Charlotte Eliasson
Cajsa Eklund
Konstföreningen Aura, Lund
Till den 13.4
Charlotte Eliasson: Vernoica. Ur Candy Mohair.
Veronica står lutad mot den blaskiga diskbänken i sitt kök. I kaffekokaren pyr det sura kaffet och på golvet står en hopknuten soppåse. Hon är ung och stolt, och är en av de kvinnor på gränsen till vuxenlivet som fotografen och filmaren Charlotte Eliasson har porträtterat till utställningen Candy Mohair, som just nu visas på Aura i Lund.
Eliasson är kanske mest känd för filmen Lönsboda Fox (2004), som handlar om hur bystdrottningen och 80-talsikonen Samantha Fox kom till Lönsboda i norra Skåne år 2002 för att sätta glans på någon typ av bygdefest. Historien slutar med att stjärnan lämnar konserten med buller och bång, efter att en bybo lyckats klämma henne på brösten. Fördomarna mot landsbygden staplas ovanpå varandra och uppfylls en efter en.
Candy Mohair rör sig i samma sociala och estetiska sfär – lågstatus, kitsch och byhåla. Jenny J poserar med sin katt utanför föräldrarnas radhus, Anna i rutschkanan på den övergivna lekplatsen, och Laila sitter i sin trappuppgång med son och kamphund.
Det känns om jag har sett liknande bilder en miljon gånger. Men de innehåller också något som känns annorlunda – signaler som verkar uppmana betraktaren att fråga sig hur pass dokumentära bilderna egentligen är. Som i porträttet av Maria, där hon sitter och röker i sitt vardagsrum. Istället för askfat, använder hon en colaflaska, full av brun ävja och fimpar – men golvet runtomkring är besynnerligt fritt från aska, och glasbordet skinande rent. Den här typen av motsägelser och tillrättalagda detaljer gör att utställningen snarare handlar om autenticitet, än om klass och kön. Finns tjejerna i verkligheten, eller är de statister i en konstruerad scenografi? Eller är den här känslan av fejk bara ett pinsamt resultat av mina privata fördomar och föreställningar om hur det ska se ut i vissa miljöer? Att en fimpflaska måste kombineras med ett nerkladdat och äckligt soffbord, och att Veronicas disktrasa borde ha varit sunkig…
På Auras kontor visas samtidigt Cajsa Eklunds utställning Utsaga från Herrgård, och även här kretsar det kring autenticitet, närmare bestämt gränsen mellan verklig upplevelse och inbillning. Bland annat visar hon (och säljer!) den magnifika kostym som hon använt vid sina suggestiva Svarta Frun- performances. I en monter ligger ett antal föremål som sägs vara knutna till berättelsen om den spökande kvinnan, och de botaniska skolplanscherna ”Flora Vertebrae” ger utställningen ytterligare en morbid underton, när man upptäcker att de perfekt klorofyllgröna växtdelarna i själva verket utgör detaljer av en mänsklig ryggrad.
Cajsa Eklund: Svarta frun
(Publicerad i Sydsvenskan den 7 april 2008)
Cajsa Eklund
Konstföreningen Aura, Lund
Till den 13.4
Charlotte Eliasson: Vernoica. Ur Candy Mohair.
Veronica står lutad mot den blaskiga diskbänken i sitt kök. I kaffekokaren pyr det sura kaffet och på golvet står en hopknuten soppåse. Hon är ung och stolt, och är en av de kvinnor på gränsen till vuxenlivet som fotografen och filmaren Charlotte Eliasson har porträtterat till utställningen Candy Mohair, som just nu visas på Aura i Lund.
Eliasson är kanske mest känd för filmen Lönsboda Fox (2004), som handlar om hur bystdrottningen och 80-talsikonen Samantha Fox kom till Lönsboda i norra Skåne år 2002 för att sätta glans på någon typ av bygdefest. Historien slutar med att stjärnan lämnar konserten med buller och bång, efter att en bybo lyckats klämma henne på brösten. Fördomarna mot landsbygden staplas ovanpå varandra och uppfylls en efter en.
Candy Mohair rör sig i samma sociala och estetiska sfär – lågstatus, kitsch och byhåla. Jenny J poserar med sin katt utanför föräldrarnas radhus, Anna i rutschkanan på den övergivna lekplatsen, och Laila sitter i sin trappuppgång med son och kamphund.
Det känns om jag har sett liknande bilder en miljon gånger. Men de innehåller också något som känns annorlunda – signaler som verkar uppmana betraktaren att fråga sig hur pass dokumentära bilderna egentligen är. Som i porträttet av Maria, där hon sitter och röker i sitt vardagsrum. Istället för askfat, använder hon en colaflaska, full av brun ävja och fimpar – men golvet runtomkring är besynnerligt fritt från aska, och glasbordet skinande rent. Den här typen av motsägelser och tillrättalagda detaljer gör att utställningen snarare handlar om autenticitet, än om klass och kön. Finns tjejerna i verkligheten, eller är de statister i en konstruerad scenografi? Eller är den här känslan av fejk bara ett pinsamt resultat av mina privata fördomar och föreställningar om hur det ska se ut i vissa miljöer? Att en fimpflaska måste kombineras med ett nerkladdat och äckligt soffbord, och att Veronicas disktrasa borde ha varit sunkig…
På Auras kontor visas samtidigt Cajsa Eklunds utställning Utsaga från Herrgård, och även här kretsar det kring autenticitet, närmare bestämt gränsen mellan verklig upplevelse och inbillning. Bland annat visar hon (och säljer!) den magnifika kostym som hon använt vid sina suggestiva Svarta Frun- performances. I en monter ligger ett antal föremål som sägs vara knutna till berättelsen om den spökande kvinnan, och de botaniska skolplanscherna ”Flora Vertebrae” ger utställningen ytterligare en morbid underton, när man upptäcker att de perfekt klorofyllgröna växtdelarna i själva verket utgör detaljer av en mänsklig ryggrad.
Cajsa Eklund: Svarta frun
(Publicerad i Sydsvenskan den 7 april 2008)
2 kommentarer:
Hello. This post is likeable, and your blog is very interesting, congratulations :-). I will add in my blogroll =). If possible gives a last there on my blog, it is about the Home Theater, I hope you enjoy. The address is http://home-theater-brasil.blogspot.com. A hug.
Tack for intiresny Blog
Skicka en kommentar