tisdag 30 december 2008

Jag måste vara försiktig, får inte se allt, får inte bli indragen...

P1 den 15 januari kl 14.03.






Årets utställningar

Här kommer tre listor över konståret i Malmö. Det är inte riktigt samma som publicerades i Sydsvenskan den 28 december, som hade rubriken Årets konst. Dessa tre är mer utbenade och detaljerade.

1. Astrid Svangrens utställning Med örat mot snittytan som visades på Elastic i oktober var häpnadsväckande vacker och fängslande. Den starkt lysande lila färgen från gallerigolvet höll hennes sköra och historieberättande måleri svävande i rummet.

2. Att ställla ut Jonas Liveröd och Yvonne Larsson samtidigt, som Ystads Konstmuseum gjorde i november, var ett genidrag. Liveröd med sina myllrande teckningar och maximalistiska skulpturer, och Larsson med sitt nedtonade men ändå kraftfulla måleri.

3. Utställningen På plats mitt i det upplevda, också den på Ystads Konstmuseum, samlade några av de främsta målarna från trakten i april, bland annat Viktor Rosdahl, Astrid Svangren och Viktor Kopp. Starkast på näthinnan sitter fortfarande Nichlas Winmalms storslagna interiörer.

4. I sin examensutställning skildrade Simon Möller med två filmer hur mänskligheten evakuerar jorden inom en snar framtid. Aniara och Space Oddity i ett poetiskt och plågsamt möte.

5. Cecilia Edefalks stora utställning Ceci på Lunds Konsthall i somras var en kombination av skört måleri, antika skulpturer och doftande citronträd. Oerhört förföriskt.

6. Preben Holst uppvisade med sin examensutställning The last of summers en svårslagen förmåga att med foto och film skildra brytningspunkten mellan barndom och ungdom.

7. Med två utställningar i våras - samtidigt - demonstrerade Helene Edgren en imponerande konstnärlig bredd. På Ping Pong visade hon t.ex. medeltida träsnitt, där hon med ytterst enkla medel ändrade kvinnans position från hjälplös till självständig.

8. Hur hanterar man det faktum att ens föräldrar inte fotograferade en under uppväxten? Den tyska konstnären Claudia Reinhardts utställning No Place Like Home på Skånes Konstförening var ett rörande, enkelt och fint försök att rekonstruera en bildlös barndom.

9. I sin fotosvit Deutschland som visades på Aura i Lund i juli försökte Gerry Johansson utplåna centralperspektivet och rymdkänslan i bilderna. Och lyckades på ett häpnadsväckande sätt.

10. Visst har vi sett dem förut, men Fotogalleriet Format ska ha en stor eloge för att de i början av året tog hit Mary Ellen Marks klassiska fotografier av amerikanskt småstadsliv.

Årets...

Årets ögonblick
När Kristian Pehrsson tog mikrofonen och sjöng We're the nobodies and we wanna be the somebodies under Lilibeth Cuenca Rasmussens föreställning på Lilith Performance Studio i februari. Bono hade framstått som en blek tönt om han hade varit i närheten.

Årets ljudkonst
Mathias Kristerssons obehagligt upplysta installation på Ystads Konstmuseum i höstas, som bestod av en dialog mellan ett par som allt aggressivare diskuterar vad de ska bjuda kvällens middagsgäster på.

Årets fotografi
Finska konstnären Susanna Majuris Elskar fyr som under året både visades på Malmö Konstmuseum och Arken. Storslagen bildpoesi.

Årets glas
Fredrik Nielsens bidrag till utställningen Mixed emotions på Landskrona Konsthall var en rolig och smart protest mot konsthantverkets självpåtagna underlägsenhet gentemot konsten.
Årets film
Debora Elgeholms Suspension of Disbelief. En mycket snygg mix av bibliska undergångsmyter, Tjernobyl, Tarkovskis film Stalker och Mozart, men som tyvärr bara visades under en helg på Cirkulationscentralen. Jag kräver en repris!

Årets gräddbakelse
I höstas samlade Signal ett nittiotal konstnärer i en utmärkt presentation av den senaste konsten i regionen.

Årets veteran
Det var mycket Gerhard Nordström i år med både klassiska och nya verk på tre olika gallerier i Malmö.

Årets mest subtila
Magdalena Svenssons hypnotiska blyertscirklar på Galleri Ping Pong i november fick mig att hallucinera färger i allt det gråa.

Årets farligaste
Linnea Carlssons examensutställning bestod av en laddad kastmaskin, som även gjorde ett framträdande på Institutets föreställning Allting går under - civilisationens död.

Årets bästa idé
Att låta Jakob Simonson skapa minimalistiska och rumsliga skulpturer/målningar/installationer mellan utställningarna på Malmö Konsthall.

måndag 29 december 2008

Årets intressantaste unga

1. Danilo Stankovic (f. 1981). Har bara synts vid ett fåtal tillfällen i år - men varhelst hans twistade och romantiska måleri dyker upp uppstår en helt magisk gravitation.

2. Lisa D. Manner (f. 1979). Visade en briljant utställning på Galleri Magnus Åklundh i höstas och var en av mycket få svenska konstnärer som deltog i Zoo Art Fair i London.

3. Per Johansson (f. 1984). Plötsligt fanns han bara där, mitt ibland oss med sina briljanta ljusmålningar.

4. Niki Cervin (f. 1985). Slog igenom med buller och bång och har hunnit med fyra, fem utställningar bara i år.

5. Ditte Ejlerskov (f.1982). Lånar friskt från olika målerigenrer och tillämpar dem efter sina egna behov.

6. Tuva Johansson. De gåtfulla och utsökta målningarna utspelar sig i en obestämd dåtid med mörka stråk och Bergmansk kyla mellan människorna.

7. John-Philip Edstrand (f. 1979). Utför coola experiment med rums- och volymuppfattning genom att låta målningar övergå i skulpturer.

8. Ida Thunström (f. 1979). Hennes kolteckningar dryper av svärta och dystopiskt mörker, och hotar att spränga både pappret och väggen de sitter upptejpade på.

9. Georg Krüger (f. 1983). Med humor och teknisk skicklighet skapar han vansinniga målningar med underliggande frågeställningar om miljön och mänskligheten.

10. Karl Valve (f. 1978). Gör målningar som känns som drömlika vykort från en annan tid. Små hälsningar, rop på hjälp, kärleksförklaringar.

Fotnot: Ovanstående beskrivningar förklarar kortfattat vad jag gillar hos dessa konstnärer. Jag hoppas dock inte att de fjättrar sig fast vid några manér, utan att de tvärtom fortsätter att experimentera och utvecklas i nya, oväntade riktningar.

torsdag 18 december 2008

Det kom ett brev till tidningen i signad juletid...



...och här är den kontroversiella texten:



Ulf Lundell är en helt OK musiker, en helt OK författare och en helt OK konstnär. Sammantaget är det förstås en rätt imponerande kombination. På fredag öppnar en utställning med hans alster på Rönnquist & Rönnquist, som för övrigt är något av stans kändisgalleri med personer som Peter Wahlbeck, Carolina Gynning och Birgitte Söndergaard bland utställarna.
Rönnquist & Rönnquist, Isak Slaktaregatan 3, Malmö
12.12 – 4.1

söndag 7 december 2008

E. Rybska och W. Kazmierczak på Lilith Performance Studio


Ewa Rybska vid pianot. Bild: Elin Lundgren

Performancevärlden tycks ha ett speciellt förhållande till sin konstarts historia. På gallerinatten i Malmö i september framträdde Lilibeth Cuenca Rasmussen på Lilith Performance Studio med ett antal re-anactments av klassiska performances av Yoko Ono. Och igår framförde Ewa Rybska & Wladyslaw Kazmierczak sitt verk The Personal Definition i ett gigantiskt bussgarage i Sorgenfri, Malmö. På en filmduk projicerades intervjuer och klassiska performances av bland annat Marcel Duchamp, Salvador Dalí, Yves Klein, Jackson Pollock och John Cage.

Är detta en besatthet av sin egen historia? Eller är det ett pedagogiskt projekt för att orientera publiken om konstformen? Eller är det bara ett sätt att förhålla sig till, och använda sig av konsthistorien, på samma sätt som en målare kan referera till Monet med hjälp av en näckros?

I fallet med Rybska och Kazmierczak handlar det om alla dessa tre faktorer samtidigt. Verket kan beskrivas som genomgång av 1900-talets konsthistoria. Stommen utgörs av de historiska projektionerna, som under föreställningens gång på olika sätt kommenteras av Rybska, samtidigt som Kazmierczak långsamt och metodiskt skallar 60 stora glödlampor som hänger längs den långa väggen. Mörkret lägger sig sakta i lokalen.

Rybskas handlingar skapar linjer och ekon mellan rummet och filmduken, mellan konsthistorien och samtiden. Hon vräker ner vattenfyllda glasburkar på betonggolvet med ett brak på samma sätt som Cage välter ner lådor i en performance från ett amerikanskt tv-program. Under Yves Klein-filmen pudrar hon gult pigment på golvet. Hon imiterar Salvador Dalís sätt att banka på pianot.

I slutet utvecklas Cage-referenserna. Ljudet från projektionerna tonas sakta ner och när det är tyst börjar konstnärena krossa vinflaskor mot golvet. De slänger ut tomma ölburkar som skallrar metalliskt. Pappmuggar flyger i ett moln genom rummet och faller till golvet med ett klapprande ljud, liksom plastskedarna. Akustiken i det stora bussgaraget placerar ljudet i centrum och performancet utmynnar i något av en hyllning till Cage. Som sista händelse tömmer de en brandsläckare i ena änden av rummet med ett ljudligt pys. Den iskalla koldioxiden sprider sig som en dimma i rummet, samtidigt som en dörr öppnas i andra änden, genom vilken publiken kan ta sin tillflykt undan den ohälsosamma växthusgasen...

fredag 5 december 2008

Samtal om utställningsersättningssystemet på Signal

Sedan 2006 har Malmö Kommun givit stans gallerister medel att betala så kallad utställningsersättning till konstnärerna som ställer ut. Beloppet är på 5200 kronor och ska anses vara hyra för konstverken som ingår i utställningarna. Systemet är unikt för Malmö.

Nu har det alltså rullat på i två år och i onsdags arrangerade Signal en offentlig utvärdering med bland annat gallerister, konstnärer och representanter för Malmös kulturstöd. Det var ett mycket intressant arrangemang där erfarenheter utbyttes, regler förtydligades och argument lades fram för förändringar.

Som vanligt när konstnärers ekonomiska villkor diskuteras utkristalliserades en fullständigt hopplös och grotesk bild. Konstnärer förväntas arbeta gratis eller för minimal ersättning. De eventuella pengarna kommer via bidrag och stipendium, som inte ger några poäng i det sociala systemet. ”Vi vill ha lön”, var en vanlig replik under kvällen. Och visst, vad kan vara självklarare än att få lön för utfört arbete? Men ingen gick in på den lika självklara följdfrågan ”Vem ska betala den?”

Jag begriper inte hur konstnärernas villkor ska kunna förbättras med ekonomiska smulor och duttande med lagar och regler. Branschen verkar snarare vara i behov av en omfattande Extreme makeover.

(Publicerad i Sydsvenskan den 5 december 2008)

torsdag 4 december 2008

Turnerpriset till Mark Leckey


Mark Leckey: Made in 'Eaven

I veckan delades Turnerpriset ut i London, och den av de fyra nominerade konstnärerna som kammade hem förstapriset på 25 000 pund var Mark Leckey. En konstnär som vi kunde stifta bekantskap med på grupputställningen The Hamsterwheel på Malmö Konsthall i somras. Leckey bidrog med filmen Made in ’Eaven, där en silverblänkande kaninskulptur av Jeff Koons betraktas ur olika vinklar. Rummet som speglas och förvrängs i de konvexa kaninytorna är konstnärens egen lägenhet. Verket är rätt typiskt för Leckey, som ofta jobbar med att vända och vrida på populärkulturen och dess ikoner.

Det häftiga med Turnerpriset är att det alltid ger upphov till livliga debatter och stor mediebevakning. Det har till och med förekommit demonstrationer utanför Tate Britain, där utställningarna med de nominerade brukar äga rum (den nu aktuella pågår till den 18.1). Jämför detta med hur det nordiska Carnegiepriset bemöts av medier och allmänhet. Penningmässigt är det tre gånger så stort – men vad blir det för bevakning? Blir det debatt? Är det överhuvudtaget någon som bryr sig? Carnegiefolket borde åka på studiebesök till London för att lära sig hur man skapar engagemang för samtidskonsten.

(Publicerad i Sydsvenskan den 4 decemeber 2008)