måndag 27 augusti 2007

8 konsttips för hösten

Diverse konstnärer
Louisiana, Humlebæk, Danmark
Hela hösten särskilt oktober

I oktober inträffar en konstkonjunktion av sällan skådat slag på Louisiana med fyra omistliga utställningar samtidigt: en retrospektiv över Lucian Freud – en av Storbritanniens främste målare, känd för sina lätt groteska porträtt (28.9-27.1); den fenomenale mode- och porträttfotografen Richard Avedon (t o m 13.1); det danska stjärnskottet Tal R med sitt barnsliga och uttrycksfylla måleri (5.9-2.12); samt sommarens succé Arkitekturens gränser (t o m 21.10).

David Shrigley: Everything must have a name
Malmö Konsthall
8.9 – 4.11

Många kommer att tycka att de kan teckna och måla minst lika bra som David Shirgley och fråga sig vad han har på en konsthall att göra. Grattis, säger jag till alla er som är så duktiga på att rita! Men låt oss en gång för alla slå fast att det inte har handlat om det inom konsten de senaste 150 åren. Försök att se det andra. Se idéerna. Vad som finns bakom. Humorn.

Camilla Løw
Elastic, Bragegatan 15, Malmö
28.9 – 20.10

När tidningen Wallpaper sammanfattade designåret 2004 presenterades de vinnande fåtöljerna, stolarna och lampskärmarna i sällskap med skulpturer av Camilla Løw. Hon arbetar med material som plexiglas och blanklackerad ek och skapar strama och fantasifulla verk i gränszonen mellan konst och design. Hon är en av de nominerade till Statoils nya konstpris på 500000 norska oljedollars.

Fredrik Svensson: Examensutställning
Malmö Art Academy Gallery, Ystadvägen 22
29.9 – 7.10

Det bästa verket på konsthögskolans årsutställning i våras var Fredrik Svenssons vita zeppelinare som tycktes hållas svävande och uppblåst av ett mjukt och smärtsamt vackert ljud. Detta var i själva verket en prototyp och på examensutställningen kommer han att visa en större och mer genomarbetad version med maffigare ljud.

Inger Ekdahl
Galleri Ping Pong, Rådmansgatan 7, Malmö
29.9 – 20.10

Inger Ekdahl (född 1922) är en veteran inom svenskt måleri och en modernistisk pionjär. På 50-talet höll hon på med improviserad spontanism (dripp dropp) och på 90-talet disciplinerade och flimrande geometriska mönster. Det ska bli mycket intressant att se vad hon kommer att visa i Ping Pongs delikata utställningsrum.

David Krantz
Konstföreningen Aura, Lund
27.10 – 18.11

Jag glömmer aldrig David Krantz’ eldsprutande drake på taket till Wuthering Heights 2004. Inte heller det 3D-animerade insektsäventyret Brobdingnag på konsthallen förra året. På Aura i höst blir det också 3D. Verket kommer att vara centrerat kring maskrosprojektioner som garanterat kommer att få publiken att vilja springa upp och ned i galleriets trappor…

Ljudkonstfestivaler
Diverse platser i Malmö

Full Pull-festivalen har redan tjuvstartat med ljudinstallationer nere vid den magnifika ljudkullen i Västra Hamnen (t o m 9.9). Själva festivalen äger sedan rum helgen 7-9 september på bland annat Inkonst. Och den 22 september arrangeras Kanalfestivalen som man delvis upplever på flotten mellan Södertull och Trädgårdscaféet. På kvällen går det en buss till Neon Gallery i Brösarp där det väntar ljudskulpturer och fest.

Clay Ketter
Galleri Magnus Åklundh, Monbijougatan 17G, Malmö
7.12-25.1

Clay Ketter är näste svenske konstnär som får en stor mitt-i-karriären-utställning på Moderna Museet i Stockholm. Det blir sommaren 2009. Han skapar bland annat collage av material hämtade från byggnadsindustrin, t.ex. spackel, murbruk, tapetbitar och trälister. Håll förresten ett ständigt öga i galleriets work-in-progress-rum som har ett mycket lovande program för hösten.

(Publicerat i Sydsvenskan den 27 augusti 2007)

fredag 24 augusti 2007

Niklas Karlsson på Galleri 21

Niklas Karlsson
Galleri 21, Rådmansgatan 5, Malmö
Till den 6 september 2007




Niklas Karlsson har upptäckt sytrådens magiska egenskaper. Mellan två väggar på Galleri 21 i Malmö har han spänt upp tusentals trådar i olika färger, tätt tätt i tunna lager (t o m 6.9). Det blir som skivor av ljus, genomskinlig färg eller hologram. Lagren flimrar framför ögonen som en dålig bildskärm och färgintensiteten beror på hur man rör sig i rummet. Man får också en känsla av rörelse eftersom det man ser påminner om ljusstrecken som bildas när man fotograferar stadstrafik nattetid med lång slutartid.

Det är så oerhört enkelt och så oerhört genialt. But don’t try this at home, kids – de tusentals trådarna skapar en ofattbar dragkraft i väggarna. Den ena galleriväggen höll på att kollapsa när verket installerades i torsdags. Se där, ytterligare en oväntad egenskap hos sytråden…

Det handlar om rörelse även i den stora installationen Re. Små stjärnor av papp är placerade på golvet i raka rader och i bortre änden höjer sig stjärnmattan som en bölja, fångad precis i det ögonblick då den slår över – som i Hokusais berömda träsnitt Den stora vågen. Gallerihösten har börjat, och den kunde knappast börja bättre än så här.

torsdag 23 augusti 2007

Pink Floyd-länk

Missa inte Joakim Norlings utmärkta genomgång av tidiga Roger Waters-låtar på The Jet Set Junta.

Vi befinner oss på en sommaräng, liggande i högt gräs, omsluten av blomstrande grönska. Ljuden är nära, som om de vore ett med gräset och den blå himlen. Men när Waters börjar sjunga kommer hans röst från en en helt annan plats; ett eko och en liten förskjutning av de två stämmor han sjunger skapar en spöklik effekt, som om hans röst kommer från en plats som kanske bara finns inuti lyssnarens eller sångarens huvud.

Krönika: Var inte bortskämd på galleri


Robert Rauschenberg: Monogram

Om jag skulle läsa den senaste Harry Potter-boken utan att ha läst de föregående hade jag inte förstått ett dugg. Det finns absolut ingen anledning att bli upprörd över detta och jag anklagar inte J.K. Rowling för att vara exkluderande och bara vända sig till den insatta eliten med sina böcker. Är man intresserad av Harry Potter finns det bara ett sätt att lära sig mer om honom: att läsa böckerna och se filmerna.

Detta kan ju tyckas vara en självklarhet, men om man flyttar exemplet till konstens värld upptäcker man snabbt att så inte är fallet. Det finns en märklig föreställning om att man ska översköljas av insikt så fort man kommer in på ett galleri. Och om man inte drabbas av denna aha-upplevelse är konsten dålig, elitistisk och exkluderande. Sedan går man därifrån, koketterande över att man minsann tillhör de ”vanliga” människorna som samtidskonsten inte vänder sig till.

Men konsten idiotförklarar ingen. På sin höjd berättar den att du är en bortskämd snorunge som har fått alla förklaringar serverade på silverfat hela livet. Och när förklaringen plötsligt inte bärs fram av en betjänt med vita handskar, så sparkar du bakut, trycker på kränktknappen och börjar snacka skit om det du inte har tagit dig tid att sätta dig in i.

Precis som med Harry Potter finns det bara ett sätt att bli bra på konst, nämligen att se på konstutställningar. Många konstutställningar – även dåliga. Och att läsa – om konsten och konstnärerna. Ju mer man sett och läst, desto mer förstår man. Tycker man att detta är ett orimligt krav så är man förmodligen inte intresserad av konst och då får man försöka göra något annat med sin fritid. Det är helt OK.

(Pulibcerad i Dygnet Runt den 23 augusti 2007)

tisdag 21 augusti 2007

Vem blir ny chef på Malmö Konsthall?

Idag publicerade Sydsvenskan listan över alla 46 som sökt jobbet som chef för Malmö Konsthall. Om man vill raljera skulle man kunna slå fast att alla män per automatik är diskvalificerade eftersom ordföranden i kulturnämnden är socialdemokrat - vilket i och för sig inte skulle göra så mycket eftersom det verkar finnas gott om kompetenta kvinnliga sökande också.

Det som framförallt gör mig glad är att det är så många lokala galleriprofiler som är intresserade av jobbet och som alltså tillåter sig att ta plats i såna här större sammanhang. Det är precis vad som behövs!

Kommentarer kring dem jag känner till:

Pontus Kyander
Sydsvenskans briljante seniorkritiker, tillika redaktör för nedlagda konstmagasinet Format (SVT), som var en riktig höjdare. Satte samman Gustav Metzger-utställningen på Lunds Konsthall förra året. Är en oförsonlig kritiker av marktstrukturerna inom konstvärlden och är inte rädd för att göra sig ovän med lokala maktcentra (läs Konsthögskolan). Jag tror att Malmö och svenskt konstliv skulle må mycket bra av en person som Kyander på Konsthallens chefsstol.

Thomas Millroth

Har trollat med Ystad Konstmusem under sin tid som chef där. Har en enastående kunskap om konst och har ett aldrig sinande intresse för det nya. Står stadigt med ett ben i konstmusiken och ett i den samtidskonst som inte ännu är torr bakom öronen.

Magnus Jensner
Ytterligare en favorit. Har under fem år gjort Dunkers Kulturhus till en konsthall av internationalla mått. Ett oerhört säkert kort.

Yrr Jonasdottir
Konstpedagog på Ystads Konstmuseum, som är en av mina favoritinstitutioner. En konsthallschef med bakgrund just i den viktiga pedagogiken hade varit en stor tillgång.

Göran Green
Driver Galleri 21 i Malmö på ett föredömligt sett. Jag har aldrig sett en dålig eller ens medioker utställing där. Hade varit intressant att se vad han skulle kunna åstadkomma i det stora formatet.

Lars Gustav Midböe och Anna Kindvall
Electrohype-folket. Har satt samman mycket bra biennaler på temat elektronisk och digital konst och har innovativa idéer för offentlig konst, men jag vet inte mycket mer om deras övriga intressen och inriktningar.

Monika Gora
Landskapsarkitekt med känsla för ljus. Aktuell på Skissernas Museum. Vet inget om hennes övriga kompetens och intriktning.

Peter Johansson och Barbro Westling
Tokrolighetens kronprins, numera i konstnärskombination med sin hustru. Jag får alltid intrycket att Peter Johansson egenligen vill gå vidare och göra annat än den folkhemskritik i vars hörn han har målat in sig i. Kanske skulle chefsjobbet vara den förlösande händelsen...

Miya Yoshida
En av de tre första konstdoktorerna som disputerade vid Konsthögskolan i Malmö i år. Avhandlingen handlade om curering inom ramen för ett projekt om mobiltelefoner. Vet inget ytterligare om hennes inriktning eller kompetens.

Övriga sökande
Karin Kangas, Bengt Adlers, L Eugéne Peterson, Melentie Pandilovski, Daniel Wetterskog, Daniel Kurjakovic, Robin Clark, Eva Rauls, , Clive Kellner, Andrea Domesle, Jacob Fabricius, Elisabeth Ahlsheimer, , Peppe Bergström, Tone Olaf Nielsen, , Kathrin Becker, Anneli Fuchs, Patrick Amsellem, Mats Stjernstedt, Eva González-Sancho, Jan-Erik Lundström, Frederikke Hansen, Ulrike Lehmann, Ferran Barenblit, Johan Pousette, Maria Fridh, Celia Prado, Christina Ricupero och Marita Kuukkomen, Oliver Orest Tschirky, Ronald Van de Sompel, Luigi Fassi, Jacob Lind, Marcus Holmström, Leandro Gundemaro, Dieter Buchhart, Renske Janssen.

Oscar Reutersvärd på Rönnquist & Rönnquist

Oscar Reutersvärd
Galleri Rönnquist & Rönnquist
Till den 26 augusti



Oscar Reutersvärd: Roterande acceleration. Strömparken, Norrköping

Oscar Reutersvärd (1915-2002) är mest känd för sina teckningar av omöjliga geometriska figurer, inte minst genom frimärksserien som har blivit en riktig 80-talsklassiker. Utställningen på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö (t o m 26.8) domineras helt naturligt av dessa verk – han gjorde över 2500 varianter och här visas ett 50-tal, de allra flesta originalakvareller.

Mest intressanta är dock metallskulpturerna, varav flera är modeller av större offentliga verk. Här handlar det också om omöjlighet, fast inte på geometrins område utan på tyngdlagens och optikens. På ett helt otroligt sätt lyckas han få metallen att gestalta rörelse – ett silverspjut tycks skjutas rakt upp ur marken och accelerera. En kedja är skruvad i en osannolik pose som lurar öronen att lyssna efter ett rasslande ljud. Allt verkar vara utfört efter stränga matematiska principer, men till och med detta är en illusion.

Missa inte de delikata erotiska akvarellerna som visas i källaren. Strama och avskalade pastischer på egyptiska motiv där de matta och ljusa färgerna är det enda som anknyter till de geometriska studierna på övervåningen.

(Publicerad i Sydsvenskan den 21 augusti 2007)

onsdag 15 augusti 2007

Radio: Jan Håfström

Uppför floden, in i Zonen



Programmet ligger i den här länken. (Klicka på Jan Håfström-länken i det nya fönstret som öppnas. Sen tar det en liten stund för programmet att starta.)

Ursprungligen sänt i P1 den 10 maj 2006.

Anita Christoffersson på Tjörnedala

En vanlig missuppfattning om det katolska relikväsendet är att det uteslutande handlar om morbida detaljer som benknotor, naglar och hårtussar. Men den vanligaste formen är i själva verket fragment av kläder och andra tygstycken som har tillhört ett helgon. Man behöver inte vara religiös för att fascineras av den laddning en tygbit kan få genom åratal av beröring, svett, solblekning, regn, och friktion. Inte minst Jan Håfström har ägnat sig åt detta i sitt konstnärskap.

På Tjörnedalagården i Baskemölla visar nu Anita Christoffersson en stor installation och flera verk på samma tema; tyget och vad det gömmer – vad det döljer och vad det bär med sig (t o m 26/8). I ett stort antal flyttlådor som står uppradade på golvet ligger enligt spritpennetexten gamla tygbitar, garner, virkningar etc. Känslan av tid förstärks av att det är riktigt gamla lådor med reklamslogans från Karl-Bertil Jonsson-Sverige.

Man anar bara tygerna inne i lådorna, men är man i den rätta melankoliska stämningen sipprar laddningen ut, och tygets förmåga att gestalta närvaron av de personer det associeras med blir lika tydlig som Jacks skjorta i Ennis famn i slutet av Brokeback Mountain.

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 augusti 2007)

tisdag 14 augusti 2007

Radio: Ulf Linde

Konst ska inte ha större pretentioner än albyl



Länk till programmet finns här. (Nytt fönster öppnas, klicka på länken. Det kan ta en liten stund.)

I mer än ett halvsekel har Ulf Linde varit en referenspunkt inom svenskt konstliv. Som kritiker, Duchampkännare, intendent på Moderna Museet och Thielska Galleriet, essäist och ledamot i Svenska Akademien. I våras fyllde han 78 år, och trots att han ofta har räknats ut som otidsenlig och reaktionär av meningsmotståndare fortsätter hans texter att inspirera nya generationer skribenter och konstintresserade.

I programmet talar han med Tor Billgren om improvisation, Marcel Duchamp och det stora misstaget att utgå från att alla människor skulle behöva vara intresserade av konst.

Intervjun gjord den 21 maj 2007 på Thielska Galleriet i Stockholm.

Programmet sändes första gången den 13 juni 2007.

Musik: Redigerad version av Hans Appelqvists remix av pausfågeln Göken.

Uppläsare: Ola Melin

Mixning och produktion: Tor Billgren

Radio: Torsten Andersson

Det är därför jag har isolerat mig här ute





Länk till programmet finns här.

- Det är ju aldrig mot MÄNNISKOR man kämpar, som dumbommarna har fått för sig. Det är mot KONSTEN man försöker hävda sig, säger Torsten Andersson. Denna gåtfulla och obegripliga kraft. Det är ju den man vill förstå…

1966 lämnade han sin professur vid Konsthögskolan i Stockholm och återvände till Benarp mitt i Skåne, och rörde inte en pensel på sex år. I juni fyller han 80 och har genom sitt obändigt konsekventa sökande efter ett eget bildspråk förvärvat en gränslös respekt hos många kollegor och kritiker. Men har också kritiserats hårt och förhånats.

2008 erhåller Torsten Andersson Carnegiepriset på 1 miljon kronor.

Programtid: ca 44 minuter

Intervjun gjord i början av 2005

Programmet sändes i P1 första gången i oktober 2005.

Musik: Differnet

söndag 12 augusti 2007

Unga uttryck i Åhus

Unga uttryck
Aoseum, Åhus
Till den 26 augusti 2007


Liv Andersson, Elisabeth Malmsten, Hannes Michanek, Amanda Nordgren, Isaac Svensson, Linda Wedebrunn, Tom Willhammar



Hannes Michanek: Lyfter upp

Inne i bussen syns en ung man sova med huvudet mot fönstret. Är fordonet fångat i flykten? Eller på en hållplats? Kommer han i så fall att missa sin station? Bilden får en mycket mystisk laddning av att mannens anletsdrag avtecknas på ett sätt som för tankarna till Turinsvepningen - inte att han liknar Jesus, men det är samma grovkornighet och svärta. Det skapar en spännande overklighetskänsla som jag nog aldrig upplevt så tydligt genom foto tidigare.

Bilden ingår i en mycket välkomponerad fotoserie av Tom Willhammar i utställningen Unga uttryck på Aoseum i Åhus. Bland de sju utställarna fastnar jag även för Hannes Michaneks oljemåleri. I en av bildsviterna sträcker sig unga kvinnor graciöst uppåt i ett landskap av kala furor, medan unga pojkar faller nedåt - som om Jean och fröken Julie hade bytt drömmar med varandra. Men jag tror inte att det är så enkelt. Michanek reducerar bildernas innehåll till ett minimum, och det enda man känner är en svag aning, en antydan som när man efter uppvaknandet famlar efter en förlupen dröm.

(Publicerad i Sydsvenskan den 3 augusti 2007)

Bok: Gerhard Norström

Lars-Göran Oredsson: Gerhard Nordström
Carlsson Bokförlag.


Gerhard Nordström är målaren som höll på att stjälpas av sin talang. Han var fjorton år när han 1940 började på Skånska målarskolan på Baltzarsgatan i Malmö. Nitton när han antogs på Konstakademin i Stockholm.

Han blev tidigt omtalad i tidningarna; den ringa åldern i kombination med den tekniska förmågan förbluffade många. När han var i trettioårsåldern förde dock denna rasande lätthet in konstnärskapet i ett tomgångsläge. "Ytlig tavelproduktion", skrev en kritiker 1954. Gerhard Nordström hade målat in sig i ett konstnärligt hörn och var nära att lägga av. Men via grafiken och det konstnärliga engagemanget för livet och mänskligheten hittade han tillbaka. Den 15 augusti fyller han 82 år.

Mest känd är hans stora målerisvit Sommaren 1970 där han överförde Vietnamkrigets fasor på svenska landskapsidyller. Sviten visades för första gången 1972 och nu i samband med att Lars-Göran Oredssons biografi utkommer visas den i sin helhet på Ystads konstmuseum. "Ett av de starkaste ögonblicken i svenskt 1900-talsmåleri", skrev Carolina Söderholm i sin recension (2.7).

Oredsson berättar Nordströms historia utifrån teman som kommit och gått i konstnärens liv: Pompeji, porträttmåleri, religionskritik, miljöförstöring och krig. Istället för en kronologisk redogörelse får man en överskådlig och hanterlig bild av konstnären och vad som drivit honom genom åren. Synd dock att så litet utrymme ägnas åt hans engagemang i Konstskolan Forum som han var med och startade 1967. Särskilt eftersom han själv betraktar de tjugo åren på skolan som "den viktigaste tiden" i sitt liv. Och särskilt eftersom Forum har en så central plats i Malmös konstliv och är förstadiet till Konsthögskolan.

Bokens ryggrad utgörs av dagskritik. Texten vävs kring citat ur recensioner som Oredsson analyserar och tar spjärn emot. Ibland är han lite väl lojal mot Nordström i sina uppläxningar av kritiker som "inte förstått" - men på det hela taget är det här ett mycket bra sätt att berätta om ett konstnärskap. Man får både den omedelbara responsen och den historiska kontexten med facit i hand.

Metoden gör att boken samtidigt blir en berättelse om hur kritiken har utvecklats de senaste sextio åren. På 40-talet är det mycket prat om hantverket: "välstämda paletter", "legato i valörväxlingen" och "koloristiska problem". På 2000-talet handlar det om idéer och redovisning av erfarenheter. Det här återbruket skickar en angelägen påminnelse till kritikerkåren: Våra texter huggs i sten. Hur vi skriver idag avgör om vi får skämmas imorgon.

(Publicerad i Sydsvenskan den 22 juli 2007)

Gerhard Nordström på Ystads Konstmuseum

Gerhard Nordström
Sommaren 1970
Till den 16 september 2007





Påannons
Nästa månad fyller veteranen Gerhard Nordström 82 år. Han har målat i många stilar sedan 40-talet, men det var 1972 han fick sitt genombrott. Då visades för första gången hans stora målerisvit Sommaren 1970, som handlar om massakern på civila i Song My 1968.

Nu har hela sviten samlats ihop igen och visas i sin helhet på Ystads Konstmuseum. Tor Billgren har varit där:

Recension
Man omsluts helt av Gerhard Nordströms fotorealistiska svenska landskap på konstmuseets översta våning. Juligröna träddungar, blåa himlar, surrande ängsgrönska och blommor. Stilla flytande åar. Men så i skogsbrynet, dom chockerande detaljerna: de skjutna människorna, knappt synliga i gräset. På en målning bryts idyllen av en helikopter över trädtopparna. På en annan av köttslamsor i buskarna. På en tredje har ett uppsluppet sällskap picknick i det gröna, helt oberörda av – eller omedvetna om – de döda som ligger några meter längre bort. De picknickande är inramade av en guldram, som för att markera att det är de som befinner sig i fiktionen, och dom döda i verkligheten.

Senast jag såg målningar ur ”Sommaren 1970” var på Hjärtat sitter till vänster-utställningen på Göteborgs Konstmuseum 1998 – en samlingsutställning med samhällsengagerad konst från 60- och 70-talet. Viss konst från den här tiden kan vara rätt svår att ta på allvar på grund av det övertydliga politiska budskapet och det nära släktskapet till propagandan.

Men Nordströms målningar då? Hur håller dom i dag? Är inte detta aktivistiska och patosfyllda bildspråk också hopplöst omodernt och SÅ 70-tal? Nej, inte det minsta. För går man till det absolut mest samtida och konstnärligt normgivande – det vill säga den nu pågående Venedigbiennalen, är det precis krig och död det handlar om i den stora samlingsutställningen. Det finns knappast en vägg utan en militärhjälm, ett stridsflygplan, en k-pist eller dödskalle. Men där den samhällengagerade Venedigkonsten i år ofta är utslätat politiskt korrekt och slentrianmässigt USA-kritisk – känns Gerhard Nordströms 35 år gamla målningar i jämförelse mer mångbottnade och universella. Visst, dom målades i vreden och sorgen efter massakern i Song My och andra liknande illdåd, men kan utan vidare appliceras även på dagsaktuella konflikter och krig. Idag är det inte nödvändigtvis vietnameser som ligger i gräset, utan irakiska polismän som mördats av islamistisk milis. Eller afghanska bröllopsgäster som råkat komma i vägen för en allierad bomb. Helikoptern som flyger över trädtopparna kan fortfarande vara amerikansk, men också sudanesisk eller israelisk. Köttslamsorna som hänger i träden kan lika gärna komma från någon som hoppade från World Trade Center.

(Sänt i Kulturnytt, P1)

måndag 6 augusti 2007

David Shrigley i Köpenhamn

David Shrigley - monotypier
Nicolai Wallner, Köpenhamn
Till den 11 augusti 2007




David Shrigley försöker få oss att tro att han inte är det minsta intresserad av måleri. I utställningen på Nicolai Wallner i Köpenhamn tror man sig först ha att göra med en konstnär som ser på måleriet med avsmak. Som bara kladdar och tramsar med färgerna, ritar streckgubbar och klottrar STUPID över pappret.

Men bakom enkelheten och den slarviga ytan upptäcker man ganska snart ett uppriktigt engagemang för just konstarten och hantverket måleri. Bilderna verkar först vara helt tvådimensionella, men med ytterst små medel skapar Shrigley en känsla av rum och 3D. En av bilderna föreställer en skylt med texten ”Please be quiet”. Fast i stället för att bara vara målad rakt upp och ned är den svagt förskjuten in i bildrummet så att man ser den i perspektiv. Samma sak med de små fåniga ansiktena som först liknar gröna, tillplattade ärter som ligger på ett bord. Ser man dem istället som mynt som singlar i luften slås tvådimensionalitetens bojor i spillror, och ett rum – en värld öppnas i bilden.

Fotnot:

David Shrigley är höstens stora utställare på Malmö Konsthall.

torsdag 2 augusti 2007

Kabusa Invited 2007


Hans Jörgen Johansen

Camilla Akraka blottar med sitt måleri den groteska natur som vi oftast lyckas dölja bakom fasaden av munspray, trosskydd och etikettsregler. En fasad som spricker så fort vi tappar kontrollen, om än bara för ett ögonblick – till exempel genom att råka fjärta på tebjudningen. Uuh, vidriga natur och våra fåfänga försöka att förfina den... Men vad spelar det för roll hur många karat det är i diamanten om guldringen ändå fullständigt begravs i kött och fett alstrat av årtionden av frosseri?

I en parafras på Da Vincis Nattvarden sitter två hyenor vid vardera bordsända. I mitten där Jesus brukar sitta ligger en styckad elefant. Tja, enligt den katolska kyrkans transsubstantiationslära övergår ju brödet och vinet bokstavligen till Kristi kött och blod vid nattvarden… Inte ens i våra mest upphöjda ögonblick kan vi avstå från att vara barbariska.

Akrakas målningar ingår i Kabusa Invited-utställningen på Kabusa Konsthall (t o m 4 augusti 2007), där det också visas suggestiv och kuslig datorgrafik av Niclas Malmström, samt landskapsfoto av Hans Jörgen Johansen. Fast det är inga vanliga landskap – de storslagna vyerna föreställer i själva verket bakterieodlingar, genialt fotograferade med horisont och allt.

Konst och monomani

Golvet på Neon Gallery i Brösarp är fullt av grälla tussar, rosa tårtunderlägg, turkosa gelépuddingar och miljoners miljoner bitar av skumgummi i olika topografiska formationer. Från taket hänger omsorgsfullt knutna girlanger och mjukt ljud strömmar ur högtalare.

Installationen är ett samarbete mellan Jennifer Vanderpool och Ellen Hedberg och handlar enligt utställningstexten om våra föreställningar om landskapet och dess olika möjligheter. Men jag drabbas istället av en känsla som jag känner igen från flera andra utställningar det senaste halvåret – nämligen monomanin. Landskapen överskuggas av den känsla av tvång som måste finnas i bakgrunden för att bygga upp något sånt här. Att bit efter bit riva skumgummi och omsorgsfullt placera dem så att det växer fram ett landskap.

Den närmaste parallellen är förstås Sarah Sze som visade samma typ av landskap på Malmö Konsthall i vintras, fast uppbyggda av häftstift, skruvar och askar – perfekt i varje detalj. Men det var oundvikligt att föreställa sig konstnären liggande på alla fyra med stripigt hår och maniskt limma plastpärlor på golvet veckorna före vernissagen.

En utställning som formligen dröp av tvångsbeteende var Bjarne Melgaards och Marie-Louise Ekmans samarbete på Malmö Konstmuseum. I centrum stod stora reproduktioner av klassiska Ekman-målningar, kompletterade av Melgaard. Med vad som verkade vara total brist på självkontroll hade han varit framme med sin svarta pensel och krafsat över kroppsöppningar och andra intima detaljer i tavlorna. Detta tourettesliknande tvångsbeteende blev tydligt även i Cindy Sherman-utställningen på Louisiana i våras. Får man bara se enstaka bilder ur hennes Film Stills-serie kan de onekligen handla om fiktion, glamour och könsroller. Men detta blir högst sekundärt när man ser dem samlade i ändlösa rader som på Louisiana. Ur de hundratals fotona utkristalliseras Shermans fixa idé om att till varje pris vara i bild. Att mekaniskt tvingas inta olika poser i olika kläder i olika scenerier.

Är detta fall där konsten fungerar terapeutiskt för konstnärerna? Är skumgummirivande, poserande och klottrande ett sätt att ta itu med behov som annars hade yttrat sig som Jack Vegas-spel eller hetsätning? Eller är det just själva missbrukarbeteendet konsten vill uttrycka och berätta något om? Eller är besattheten en förutsättning för att kunna jobba med något så underbetalt som konst? Eller skriver jag bara in vad jag känner igen från mig själv i konstverken? Mina privata tvångsbeteenden?

Sista stationen på Vanderpools och Hedbergs utställning på Neon Gallery är den stora sandsilon – en ihålig betongcylinder med enastående akustik. Ljuset är skumt och golvet är fullt av ballonger. Jag försäkrar mig om att jag är ensam, trampar lite lätt på en av ballongerna och känner hur den fjädrar. Jag ökar trycket. Och ökar – och POFF. Ljudet ringer i lokalen i tio underbara sekunder. Jag sätter foten på en ny ballong, en röd. Trampar hårdare och hårdare – en till, bara en till…

Utställningen pågår till den 26 augusti


(Publicerad i Sydsvenskan den 12 juli 2007)

Jag vill kunna se vad det är - Lunds Konsthall

Jag vill kunna se vad det är – Nyförvärv, Lunds Kommuns konstsamling
Lunds Konsthall
Till den 26 augusti


Mats Andersson, Alexander Gutke, Viktor Kopp, Runo Lagomarsino, Eva Larsson, Anna Ling, Sirous Namazi, Annika Ström, Astrid Svangren, Sophie Tottie


Astrid Svangren

För mig representerar Sophie Totties utställning Isolarion 2005 det som Lunds Konsthall med rätta har kunnat kritiseras för de senaste åren, det vill säga onödigt hög akademisk och teoretisk nivå kombinerad med svårtillgängligt pedagogiskt material.

Därför är det kul att det just är Sophie Tottie jag omedelbart fastnar för i den här utställningen som kretsar kring kommunens nyinköpta konstverk. Bildsviten Red Pilot består av tolv glasskivor med röda färgcirklar, ur vilka olika bildelement träder fram. Till exempel en anatomiskiss från eugenikens och tvångssteriliseringarnas dagar som i sista bilden vrålar av smärta. Ett annat återkommande element är två mycket gåtfulla, knappt synliga ovaler. Det skulle kunna vara två tredjedelar av en båtpropeller – eller Brancusis skulptur Den nyfödde som yrvaket lyfter huvudet från sin piedestal för första gången.

Som Jelena Zetterström påpekade i sin tänkvärda artikel förra veckan skulle utställningens titel kunna tolkas som ett ogint stick mot publiken i debatten om konsthallens inriktning, men jag ser den nog i så fall hellre som en vänskaplig pik. Mycket HAR blivit bättre på Lunds Konsthall den senaste tiden. Attityden har mjuknat och minikatalogerna som produceras till varje utställning är ett riktigt lyckokast. Behändiga, bildrika och med texter som är helt OK.

Det är inte bara kommunens nyförvärv som visas utan även ytterligare ett eller två verk av de tio representerade konstnärerna. Utställningen utvidgas således till att mer handla om de olika konstnärskapen, än vad kommunen lägger sina pengar på. Det blir ett utsnitt av Malmö/Lund-anknuten konst i samma kaliber som Malmö Konsthalls Malm-serie. Det känns befriande med den här typen av icke-curerade utställningar där konsten skonas från att pressas i teoretiska modeller med kofot, såg och skohorn.

I en klass helt för sig står Anna Lings tuschteckningar Observationer på öppet hav – en för varje snäpp på Beauforts tolvgradiga vindskala; oceanernas olika temperament. Ibland fantastiskt detaljerade med varje vattendroppe redovisad, ibland reducerade eller ihopflutna till abstrakt bludder. Tintin och kapten Haddock hade utan vidare kunnat befinna sig i en livbåt med uppeldade åror alldeles utanför ramen i Beaufort 10: ”höga vågberg med brottsjöar, havet nästan vitt av skum”…

Ett verk som jag hade stora förväntningar på var Mats Anderssons Anny & Erik. Det är en filmloop baserad på ett mycket gammalt fotografi där en flicka och pojke poserar i varandras kläder. Larsson har velat blåsa liv i det lite förbjudna ögonblicket framför kameran genom att animera in små rörelser hos ungdomarna. Tyvärr ger resultatet inte mycket större känsla av liv än vad en ojämn och svajande filmduk hade givit, men idén är så lysande och gripande att jag älskar verket ändå.

Utställningen är bra hängd med ett fatalt undantag: att Runo Lagomarsinos och Annika Ströms filmer visas alldeles bredvid varandra, helt utan hänsyn till att båda har ljud. Låt Lagomarsinos verk byta plats med Alexander Gutkes ljudlösa exkursion i en diaprojektor, och vips har Lund en alldeles utmärkt sommarutställning att svalka sig med.

(Publicerad i Sydsvenskan den 3 juni 2007)