torsdag 8 oktober 2009

Ny tidning: Mums

I början av 2000-talet föddes ett gäng homotidningar som dog lika snabbt som de kom: Zon, Straight, Corky och Sylvester. Några år senare försökte modejournalisten Daniel Björk göra en råare bögtidning med fanzinet Brute, som kom med två nummer. 2007 var Björk med och skrev boken ”Bögjävlar” med bl.a. Stefan Ingvarsson och Petter Wallenberg där de uttryckte irritation över de välpolerade roller som bögar tilldelas i schlagersverige och efterlyste bögkultur med udd.

Nu har bägaren med Stockholms mediebögar skakats om en smula och ut kommer en ny, snarlik uppsättning med Petter Wallenberg i spetsen. Resultatet är magasinet Mums, där teorierna från ”Bögjävlar” delvis satts i verket. Det är ett slampigt och smutsglamoröst gratismagasin med sjuttiotalisternas nostalgiska förhållande till tonåren som viktig drivkraft och tidningen Okej som estetiskt ideal. Texterna rör sig fritt i sexualitetens underjord och jag gillar särskilt Marta Oldenburgs intervju med nätraggande 62-åringen Lisbeth, som hon var inneboende hos tills hon tröttnade ”på att äta frukost med ytterligare en 20-åring som kom ut visslande från badrummet med en handduk runt höfterna och rivmärken på ryggen.”

Allra bäst är femtonåriga Kaisi Hillers dagbok från 1911, där hon berättar om en het sommar full av spänning och uppvaktning. ”Albert är mycket artigare mot mig än mot Lilly. Se det, att inte skönhet alltid hjälper.”

Så trots att tidningen främst är en stockholmsangelägenhet är den fullt läsbar även på sydligare breddgrader. I nästa nummer kommer vi förmodligen att få läsa om sexuellt uppvaknande till ugglan Helge i klassiska barnprogrammet ”Från A till Ö” och snuskiga fantasier om programledaren till teknikmagasinet Sigma. En text om Jacob Dahlin borde också stå på redaktionens att-göra-lista.

Publicerad i Sydsvenskan den 8 oktober 2009

tisdag 6 oktober 2009

Om koncentration, avgörande ögonblick och analog teknik

av TOR BILLGREN


Aleksandr Sokurov: Den ryska arken

Jag får kalla kårar av vällust när jag läser om stämningen i studion precis när Fred Åkerström har sjungit in sitt sista ”Hålln med fioln, gonatt, gonatt” i Glimmande Nymf (1974). Berättelsen finns i Håkan Lahgers och Lasse Ermalms praktverk om det klassiska skivbolaget Metronome, De legendariska åren – som för övrigt är obligatorisk kurslitteratur för alla analognostalgiker. ”När något är så där bra sitter man och håller andan under hela tagningen för att inget tekniskt ska gå sönder eller haka upp sig”, berättar teknikern Janne Hansson som var med vid inspelningen.

Sångljudet får inte spricka, tänker man, för det var så kraftfullt, så fantastiskt när han satte igång. Jag glömmer aldrig den där intensiva stämningen, det där oerhörda allvaret. Han laddade ur sig allt.

Den här typen av urladdningar förekommer mera sällan idag. De är helt enkelt inte lika nödvändiga längre. För idag skapas inte perfektion genom koncentration och fokus – utan genom omtagningar, klippning och redigering. Pro Tools-tänkandet har gjort musik- och radioproduktion till ett pusselhantverk, där man klipper ut användbara bitar ur ett material och fogar samman dem till en helhet som uppstår i efterhand. Detta kan självklart vara befriande och kännas enklare än att ha en helhetstanke klar för sig från början. Jag säger inte heller att pusseltänkandet är sämre. Bara annorlunda.

När vi arbetade analogt ingick koncentrationen som en självklar del av arbetet – vi övade undermedvetet hela tiden, eftersom varje rullband kostade hundratals spänn; vi var tvungna att doppa fotopapper i tre kemikaliebad för att få fram minsta lilla bild; det var dyrt och otympligt med råfilm. Det var nödvändigt att ha förmåga och tålamod att samla sig för det ”avgörande ögonblicket”, som fotografen Henri Cartier Bresson talade om. Att stå med kameran framför ena ögat, stabilt vilande i händerna och ta EN bild i rätt ögonblick, istället för att ta hundra med digitalkamera, hållen med utsträckta och rangliga armar.

Självklart finns det inget som säger att det MÅSTE bli så här när man jobbar digitalt, men eftersom koncentration är något jobbigt – det fordrar ju en insats – avstår vi gärna om möjligheten ges. Detta märker jag tydligt hos mig själv i mitt arbete som radioman. Istället för att lägga en extra timme på förberedelser och lite extra krut på koncentration, kastar jag mig ofta in i intervjusituationer med föreställningen att ”det går ju alltid att klippa ihop i efterhand”. På sistone har jag till min förskräckelse noterat att den koncentrationsflykt som de digitala verktygen erbjuder, sakta men säkert håller på att övergå i ett märkligt tillstånd av vuxen-DAMP. Sjukdomsinsikten har gjort att jag börjat självmedicinera, och hittills har behandlingen bestått av just Fred Åkerströms vokala urladdningar – men även andra Metronome-inspelningar, t.ex. med Bernt Staf. Tänk att de satte det mesta live där i studion… Och i DVD-spelaren ligger Aleksandr Sokurovs film Den ryska arken från 2002. Nittiosex minuter lång och filmad i en enda tagning. I det ögonblick sista rutan är fotograferad, är filmen färdig. DET är frihet.


Publicerad i Musikmagasinet Novell #2

onsdag 23 september 2009

LP: The Artfarmer

av TOR BILLGREN

Musiken inte längre är fysisk. Musikföremålet har blivit redundant och låtarna fladdrar istället omkring som abstrakta ettor och nollor i cyberspace. Men det finns motrörelser – t.ex göteborgsbolaget Kning Disk. Och Treffpunkt i Malmö, vars senaste utgivning är en vansinnigt påkostad LP med The Artfarmer, bestående av Anders Lindsjö (bas), Mats Gustafsson (sax) och konstnären Clay Ketter på trummor, som också gjort omslagets screentryck.

Den som vanligtvis backar från frijazz för att den saknar struktur kan använda Ketters och Lindsjös malande rytmer i ”Loco Blanco” som bananskal in i Gustafssons sadomasochistiska akt med saxofonen. ”I wave for you” är en underbar uppvisning i improvisatoriskt samspel. Saxen blir percussion och Ketters lätta pukslag klingar stundom som en saxofons stilla viskande.

Men det är inte bara mediet som är fysiskt. Musikerna är också hela tiden närvarande med sina kroppar: fingrets gnisslande på strängen, tungans stötar mot munstycket. Dubbelt konkret i en eljest abstrakt och digital värld.

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 23 september 2009
Fotnot
Musiken kan även laddas ner här.

onsdag 16 september 2009

Marko Vuokola på Galleri 21

av TOR BILLGREN

Två bilder av exakt samma motiv bredvid varandra, tagna med några sekunders eller minuters mellanrum. Det är den nästan genant enkla förutsättningen för Marko Vuokolas diptyker på utställningen ”The Seventh Wave” på Galleri 21 (t o m 20.9). Men oj vad bra det är.

Verket ”Haze” skildrar skymningens mest kritiska minut inifrån ett instängt vardagsrum. Det är minuten då solen tycks accelerera på sin väg under horisonten – själva ögonblicket då det elektriska ljuset tar över. Motivet är det samma, men allt är annorlunda. Skuggorna i det tjocka gardintyget, det tunna florets transparens, himlens färg, lampans reflektion i rutan… En dagdröm en händelselös eftermiddag, ett apatiskt stirrande ut i kvällningen.

Fotnot
Vuokola är även representerad på utställningen ”Swanljung möter Malmö Konstmuseum”

Publicerad i Sydsvenskan september 2009

tisdag 15 september 2009

Dick Bengtsson-skandalen. Kommentar.

av TOR BILLGREN

Det är september 2009 och vi har en sommar bakom oss där nazismen har varit aktuellare än någonsin i kulturlivet. Först kom debatten kring utställningen ”Figurationer”. Sen drog Åsa Linderborg paralleller mellan kd-ledaren Göran Hägglunds Almedalsraljerande om kultureliten och Weimarrepublikens fall. Och inför EU:s utrikesministermöte på Moderna Museet i helgen avlägsnades några målningar av Dick Bengtsson, eftersom han – som så ofta – målat hakkors nere i hörnet.

Avlägsnandet skedde på önskemål av Utrikesdepartementets EU-kansli, och jag får bilden av en UD-tjänsteman med alldeles för lite kunskap och alldeles för mycket makt, som på sitt första besök på museet veckan innan upptäckt målningarna och störtat ut i chock. Något sådant kan vi inte ha. Det är ju nazism…

Händelsen visar att fördjupning undanbedes och att Moderna Museet genom att hörsamma UD:s uppmaning ställer sig bakom denna enögda och ängsliga linje. Är det tänkt att den också ska råda på filialen i Malmö, kan de lika gärna stanna kvar i Stockholm.

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet september 2009

måndag 31 augusti 2009

Anna Odell fälls. Kommentar.

"Oredligt förfarande” måste vid sidan av de sedvanliga pornografiska och konspiratoriska glosorna vara det mest googlade uttrycket de senaste veckorna. Åklagaren fick uppenbarligen gräva djupt i lagboken för att hitta paragrafer mot Anna Odells tilltag, men fick alltså igår delvis gehör för sin linje.

Mjaha. Själv har jag svårt att bli upprörd – varesig över Odells metoder eller åtalet och den fällande domen. Det är inte orimligt att våldsamt motstånd och den typ av vilseledande det har varit fråga om här kan betraktas som olagligt.

Däremot är många av argumenten som yttrats under fallets gång rätt uppseendeväckande. Som att åklagarsidan bemödade sig att göra en sak av kostnaden för de två doserna lugnande medel som Odell fick under simuleringen: 35,20. Eller att åtalet skulle hota yttrandefriheten, något som både Odell själv och debattörer som Åsa Moberg hävdat. Detta trots att det aldrig har varit själva verket eller visandet av det som har varit ifrågasatt – endast metoderna. Är det något som utgör ett hot mot yttrandefriheten, så är det väl just det slentrianmässiga och felaktiga åberopandet av den?

Det bästa med gårdagens dom är att de flesta borde kunna känna sig nöjda. Odell friades delvis och har fått massor av tättskrivna A4-ark att klistra upp på galleriväggarna. Och den samtidskonstskeptiska allmänheten med socialminister Göran Hägglund i spetsen har äntligen fått sitt efterlängtade blodsoffer. Måtte det släcka deras törst för ett bra tag framöver.

Publicerad i Sydsvenskan den 31 augusti 2009

torsdag 27 augusti 2009

Site Natura på Tjörnedala


Nilsmagnus Sköld: Hinken och grodan (detalj)

Site Natura
Tjörnedala, Baskemölla
T o m 27.9


"Uniform" kallar Lisa Strömbeck sin fotosvit, där hund och matte porträtteras tillsammans – matten med exakt samma päls som hunden, så att de liksom flyter ihop. Människans paradoxala förhållande till djurriket kan inte nog understrykas. Ena stunden lägger vi 25000 kronor på att operera ut en bygel-BH ur en foxterrier för att en timme senare gnälla över att priset på blandfärs har gått upp med en tia.

Beläget mitt bland åkrar och skogar utgör Tjörnedala en perfekt spelplats för utställningen ”Site Natura”. Genom att samla några av regionens intressantaste konstnärer lyckas utställningen väl med sin ambition att peka på naturens roll inom samtidskonsten. Här finns David Krantz’ och Karin Fhagers förundrade betraktelser över naturens mysterier, Caroline Mårtenssons kritik av den industrialiserade hanteringen av krukväxter och Nilsmagnus Skölds installationer om kapitalets grepp kring åkrarna och dess brukare. I ”Hinken och grodan” har han placerat en rostig gammal spann ovanpå ett tidningsklipp ur Finacial Times, där någon har klottrat revolutionära slagord bredvid en intervju med chefen för Monsanto.

Och här kommer vi in på en annan paradox, som till skillnad från den tidigare nämnda strängt taget aldrig problematiseras. Nämligen det infekterade samtalsklimatet kring genmodifierade växter (GMO). Abnormt framkorsade grödor som blomkål betraktas vara helt OK medan utsäde som genmodifierats för att stå emot skadedjur per automatik ses som styggelser. "Frankenfoods" skanderar miljörörelsen. "Lek inte med Skapelsen" mässar religionerna. Sällan framkommer nyanserade perspektiv – som det faktum att det ständigt sker spontan genmodifiering ”i naturen”, t.ex. vid ympning – ett genutbyte som till råga på allt är helt okontrollerat, till skillnad från den rigorösa säkerheten i laboratorierna.

Någon gång hade det varit intressant att se konst som tar ett mindre ortodoxt grepp kring miljödebatten.


Publicerad i Sydsvenskan den 27 augusti 2009

torsdag 20 augusti 2009

Ola Ståhl på Neon Gallery

Ola Ståhl: ”Concrerte & The Smear”
Neon Gallery, Brösarp
T o m 6.9

År 2000 lades Kustartilleriet ned. I överdriven nit att dels försköna kusterna genom att rensa bort anläggningarna, dels att göra snabba pengar på de skärgårdstomter som därigenom frigörs, håller viktiga historiska arv på att försvinna längs kusterna.

Jag har sett helt vansinniga ”återställningar” av sådan skärgårdsmiljö, som går ut på att man knackar bort bunkrarna och fyller hålen med sylvass sprängsten. Det om något fördärvar områdena och gör dem obeträdbara för alla som inte har militärkängor.

Betongen längs kusterna är inte bara en viktig del av Sveriges historia, utan har också blivit en självklar del av kulturlandskapet. Det är det kritikerna av Antony Gormleys och David Chipperfields beryktade torn i Kivik Art Center inte begriper när de tar sig för pannan och yrkar på omedelbar rivning.

I Neon Gallerys bäckmörka silo visas ett annat verk som knyter an till den förhatliga betongen. På de skrovliga väggarna projiceras ritningar av bunkrar tillsammans med fragment av orderlistor, rekvisitioner, telegrafimeddelanden och annan militär formalia. Det suggestiva ljudspåret brummar som av transformatorer, det viner och visslar av bunkerns blodomlopp och nervsystem. Tristessen, beredskapsspänningen och rädslan från det förflutna bubblar upp och de torra texterna tycks omvandlas till ömhetstörstande klotter från isolerade soldater.

Silons enastående akustik inbjuder till högläsning av de projicerade textfragmenten, och jag har aldrig känt mig så integrerad i ett konstverk som när jag står där i mörkret och låter rösten fylla rummet.

Utöver de estetiska och akustiska aspekterna, inbjuder verket till reflektioner kring Sveriges ”neutralitet” under bunkrarnas tidevarv. Det är nämligen tyska bunkrar ur den så kallade atlantlinjen som avbildas. Och därifrån är det lätt att låta tanken tangera även dagens försvarspolitik: Svenska kustkorvetter bekämpar pirater i Adenviken, samtidigt som ett lastfartyg kapas mellan Öland och Gotland…


Publicerad i Sydsvenskan den 20 augusti 2009

lördag 15 augusti 2009

Then and now på Malmö Museer

av TOR BILLGREN


George Hallett: Barnet får sitt namn (1996)

Att det dokumentära fotot är en stark genre i Sydafrika, framgår tydligt av utställningen ”Then and now”, som ingår i Malmö Museers årslånga Sydafrikasatsning. Åtta av landets främsta fotografer har samlat bilder från tiden före och efter 1994, och presenterar dem parvis – då och nu.

Och det är inte bara det absurda apartheidsystemet som blottläggs, utan även samtidens tillkortakommanden. Mest fastnar jag dock för bilderna som skildrar Sydafrika som ett land vilket som helst – som rycker på axlarna åt sin mörka historia. Som George Halletts bild från 1996, där en familj har tagit sig upp på Signal Hill i Kapstaden för att hålla en namngivningsceremoni. Med hjälp av en filt skapar de ett intimt, andligt rum för sin högtid, nedanför kokar den enastående staden.

Publicedrad i Sydsvenskan den 15 augusti 2009

torsdag 23 juli 2009

John Cage på Malmö konsthall

av TOR BILLGREN


Tacita Dean: "Stillness" (2007)

I höstas satte Lilith Performance Studio upp ett verk med Ewa Rybska och Wladyslaw Kazmierczak i ett bussgarage på Sorgenfri i Malmö. På en duk visades klassiska performance-verk som livetolkades av Rybska. Ett av dessa var ett framträdande av John Cage i amerikansk tv 1960, där han framför en komposition med diverse köksredskap och ett badkar. Tv-publiken reagerar som barn på cirkus och gapskrattar när den allvarlige mannen släpper ut ånga ur en tryckkokare och strilar med vatten, och bryr sig inte om att lyssna på vad han gör – på hur det låter. Det var häftigt att se hur Ewa Rybska liksom lät sig besättas av Cages ande och föra hans nästan 50 år gamla framträdande in i det kyliga garaget och samtiden. Det funkade.

Det gör det tyvärr inte när samma film nu visas på den annars mycket sevärda Sonic Youth-utställningen på Malmö Konsthall (recenserad den 17.6). Den presenteras i en dålig inspelning på en liten monitor med kasst ljud – utan hörlurar. Ljudet, det vill säga det väsentliga i sammanhanget, dränks av konsthallssurr och brus. Det är som att den skrattande tv-publiken får rätt. Det blir bara cirkus.

Ett annat Cage-relaterat verk på utställningen är filmen ”Stillness” (2007) av Tacita Dean. Hon låter den legendariske dansaren Merce Cunningham, som för övrigt fyllde 90 våras, framföra en ”dans” till John Cages verk ”4.33” från 1952. Stycket består av 4 minuter och 33 sekunders tystnad i tre satser, och Cunningham förhåller sig till musiken genom att sitta stilla under lika lång tid. En man med klocka håller koll på tiden och satsbytena markeras av att Cunningham byter ställning i stolen.

Idén att föra samman de båda konstnärerna så här är gripande och oemotståndlig. Cunningham och Cage samarbetade i över 40 år, fram till Cages död 1992, och de var dessutom livskamrater. Men det finns en allvarlig brist i utförandet. Visserligen är detta orimligt med tanke på att Cunningham är inblandad, men jag kan inte komma till någon annan slutsats än att Tacita Dean har fått något mycket väsentligt om bakfoten.

För om vi är överens om att ”4.33” är ett stycke musik, så ska det framföras av en musiker. Inte som i Deans film, av en man med tidtagarur. ”4.33” är inte vilken tystnad som helst, utan en tystnad som initieras och inramas av en pianist som sätter sig vid ett piano eller en dirigent som höjer taktpinnen. Eller åtminstone någon som trycker igång en inspelning. Att det sedan inte följs av något ljud, beror på att ”4.33” innehåller den för all musik så essentiella ingrediensen paus. Styckets särdrag är att det består av extra mycket av denna ingrediens. Genom att slopa musikern, underkänner man styckets musikaliska anspråk, och därmed Cages roll som kompositör. Åter ekar tv-publikens inskränkta flabbande hånfullt i konsthallen.


Publicerad i Sydsvenskan den 23 juli 2009

Andreas Eriksson på Galleri Arnstedt







Ensittare är ett ord Albert Engström använde för att beskriva Döderhultaren, och kan sägas beteckna en konstnärstyp som trots fysiskt och andligt avstånd från världens konstcentrum lyckas skapa konst som sätter relevanta avtryck i samtiden och konsthistorien. Isolerad och excentrisk är två egenskaper som hör till begreppet.

Nu krävs det mer än att bo på landet för att bli en kuf, men ändå är det just ordet ”ensittare” jag ständigt återkommer till när jag ser konst av Andreas Eriksson, som på grund av överkänslighet mot elektricitet har tvingats dra sig tillbaka från storstaden och bosätta sig på landsbygden vid södra Vänern.
Förra gången jag såg honom var en fin utställning på Galleri Magnus Åklundh som specifikt handlade om den strömlösa tillvaron, och kretsade kring stearinljuset – både som ljuskälla och föremål.

Utställningen på Galleri Arnstedt handlar mer om naturen och landskapet. Måleriet är ett stillsamt och melankoliskt betraktande av årstidernas växlingar genom trädstammarnas klibbighet, viddernas dis och himlens färger.

Känslan av enslighet understryks av några porträtt med frånvända och introverta ansikten. Detta drag av apati gör att människorna och träden byter roller i Erikssons måleri – livet och rörelsen finns hos trädstammarna. I en bild tycks någon omfamnas av en stam, en annan skildrar våldsamt växande, i en tredje ger barken associationer till ultraljudsbilder av samma slag som finns på varenda barnväntande familjs kylskåpsdörr.


Publicerad i Sydsvenskan den 23 juli 2009

torsdag 16 juli 2009

Doftande konst i Venedig

av TOR BILLGREN



Ur "Rise and Fall" (2009) av Fiona Tan.


Den starka doften av svart gummi är det första som slår mig i Frankrikes paviljong på Venedigbiennalen. Claude Lévêques installation ”Le grand soir” är mycket snygg och suggestiv med sina svarta rum, rostfria stålgaller och smattrande sidenflaggor, men det som gör att jag kommer att minnas verket om ett år, är alla gånger den oväntade och förföriska doften av bildäck, verkstad och nybil.

För när så gott som alla utställningar på det väldiga konstevenemanget konkurrerar om besökarnas uppmärksamhet genom att reta, utmana och behaga synsinnet, rumsuppfattningen och i något fall hörseln, har de verk som riktar sig till mer udda sinnen desto större chans att ge bestående intryck.

Det mest utpräglade doftverket är Haugue Yangs installation ”Condensation” i Sydkoreas paviljong. Från taket hänger köksutrustning och venetianska persienner i labyrintiska mönster, och beroende på var man står, drabbas man av dofter som linolja, nyklippt gräs och en svårbestämd och småäcklig skafferiodör.

En mera oavsiktlig dofteffekt finns i Nederländernas paviljong, som innehåller filmverk av Fiona Tan (aktuell på Lunds konsthall för 1,5 år sedan). Den starka sjukhuslukten passar väl ihop med de känslor av klaustrofobi, konvalescens och katatoni som ligger över hennes mästerliga film ”Rise and Fall”, där man får följa en äldre kvinna, innesluten i sig själv och ständigt förföljd av det förflutnas mörker. Lukten förstärker hennes skörhet och man inser att minsta vindpust kan blåsa henne över kanten till avgrunden.


Publicerad i Sydsvenskan den 16 juli 2009

söndag 7 juni 2009

Fuller och Gappah om "Mitt Zimbabwe"

av TOR BILLGREN

Temperaturen i aulan var alldeles över punkten då det börjar ryka ur munnen, men litteraturfestivalen i Franschhoek utanför Kapstaden förra veckan drog ändå fulla hus. Särskilt trångt var det under författarna Petina Gappahs och Alexandra Fullers panelsamtal på temat ”Mitt Zimbabwe”. Båda lever i exil sedan 90-talet – Gappah i Genève där hon dessutom verkar som advokat, och Fuller i Wyoming, USA.

Det gamla hemlandet är en ofrånkomlig ingrediens i bådas litteratur. Såväl som kärleks- som frustrationsobjekt.
- Zimbabwe är en daglig realitet i mitt liv, sa Gappah under samtalet. Varje gång det blir stopp i toaletten kommer jag att tänka på landet.

Hennes novellsamling ”An Elegy for Easterly” handlar bland annat om hyckleriet kring aids och otrohet. I novellen “The Cracked, Pink Lips of Rosie’s Bridegroom” noterar bröllopsgästerna de karaktäristiska tecknen på aids hos brudgummen; ”spruckna, rosa läppar”, men låtsas som ingenting inför den unga, ovetande bruden. Och båda författarna var överens om att det just är kvinnorna som får ta den värsta smällen av krisen som har härjat landet de senaste åren. Det såg förhållandevis ljust ut på 80- och 90-talet, men nu betraktas döttrar åter som ägodelar, som kan ge många användbara US-dollar i hemgift.

Både Fuller och Gappah har tillskrivits epitetet ”Zimbabwes nya röst” – en mantel de irriterat skakar av sig. Det är just den typen av förenklingar som marginaliserar landet – och hela afrikanska kontinenten i västerländsk media. Se bara hur Mugabe ständigt utropas till det stora problemet, när han i själva verket har ett helt parti bakom sig, Zanu-PF – en ”hård kärna som hellre ser landet i flammor än lämnar över makten”, som Petina Gappah formulerade det.

Och så har vi det här med enfrågementaliteten. Finns det t.ex. en Dawit Isaak i Eritrea och två kustkorvetter i havet utanför Somalia, är detta vad svenska tidningsläsare förväntas mäkta med innan de bläddrar vidare till sporten och serierna.

Alexandra Fuller illustrerar denna medielogik med en episod i sin bok ”Scribbling the Cat”, som utspelar sig i det gudsförgätna gränsområdet Sole Valley mellan Zimbabwe och Zambia. För några år sedan var det torka i regionen och nyhetsteam från hela världen reste dit för att filma svältande afrikaner. Problemet var att just Sole Valley inte hade drabbats särskilt hårt, tvärtom – det hade regnat ovanligt mycket. Så ”tv-producenterna var tvungna att be invånarna, som var ovana vid internationell uppmärksamhet, att sluta dansa och ululera framför kamerorna. Kunde de inte se kuvade ut istället?”

Samtidigt hade journalisterna inte behövt gå långt för att bevittna verklig misär, fortsätter hon. Bara några meter från vägen, i de närmaste hyddorna skulle de ha hittat män, kvinnor och barn, vars liv bokstavligen rann ur dem ”genom de fradgande tarmarna. Men HIV/AIDS ju är en dokumentär för sig”.



Publicerad i Sydsvenskan den 7 juni 2009

onsdag 3 juni 2009

Tystnaden efter Torsten A

Förbluffande lite har skrivits om Torsten Andersson i samband med hans död. Det är tragiskt att se hur landets främste konstnär trängs undan av Konstfacksnonsens, Bergmanfestivaler och pirathårklyverier. En minimal kortis i DN. Clemens Poellinger har ansträngt sig lite mer i SvD och kallar honom "konstnärernas konstnär". Expressen har publicerat ett intetsägande TT-telegram och Aftonbladet har inte skrivit ett ord (inte på webben i alla fall).

Ännu mer förbluffande är tystnaden i bloggosfären. Jag hittar ingenting... Förutom Johan Lundbergs utmärkta text på Axessbloggen. Utdrag:

Torsten Anderssons konstnärskap var uppbyggt kring det som är bildkonstens själva väsen: färg, form, fantasi och volym. Och Torsten Andersson visade likaledes som konstnär den sorts självständighet och originalitet som jag själv tror är nödvändig för att stor konst skall kunna skapas. Han var en benhård motståndare till den sorts epigoneri som dessvärre kommit att bli själva drivkraften i den svenska konst- och kulturhistoria, där man regelmässigt värdesatt den sorts konstnärer som i efterhand anslutit sig till vinnarsidan i konst- och litteraturhistorien. Och han var skoningslös i sin kritik mot den svenska inställningen att konstnärliga trender regelmässigt initieras av utländska aktörer, medan de som från ett svenskt perspektiv drivs av en attityd att ändra sakernas tillstånd i bästa fall uppfattades som halvtossiga rättshaverister.

Torsten Andersson, tre bilder


- Se upp med dem som sprider myter om konstnärer. Enstöringen Much, den morbide Francis Bacon, den sinnessjuke Hill. Myterna sprids av dem som vill framställa sig själva som mer normala och intellektuella. Deras intellektualism är väsensskild från offrens intelligens. (T.A. SAK publikation nr 111)


- På dinosaurieutstälnningen står jag framför montern med åttio millioner år gammalt koprolit. Besökarna betraktar likgiltigt de skulpturliknande föremålen. Först när de slutar se och läser skylten, regagerar de chockartat. Det akademiska seendet är oändligt överskattat. Det som vi ser oss fram till hos konstnärer som Van Gogh, Picasso, Marcel Duchamp och Yves Klein förtjänar inte ens att kallas framgent av deras storhet. (T.A. Svensk nutidskonst 5)



- Det är ju aldrig mot MÄNNISKOR man kämpar, som dumbommarna har fått för sig. Det är mot KONSTEN man försöker hävda sig. Denna gåtfulla och obegripliga kraft. Det är ju den man vill förstå… (Intervju med T. Billgren 2005)

Torsten Andersson, tre målningar





Torsten Andersson är död

Under pingsthelgen avled Torsten Andersson. I söndags eftermiddag skrev jag nedanstående minnestext till Sydsvenskan. Det var ont om tid, men jag är nog nöjd. Kom dock i efterhand på att jag inte skrev att jag älskar hans konst, att han var den störste. Det är så självklart att jag glömde skriva det. Hoppas att det framgår ändå. I måndags sände SR det program som nämns i texten i repris. Det kan avlyssnas via länken.

Bakom den lilla stuga som Torsten Andersson brukade använda som sovrum när han arbetade låg rester av brända träramar. Pigment blandade sig med sot och färgflagor i den gnistrande snön. Tidigare på morgonen hade han bränt ett antal målningar, bland annat några som 1997 visats på Louisiana. Nu var det början av 2005 och han tyckte inte att de höll måttet längre.

Jag var där för att intervjua honom till ett radioprogram och kontrollerade noga att bandspelaren rullade och att vinden inte brummade för mycket i mikrofonen när han berättade hur han i sotet och färgresterna såg det nya måleriet resa sig. ”Ett nytt, explosivt måleri…”

Torsten Anderssons konst är inte helt enkel att ta till sig. Första gången jag själv kom i kontakt med den var just inför det där programmet. Jag googlade på hans namn och trodde att folket på radion drev med mig. Varför ville de ha ett program om det här…? Blaffiga och skissartade målningar som kändes slarviga på ett ointressant sätt. Men jag började fördjupa mig och det dröjde inte länge förrän målningarna började dra i mig. Det var en helt igenom fysisk känsla – som när man blir attraherad av en vacker kropp.

Han jobbade framförallt med att måla vad han kallade porträtt av fiktiva skulpturer. Former som inte liknar något eller har någon mening i sig, utom som motiv i just Torsten Anderssons konst. Färgen verkar vara pålagd på ett slumpmässigt och nonchalant sätt, men på något sätt lyckades han genom detta skapa en svåröverträffad känsla av volym i bilden. De avmålade skulpturerna har en oerhörd tyngd och sensuell utstrålning.

Och hans stora uppgift som konstnär var just att hitta fram till ett eget bildspråk – något som han såg som en demokratisk plikt för varje konstnär. Att vara en kugge i konsthistorien. Själv fann han detta språk under några stormiga år på 60-talet. 1960 blev han utsedd till professor på Konsthögskolan i Stockholm, en tjänst han lämnade med buller och bång 1966, då han flydde tillbaka till Skåne och Benarp utanför Hörby, inte långt från platsen där han föddes 1926. Och det var där han byggde sin ateljé och målade sina främsta verk.

En av hans sista bildsviter handlade om konsten och döden. Han återanvände bland annat ett motiv från ett av de avgörande verken som var med och formade hans språk på 60-talet, en T-form, som då möjligen kunde stå för ”Torsten”, men som nu fått en helt annan funktion: en stupstock. Han talade om de offer konsten kräver av sina utövare. En annan målning föreställde hans gravsten. Efter att radioprogrammet med honom sänts, skickade han ett fotografi av den målningen med en personlig hälsning.
Nu kommer inga fler av Torsten Anderssons målningar att brinna, men de fortsätter att bränna sig in i medvetandet hos oss med sin ogripbara tyngd och närvaro.

tisdag 26 maj 2009

Radioporträtt av Lena Cronqvist

Jag måste vara försiktig, får inte se allt, får inte bli indragen…


"Självporträtt, sax" 2004

Ljudfil (mp3, 44 minuter).

På nyårsafton fyllde konstnären Lena Cronqvist 70 år. Sedan sextiotalet har hon behandlat personliga och känsliga frågor med sitt måleri. Sjukdom, död och saknad går som röda trådar genom konstnärskapet - men också frigörelse, humor och kärlek. 2006 såldes hennes målning ”Trolovningen” från 1974 för fyra miljoner kronor på auktion. Bilden är en parafras på en berömd målning av renässanskonstnären Jan Van Eyck, där det förälskade 1400-talsparet är utbytta mot Lena Cronqvist själv och maken Göran Tunström, som avled år 2000. Programmet tar oss tillbaka till sommaren 2008, då Tor Billgren åkte till Sydkoster i Bohuslän för att träffa konstnären. Det blir ett samtal om konst, havet och antika skulpturer. Programmet sändes första gången den 15 januari.

fredag 15 maj 2009

Odell gjorde en Costanza

– George, havet ringde – de har slut på räkor.
Gapskratt. George Costanza, som slängt i sig räkor under jobbmötet är svarslös och förödmjukad. I bilen hem drabbas han av den försmädliga känslan av esprit d’escalier; han kommer på repliken som han skulle ha returnerat till den näbbige kollegan. För att få upprättelse gör han allt för att iscensätta exakt samma möte igen. Han köper extra mycket räkor, som han glupskt slänger i sig. Och så kommer det:
– George, havet ringde – de har slut på räkor.
Han får äntligen chans att leverera sin replik – som genast blir söndersmulad...

När Anna Odell ställde sig på Liljeholmsbron i Stockholm och spelade psykotisk, använde hon samma metod som George i ”Seinfeld”. Hon iscensatte en tidigare erfarenhet, för att leverera en poäng. Därmed torde ytterligare en synd vara begången i dagens ängsliga konstklimat: intrång i det amerikanska tv-bolaget NBC:s upphovsrätt. Jag utgår från att Konstfacks jurister har granskat saken noggrant. Det finns ju antipiratspioner bakom varje knut.

Konstfiasko som speglar naivitet

Ett skuggspel i magnifika Company Gardens i Kapstaden invigde den andra biennalen för afrikansk konst och kultur som pågår just nu. Konstnären Marlon Griffith från Trinidad hade tillverkat hundra figurer av kartong som skulle hållas upp mot vita skärmar och kasta skuggor i skymningen.

Som konstverkshållare hade arrangörerna engagerat barn från fattiga kåkstaden Manenberg, men när startsignalen ljöd, började de uttråkade ungarna fäktas med verken istället. Samtliga fördärvades och skadorna beräknas till fyrahundratusen kronor. Fiaskot är en bra illustration av konstvärldens tvångstankar om att ”nå ut” och ett naivt förnekande av att samtidskonsten ofta är ett elitistiskt projekt.

Konstnären Griffith är naturligtvis förkrossad och lägger skulden på arrangörerna, eftersom han hade bett om tonåringar – inte barn. Men jag vågar inte tänka på vad som hade kunnat hända om man låtit förfördelade och hormonstinna ungdomar agera statister i kulturfolkets förljugna skådespel om Konsten som universell brobyggare.

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 maj 2009)

fredag 24 april 2009

Censur ska synas




I mars censurerades kvinnliga bröstvårtor med postitlappar på konstbiennalen i Dubai. Den här månaden har galenskapen nått Paris tunnelbanesystem, där affischerna för den nyligen öppnade Jacques Tati-utställningen på Cinemateket (t o m 2.8) förklarats strida mot landets förbud mot tobaksreklam. Tati-karaktären Monsieur Hulot hade nämligen en pipa i munnen på affischen. Eftersom det inte fanns tid till att göra nya, valde utställningsarrangörerna att klistra över piporna istället – med vindsnurror, lika gula som postitlapparna i Dubai.

Detta smärtar inte bara principiellt och kulturhistoriskt, utan även estetiskt. Karaktären Hulot är mycket noggrant utformad: de korta byxorna, hatten, den framåtlutade gången – hela uppenbarelsen är som gjord för att avslutas med just en rak pipa. Att ersätta den med en vindsnurra, är som att sätta lökkupol på Gunnar Asplunds stadsbibliotek i Stockholm.

Men utställningsarrangörerna agerade förstås helt rätt. Tvingas man till censur, ska man göra det så iögonfallande och dumt som möjligt.

(Publicerad i Sydsvenskan den 25 april 2009)

onsdag 22 april 2009

Zuma i konsten: Intervju med Lawrence Lemaoana


Lawrence Lemaoana: Future tellers #6 (2008)

Radiomanus. Reportaget sändes i Kulturnytt den 22 april 2009

Påannons
Idag går Sydafrika till val. Valdagen markerar höjdpunkten på flera år av politisk oro – förra året avsattes t.ex. förre presidenten Thabo Mbeki av sitt eget parti ANC. Och i centrum av turbulensen står Jacob Zuma, mannen blir president i och med dagens val.

Hur märks denna invecklade politiska verklighet i den sydafrikanska konsten? Tor Billgren besökte konstmässan i Johannesburg i början av månaden för att undersöka hur det förestående valet och Zuma-eran bearbetas av landets konstnärer.

Reportage
Två stora löpsedlar, ihopsydda av rött, rosa och mönstrat tyg hänger på väggen, den ena har chockrubriken ”Things fall apart”, på den andra ser man konturerna av en vilt dansande man. Och det råder det inga som helst tvivel om vem det föreställer: Jacob Zuma.

Konstnären bakom verken heter Lawrence Lemaoana och arbetar med föreställningarna kring maskulinitet i sin konst – och främst utifrån bilden av Jacob Zuma. När jag träffar Lemaoana på konstmässan i Johannesburg frågar jag honom om han inte är lite väl pessimistisk, när han kombinerar bilden av den dansande Zuma med texten ”Saker och ting rasar samman”.


Lawrence Lemaoana:
In a way I'm question his ability to lead the country. And also, within the ANC it is being denied that there is a rift, a separation. But there is, we all know this, we are all aware of it. It's kind of a comment on that, on the looking to the future, how do we get there? Does mean that we magically is going to make everything fine? Or do things have to go to their worse in order for us to build up again?


Hur tar vi oss till framtiden? Kommer allt på något magiskt sätt att bli bra? Eller måste vi först nå botten för att kunna börja bygga igen? Frågor som Lawrence Lemaoana tar upp i sin konst. Men den här skepsisen riktar sig inte bara mot Zuma och ANC – utan också i hög grad mot medierna, som är dom som sprider den här typen av domedagsstämning. För verkligheten är förstå betydligt mer komplex, säger Lemaoana. Zuma har också många positiva sidor, och har gjort mycket bra för landet. Det finns inga raka eller enkla svar när det gäller Zuma.

De senaste årens publicitet kring Jacob Zuma har handlat mycket om de korruptionsmisstankar som har hängt över honom sedan 2003. Den juridiska följetongen fick något av ett slut för två veckor sen, när åklagarmyndigheten beslutade att lägga ned åtalet helt av tekniska skäl. Detta gav förstås upphov till både jubel och raseri – men också ett stort mått av likgiltighet. Många verkar inte bry sig inte längre. Detta var tydligt när Lawrence Lemaoana höll ett föredrag om sin konst på mässan i Johannesburg. Många åhörare ställde frågor om olika aspekter av hans konst, men inte en enda tog upp Jacob Zuma – trots att han spelar en stor roll i konstnärskapet – och trots att han är landets näste president.

Lawrence Lemaoana:
He hasn't been in office yet, but we're tired of him. We know his image, it's plastered all over the place, we're familiar with him.

Tor Billgren:
I also feel that the public is kind of avoiding the question.

Lawrence Lemaoana:
Yes, very much, very much. There's a lot of avoidance, but I think we are at a boiling point when things are supposed to happen. Another thing that is kind of negative is that there isn't a proper structured opposition. So it is almost an element of not hoping.


Avannons
Många undviker frågan om Zuma, samtidigt som landet kommit till något av en kokpunkt, för att det inte finns någon ordentlig opposition, sa Lawrence Lemaoana sist i Tor Billgrens reportage från konstmässan i Johannesburg.


Lawrence Lemaoana arbetar med föreställningarna kring maskulinitet i sin konst, främst utifrån bilden av Jacob Zuma.

måndag 20 april 2009

Rapport från Joburg ArtFair


Jake Aikman: Set Adrift

På onsdag är det val i Sydafrika. Tor Billgren besökte konstmässan i Johannesburg och fann ett konstliv som delvis duckar för de mest brinnande politiska frågorna.

Av TOR BILLGREN

Mitt på den skissartat uppmålade oceanen hukar sig en man i en räddningsflotte. Han är frusen i sin gröna t-shirt och blickar otåligt mot räddningen som närmar sig. Konstnären bakom verket, Jake Aikman (född 1978) och är uppspelt när jag träffar honom; en av de tre spekulanterna som reserverat målningen är ingen mindre än lagkaptenen och hjälten från rugby-VM 1995 – Sydafrikas första och hittills största internationella triumf efter apartheidåren.

Och de gröna och röda lapparna som markerar reserverade respektive sålda verk är en mycket vanlig syn på Joburg ArtFair. Trots finanskrisen och trots att den totala försäljningen på mässan bara uppgick till hälften jämfört med förra året, mår den sydafrikanska konstbranschen fortfarande oförskämt bra. Enligt Scott Sargent, som driver konstsajten ArtVault, har omsättningen på landets konstauktioner ökat med 20 procent sedan 2005. På den senaste auktionen i Johannesburg såldes rubbet – till rekordpriser dessutom. Sargent förklarar detta med att landets ekonomi har förbättrats stadigt de senaste tio åren och det internationella intresset har ökat. I såväl Tyskland som Storbritannien hålls auktioner enbart för Sydafrikansk konst.

De dominerande konstformerna på mässan är måleri och foto, medan mindre säljbara medium som film och installationer lyser med sin frånvaro. Särskilt starkt står sig det dokumentära fotot med veteraner som David Goldblatt (som just visas på Malmö Konsthall), Santu Mofokeng och Jürgen Schadeberg. Överallt syns deras klassiska bilder från 60-, 70- och 80-talen – bilder som spelade en avgörande roll för omvärldens uppfattning om Sydafrika under de mörka åren. Och de har gott om värdiga arvtagare. Den mest intressante är Mikhael Subotzky (född 1981), som visar en fotosvit från Beaufort West, en eländig småstad med ett rosa fängelse på hedersplats i en rondell alldeles vid stadens infart. Att åka till en håla och göra socialrealistiska fotoreportage om folk som lever i slum och fattigdom är förstås inget nytt, och alla klichéer faller också snabbt på plats: ”sömnig”, ”incestuös”, ”inskränkt”, ”sorglös” och så vidare. Men Subotzky gör ändå något mer. Han går några steg närmare med kameran, det uppstår en alldeles särskild laddning i relationen mellan fotografen och de fotograferade. Vill de krama eller strypa honom?

En konstnär som marknadsförs hårt är Mbongeni Richman Buthelezi (född 1965), som gör enorma collage genom att smälta samman plast av olika kulörer. På avstånd ser det ut som storfläckigt oljemåleri, men går man närmare ser man EAN-koderna och varumärkena från förpackningarna som utgör verkens beståndsdelar. Tankarna går ibland till en färgglad Anselm Kiefer på gott humör, så det är förstås ingen slump att det är ett tyskt galleri som försöker få till ett genombrott. Vissa verk är enormt kraftfulla, som ”Child reading with a candle”, medan andra, särskilt en del porträtt, inte borde ha tagits en meter utanför ateljén.

Ett annat namn som säkert kommer att dyka upp i internationella sammanhang den närmaste tiden är Avant Car Guard, en konstnärstrio som tilltalar både konstvärlden och allmänheten med sin upptågskonst.

Men störst av dem alla är förstås William Kentridge – även han är välkänd för Malmöpubliken genom den formidabla utställningen på konsthallen sommaren 2007. Flera gallerister visar etsningar, teckningar och textila verk som kretsar kring det stora projekt han är mitt uppe i just nu – en uppsättning av Sjostakovitjs opera ”Näsan”, som ska ha premiär på Metropolitan i New York nästa år. Han anländer själv till mässan sent på eftermiddagen, iförd sin sedvanliga pincené och vita skjorta, och gör en blandning av ärevarv och eriksgata mellan de olika gallerierna.

Samtidigt som suget efter dokumentärfoto tyder på att den sydafrikanske konstkonsumenten vill ha de brutala och skitiga aspekterna av landets segregerade baksida uppkörda i ansiktet, är intresset för andra och mer konkreta politiska problem betydligt mindre. Jag hittar t.ex. bara en konstnär som kommenterar den svåra hiv/aids-epidemin. Ingen som tar upp vågen av xenofobiskt våld som drog genom kåkstäderna för ett år sedan. Ytterst få som kommenterar dagspolitiken och den stundande Zuma-eran. Med lite god vilja kan man anstränga sig att se den ständigt återkommande kalashnikoven (AK47) som en släng mot Jacob Zuma; hans politiska signaturmelodi handlar just om maskingevär, och jag hittar spår av vapnet i sju av de 25 utställningsmontrarna. Men knappast i relevant Zuma- eller samtidskontext. Istället bidrar den obsoleta kampsymbolen som AK47:an utgör till den känsla av tillbakablickande och vilande vid det förflutna som tycks ligga över det sydafrikanska konstlivet. Nuet och framtiden däremot, behandlas snarare med axelryckningar och besvärat undvikande.

Fakta
Joburg ArtFair ägde rum i Johannesburg den 3-5 april och hade över 10000 besökare. Mässan grundades förra året och den enda i Afrika. 25 gallerier ställde ut och visade verk av sammanlagt 400 konstnärer från hela kontinenten. Sammanlagt såldes konst för 12 miljoner kronor.


(Publicerad i Sydsvenskan den 20 april 2009)

tisdag 31 mars 2009

Uppför floden, in i Zonen

Torsdagen den 2 april sänds mitt program om Jan Håfström i repris i P1. Det sändes ursprungligen den 10 maj 2006 och har rubriken Uppför floden, in i Zonen.

I texten Fem tankar om två filmer och ett konstnärskap skriver jag ett försök till intro till programmet.

Sändningstider i P1
Torsdag 2 april kl 14.03
Måndag 5 april kl 18.15

söndag 22 mars 2009

Martin Jacobson till Venedigbiennalen


Martin Jacobson: Cathedral 1. Visades på Ping Pong 2007. Ingår ej i Venedigutställningen.

Bland de 24 konstnärer, musiker och formgivare som tagits ut till de sammanslagna nordiska paviljongerna på Venedigbiennalen i sommar finns endast två svenskar. En av dem är Malmökonstnären Martin Jacobson (född 1978), som därmed tar ett sensationellt kliv från Galleri Ping Pong, via Andréhn-Schiptjenko i Stockholm, rakt ut på den mest internationella och prestigefyllda konstnärliga arenan man kan tänka sig.

Utställningen sätts samman av konstnärsparet Elmgreen & Dragset, välkända för malmöpubliken genom retrospektiven på konsthallen våren 2007, och kommer att handla om samlande – ett tema som passar Jacobsons konstnärskap som hand i handske. Eller snarare som ett antikt paraply med inbyggd värja och giftkapsel i ett ställ av elefantfot; Jacobson hämtar gärna motiv från belamrade, victorianska miljöer till sina detaljmättade och suggestiva teckningar. Mycket tyder på att man kommer att slippa skämmas över att vara svensk i Venedig i sommar. Det var på tiden.

(Publicerad i Sydsvenskan den 22 mars 2009)

lördag 21 mars 2009


- ...and then I realized - like I was shot... like I was shot with a diamond…a diamond bullet right through my forehead...


Det finns att avgörande ögonblick som får Walter E. Kurtz i Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now” att gå från dekorerad överste till den djungelgalning som armén ser sig tvingad att eliminera. Nämligen när han får se en hög avhuggna barnarmar – armar som han och hans pluton någon timme tidigare vaccinerat, men som fienden sedan metodiskt hackat av. Först gråter han hejdlöst vid åsynen, sedan fylls han av insikt och beundran. Han kapitulerar inför viljan och styrkan att utföra ett sådant dåd.

Idag känns det som att det hade räckt för Kurtz att läsa veckans tidningar för få samma förvridna insikt. För de mest frapperande aspekterna av fallet Josef Fritzl är inte ondskan och perversiteten – utan just viljan. Beslutsamheten. Att bygga en bunker. Att dra in vatten, värme, avlopp. Ventilation. Att låta det pågå. Att våldta sin dotter under decennier. Att förlösa åtta barn. Att låta ett av dem dö.

Coppola lyckas inte förklara de bakomliggande mekanismerna fullt ut genom sin djupdykning i mörkrets hjärta, utan låter filmen istället explodera i ett blodbad och de rosslande orden ”The horror… The – horror…” Men det kanske räcker.

(Publicerad i Sydsvenskan den 21 mars 2009)

söndag 8 mars 2009

William Kentridge på SANG i Kapstaden

Den sydafrikanske konstnären William Kentridges utställning på Malmö Konsthall sommaren 2007 är en av de bästa jag sett. Hans sprudlande filmer bygger på den mest grundläggande animeringstekniken och man måste ha ett hjärta av sten för att inte beröras av hans öppenhjärtiga fascination för den rörliga bildens magi.

Just nu arbetar han med en version av Sjostakovitjs opera ”Näsan” (1930), som ska ha premiär på Metropolitan i New York nästa år. Redan nu visas ett smakprov på South African National Gallery i Kapstaden – en filminstallation som skildrar olika aspekter av historien, ackompanjerad av skrällande trumpeter och bensindunksgitarrer (t o m 8.3).

Operan baseras på en novell av Nikolaj Gogol som handlar en statsfunktionär som en morgon upptäcker att hans näsa har lämnat honom. När han återfinner den vägrar den befatta sig med honom, eftersom den stigit i hierarkin. I berättelsen väver Kentridge in det ryska avantgardets uppgång och fall, samt Stalins utrensningar på 30-talet – något Sjostakovitj själv ständigt fruktade, inte minst efter premiären av just ”Näsan”.

Kentridges naivistiska stil lämpar sig perfekt för att gestalta såväl operans absurda fiktion, som den paranoida stalinismens högst påtagliga verklighet. Samtidigt är det förstås ingen överraskning att en konstnär som själv levt under ett sinnessjukt system har särskilt goda förutsättningar att skildra andra system av samma kaliber.

onsdag 4 mars 2009

Krönika: Den angelägna sydafrikanska konsten når inte fram

Överlastad med resväskor vadar dansaren Luthando Tsodo planlöst omkring i Adderly Street-fontänen i Kapstaden. Fontänen utgör spelplats för dans- och performanceverket ”Exile” och Tsodo gestaltar en verklig person, flyktingen Ernesto Alfabeto Nhamuave från Moçambique.

Det ”officiella” fotografiet av honom är inte särskilt känt i Sverige, men i stora delar av resten av världen kom det att utgöra symbolen för den främlingsfientliga våldsvåg som drog genom Sydafrika i maj förra året. Sjuttio människor mördades och 60 000 drevs från sina hem i de fattiga kåkstäderna i landets norra delar. På fotot står Ernesto Alfabeto på alla fyra med eldslågor flammande från sin förkolnande kropp. Gärningsmännen var sydafrikaner, förbannade över att utlänningar kommer och konkurrerar om jobben, maten och bostäderna.

Det är alltså mycket lätt att lista ut hur ”Exile” ska sluta, och det gör att det vatten som dansarna häller över sig och slösar ymnigt med under föreställningens gång, skär som rakblad genom betraktaren.

Föreställningen ingår i performancefestivalen ”Infecting the City”, som pågår på offentliga platser i Kapstaden under veckan. Festivalens logotyp är just en stiliserad bild av den brinnande Ernesto Alfabeto Nhamuave. Exploaterande och smaklöst, javisst. Men förmodligen helt nödvändigt. Tragedin borde ha satt akut strålkastarljus på en rad alarmerande problem i Sydafrika, framförallt den ihållande fattigdomen, situationen i kåkstäderna och bristen på utbildning bland färgade och svarta – men den glömdes ganska snart bort. Just därför måste den exploateras.

Särskilt också på grund av de oroande tendenserna i det politiska etablissemanget nu inför valet den 22 april. På ytan är det mycket prat om tolerans för politiska motståndare, men den faktiska retoriken är våldsförhärligande och rå. ANC:s presidentkandidat Jacob Zuma sjunger om sitt maskingevär vid varje framträdande och partiets ungdomsordförande Julius Malema är närmast att betrakta som en okontrollerbar huligan. Han har – utan reprimand från moderpartiet – klargjort att hans medlemmar inte bara är beredda att dö för Zuma, utan också att döda för Zuma. Han har varit provocerande och re­spektlös mot konkurrentpartiet Inkatha Freedom Party, något som mot bakgrund av det blodiga inbördeskrig som utkämpades mellan de båda grupperna i början av 90-talet, är fullkomligt livsfarligt.

Men det värsta är att Malema lyfter upp Zumas ”enkla” bakgrund utan utbildning som ett ideal. ”Vi vill inte ha det sofistikerade”, skanderar han vid partimöten och glorifierar därmed bristen på utbildning – den främsta ojämlikhetsfaktorn och fattigdomsskaparen i landet.

ANC och ungdomsförbundet spelar på just de populistiska, kollektivistiska och antiintellektuella strängar som utgör själva grogrunden för tragedier som fallet med Ernesto Alfabeto Nhamuave.

Visst kan konsten vara ett bra verktyg för att reagera mot allt detta, särskilt med så briljanta verk som ”Exile”. Frågan är dock vad det egentligen gör för nytta när det framförs inför ett hundratal välbärgade åskådare som hamnat vid fontänen i rusningen mellan lunchen och eftermiddagskaffet? Konsten är nog så angelägen och gripande, men visas – som så ofta – på helt fel plats, inför helt fel publik.

(Publicerad i Sydsvenskan den 27 februari 2009)

tisdag 17 februari 2009

Kommentar om "Territorial Pissing"

Examensutställningarna på Konstfack förra våren var över lag rätt tråkiga och intetsägande. Mitt enda bestående intryck är just filmen Territorial pissing av signaturen NUG, som just nu skapar indignation på debattsidor och bloggar. Filmen visar hur en maskerad man ”bombar” en tunnelbanevagn – väggar och fönster målas fulla av nonsens inför ett fåtal, skräckslagna passagerare. Aggressiviteten och respektlösheten i aktionen skapade en stark känsla av illamående, men de insikter om havererad manlighet, patriarkala härskartekniker och meningslöst penismätande som filmen efterlämnar skiljer sig inte mycket från ett avsnitt av ”Jackass” eller vad som helst med Filip Hammar och Fredrik Vikingsson.

Det mest slående med de senaste veckornas konstfacksskandaler är att konstnärerna sjappar så fort det börjar hetta till. Det är obegripligt att man efter fem års utbildning inte är kapabel att ta ansvar för sig själv och sin konst. (Anna Odells halvhjärtade Newsmill-kommentar igår om sitt ”självmordsförsök” på Liljeholmsbron i Stockholm är mest att betrakta som en cliffhanger inför hennes examensutställning i vår.) Möjligen är det själva debatten de är intresserade av. Reaktionerna. Men exakt vad tror de sig kunna få ut av ytterligare en rond i den eviga matchen mellan lallande relativister och kulturkonservativa?

(Publicerad i Sydsvenskan den 17 februari 2009)

tisdag 10 februari 2009

Kommentar om nedläggningen av Signal i Malmö

Förra veckan kom nyheten om att Signal – center för samtidskonst, stängs. I januari nästa år går ridån ner på grund av uteblivna bidrag. Detta aktualiserar det mycket viktiga faktumet att det inte är Öresundsbron, Turning Torso eller några nybyggda arenor som utgör Malmös nationella (och internationella) särart – utan den helt unika konstscenen. Den rika blandningen av ett fåtal stora institutioner och många små gallerier, var och en med sin inriktning, skapar ett konstnärligt ekosystem, som ständigt attraherar nya aktörer.

Om de som sitter på pengarna inte låter sig flirtas av Signal som enskild institution, kan det vara på sin plats att höja blicken och istället betrakta galleriet utifrån dess roll och position i detta ekosystem. Den nisch som nu försvinner från gallerikartan kommer troligtvis inte att ersättas av någon annan aktör, eftersom det krävs lång tid, stor kunskap och – under nuvarande omständigheter – självutplånande offervilja för att bygga upp något motsvarande.

(Publicerad i Sydsvenskan den 10 februari 2009)

tisdag 27 januari 2009

Tintins tvättade byk

Jag undrar vad den ”postmoderne partypajare” som Fredrik Persson efterlyste i tisdagens tidning hade kunnat tillföra nu i samband med Tintins 80-årsfirande. Visst stämmer det att de första versionerna av de tidigaste Tintinberättelserna ibland innehåller stereotypa framställningar av såväl judar som svarta. I de senare, officiella versionerna är dock detta i stort sett bortrensat. Dessutom ägnade Hergé resten av sin karriär åt att försöka tvätta bort och kompensera för ungdomssynderna. Redan i ”Blå Lotus” (1936) gör han upp med förutfattade meningar om andra etniciteter. ”Kung Ottokars spira” (1939) är uppenbart antifascistisk med udden riktad mot Italien och Tyskland under 30-talet. I ”Solens tempel” (1949) läxar Tintin upp rasister som jävlas med en indianpojke. Och så vidare. Hur många gånger ska man behöva göra avbön för att slippa förknippas med något man tydligt tar avstånd från?

Visst hade Hergé kunnat gå längre i ansiktslyftningarna av sina album. Frågan är hur intressant det hade blivit – och om vi har råd att mista påminnelsen om att vi inte lever i en fullkomlig värld.

(Publicerad i Sydsvenskan den 25 januari 2009)