En vanlig missuppfattning om det katolska relikväsendet är att det uteslutande handlar om morbida detaljer som benknotor, naglar och hårtussar. Men den vanligaste formen är i själva verket fragment av kläder och andra tygstycken som har tillhört ett helgon. Man behöver inte vara religiös för att fascineras av den laddning en tygbit kan få genom åratal av beröring, svett, solblekning, regn, och friktion. Inte minst Jan Håfström har ägnat sig åt detta i sitt konstnärskap.
På Tjörnedalagården i Baskemölla visar nu Anita Christoffersson en stor installation och flera verk på samma tema; tyget och vad det gömmer – vad det döljer och vad det bär med sig (t o m 26/8). I ett stort antal flyttlådor som står uppradade på golvet ligger enligt spritpennetexten gamla tygbitar, garner, virkningar etc. Känslan av tid förstärks av att det är riktigt gamla lådor med reklamslogans från Karl-Bertil Jonsson-Sverige.
Man anar bara tygerna inne i lådorna, men är man i den rätta melankoliska stämningen sipprar laddningen ut, och tygets förmåga att gestalta närvaron av de personer det associeras med blir lika tydlig som Jacks skjorta i Ennis famn i slutet av Brokeback Mountain.
(Publicerad i Sydsvenskan den 15 augusti 2007)
onsdag 15 augusti 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar