivering). Och naturligtvis kan konstnärens tilltag tolkas så. Reaktionerna från Majdanekmuseet och insändar- och artikelförfattare (t.ex. Salomon Schulman) tyder i allra högsta grad på det.

Detta att tala om konsten i singular vittnar också om slarvig läsning av min text, där det tydligt framgår att det handlar om flera bilder. Både Kulturnytt och Expo har missat denna detalj. Ett annat exempel på slarv står The Local för (som annars har publicerat en bra text). De skriver att konstnären använt "acrylic paper". Det står tydligt "akvarellpapper" i såväl min recension som i utställningstexten.

Små detaljer, visst, men för alla inblandade är det här på allvar. Därför hade det varit bra om reportrar som skriver om saken också tar den på allvar och gör nödvändig research – och kanske till och med tar del av utställningen. Det finns ingen anledning att spetsa till någonting. Saken är anmärkningsvärd och förbluffande även utan överdrifter.

För övrigt anser jag att konstnären ska bryta tystnaden.

________________
Uppdatering
I Magasin 3:s pod uttalar sig konstnären.

tisdag 23 oktober 2012

Osynliggörandet av Makode Linde

av TOR BILLGREN


Det är förstås bra att Expressens kultursida för diskussionen om rasistiska stereotyper vidare, men det hade varit ännu bättre om tidningen också hade försökt fördjupa diskussionen. Vad tidningen hittills har gjort är att i två artiklar visa upp bilder av den omdebatterade karaktären Lilla Hjärtat för dels den amerikanska författaren Farai Chideya, dels barnboksbibliotekarien Anne Martin Ayres i Chicago, och låtit dem sucka och rulla med ögonen över hur primitivt och naivt dessa frågor diskuteras i Sverige.

I båda texterna har artikelförfattarna valt att bortse från det inlägg konstnären Makode Linde skrev i DN den 28 september, där han berättade hur han rådfrågats av Stina Wirsén när hon utformade Lilla Hjärtat. Han skrev även att ”det ligger i konstens kraft att kunna vända ut och in på vår begreppsvärld och ladda gamla symboler med ny innebörd”.

Att en ickevit konstnär som ägnar sitt konstnärskap åt att utforska rasistiska stereotyper har medverkat i filmprocessen på detta sätt, hade varit ytterst relevant att låta de båda lärda amerikanerna reagera på. Men icke. Istället väljer Expressen att osynliggöra Lindes konst, åsikter, inblandning och person, och blir således själv ett exempel på just det problem som hela diskussionen handlar om.

söndag 16 september 2012

Tystnad. Musik.

av TOR BILLGREN

Gjorde en betraktelse om tystnad och ljud till nättidskriften Rymden. Lyssna här.

tisdag 21 augusti 2012

Dallas 2.0

av TOR BILLGREN 
Publicerad i Sydsvenskan den 21 augusti 2012

Det var med stigande förtjusning jag såg första avsnittet av nya "Dallas" på TV4 i gårkväll, och jag jublade högt när JR yttrade sina första ord efter många års isolering och depression.

Jag älskar det nonchalanta förhållandet till tid i tilltaget att blåsa liv i denna ursåpa. Det har gått 21 år sedan serien lades ned efter 14 år och 357 avsnitt, det allra första sändes 1978. Tidsperspektivet påminner om Kraftwerks tystnad på 80- och 90-talet. Bandet släppte singeln "Tour de France" 1983 och 20 år senare kom det tillhörande albumet. Några decennier hit eller dit, vem bryr sig? Historiens vingslag susar på samma sätt av att se Ian McDiarmid som kejsaren i Star Wars-filmerna som kom 1999-2005 – samma roll som han senast spelade 1983.

Förutom JR är Bobby tillbaka, gråhårigare, fårigare. Sue Ellen ser ut precis som hon gjorde i första avsnittet 1978 (förutom ny överläpp och frisyr), medan Lucy och Ray har åldrats som folk gör mest. Serien som revolutionerade tv-mediet så många gånger när det begav sig, har gjort det igen genom att återuppstå på bästa tänkbara sätt.

tisdag 10 juli 2012

Bokrecension: Kristofer Folkhammar

av TOR BILLGREN
Publicerad i Sydsvenskan den 10 juli 2012

Kristofer Folkhammar 
När han kysste mig förlorade jag allt 
Natur & Kultur 

Omslaget till Kristofer Folkhammars andra bok, den lilla lyrikvolymen ”När han kysste mig förlorade jag allt”, är en detalj ur malmökonstnären Per Wizéns svit ”Spiralling”, som visades på Malmö Konstmuseum vintern 2008/2009. Det är ett perfekt motivval. Wizén jobbar med att klippa ut detaljer ur planscher med renässans- och barockmåleri som han sedan sammanfogar till collage, ibland för att förstärka en befintlig homoerotisk laddning i originalverket, ibland för att skapa en, eller bara framkalla en allmän känsla av obehag, mörker och övergrepp.

Kristofer Folkhammar rör sig i likartade erotiska rum i sin litteratur. Debuten från förra året, kortromanen ”Isak och Billy”, var en historia om ett omaka par och deras olika sätt att vara beroende av varandra – om kärlek och åtrå, med ett smärtsamt och mörkt förflutet i ekande i bakgrunden. Styrkan låg väl inte i själva berättelsen, utan snarare i Folkhammars blick för poetiska detaljer och det knappt märkbara växlandet mellan dröm och verklighet.

Den nu utkomna lyrikboken är en naturlig uppföljare. Kontexten är fortfarande hundraprocentigt manlig och homoerotisk – ”fittfri” som kulturradions Göran Sommardal uttryckte det i Aftonbladet. Männen i boken är nästan helt reducerade till kön och begär, de är ”könsvarelser”, för att låna ett ord från Folkhammar själv. Men inget märkligt med detta, eftersom textens fokus just är sex, närhet, lust och ömhet.

Folkhammar skriver om erotik på ett sätt som känns oklyschigt och uppfriskande. Ibland gestaltas den sexuella upplevelsen genom associationer till geologins omvälvande dunder och brak (”Erosionen under oss, härligt kittlande”), ibland uppnås extasen av betydligt subtilare och knappt kännbara beröringar, som av fjärilsvingar – eller ”sjukligt vilsen liten fågel mot rutan, tätt tätare”.

Vid sidan av den rena njutningen, handlar det också om de gemenskapsfördjupande och kärleksbyggande effekterna av sex, och den potential för storslagna upplevelser som ligger i att hysa totalt förtroende för en partner: ”Lita på honom / Då går det att se / Skatter” – varje rad på varsin sida, som för att ge denna tills synes enkla och banala utsaga den tyngd som den de facto har. Det handlar om att ta kommando över den egna kroppen och utforska dess potential och gränser – men också om att fatta beslut om att överlämna detta utforskande åt någon annan.

Folkhammars fantasifullt utmejslade och ofta hallucinatoriska scener gör att den vagt antydda berättelsen stannar kvar som ett minne av en film man sett för länge sedan med hög feber. Det skulle kunna vara en Fellinifilm med manus av William Burroughs, han skulle kunna ha skrivit det just efter att ha sett ”Den andalusiska hunden” för första gången.

söndag 13 maj 2012

Ljuset i Parsifal

Under några veckor i april såg Tor Billgren över 22 timmar av Richard Wagners sista opera ”Parsifal” från 1882. I Hamburg, Köpenhamn och två gånger i Malmö. Här är hans vittnesbörd.

Det är lika bra att få det sagt direkt. På ett plan är ”Parsifal” en opera som en satiriker som Liv Strömquist hade kunnat sabla ner i en enda serieruta på ett sätt som skulle få även den mest inbitne wagnerian att nicka och muttra något om att hon har en poäng. Det handlar om pompösa män och deras grandiosa renhetsdrömmar och religiösa grubblerier. Den enda kvinnorollen går igenom utvecklingsstadierna vildkvinna, förförerska och undergiven botgörerska, och upphovsmannen hade ruttna antisemitiska vanföreställningar. Operan tar över fem timmar att framföra och är bitvis mördande långtråkig.

Men.

Det finns också gott om andra plan i ”Parsifal”. Och de antisemitiska elementen måste förstås inte bejakas, utan kan precis lika gärna vändas emot Wagner, vilket malmöuppsättningens regissör Stefan Johansson gör med några enkla men effektiva grepp. Till exempel låter han karaktären Kundry, som är skriven som den antisemitiska stereotypen Den Vandrande Juden, vänligen men bestämt avstå från det barmhärtighetsdop hon erbjuds i sista akten. När det gäller konstnärer med kontroversiella och perverterade idéer är det viktigt att hålla i minnet vad litteraturvetaren Axel Englund påpekade i en föreläsning några dagar före premiären i Malmö: att själva operan och librettot bara är halva föreställningen. Resten uppstår av regissörens tolkning, sångarnas insatser och i mötet med publiken.

Det främsta argumentet för ”Parsifal” är dock musiken. ”Parsifals klangparfym doftar”, skrev Carlhåkan Larsén i sin recension av Köpenhamnsuppsättningen, och det är precis så musiken känns. Preludiet börjar med en paus och smyger sig sedan fram i yttersta långsamhet och sprider sig just som en doft. Den första melodin, nattvardstemat, tar en hel minut att spela igenom, och de andra ledmotiven böljar sig fram i långa, stillsamma vågor. Därifrån lotsas man in i själva handlingen, som kretsar kring ett brödraskap av riddare som vakar över den heliga graalen. Deras kung använder kalken när han delar ut nattvarden, vilket ger riddarna styrka att dra ut i världen på helig mission. Men när operan börjar befinner sig brödraskapet i kris. De har förlorat en annan helig relik till den listige trollkarlen Klingsor: lansen som genomborrade Jesus på korset. Kingsor distraherade kungen med förföriska kvinnor, tog lansen ifrån honom och stötte den i hans sida. Såret vill nu inte läka. Varje gång kungen avtäcker graalen och delar ut nattvarden blir han smärtsamt och skamfullt påmind om sin andliga svaghet, och förvaltar därför sitt ämbete ytterst motvilligt. Enligt en profetia är det endast den stulna lansen som kan hela såret, och den ende som kan återta den är en Utvald – som visar sig vara ynglingen Parsifal. Han lyckas också mycket riktigt med detta, botar kungen och tar över hans ämbete. Musiken sjunker undan och lämnar kroppen likt en bedövning, ett gradvist uppvaknande – långt från t.ex. ”Tannhäusers” änglatriumferande fortefortissimofanfarer. Parsifalparfymen skingras och ljuset tänds.

Bild ur Robert Wilsons uppsättning i Hamburg.

Stig Fogh Anderson som Parsifal på Kongelige i Köpenhamn.

Anders Larsson spelar den sårade kungen Amortas i uppsättningen på Malmö Opera.

I det läget är det inte svårt att förstå varför operan är fem timmar lång. Den MÅSTE helt enkelt vara det. Tiden är en central ingrediens i dramat. ”Till rum blir tiden här”, sjunger Parsifals ledsagare i första akten när de ska ta sig till borgen för att bevittna graalceremonin. Förutom att understryka att vandringen är andlig snarare än geografisk, antyder orden att operans omfattning och långtrandighet är en poäng i sig. Den diskret storslagna effekt som uppstår av det nedtonade slutet hade aldrig kunnat uppnås efter en timme eller två. Man måste sitta av tiden och filtrera tonerna och bilderna genom kroppen för att det där rummet ska kunna byggas upp – både i salongen och i en själv.

I Hamburg hade denna långsamhet lyfts upp till princip för hela uppsättningen (ursprungligen från 1991). Regissören, den amerikanske teatermannen Robert Wilson, hade reducerat handlingen på scenen till nollpunken, sångarna agerade knappt utan rörde sig som under vatten. Som publik var man helt utlämnad till musiken. Ett extremt estetiskt experiment som trots allt lyckades för att det var så konsekvent genomfört.

I jämförelse är uppsättningarna i Köpenhamn och Malmö mer konventionella. Stefan Johansson i Malmö är noga med att poängtera att berättelsen är en saga, en lek. Köpenhamnsregissören Keith Warners Parsifal tycks vara sänd från verkligheten för att ingripa i denna sagans värld, som i Michael Endes ”Den oändliga historien”, C.S. Lewis Narniaböcker eller filmen ”Matrix”, där han motsvaras av karaktären Neo. Varken Parsifal eller Neo förstår först att de är utvalda och vad det innebär. Men så reser sig Neo efter sitt första misslyckande och får agenternas pistolkulor att fastna i luften framför sig. På samma sätt stannar den heliga lansen framför Parsifal efter att Klingsor slungat den mot honom. Han griper tag i den och Klingsors rike rasar i ruiner. Neo spänner musklerna och korridorens väggar bågnar.

Den stora frågan som en Parsifalregissör har att ta ställning till är vad graalen ska vara för något egentligen och vad graalriddarna därmed är för typer. I Malmö har de drag av flagellantisk sekt. I Köpenhamn påminner graalceremonin mest om medicinutdelningen i ”Gökboet”. Det är knappast någon helig spis som delas ut där. Nattvardsofficianten är en Syster Ratched eller vilken simpel langare som helst. Det framgår rätt tydligt av musiken att Wagner inte tänkte sig brödraskapet som en oförvitlig skara fromma riddare. Passagerna där de försöker tvinga den sårade kungen att avtäcka graalen är kusliga och brutala. Det här är inga belevade riddare, utan abstinensdarrande och rasande pundare som hotar att dra kniv om de inte får en sista grogg. Malmöriddarna späker sig och bär sig åt. De musikaliska spänningarna får det där rummet som byggts upp i timme efter timme att knaka i fogarna.

Då gör Parsifal entré med lansen. Han kommer in och ta över, men blir inte förvaltare av ett sjukt ämbete som den förre kungen var. Han bryter en monoman fixering och erbjuder andra möjligheter. Det är detta nya som är ljuset i ”Parsifal” – inte att allt går tillbaka till det förgångnas trygghet.

Publicerad i Sydsvenskan den 13 maj 2012

lördag 28 april 2012

Bokrecension: Blå skymning och nakna atleter

av TOR BILLGREN

Göran Söderlund och Patrik Steorn
Blå skymning och nakna atleter
Carlssons

Eugène Jansson: Atleter (1912) 

En ung man sitter på golvet i en spänstig pose och gymnastiserar med en boll. Det är förmodligen matrosen Knut Nylund, en av Eugène Janssons favoritmodeller och antagligen också under en tid hans partner. En gång frågade konstnären värdinnan till en förnäm tillställning om han kunde ta med ”Knutte” som sällskap, men fick nej. Då avstod också Jansson från att gå.
Men här sitter alltså matrosen på golvet. I förgrunden, vid en dörrpost, står en annan ung man, avslappnad, naken med ryggen mot betraktaren och beskådar övningarna. Han smeker sig lätt på halsen, och hans blick ligger INTE på bollen.

Det är hundra år sedan målningen ”Atleter” gjordes, och 150 år sedan Eugène Jansson föddes. Detta uppmärksammas med utställningar på Prins Eugens Waldemarsudde och Thielska galleriet i Stockholm (båda till och med den 10 juni). I samband med den förstnämnda har en fin och utsökt illustrerad katalog getts ut, skriven av Göran Söderlund och Patrik Steorn. Söderlund bidrar med en biografisk uppsats om konstnärens liv fram till början av 1900-talet och fokuserar på det blå stadsmåleriet, medan Steorn behandlar nakenmåleriet, delvis ur ett homoerotiskt perspektiv. Och det är bisarrt att det är först 97 år efter konstnärens död som denna aspekt av hans måleri erkänns på en stor utställning. Konstvetare och Janssonälskare har genom decennierna gjort de mest besynnerliga krumbukter för att slippa konfronteras med detta. ”Den veka, mjuka kvinnokroppen var nog ingenting för en expressionistisk konstnär av Eugène Janssons kaliber”, spånar t.ex. Inga Zachau i sin biografi ”Den blå stadens målare” (1997) när hon försöker förklara (bort) Janssons konsekventa val av manliga modeller.

Nu är det naturligtvis ingen självklarhet att en manlig konstnär måste ha en erotisk blick på manliga modeller. Just under början av 1900-talet ägnade sig många framstående manliga målare åt så kallat vitalistiskt måleri, där den nakna manskroppen avbildades i harmoni med naturen, ofta med nationsbyggande undertoner och längtan efter andlig och kroppslig renhet.

Janssons målningar skiljer sig dock på ett viktigt plan: hans atleter ställs aldrig mot naturen, utan omges alltid av fyra väggar, antingen i hans ateljé eller i flottans badhus. Vill man ha ytterligare belägg för Janssons tycke för män, är detta väldokumenterat av Greger Enman i den oumbärliga antologin ”Sympatiens hemlighetsfulla makt” (1999).

Patrik Steorn nöjer sig inte med att konstatera att nakenbilderna har en erotisk potential, utan föreslår även en sådan i de folktomma, blåa gatorna i det så populära stadsmåleriet. Det är en spännande tanke. Ta en målning som ”Besvärsbacken” (1899). En mörk och avsides gatusluttning i Stockholm, helt folktom. Jag föreställer mig konstnären där, väntandes i kylan med händerna i rockfickorna. Blicken är fixerad vid backkrönet i hopp om att med viljans och längtans kraft lyckas frammana den han stämt träff med för ett förbjudet erotiskt möte. Homosexuella har genom tiderna varit hänvisade till informella mötesplatser, som liksom blivit över när majoritetssamhället tagit sitt. Vissa parker, vandringsstråk, pissoarer – och den glänta som är avbildad i Janssons målning ”På Skeppsholmen” (1899).


”Blå skymning och nakna atleter” är begränsad av sitt format. En katalog är en katalog. Men den fungerar också som en uppmaning till något mer och större; en biografi där hela människan bakom målningarna genomlyses. Det hade sannolikt blivit en thriller.

För sekelskiftet var en brytningstid för homosexualitet som begrepp och företeelse. På en del håll var det fortfarande helt obekant och otänkbart, samtidigt som det allt oftare bubblade upp i offentligheten. Själva ordet myntades 1869. 1895 dömdes Oscar Wilde till två års straffarbete för ”onaturlig otukt”, något som torde ha givit eko även i Sverige. Pressen avstod inte från smaskiga homosexhistorier, och Sverige fick ett eget uppmärksammat fall 1907, då tenngjutaren Nils Santesson dömdes till fängelse för otukt. Det är samma år som Eugène Jansson ställde ut sina första nakenmålningar.

Denna dramatik vill jag veta mer om. Vilka övervägningar gjorde han? Hur tänkte hans modeller? Vad visste och tyckte hans societetsvänner? Han umgicks ju i de allra innersta konstkretsarna bland personer om Ernst Thiel, Carl Larsson och Prins Eugen

Att det inte saknades risker med Eugène Janssons måleri och vandel framgår tydligt av att hans yngre broder Adrian, själv homosexuell, förstörde stora delar av konstnärens arkiv av brev och fotografier efter hans död 1915, antagligen för att skydda hans eftermäle (och sig själv). Adrian Jansson kände Nils Santesson och visste vad som kunde vänta om det började sladdras. Denna spännande och viktiga historia om Eugène Jansson – och Sverige – återstår att berätta i biografins form. Vem fattar pennan först?
 Publicerad i Sydsvenskan den 28 april 2012