torsdag 27 mars 2008

Anders Kappel på Galerie Leger


Anders Kappel: Hope. Bild: Galerie Leger

Till och med vägmärkena har fått nog! De har gått in i väggen, mist förståndet – eller så är de bara sådär totalt likgiltiga som man kan bli efter att ha nonchalerats tillräckligt länge.

Det är ett samhälle där allting går för fort som Anders Kappel kommenterar i sin utställning Roadmarks på Galerie Leger (t o m 2.4). En samtid där det inte finns pengar, tid eller intresse för om- och eftertanke. Den åttakantiga stoppskylten har tagit sig texten ”GO” istället för ”STOP” – ingen bryr sig ju ändå. En ortsskylt nynnar katatoniskt på signaturmelodin till klassiska barnprogrammet Boktipset. Andra skyltar innehåller ord som ”Hope” och ”Truth” – fast med pilar i andra riktningar. Just här finns varken hopp eller sanning, det får man söka någon annanstans.

Kappels målningar kommer knappast att få någon att ta bussen istället för SUV:en till jobbet, men jag tror och hoppas att civilisationskritik som framförs med en nypa humor har större potential att förändra på sikt, än den som skriver betraktaren på näsan med gråtande barn och smältande glaciärer.

torsdag 20 mars 2008

Gun Holmström på Galleri 21


Ur bildserien Avatarer.

Det är photoshop-vaganza på Galleri 21 just nu med den finska konstnären Gun Holmström (t o m 30.3). Bildserien Veck består av ett antal interiörfoton, som hon dragit ut och förlängt på olika sätt, så att de förlorar kontakten med verkligheten och mer påminner om konstruktivistiskt måleri. Det är enkelt, knappast unikt, men ofta mycket snyggt.

I bildserien Avatarer har hon velat bättra på antika skulpturer, som ju ofta saknar olika lemmar. Genom att klippa bort den skadade delen av skulpturen och istället spegelvända den intakta, lyckas hon visserligen skapa en statistiskt normal figur med två ben och två armar – men på bekostnad av resten av utseendet. Resultatet är en samling groteska monster och aliens, som fungerar som en bra varning till dem som ständigt vill sminka över verkligheten och till varje pris manipulera det avvikande så att det harmonierar bättre med föreställningen om vad som är ”normalt”, ”attraktivt” eller ”överensstämmande med Skapelsen”.

tisdag 18 mars 2008

Peter Doig på Tate Britain i London

Peter Doig: Retrospektiv
Tate Britain, London
Till den 27 april 2008



Ski Jacket, 1994. Olja på duk, 295 x 351 cm. Bild: Tate Photography

En sådär tjugo, trettio miljoner kan man få ge för en Peter Doig-målning på auktion. Det är inte dåligt för en nu levande konstnär, född 1959. Men så får man också mycket konst för pengarna. Målningarna mäter ofta flera meter och är alltid helt sanslöst genomarbetade – man kan förundrat studera hans skicklighet med färgen hur länge som helst. Ibland verkar den stötas bort från duken, ibland ser den ut som koagulerande blod.

Peter Doig är född i Skottland, men har bott mycket i Kanada och England. Sedan sex år lever han på den västindiska ön Trinidad. Berömmelsen kom i början av 90-talet och 1994 nominerades han till Turnerpriset. Han målar ofta enorma landskap med berg, skogar och vattendrag. Motiven växer gradvis fram genom färglagren och ibland känns det som att man har tittat in i solen precis innan man vänder blicken mot målningarna. Undertonerna är klart mörka, och jag kan inte bestämma mig för om de upptornande och lavinfarliga bergen hotar de små, små människorna i målningarna, eller om de tvärtom skapar en känsla av omfamnande och trygghet.

Doig har en mycket tydlig valfrände i Karin Mamma Andersson, som presenterades i en liknande mitt-i-karriären-utställning på Moderna museet i Stockholm förra året. De båda konstnärskapen har många paralleller, till exempel den unkna och tillbakahållna färgskalan, de obehagliga stämningarna och de ofta förekommande björkarna. Detta är ett släktskap som Andersson redovisar helt öppet i sin konst – i målningen Rörd av gudarna (2002) förekommer till och med en Doigmålning som rekvisita i ett rum.

Under 2000-talets första år händer det något märkligt med Peter Doigs måleri. Den lätta anstrykning av pekoral som ofta fanns med under 90-talet som en spännande och helt legitim komponent, blommar nu ut i full prakt. Vita hästar på gränsen till enhörningar, burleska sagokaraktärer och andeväsen befolkar målningarna. Och när han 2002 flyttar till Trinidad havererar måleriet i ogenerad exotism à la Gauguin, där öbor och excentriker skildras som sorglösa Kristusgestalter i djungeln och på stranden. Det blir till slut tämligen genant. Men sista utställningsrummet, där hans allra senaste alster visas, ger förnyat hopp om framtiden. Här finns några mycket fina verk där nyfikenheten på måleriets möjligheter åter märks tydligt. Black Curtain (2004) föreställer en nattlig utsikt över en bukt, kanske genom ett hotellfönster. På ett ganska brutalt sätt har han strukit över målningen med tunn, vit färg, vilket skapar en känsla av att det hänger en halvgenomskinlig gardin framför fönstret. Med spåren av penselstråna gestaltar han inte bara tygets struktur, utan även vindens stilla rörelser i natten.

(Publicerad i Sydsvenskan den 18 mars 2008)

torsdag 13 mars 2008

Karin Elmgren och Anita Paakkonen Ahl på Rostrum


Anita Paakkonen Ahl: Anställningsintervju. Bild: Galleri Rostrum

Galleri Rostrum firade internationella kvinnodagen genom att öppna en utställning med Karin Elmgren och Anita Paakkonen Ahl, båda med klart feministiska utgångspunkter i sin konst (t o m 30.3).

Karin Elmgren har en humoristisk ton i sina kolteckningar. I Blåblodig ser man en kvinna ligga på rygg, blödande ur underlivet. Men lugn – det är inte farligt, utan bara den där harmlösa, blåa variant av blod som vi lärt känna från tampongreklamen. Ibland slår dock de drastiska vändningarna över i onödig fördumning av kvinnor, som i Biosfär, där ett bi hålls instängt i ett uppochnedvänt glas. Tihi, liksom – en kvinnlig variant av det ”manliga” och heeemskt komplicerade naturvetenskapliga begreppet.

Då är Anita Paakkonen Ahl mer stringent. Bäst är Anställningsintervju – en parafras på en antik skulptur, som på sedvanligt sätt saknar huvud och armar. Fast här är även den gravida magen bortskuren. En konkret bild av den absurda verklighet som möter många kvinnor i arbetslivet.

tisdag 11 mars 2008

Bengt Å Åkerlund på Galerie Holm


Bengt Å Åkerlund: Chet Bakers Place. Bild: Galerie Holm

Gerry Mulligan (1927-1996) är en av världens mest kända barytonsaxofonister. Han var med på Miles Davis’ The birth of the cool i slutet av 40-talet, och spelade senare även med Chet Baker och Dave Brubeck. När Bengt Å Åkerlund i sitt måleri föreställer sig vad som skulle kunna vara Gerry Mulligan’s place, blir det ett djupt lila hus, precis som saxens allra lägsta ton, i den iskalla, månupplysta natten.

Landskapen och stadsvyerna i utställningen på Galerie Holm (t o m 16.3) genomsyras av lugn och gåtfullhet. I en av målningarna står en resenär och väntar vid en busshållplats med resväskan bredvid sig på marken – men något säger mig att bussen aldrig kommer. Trots alla vägar och pilar som tydligt pekar på riktningen ut ur staden, finns det något som håller tillbaka alla som försöker ta sig ut. Den bitande kylan kanske? Oron för vad som kan finnas på andra sidan skylten med ortens namn? Eller den ensamma barytonmelodin som hörs från ett av fönstren?

(Publicerad i Sydsvenskan den 11 mars 2008.)

måndag 10 mars 2008

Nya hiv-vågen börjar märkas i Londons konstliv

2007 anmäldes 541 fall av hiv i Sverige, vilket är rekord. Ökningar noterades i alla grupper jämfört med 2006, men allra störst var ökningen bland män som har sex med män, 72 %. I Region Skåne ökade fallen från 5 till 16, vilket ger den största procentuella förändringen i landet, 220 %.

Att hiv ökar så mycket i den grupp som borde ha störst beredskap och kunskap om viruset och dess smittvägar vittnar om en livsfarlig attitydförändring. Den helt nödvändiga avstigmatiseringen av de hivsmittade, verkar ha slagit över i en bekymmersam avdramatisering av viruset. I London, där läget är ännu värre, har kulturlivet börjat behandla problemet. När jag nyligen var där hamnade jag på kort tid på tre evenemang som på olika sätt skulle kunna ses som reaktioner på epidemin.

På Wilkingson Gallery i East End visas Jimmy de Sanas bildsvit 101 Nudes från 1972, där han på ett kärleksfullt sätt porträtterar några nära vänner i ett hus – naket, intimt och humoristiskt (t o m 30.3). Det tidiga sjuttiotalets naivitet och oskuldsfullhet står i stark kontrast till den oro och skräck som drabbade gaysamhället tio år senare, och den katastrof som var ett faktum efter ytterligare några år. En katastrof som även drabbade Jimmy de Sana, som avled 1990, 40 år gammal.


Jimmy de Sana: 101 Nudes


Ridiculusmus. Bild: Phil Tragen

Samma typ av underliggande stämningar finns i teaterduon Ridiculusmus föreställning Tough time, nice time, som visas på The Barbican (t o m 15.3). Två män sitter i ett badkar på en bastuklubb i Bangkok och berättar historier för varandra. Det handlar egentligen varken om sex eller aids, men den märkliga och spända stämningen mellan dem – liksom på liv och död, gör att man får en krypande känsla av att viruset på något sätt finns med i bilden ändå.

Det tredje och mest direkta exemplet är den stora utställningen med filmaren och konstnären Derek Jarman på Serpentine Gallery i Hyde Park (t o m 13.4). Här visas bland annat filmen Blue (1993), som skildrar hans sista tid, med otäcka mediciner, biverkningar och blindhet. Mest drabbande är dock skulpturerna från slutet av 80-talet, som Jarman gjorde efter att ha fått sin diagnos – i ursinne och förtvivlan, inte bara över dödsdomen, utan också över omvärldens fördömande reaktioner. Skulpturerna består av biblar, krossat glas, blommor och homoerotiska bilder – allt indränkt i tjära. Styrkan i den personliga vittnesbörden, uttryckt i klartext eller med konstens språk, framträder på ett mycket konkret sätt.

Fast ett av problemen med dagens attityder mot hiv/aids är att sjukdomen inte längre ser ut på det här sättet i Västeuropa. För att allvaret ska gå fram, måste det finnas möjligheter till identifikation. Därför är människor som artisten Andreas Lundstedt, som kom ut som hivpositiv i vintras, helt ovärderliga för kampen mot smittspridningen. Och därför tror jag att den spända och riskfyllda stämningen mellan männen i badkaret på The Barbican, och den ansvarslösa naiviteten i Jimmy de Sanas bilder, har större potential att tala till dem som lever farligt idag, än vad Derek Jarmans insjunkna ögonhålor och dödsångest har.

(Publicerad i Sydsvenskan den 10 mars 2008)