tisdag 5 oktober 2010

"Fritidsflickan" är hedonistisk och livsbejakande

av TOR BILLGREN



Nytt konstbråk i Ystad! Denna gången handlar kontroversen om medborgarförslaget att förstora Stig Blombergs statyett "Fritidsflickan" från 1936 och placera den vid hamnen. Kulturnämnden sägs ställa sig positiv till idén. Och som alltid när den här typen av konst debatteras, slängs fascismkortet fram mer eller mindre automatiskt.

"Fascistoid och omodern estetik", sa Ystads konstmuseums chef Yrr Jonásdottír i Kulturnytt i fredags. "Ett ideal som förvisso rimmar med dåtidens auktoritära rörelser på kontinenten", skriver Thomas Millroth i dagens Sydsvenskan.

Och därmed befästs åter det monopol som de tvivelaktiga politiska rörelserna tycks ha på denna typen av estetik. Varför inte istället försöka vara sant radikal, och verka för ett återtagande av "de sköna" uttrycken från fascismen?

Jag tycker man får anstränga sig rejält för att se "Fritidsflickan" som fascistoid. Jag ser henne som hedonistisk och ansvarslöst livsbejakande. Hon fläker inte ut sig för någon, utan för sig själv. Det är en bild av en självständig kvinna.

Men i sak har Millroth och Jonásdottír rätt. Förslaget är dåligt. Men inte för statyettens påstådda politiska agenda, utan för att, som Millroth också poängterar, uppdraget borde gå till en nu aktiv och relevant konstnär.

Det finns även ett tekniskt och konstnärligt skäl. "Fritidsflickan" är en miniatyr och är inte tänkt att förstoras, lika lite som Döderhultarens trägubbar. Litenheten är själva poängen med verket. Se t.ex flickans fingrar. Hade statyetten förstorats precis som den är, hade händerna förvandlats till groteska och omänskliga skovlar. Och det hade visserligen befriat flickan från hennes påstådda politiska bagage. Men bra hade det knappast blivit.

tisdag 14 september 2010

Dans: Dockplats 2010

av TOR BILLGREN

Skånes Dansteater
Dockplats 2010


Bild: Malin Arnesson

Föreställningen börjar redan långt innan utsatt tid genom den ström av människor som drar sig mot Dockan till fots eller cykel, som gångna tiders varvsarbetare vid arbetsdagens början, mitt och slut. Därmed blir publiken en del av den iscensättning av Kockums och varvets glansdagar som ”Dockplats 2010” vill vara.

Kvällen inleds med hjärtat i halsgropen när tio simhoppare från Malmö Kappsimningsklubb marscherar ut på träbryggan. Ska de verkligen hoppa i det svarta vattnet, är frågan alla ställer sig när de balanserar på kanten, på tå. Och det gör de naturligtvis och använder sedan förtöjningspålarna i dockan som trampoliner. Att från ett rangligt och minimalt underlag, med tunga och blöta kläder göra skruv och mollbergare ner i iskallt vatten, kan inte betraktas vara något annat än hjältedåd i konstens tjänst.

Föreställningen är full av sådana här bildpoetiska tablåer. Som när Svaneholms Singers kommer åkande ur mörkret på en sightseeingbåt, suggestivt upplysta och sjungande en Sonnevi-text; som vertikaldansaren Claudine Ulrichs tyngdlösa flykt över vattnet; som dansen som projiceras på en skummande vattenvägg. Ljusen och klädernas färger blandas med lysbojarnas blinkningar, lanternorna på Turning Torso och fyrarnas sken.

Det som främst bidrar till att förställningen blir en lyckad iscensättning av varvet är Bjarne Kvinnslands ljuddesign. Inspelade varvsgubbar blandas med telegrafi, skutknarr, nithammare, vågskvalp och plåtdån – det mesta framfört live av slagverksspelare. En väldig fartygsmotor med startsvårigheter blir grunden till en hypnotisk rytm. Det är otroligt snyggt.

Det som funkar sämre är själva dansen, särskilt när den äger rum på andra sidan dockan. Det blir för abstrakt och ofokuserat. Avståndet dödar intimiteten. Intensiteten når inte publiken. Men mot slutet, när dansen förs ut på pontonerna i dockan, glimmar det till. Dansarna kommer närmare och det gnisslande ljudet från deras skor mot det blöta underlaget förvandlas ömsom till skrattmåsars skrän, ömsom till det slabbiga ljudet av fiskars desperata sprattlande på land.

”Dockplats 2010” är en hyllning till platsen, dess historia och samtid. En manifestation av industrimiljöers skönhet, en studie i förfallets estetik och en utvidgning av dansen som konstform, även om själva dansandet ofta hamnar i skymundan. Det är en häftig och mycket vacker föreställning – en poetisk och akrobatisk nummerrevy i ordets bästa bemärkelse.

Publicerad i Sydsvenskan den 11 september 2010

fredag 6 augusti 2010

Torsten Andersson och Jenny Grönvall


Torsten Andersson: "Tre stjärnor och två mörka skarvar"

”Pinnaskulpturer” kallade Torsten Andersson (1926-2009) en av sina sista måleriserier. Motiven liknar färgglada gallergrindar, men är förmodligen mer inspirerade av farmoderns broderier. Han sökte sig mot slutet av sitt konstnärskap mot ett folkloristiskt uttryck med rötter i hantverksmässig tradition.

Framför den ena av dessa pinnaskulpturer uppstår en optisk effekt. Målningen tycks bukta utåt i rummet, som om det låg en kudde under duken. Denna typ av effekter uppstår vanligtvis genom samspel mellan behärskade linjer och strikt geometriska mönster – inte som hos Andersson av till synes hafsigt pålagda färgsjok. Men under den slarviga ytan låg alltid dagar och veckor av experimenterande. Eviga omtag tills det önskade resultatet uppnåddes.

Denna tredimensionella effekt är sannerligen ett vackert avslut för en konstnär som alltid stångades med normerna för tyngd- och volymskapande i sina målningar. Som en sista triumf fick han duken att bågna och tog själva rummet i besittning.

Målningarna visades på nationaldagen, som också är konstnärens födelsedag, tillsammans med ett tjugotal andra anderssonverk i den utställningslokal han lät uppföra på sin tomt i Benarp utanför Hörby under slutet av sin levnad. ”Solförrådet”, som den kallas, kommer i enlighet med konstnärens vilja bara att ha öppet just den sjätte juni varje år. Det är synd, för det går samtidigt emot hans uppenbara önskan och behov att bli sedd och förstådd.

Torsten Andersson är urtypen av det manliga konstnärsgeni som Jenny Grönvall tar spjärn mot i sin utställning "Again... Words will pass through our bodies, above our heads" på Krets i Malmö (till den 31.7). Liksom den här typen av texter, där den feministiska stereotypen ”vit medelklassman” analyserar en annan ”vit medelklassman”.

Verket består av en stor väggteckning där Grönvall tillsammans med Ellen Suneson och Julia Björnberg har ritat upp en kartläggning över patriarkala maktstrukturer i konstvärlden. En av utgångspunkterna är att kvinnors konst bedöms utifrån andra kriterier än mäns, även om den till synes behandlar samma frågor eller jobbar med samma uttryck.


Jenny Grönvall, Ellen Sunesson och Julia Björnberg: "Again... Words will pass through our bodies, above our heads" (detalj)

Ligger det något i det? Stannar jag hellre framför en Torsten Andersson-målning och försöker upptäcka något under den slarviga ytan, än framför en skissartad ordkarta av Grönvall? Om ja, är det så bara för att han är man? Förmodligen inte. Inte i det här fallet. Men själva frågeställningen är naturligtvis viktig att ha i bakhuvudet.

Publicerad i Sydsvenskan den 28 juli 2010


Den 6 augusti publicerades en kommentar på denna recension, författad av konstvetaren Linda Fagerström. Längst ned i länken finns mitt svar.

torsdag 1 juli 2010

Skulpturparkerna i Marsvinsholm och Tjörnedala

Marsvinsholms slott är alltid värt en egen resa med sin utsökta arkitektur och sitt sanslösa läge på slätten. Och den skulpturutställning som nu för fjärde året ordnas i parken är en mycket angenäm bonus. Samtidigt har högkvarteret för Österlens Konstnärsgille, Tjörnedalagården i Baskemölla, också öppnat en skulpturpark, som känns som ett småsyskon till slottets. Flera av verken som visas känns igen från de senaste årens utställningar på Marsvinsholm. I något fall visas samma verk i båda parkerna.

Skulpturerna är snillrikt och noggrant placerade i sina respektive miljöer och verkspektrat är brett. Från tekniskt fulländade statyer och simulerade arkeologiska fynd, till monument, spex, konsthantverk och ren trädgårdskitsch. På Marsvinsholm gillar jag särskilt Eva Maria Erikssons ”Rymd”. Två vinkelrätt sammanfogade järnplåtar med runda hål i olika storlekar. Det uppstår just en svårgreppbar rymdkänsla när man går runt verket.



Eva Maria Eriksson: ”Rymd”


Börje Berglund: ”Ett fryst ögonblick”

Men häftigast är Börje Berglunds gigantiska betongtavla ”Ett fryst ögonblick” på Tjörnedala. Ett banalt motiv av några ungar som förbereder sig för skridskoåkning, men som med sin perfekta placering vid ett sädesfält känns som ett budskap från yttre rymden, lite som monoliten i Kubricks ”2001”.

Något jag saknar i båda parkerna är det unga gardet. Var befinner de sig nyligen utexaminerade konstnärerna? Det omvända förhållandet har slagit mig på års- och examensutställningarna på Malmö Konsthögskola. Varför är det så försvinnande få som jobbar i det stora formatet? Är det så svårt att kombinera samtida uttryck med det monumentala och offentliga? Om svaret är ja, är detta ett stort problem, eftersom det offentliga rummet är en långt viktigare arena för konsten än galleriets vita kub. Dels för konstnärerna själva, eftersom offentliga uppdrag ger klirr i kassan och uppmärksamhet. Dels för oss betraktare som riskerar att drunkna i trevligheter.

Publicerad i Sydsvenskan den 1 juli 2010

måndag 15 mars 2010

Lars Vilks "serietecknare" i sydafrikansk press

av TOR BILLGREN

Igår, på sista sidan av Sunday Times, fanns en kort notis om den senaste Lars Vilks-kontroversen. Han kallas "konstnär" i bildtexten, men "cartonist" i brödtexten. Det är beklagligt att det inte råder tydlighet kring att det är i egenskap av konstnär han är omtvistad och hotad. Mer om skillnaderna och nyanserna däremellan i den här texten från 2007 (som för övrigt var den första som uppmärksammade Muhammed-debaclet).

söndag 3 januari 2010

Lena Cronqvist: Madonnan

Sydsvenskan bad sina konstkritiker att skriva varsin text ett verk som visas på Moderna Museet Malmö. Jag valde Lena Cronqvists Madonnan (1969).



Trots decennier av självporträtt har fortfarande en spegel i sin ateljé, Lena Cronqvist. Så klart – ett ansikte förändras ju för varje dag. Och ibland är allt lika bedrövligt som i ”Madonnan” (1969).

Vi kan se målningen som en förebådelse av den psykos som drabbade konstnären strax efter sonens födelse. Bilden ger ett oroande intryck; proportionerna är förvridna, köket kvävande, världen utanför klaustrofobisk. Vi kan också se den som en stilla hyllning av förortsmadonnan. Den oglamorösa modern, kanske ensamstående, med inkassokrav och betalningsanmärkningar rasande över sig som höghusen utanför.

Och så kan vi se den just som en del i den omfattande och kontinuerliga svit av självporträtt som Cronqvist arbetat med genom hela sin konstnärsgärning. De mest kraftfulla i samband med föräldrarnas död under 80-talets första hälft. De mest gripande och utlämnande efter maken Göran Tunströms bortgång år 2000. Inre och yttre händelser, mästerligt skildrade i ansiktes landskap.

Publicerad i Sydsvenskan den 3 januari 2010