- ...and then I realized - like I was shot... like I was shot with a diamond…a diamond bullet right through my forehead...
Det finns att avgörande ögonblick som får Walter E. Kurtz i Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now” att gå från dekorerad överste till den djungelgalning som armén ser sig tvingad att eliminera. Nämligen när han får se en hög avhuggna barnarmar – armar som han och hans pluton någon timme tidigare vaccinerat, men som fienden sedan metodiskt hackat av. Först gråter han hejdlöst vid åsynen, sedan fylls han av insikt och beundran. Han kapitulerar inför viljan och styrkan att utföra ett sådant dåd.
Idag känns det som att det hade räckt för Kurtz att läsa veckans tidningar för få samma förvridna insikt. För de mest frapperande aspekterna av fallet Josef Fritzl är inte ondskan och perversiteten – utan just viljan. Beslutsamheten. Att bygga en bunker. Att dra in vatten, värme, avlopp. Ventilation. Att låta det pågå. Att våldta sin dotter under decennier. Att förlösa åtta barn. Att låta ett av dem dö.
Coppola lyckas inte förklara de bakomliggande mekanismerna fullt ut genom sin djupdykning i mörkrets hjärta, utan låter filmen istället explodera i ett blodbad och de rosslande orden ”The horror… The – horror…” Men det kanske räcker.
(Publicerad i Sydsvenskan den 21 mars 2009)
Idag känns det som att det hade räckt för Kurtz att läsa veckans tidningar för få samma förvridna insikt. För de mest frapperande aspekterna av fallet Josef Fritzl är inte ondskan och perversiteten – utan just viljan. Beslutsamheten. Att bygga en bunker. Att dra in vatten, värme, avlopp. Ventilation. Att låta det pågå. Att våldta sin dotter under decennier. Att förlösa åtta barn. Att låta ett av dem dö.
Coppola lyckas inte förklara de bakomliggande mekanismerna fullt ut genom sin djupdykning i mörkrets hjärta, utan låter filmen istället explodera i ett blodbad och de rosslande orden ”The horror… The – horror…” Men det kanske räcker.
(Publicerad i Sydsvenskan den 21 mars 2009)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar