fredag 24 april 2009

Censur ska synas




I mars censurerades kvinnliga bröstvårtor med postitlappar på konstbiennalen i Dubai. Den här månaden har galenskapen nått Paris tunnelbanesystem, där affischerna för den nyligen öppnade Jacques Tati-utställningen på Cinemateket (t o m 2.8) förklarats strida mot landets förbud mot tobaksreklam. Tati-karaktären Monsieur Hulot hade nämligen en pipa i munnen på affischen. Eftersom det inte fanns tid till att göra nya, valde utställningsarrangörerna att klistra över piporna istället – med vindsnurror, lika gula som postitlapparna i Dubai.

Detta smärtar inte bara principiellt och kulturhistoriskt, utan även estetiskt. Karaktären Hulot är mycket noggrant utformad: de korta byxorna, hatten, den framåtlutade gången – hela uppenbarelsen är som gjord för att avslutas med just en rak pipa. Att ersätta den med en vindsnurra, är som att sätta lökkupol på Gunnar Asplunds stadsbibliotek i Stockholm.

Men utställningsarrangörerna agerade förstås helt rätt. Tvingas man till censur, ska man göra det så iögonfallande och dumt som möjligt.

(Publicerad i Sydsvenskan den 25 april 2009)

onsdag 22 april 2009

Zuma i konsten: Intervju med Lawrence Lemaoana


Lawrence Lemaoana: Future tellers #6 (2008)

Radiomanus. Reportaget sändes i Kulturnytt den 22 april 2009

Påannons
Idag går Sydafrika till val. Valdagen markerar höjdpunkten på flera år av politisk oro – förra året avsattes t.ex. förre presidenten Thabo Mbeki av sitt eget parti ANC. Och i centrum av turbulensen står Jacob Zuma, mannen blir president i och med dagens val.

Hur märks denna invecklade politiska verklighet i den sydafrikanska konsten? Tor Billgren besökte konstmässan i Johannesburg i början av månaden för att undersöka hur det förestående valet och Zuma-eran bearbetas av landets konstnärer.

Reportage
Två stora löpsedlar, ihopsydda av rött, rosa och mönstrat tyg hänger på väggen, den ena har chockrubriken ”Things fall apart”, på den andra ser man konturerna av en vilt dansande man. Och det råder det inga som helst tvivel om vem det föreställer: Jacob Zuma.

Konstnären bakom verken heter Lawrence Lemaoana och arbetar med föreställningarna kring maskulinitet i sin konst – och främst utifrån bilden av Jacob Zuma. När jag träffar Lemaoana på konstmässan i Johannesburg frågar jag honom om han inte är lite väl pessimistisk, när han kombinerar bilden av den dansande Zuma med texten ”Saker och ting rasar samman”.


Lawrence Lemaoana:
In a way I'm question his ability to lead the country. And also, within the ANC it is being denied that there is a rift, a separation. But there is, we all know this, we are all aware of it. It's kind of a comment on that, on the looking to the future, how do we get there? Does mean that we magically is going to make everything fine? Or do things have to go to their worse in order for us to build up again?


Hur tar vi oss till framtiden? Kommer allt på något magiskt sätt att bli bra? Eller måste vi först nå botten för att kunna börja bygga igen? Frågor som Lawrence Lemaoana tar upp i sin konst. Men den här skepsisen riktar sig inte bara mot Zuma och ANC – utan också i hög grad mot medierna, som är dom som sprider den här typen av domedagsstämning. För verkligheten är förstå betydligt mer komplex, säger Lemaoana. Zuma har också många positiva sidor, och har gjort mycket bra för landet. Det finns inga raka eller enkla svar när det gäller Zuma.

De senaste årens publicitet kring Jacob Zuma har handlat mycket om de korruptionsmisstankar som har hängt över honom sedan 2003. Den juridiska följetongen fick något av ett slut för två veckor sen, när åklagarmyndigheten beslutade att lägga ned åtalet helt av tekniska skäl. Detta gav förstås upphov till både jubel och raseri – men också ett stort mått av likgiltighet. Många verkar inte bry sig inte längre. Detta var tydligt när Lawrence Lemaoana höll ett föredrag om sin konst på mässan i Johannesburg. Många åhörare ställde frågor om olika aspekter av hans konst, men inte en enda tog upp Jacob Zuma – trots att han spelar en stor roll i konstnärskapet – och trots att han är landets näste president.

Lawrence Lemaoana:
He hasn't been in office yet, but we're tired of him. We know his image, it's plastered all over the place, we're familiar with him.

Tor Billgren:
I also feel that the public is kind of avoiding the question.

Lawrence Lemaoana:
Yes, very much, very much. There's a lot of avoidance, but I think we are at a boiling point when things are supposed to happen. Another thing that is kind of negative is that there isn't a proper structured opposition. So it is almost an element of not hoping.


Avannons
Många undviker frågan om Zuma, samtidigt som landet kommit till något av en kokpunkt, för att det inte finns någon ordentlig opposition, sa Lawrence Lemaoana sist i Tor Billgrens reportage från konstmässan i Johannesburg.


Lawrence Lemaoana arbetar med föreställningarna kring maskulinitet i sin konst, främst utifrån bilden av Jacob Zuma.

måndag 20 april 2009

Rapport från Joburg ArtFair


Jake Aikman: Set Adrift

På onsdag är det val i Sydafrika. Tor Billgren besökte konstmässan i Johannesburg och fann ett konstliv som delvis duckar för de mest brinnande politiska frågorna.

Av TOR BILLGREN

Mitt på den skissartat uppmålade oceanen hukar sig en man i en räddningsflotte. Han är frusen i sin gröna t-shirt och blickar otåligt mot räddningen som närmar sig. Konstnären bakom verket, Jake Aikman (född 1978) och är uppspelt när jag träffar honom; en av de tre spekulanterna som reserverat målningen är ingen mindre än lagkaptenen och hjälten från rugby-VM 1995 – Sydafrikas första och hittills största internationella triumf efter apartheidåren.

Och de gröna och röda lapparna som markerar reserverade respektive sålda verk är en mycket vanlig syn på Joburg ArtFair. Trots finanskrisen och trots att den totala försäljningen på mässan bara uppgick till hälften jämfört med förra året, mår den sydafrikanska konstbranschen fortfarande oförskämt bra. Enligt Scott Sargent, som driver konstsajten ArtVault, har omsättningen på landets konstauktioner ökat med 20 procent sedan 2005. På den senaste auktionen i Johannesburg såldes rubbet – till rekordpriser dessutom. Sargent förklarar detta med att landets ekonomi har förbättrats stadigt de senaste tio åren och det internationella intresset har ökat. I såväl Tyskland som Storbritannien hålls auktioner enbart för Sydafrikansk konst.

De dominerande konstformerna på mässan är måleri och foto, medan mindre säljbara medium som film och installationer lyser med sin frånvaro. Särskilt starkt står sig det dokumentära fotot med veteraner som David Goldblatt (som just visas på Malmö Konsthall), Santu Mofokeng och Jürgen Schadeberg. Överallt syns deras klassiska bilder från 60-, 70- och 80-talen – bilder som spelade en avgörande roll för omvärldens uppfattning om Sydafrika under de mörka åren. Och de har gott om värdiga arvtagare. Den mest intressante är Mikhael Subotzky (född 1981), som visar en fotosvit från Beaufort West, en eländig småstad med ett rosa fängelse på hedersplats i en rondell alldeles vid stadens infart. Att åka till en håla och göra socialrealistiska fotoreportage om folk som lever i slum och fattigdom är förstås inget nytt, och alla klichéer faller också snabbt på plats: ”sömnig”, ”incestuös”, ”inskränkt”, ”sorglös” och så vidare. Men Subotzky gör ändå något mer. Han går några steg närmare med kameran, det uppstår en alldeles särskild laddning i relationen mellan fotografen och de fotograferade. Vill de krama eller strypa honom?

En konstnär som marknadsförs hårt är Mbongeni Richman Buthelezi (född 1965), som gör enorma collage genom att smälta samman plast av olika kulörer. På avstånd ser det ut som storfläckigt oljemåleri, men går man närmare ser man EAN-koderna och varumärkena från förpackningarna som utgör verkens beståndsdelar. Tankarna går ibland till en färgglad Anselm Kiefer på gott humör, så det är förstås ingen slump att det är ett tyskt galleri som försöker få till ett genombrott. Vissa verk är enormt kraftfulla, som ”Child reading with a candle”, medan andra, särskilt en del porträtt, inte borde ha tagits en meter utanför ateljén.

Ett annat namn som säkert kommer att dyka upp i internationella sammanhang den närmaste tiden är Avant Car Guard, en konstnärstrio som tilltalar både konstvärlden och allmänheten med sin upptågskonst.

Men störst av dem alla är förstås William Kentridge – även han är välkänd för Malmöpubliken genom den formidabla utställningen på konsthallen sommaren 2007. Flera gallerister visar etsningar, teckningar och textila verk som kretsar kring det stora projekt han är mitt uppe i just nu – en uppsättning av Sjostakovitjs opera ”Näsan”, som ska ha premiär på Metropolitan i New York nästa år. Han anländer själv till mässan sent på eftermiddagen, iförd sin sedvanliga pincené och vita skjorta, och gör en blandning av ärevarv och eriksgata mellan de olika gallerierna.

Samtidigt som suget efter dokumentärfoto tyder på att den sydafrikanske konstkonsumenten vill ha de brutala och skitiga aspekterna av landets segregerade baksida uppkörda i ansiktet, är intresset för andra och mer konkreta politiska problem betydligt mindre. Jag hittar t.ex. bara en konstnär som kommenterar den svåra hiv/aids-epidemin. Ingen som tar upp vågen av xenofobiskt våld som drog genom kåkstäderna för ett år sedan. Ytterst få som kommenterar dagspolitiken och den stundande Zuma-eran. Med lite god vilja kan man anstränga sig att se den ständigt återkommande kalashnikoven (AK47) som en släng mot Jacob Zuma; hans politiska signaturmelodi handlar just om maskingevär, och jag hittar spår av vapnet i sju av de 25 utställningsmontrarna. Men knappast i relevant Zuma- eller samtidskontext. Istället bidrar den obsoleta kampsymbolen som AK47:an utgör till den känsla av tillbakablickande och vilande vid det förflutna som tycks ligga över det sydafrikanska konstlivet. Nuet och framtiden däremot, behandlas snarare med axelryckningar och besvärat undvikande.

Fakta
Joburg ArtFair ägde rum i Johannesburg den 3-5 april och hade över 10000 besökare. Mässan grundades förra året och den enda i Afrika. 25 gallerier ställde ut och visade verk av sammanlagt 400 konstnärer från hela kontinenten. Sammanlagt såldes konst för 12 miljoner kronor.


(Publicerad i Sydsvenskan den 20 april 2009)