Torsten Andersson: "Tre stjärnor och två mörka skarvar"
”Pinnaskulpturer” kallade Torsten Andersson (1926-2009) en av sina sista måleriserier. Motiven liknar färgglada gallergrindar, men är förmodligen mer inspirerade av farmoderns broderier. Han sökte sig mot slutet av sitt konstnärskap mot ett folkloristiskt uttryck med rötter i hantverksmässig tradition.
Framför den ena av dessa pinnaskulpturer uppstår en optisk effekt. Målningen tycks bukta utåt i rummet, som om det låg en kudde under duken. Denna typ av effekter uppstår vanligtvis genom samspel mellan behärskade linjer och strikt geometriska mönster – inte som hos Andersson av till synes hafsigt pålagda färgsjok. Men under den slarviga ytan låg alltid dagar och veckor av experimenterande. Eviga omtag tills det önskade resultatet uppnåddes.
Denna tredimensionella effekt är sannerligen ett vackert avslut för en konstnär som alltid stångades med normerna för tyngd- och volymskapande i sina målningar. Som en sista triumf fick han duken att bågna och tog själva rummet i besittning.
Målningarna visades på nationaldagen, som också är konstnärens födelsedag, tillsammans med ett tjugotal andra anderssonverk i den utställningslokal han lät uppföra på sin tomt i Benarp utanför Hörby under slutet av sin levnad. ”Solförrådet”, som den kallas, kommer i enlighet med konstnärens vilja bara att ha öppet just den sjätte juni varje år. Det är synd, för det går samtidigt emot hans uppenbara önskan och behov att bli sedd och förstådd.
Torsten Andersson är urtypen av det manliga konstnärsgeni som Jenny Grönvall tar spjärn mot i sin utställning "Again... Words will pass through our bodies, above our heads" på Krets i Malmö (till den 31.7). Liksom den här typen av texter, där den feministiska stereotypen ”vit medelklassman” analyserar en annan ”vit medelklassman”.
Verket består av en stor väggteckning där Grönvall tillsammans med Ellen Suneson och Julia Björnberg har ritat upp en kartläggning över patriarkala maktstrukturer i konstvärlden. En av utgångspunkterna är att kvinnors konst bedöms utifrån andra kriterier än mäns, även om den till synes behandlar samma frågor eller jobbar med samma uttryck.
Jenny Grönvall, Ellen Sunesson och Julia Björnberg: "Again... Words will pass through our bodies, above our heads" (detalj)
Ligger det något i det? Stannar jag hellre framför en Torsten Andersson-målning och försöker upptäcka något under den slarviga ytan, än framför en skissartad ordkarta av Grönvall? Om ja, är det så bara för att han är man? Förmodligen inte. Inte i det här fallet. Men själva frågeställningen är naturligtvis viktig att ha i bakhuvudet.
Den 6 augusti publicerades en kommentar på denna recension, författad av konstvetaren Linda Fagerström. Längst ned i länken finns mitt svar.
Framför den ena av dessa pinnaskulpturer uppstår en optisk effekt. Målningen tycks bukta utåt i rummet, som om det låg en kudde under duken. Denna typ av effekter uppstår vanligtvis genom samspel mellan behärskade linjer och strikt geometriska mönster – inte som hos Andersson av till synes hafsigt pålagda färgsjok. Men under den slarviga ytan låg alltid dagar och veckor av experimenterande. Eviga omtag tills det önskade resultatet uppnåddes.
Denna tredimensionella effekt är sannerligen ett vackert avslut för en konstnär som alltid stångades med normerna för tyngd- och volymskapande i sina målningar. Som en sista triumf fick han duken att bågna och tog själva rummet i besittning.
Målningarna visades på nationaldagen, som också är konstnärens födelsedag, tillsammans med ett tjugotal andra anderssonverk i den utställningslokal han lät uppföra på sin tomt i Benarp utanför Hörby under slutet av sin levnad. ”Solförrådet”, som den kallas, kommer i enlighet med konstnärens vilja bara att ha öppet just den sjätte juni varje år. Det är synd, för det går samtidigt emot hans uppenbara önskan och behov att bli sedd och förstådd.
Torsten Andersson är urtypen av det manliga konstnärsgeni som Jenny Grönvall tar spjärn mot i sin utställning "Again... Words will pass through our bodies, above our heads" på Krets i Malmö (till den 31.7). Liksom den här typen av texter, där den feministiska stereotypen ”vit medelklassman” analyserar en annan ”vit medelklassman”.
Verket består av en stor väggteckning där Grönvall tillsammans med Ellen Suneson och Julia Björnberg har ritat upp en kartläggning över patriarkala maktstrukturer i konstvärlden. En av utgångspunkterna är att kvinnors konst bedöms utifrån andra kriterier än mäns, även om den till synes behandlar samma frågor eller jobbar med samma uttryck.
Jenny Grönvall, Ellen Sunesson och Julia Björnberg: "Again... Words will pass through our bodies, above our heads" (detalj)
Ligger det något i det? Stannar jag hellre framför en Torsten Andersson-målning och försöker upptäcka något under den slarviga ytan, än framför en skissartad ordkarta av Grönvall? Om ja, är det så bara för att han är man? Förmodligen inte. Inte i det här fallet. Men själva frågeställningen är naturligtvis viktig att ha i bakhuvudet.
Publicerad i Sydsvenskan den 28 juli 2010
Den 6 augusti publicerades en kommentar på denna recension, författad av konstvetaren Linda Fagerström. Längst ned i länken finns mitt svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar