Skånes Dansteater
Dockplats 2010
Bild: Malin Arnesson
Föreställningen börjar redan långt innan utsatt tid genom den ström av människor som drar sig mot Dockan till fots eller cykel, som gångna tiders varvsarbetare vid arbetsdagens början, mitt och slut. Därmed blir publiken en del av den iscensättning av Kockums och varvets glansdagar som ”Dockplats 2010” vill vara.
Kvällen inleds med hjärtat i halsgropen när tio simhoppare från Malmö Kappsimningsklubb marscherar ut på träbryggan. Ska de verkligen hoppa i det svarta vattnet, är frågan alla ställer sig när de balanserar på kanten, på tå. Och det gör de naturligtvis och använder sedan förtöjningspålarna i dockan som trampoliner. Att från ett rangligt och minimalt underlag, med tunga och blöta kläder göra skruv och mollbergare ner i iskallt vatten, kan inte betraktas vara något annat än hjältedåd i konstens tjänst.
Föreställningen är full av sådana här bildpoetiska tablåer. Som när Svaneholms Singers kommer åkande ur mörkret på en sightseeingbåt, suggestivt upplysta och sjungande en Sonnevi-text; som vertikaldansaren Claudine Ulrichs tyngdlösa flykt över vattnet; som dansen som projiceras på en skummande vattenvägg. Ljusen och klädernas färger blandas med lysbojarnas blinkningar, lanternorna på Turning Torso och fyrarnas sken.
Det som främst bidrar till att förställningen blir en lyckad iscensättning av varvet är Bjarne Kvinnslands ljuddesign. Inspelade varvsgubbar blandas med telegrafi, skutknarr, nithammare, vågskvalp och plåtdån – det mesta framfört live av slagverksspelare. En väldig fartygsmotor med startsvårigheter blir grunden till en hypnotisk rytm. Det är otroligt snyggt.
Det som funkar sämre är själva dansen, särskilt när den äger rum på andra sidan dockan. Det blir för abstrakt och ofokuserat. Avståndet dödar intimiteten. Intensiteten når inte publiken. Men mot slutet, när dansen förs ut på pontonerna i dockan, glimmar det till. Dansarna kommer närmare och det gnisslande ljudet från deras skor mot det blöta underlaget förvandlas ömsom till skrattmåsars skrän, ömsom till det slabbiga ljudet av fiskars desperata sprattlande på land.
”Dockplats 2010” är en hyllning till platsen, dess historia och samtid. En manifestation av industrimiljöers skönhet, en studie i förfallets estetik och en utvidgning av dansen som konstform, även om själva dansandet ofta hamnar i skymundan. Det är en häftig och mycket vacker föreställning – en poetisk och akrobatisk nummerrevy i ordets bästa bemärkelse.
Dockplats 2010
Bild: Malin Arnesson
Föreställningen börjar redan långt innan utsatt tid genom den ström av människor som drar sig mot Dockan till fots eller cykel, som gångna tiders varvsarbetare vid arbetsdagens början, mitt och slut. Därmed blir publiken en del av den iscensättning av Kockums och varvets glansdagar som ”Dockplats 2010” vill vara.
Kvällen inleds med hjärtat i halsgropen när tio simhoppare från Malmö Kappsimningsklubb marscherar ut på träbryggan. Ska de verkligen hoppa i det svarta vattnet, är frågan alla ställer sig när de balanserar på kanten, på tå. Och det gör de naturligtvis och använder sedan förtöjningspålarna i dockan som trampoliner. Att från ett rangligt och minimalt underlag, med tunga och blöta kläder göra skruv och mollbergare ner i iskallt vatten, kan inte betraktas vara något annat än hjältedåd i konstens tjänst.
Föreställningen är full av sådana här bildpoetiska tablåer. Som när Svaneholms Singers kommer åkande ur mörkret på en sightseeingbåt, suggestivt upplysta och sjungande en Sonnevi-text; som vertikaldansaren Claudine Ulrichs tyngdlösa flykt över vattnet; som dansen som projiceras på en skummande vattenvägg. Ljusen och klädernas färger blandas med lysbojarnas blinkningar, lanternorna på Turning Torso och fyrarnas sken.
Det som främst bidrar till att förställningen blir en lyckad iscensättning av varvet är Bjarne Kvinnslands ljuddesign. Inspelade varvsgubbar blandas med telegrafi, skutknarr, nithammare, vågskvalp och plåtdån – det mesta framfört live av slagverksspelare. En väldig fartygsmotor med startsvårigheter blir grunden till en hypnotisk rytm. Det är otroligt snyggt.
Det som funkar sämre är själva dansen, särskilt när den äger rum på andra sidan dockan. Det blir för abstrakt och ofokuserat. Avståndet dödar intimiteten. Intensiteten når inte publiken. Men mot slutet, när dansen förs ut på pontonerna i dockan, glimmar det till. Dansarna kommer närmare och det gnisslande ljudet från deras skor mot det blöta underlaget förvandlas ömsom till skrattmåsars skrän, ömsom till det slabbiga ljudet av fiskars desperata sprattlande på land.
”Dockplats 2010” är en hyllning till platsen, dess historia och samtid. En manifestation av industrimiljöers skönhet, en studie i förfallets estetik och en utvidgning av dansen som konstform, även om själva dansandet ofta hamnar i skymundan. Det är en häftig och mycket vacker föreställning – en poetisk och akrobatisk nummerrevy i ordets bästa bemärkelse.
Publicerad i Sydsvenskan den 11 september 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar