söndag 27 april 2008

Jon Kessler på Louisiana

Jon Kessler: ”The Palace at 4 A.M.”
Louisiana, Danmark
T o m 25.5



Först har jag rätt tråkigt på Jon Kesslers utställning på Louisiana. Mekaniska skulpturer av snurrande soldatdockor, flygplan, krigsbilder och blodstänk, som kombineras med hundratals TV-monitorer med filmklipp från 11:e september, Afghanistan och Irak.

Krig, Bush, media, reklam, konsumtion, olja – here we go again, gäsp… Men så ser jag plötsligt mig själv i en av monitorerna. Och i en till. Och så upptäcker jag den lilla kameran som filmar. Och att det finns kameror överallt. När jag slutligen blir varse att varenda video som visas i monitorerna de facto produceras och filmas i utställningsrummet, har jag definitivt inte tråkigt längre.

Kessler är född 1957 och verksam i New York. På 80- och 90-talen bearbetade han den västerländska bilden av Asien, bland annat genom kitschiga skulpturer, lite som Anders A, fast med mekaniska inslag. Den 11 september 2001 ändrade han dock konstens inriktning till det vi ser idag.

Utställningstiteln är snodd från en Alberto Giacometti-skulptur från 1931, vilket förstås passar bra, eftersom Louisiana samtidigt visar en stor utställning med just Giacometti (och Paul Cézanne). Originalskulpturen är ett avskalat husskelett med förvridna gestalter på insidan, och handlar om ”galenskapen som uppstår vid tidpunkten då ingen tittar”, alltså fyra på morgonen. Det var för övrigt samma tidpunkt som Ingmar Bergman avsåg med Vargtimmen – den tid på dygnet då flest föds och dör.

Och visst är det ett vansinne man träder in i på Louisiana. Man ”föds” in i utställningen genom ett hål uppsågat i ett gigantiskt foto av ett kvinnligt sköte. Mekaniken som styr kamerorna rasslar som när man laddar gevär, och det snurrar och flimrar överallt.

Filmerna som visas på monitorerna består egentligen inte av rörliga bilder. Det man tolkar som ”film” är effekter som uppstår av att antingen kameran, eller föremål framför fotografier rör sig. Som i One hour photo; en maskin som bläddrar fram vykort med Twin Towers. Ett efter ett förs bilderna mot kameralinsen, och i monitorn skapas känslan av att man rör sig mot tornen. Terroristpiloternas sista syn, om och om igen. Här finns förresten också en parallell till videobilderna från ”de smarta bomberna”, som blev ett signum för Gulfkriget i början av 90-talet.

Med dessa lysande bildalstringsskulpturer bearbetar Kessler inte bara sitt raseri över den amerikanska utrikespolitiken, utan demonstrerar också hur ihåligt begreppet verklighet kan vara. Ofta är verkligheten inte större än vad som ryms framför ett kameraobjektiv.

Enda invändningen är att utställningen känns en smula daterad. Den visades första gången i New York 2005, och har även varit på turné i Tyskland. Det politiska läget är förstås fortfarande ytterst allvarligt (och på en del sätt värre) – men det är ändå inte samma som det Kessler gestaltar. Då, kring 2005 hade Abu Ghraib-skandalen just avslöjats, Donald Rumsfeld var fortfarande försvarsminister och Bush hade precis blivit omvald. Nu är han på väg av scenen och känns nästan redan som en figur ur det förflutna. Ett konstverk som talar med masskommunikationens språk och använder nyheternas estetik fastnar tydligen lätt i sin specifika tid.

Självklart kan denna invändning också ses som en poäng, eftersom det ju är rätt sjukt att man som betraktare kan vara blasé på ett krig, bara för att bilderna har repeterats tillräckligt många gånger.

(Publicerad i Sydsvenskan den 16 april 2008)

fredag 25 april 2008

Le Corbusier och Cité Radieuse



The Jet Set Junta skriver jag en betraktelse över Le Corbusiers klassiska bostadskomplex Cité Radieuse i Marseille.

onsdag 23 april 2008

Joakim Allgulander på Galleri 21

Ibland kan man fortfarande få en glimt av dem, företrädesvis vid kiosker på bortglömda campingplatser och minigolfbanor. Jag talar om de klassiska färgerna som GB Glace-gubben var målad med fram till 1998 – en fulländad kombination av blått, rosa och orange som i alla fall hos mig alltid framkallar välbefinnande och en idealiserad och trygg bild av barndomens somrar. Så när jag ser Joakim Allgulander använda dessa färger i en litografi på utställningen på Galleri 21 (t o m 27.4), går de rakt in i reptilhjärnan. Om någon i samma ögonblick hade försökt sälja en glass för 200 kronor, hade jag köpt den på stubben. Och eftersom utställningstiteln är Trust me, är det inte varumärkesnostalgi det handlar om i första hand, utan just om hur man genom att använda positiva och förtroendegivande associationer kan påverka och manipulera. På utställningen hänger också porträtt av två personer som är kända för att ägna sig åt just detta – Tomten och Gud. Men av bilderna att döma är förtroendekapitalet sedan länge förbrukat – som två bohemiska suputer tittar de frånvarande in i polisens brottsregisterkamera. Spelet är över, mina herrar…

(Publicerad i Sydsvenskan den 23 april 2008)

tisdag 22 april 2008

Duchamp, Man Ray, Picabia på Tate Modern i London


Francis Picabia: Conversation I, 1922. Vattenfärg och penna på papper. Tate Collection.


Man Ray: Anatomies, 1929


Marcel Duchamp: Nude Descending a Staircase (No2), 1912. Museum of art Philadelphia, PA, USA

R a d i o m a n u s

Påannons
I vår lyfter många stora konstinstitutioner fram modernismens och 1900-talets centralgestalter i stora specialutställningar. På Moderna Museet i Stockholm visas Andy Warhol. Louisiana i Danmark visar en samutställning med Paul Cézanne och Alberto Giacometti. Och på Tate Modern i London har man satt ihop en utställning med de tre vännerna Marcel Duchamp, Man Ray och Francis Picabia. Tor Billgren har sett den:

Recension
Ja och det är just vänskapen mellan dom tre som står i fokus. Utställningen är ordnad i rum efter teman som ”glas”, ”objekt” och ”erotik”, och verken är placerade så att man får en uppfattning om hur de tre skulle kunna ha influerat varandra under ateljébesök, gemensamma resor, schackdueller och vilda partynätter.

Det var i Paris 1911 som den 24-årige Marcel Duchamp träffade den 32-årige Francis Picabia för första gången. 1915, när dom båda hade flyttat till New York på grund av första världskriget, träffade dom Man Ray, som var några år yngre än Duchamp.

Dom uppenbaraste parallellerna finns mellan Duchamp och Man Ray. Dom började ungefär samtidigt att använda objekt i sin konst. Duchamp med sina readymades – den mest kända är förstås Fontän från 1917, det vill säga pissoaren som liksom ligger på rygg. Man Ray gjorde assamblage och skulpturer av bråte som han hittade i sin ateljé. New York från samma år, består av några trästavar som hålls ihop av en skruvtving, vilket blir en utsökt skulptur av en skyline.

Francis Picabia lämnade aldrig måleriet, men kan ha påverkat sina unga vänner på andra sätt. När dom möttes var han var sedan länge ekonomiskt oberoende efter ett stort arv, och kunde vända gallerister och kritiker ryggen och måla på sina egna villkor. Denna självständighet och respektlösa hållning kan mycket väl ha inspirerat Duchamp och Man Ray att våga ta steget att revolutionera konsten.

Det område där dom förenas tydligast alla tre, är erotiken. Här märks också den grabbiga gemenskapen dom emellan som mest. Ibland är linjen mellan infantilt logementpruttande och avancerade pionjärinsatser hårfin, särskilt i Duchamps verkstitlar, som ofta är ordvitsar på samma nivå som Göteborgshumor. Men erotiken är också det område där dom briljerar som allra mest – särskilt gillar jag Man Rays fotografier. Verket Anatomier från 1929 är en närbild av ett kvinnohuvud framifrån – tillbakakastat som i sexuell extas. Men konturen av käklinjen påminner om något – och javisst, den är ju identisk med konturen av Duchamps liggande pissoar. Det är när man hittar sådana visuella ekon mellan konstnärskapen, som man får energi att ta ett extra varv på den mycket omfattande utställningen.

Tor Billgren, för Kulturnytt, i London.

Avannons
Utställningen med de tre vännerna Duchamp, Man Ray och Picabia pågår till den 26 maj, och den äger alltså rum på Tate Modern i London.

(Sänt i Kulturnytt den 22 april 2008)

måndag 21 april 2008

Peter Jönsson på Galleri Gamla Väster


Peter Jönsson: Mors Nostalgia


Peter Jönssons tidigare måleri har präglats av mycket starka känslor. Människorna i bilderna har vrålat ut smärta, ångest och ensamhet, och färgerna har varit blodiga och köttaktiga. I de senaste målningarna som just nu visas på Galleri Gamla Väster, förmedlas stämningen och berättelserna på ett långt mer raffinerat sätt (t o m 20.4). Färgerna och de explicita känslorna är borta, och kvar finns ett avskalat, svartvitt måleri där dramat byggs upp av den gåtfulla relationen mellan en naken kvinna, en ung pojke – och inte minst betraktaren.

Spänningen utvecklas i en serie målningar där kvinnan provar utmanande poser i förgrunden. Men vem är det hon visar upp sig för? Och varför? Det finns något i blicken och de valhänta försöken att verka sexig som antyder att situationen inte är helt lustfylld och frivillig.

Pojken, som kommer närmare och närmare för varje målning, kan självklart vara en nyfiken åskådare eller till och med en son. Men den suggestiva och oroliga situationen gör snarare att han påminner om pojken som attackerar den stillsamt fiskande Max von Sydow i Bergmans Vargtimmen. En ”dämon”, rätt och slätt.

Marie Andersson på Galleri Magnus Åklundh

Konstskribenten och akademiledamoten Ulf Linde, har inte mycket till övers för fotot som konstnärligt medium. I essän Mot fotografiet förklarar han att det delvis beror på att ett foto dör mitt framför ögonen på honom så fort han identifierat vad det föreställer. Men då har han nog inte sett Marie Anderssons bilder – för de börjar leva just i det ögonblicket (Galleri Magnus Åklundh, t o m 19.4).

Till exempel när man inser att bildserien över några hastigt övergivna hotellkorridorer i själva verket består av diabilder med ramar och allt, uppförstorade till kolossalformat. Den hisnande känslan förstärker associationerna till Stanley Kubricks The Shining. Eller när man betraktar bildserien över ett gammalt sjukhus: brutalt ihopklippta detaljer och fragment – som om det inte fanns utrymme bakom fotografen att backa tillräckligt långt för en helbild. Husväggarna sluter sig kring oss, klaustrofobin kommer smygande.

En mer diffus obehagskänsla ger diptyken Klocka, där man tvingas spekulera kring vad en lufttyckshöjning på 0,4 hektopascal har med fyra avgnagna ben som ligger på ett bord att göra. Och varför fokus tycks ligga under bordet istället för på knotorna…

måndag 14 april 2008

Examensutställningar: Lindahl och Henricson

Examensutställningar: EvaMarie Lindahl och Jens Henricson
KHM, Ystadvägen 22, Malmö
T o m 19.4



Till höger: detalj ur Jens Henricsons Efterklang. Till vänster: medaljonger ur EvaMarie Lindahls utställning.


1728 anlitade greve von Hessen-Kassel konstnären J.M. Roos att måla av sitt imponerande menageri. 2007 lade EvaMarie Lindahl sju månader på att teckna av samma målning, bland annat för att undersöka hur imponerande menageriet egentligen var. Detta är inte helt lätt att veta, eftersom en av poängerna med den här typen av dokumentationsmåleri var att skapa en positiv bild av den välborne beställaren.

Genom att utelämna vissa detaljer så att andra förstärks, lyckas Lindahl belysa ett antal frågor. Hur troligt är det t.ex. att greven verkligen hade ett lejon? Djuret som Roos har målat liknar nämligen mer ett sagovidunder – med anatomiskt omöjliga bakben, dessutom. Och sångsvanens näbb tycks ha transplanterats från en albatross. Är det Roos oförmåga vi ser här? Eller hans konstnärliga självständighet? Eller måhända grevens vilja att framstå som mäktigare än vad han egentligen var?

Originalen finns inte att tillgå i galleriet, så det är svårt se vad mer Lindahl kan har kommit fram till under processen, men eftersom hon själv är närvarande går det ju bra att fråga. Teckningarna är bara början på en betydligt större berättelse.

I rummet bredvid har Jens Henricson återskapat en bild av sin barndom. Med kameran i hand han har besökt skådeplatserna för de sorglösa strövtågen och lekarna i skogarna kring slottet Kulla Gunnarstorp utanför Helsingborg. Fotografierna av barndomens gömställen ackompanjeras av textremsor med minnesfragment och tranströmerska naturskildringar där ”trädens gröna lockar fladdrar i vinden”… Nostalgin värmer ända in i märgen.

Filmsekvensen Speglingar är en stillbild av en höstskog, över vilken det då och då singlar ett animerat löv. Verket är som en kommentar till hur minnet fungerar. Man lägger till och drar ifrån, skeendena går in i varandra och blir som djuren i Lindahls teckning. De kanske fanns, men inte samtidigt, och såg förmodligen inte ut precis så som de framställs i verket. Men det är bilden som räknas.

(Publicerad i Sydsvenskan den 14 april 2008)

söndag 13 april 2008

Teater: Jag äger Malmö

Jag äger Malmö
Teater Foratt, 11.4
Manus: Vanja Isacson
Regi: Karim Rashed
Medverkande: Isidor Torkar, Petra Hultberg, Rafael Pettersson


I en flashback sitter Abibti (Petra Hultberg) tillsammans med sin älskade – den krullhårige – på ett hustak i Bagdad och gissar på skottlossning. Pistol eller k-pist? Amerikansk eller irakisk? Shia eller sunni? Med humor, distans och kärlek hanterar de kaoset och den sönderfallande staden runtomkring sig. Men lyckan blev kort, för egentligen sitter Abibti i en gillestuga i Malmö – den bästa bostaden hennes far (Isidor Torkar) lyckats ordna under uppehållstillståndsprocessen i det nya landet. Där sitter de båda och väntar. Fadern på hustrun som dröjt kvar i Bagdad, och Abibti på att den krullhårige ska ringa. In i gillestugan flyttar också familjens svarta får, farbrodern (Rafael Pettersson), som redan levt i Malmö ett tag och gjort sig ett namn som människosmugglare och fixare.

Jag äger Malmö är en kort, rättfram och rätt enkel pjäs om drömmar som går isär, anpassning, och rötter. Skådespelarna gör ett bra jobb, särskilt Petra Hultberg, som genom det ständiga sniffandet på sin sjal gör både hemlandet och den krullhårige konkret närvarande på scenen. Man riktigt ser myrorna av rastlöshet och vantrivsel krypa över hennes kropp.

Att använda skådespelare som talar utan brytning är ett genidrag. Det finns nämligen en beklaglig tendens att förklara vissa beteenden hos Den Andre med kultur. Men nu när den viktigaste kulturmarkören är borta neutraliseras den möjligheten. Fokus flyttas från skillnaderna till likheterna människor emellan.

Hade fadern spelats av en skådespelare med brytning, så hade han i enlighet med det gängse fördomsschemat hamnat i stereotypen av maktfullkomlig patriark – men med Isidor Torkars kansliskånska blir han istället en sävlig och välmenande fadersgestalt. På samma sätt hade en brytande farbroder blivit en gangster, men stockholmskan gör honom ”bara” till en slyngel; en lömsk men fryntlig Åke Söderblom-typ. Och istället för offer, blir Abibti en stark och självständig kvinna.

På detta sätt blottlägger ”Jag äger Malmö” stereotyper och föreställningar som skapas och upprätthålls av media, populistiska politiker och fördomar. Här blir Den Andre Den Samme.

(Publicerad i Sydsvenskan den 13 april 2008)

måndag 7 april 2008

Charlotte Eliasson och Cajsa Eklund på Aura

Charlotte Eliasson
Cajsa Eklund
Konstföreningen Aura, Lund
Till den 13.4



Charlotte Eliasson: Vernoica. Ur Candy Mohair.

Veronica står lutad mot den blaskiga diskbänken i sitt kök. I kaffekokaren pyr det sura kaffet och på golvet står en hopknuten soppåse. Hon är ung och stolt, och är en av de kvinnor på gränsen till vuxenlivet som fotografen och filmaren Charlotte Eliasson har porträtterat till utställningen Candy Mohair, som just nu visas på Aura i Lund.

Eliasson är kanske mest känd för filmen Lönsboda Fox (2004), som handlar om hur bystdrottningen och 80-talsikonen Samantha Fox kom till Lönsboda i norra Skåne år 2002 för att sätta glans på någon typ av bygdefest. Historien slutar med att stjärnan lämnar konserten med buller och bång, efter att en bybo lyckats klämma henne på brösten. Fördomarna mot landsbygden staplas ovanpå varandra och uppfylls en efter en.

Candy Mohair rör sig i samma sociala och estetiska sfär – lågstatus, kitsch och byhåla. Jenny J poserar med sin katt utanför föräldrarnas radhus, Anna i rutschkanan på den övergivna lekplatsen, och Laila sitter i sin trappuppgång med son och kamphund.

Det känns om jag har sett liknande bilder en miljon gånger. Men de innehåller också något som känns annorlunda – signaler som verkar uppmana betraktaren att fråga sig hur pass dokumentära bilderna egentligen är. Som i porträttet av Maria, där hon sitter och röker i sitt vardagsrum. Istället för askfat, använder hon en colaflaska, full av brun ävja och fimpar – men golvet runtomkring är besynnerligt fritt från aska, och glasbordet skinande rent. Den här typen av motsägelser och tillrättalagda detaljer gör att utställningen snarare handlar om autenticitet, än om klass och kön. Finns tjejerna i verkligheten, eller är de statister i en konstruerad scenografi? Eller är den här känslan av fejk bara ett pinsamt resultat av mina privata fördomar och föreställningar om hur det ska se ut i vissa miljöer? Att en fimpflaska måste kombineras med ett nerkladdat och äckligt soffbord, och att Veronicas disktrasa borde ha varit sunkig…

På Auras kontor visas samtidigt Cajsa Eklunds utställning Utsaga från Herrgård, och även här kretsar det kring autenticitet, närmare bestämt gränsen mellan verklig upplevelse och inbillning. Bland annat visar hon (och säljer!) den magnifika kostym som hon använt vid sina suggestiva Svarta Frun- performances. I en monter ligger ett antal föremål som sägs vara knutna till berättelsen om den spökande kvinnan, och de botaniska skolplanscherna ”Flora Vertebrae” ger utställningen ytterligare en morbid underton, när man upptäcker att de perfekt klorofyllgröna växtdelarna i själva verket utgör detaljer av en mänsklig ryggrad.


Cajsa Eklund: Svarta frun

(Publicerad i Sydsvenskan den 7 april 2008)

Teater: Folkets tyrann blir mördad (Även du min Brutus)

Institutet, den 5 april
Medverkande: Anders Carlsson, Elin Almered, Miriam Kaukosalo, Janina Frank Hemmingsson, m.fl
Text: Ludvig Uhlbors
Regi: Anders Carlsson



Anders Carlsson som Ceasar/Brutus. Bild: Elias Björn

Det vitkaklade golvet, som ligger kvar från de två första föreställningarna i serien om romarrikets uppgång och fall, har börjat spricka här och där. Den första delen handlade om rikets födelse, med paralleller till Mellanöstern. Den andra var Gladiatorernas uppror, där publiken utsattes för en så gränslös tristess, att den till slut (delvis regisserat) grep in i händelserna på scenen. Och i lördags handlade det om Julius Ceasar – kejsaren som förbättrade villkoren för rikets fattiga, och mördades p g a detta.

Scenen utgörs av en villaidyll med en påskliljerabatt och ett lusthus där en handfull unga kvinnor, vestaler, fixar och donar med te och pannkakssmet. Under långa stunder händer det inte så mycket. Det spelas bra musik, vestalerna bjuder på frukt och publiken sorlar uppsluppet. Institutets konstnärlige ledare Anders Carlsson sitter som Ceasar (och/eller Brutus) under en vit parasoll och ser sig spattigt omkring, kör gräsklippare och planterar påskliljor. Med jämna mellanrum skanderar han Ludvig Uhlbors kalejdoskopiska text, som framkallar samma töckenartade känsla som William S. Burroughs cut up-teknik, och William Faulkners och James Joyces ändlösa ordflöden och associationer. Den innehåller fragment om Shakespeare och teatern, och samplingar ur recensioner och Brutus berömda tal efter mordet.

Det spännande med föreställningen är att man som publik själv ansvarar för sin upplevelse. Man får inga plakat uppkörda i ansiktet med instruktioner om vad man ska känna och tänka, utan det står var och en fritt att lägga kvällen på den nivå man behagar.

Den öppna stämningen gör att man involveras på ett intressant sätt. Man rör sig över scenen för att köpa öl och besöka toaletten, och bjuds in att läsa högt ur böcker och dansa. Betyder detta att vi även kommer att kunna påverka handlingen och händelserna? Kommer vi till exempel att kunna förhindra mordet? Skulle vi våga ingripa? Eller vill vi rent av se det ske? Föreställningens udd är inte riktad mot själva makten, utan mot dem som utan protester ställer sina förmågor och kroppar till maktens förfogande, och verkställer dess diktat. Makten har aldrig varit beroende av dem som säger Ja, utan av dem som aldrig säger Nej.

”Real power is nothing which is given to you. Real power is somthing you take!” vrålar Brutus i slutmonologen, lånad ur “Dallas”, samtidigt som han med en brandyxa ger sig på rabatten och hugger sig ner i scengolvet så att jorden yr och påskliljorna krossas under hans foppatofflor. Förutom det utlovade mordet på Ceasar, blir detta yxraseri också ett mord på villaidyllen i radhusområdet – men framförallt ett mord på själva teatern. Och då är det inte längre Brutus som vi ser svinga sin yxa mot Ceasars bröst, utan Anders Carlsson som gör det han anser vara nödvändigt gentemot den traditionella teatern och dess konventioner.

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 7 april 2008)

torsdag 3 april 2008

Houses of Memory på Malmö Museum

De fyra svarta männen är strängt taget nakna, mitt på den trafikerade vägen någonstans i Sydafrika. I famnen håller de varsitt stenblock som de en efter en kastar framför sig. De tar några steg, lägger sig på marken och vilar huvudet mot stenen några sekunder. Sen reser de sig, plockar upp bördan och slänger den igen. På detta sätt tar de sig fram, och människorna på trottoarerna och i de förbipasserande bilarna bara glor.

Filmen är gjord av stockholmskonstnären Loulou Cherinet och är det finaste jag har sett i videokonstväg på länge. Flisorna yr varje gång stenarna träffar marken, så bördan blir lättare ju längre männen kommer på sin vandring. Det är en grym men vacker och universell bild av emancipationskamp och befrielse – långsamt men framåt, och längs vägen spår av stenflisor, svett och förödmjukelse. Äntligen kan Sisyfosmyten få sitt lyckliga slut.

Filmen visas på en undanskymd plats på Malmö Museum och är en del av utställningen Houses of Memory, som är resultatet – eller snarare redovisningen – av ett akademiskt och konstnärligt utbyte mellan Durban och Malmö. Ett rätt flummigt projekt, av utställningen att döma. Den största ljusglimten är just Cherinets film, men även Clifford A. Charles måleri, Doung Anwar Jahangeers häftiga metallskulptur och Tova Mozards två videoverk gör promenaden till Malmöhus värd besväret.