måndag 28 april 2014

Cullbergbaletten: Plateau effect


Att arbeta med segel i hårt väder kan vara tungt och riskabelt. Segelduken och skoten fladdrar våldsamt, om man inte passar sig kan man få en snärt av en förlupen tamp eller bommen i skallen. Ett stort segel som plötsligt fylls av vind kan utan vidare dra en vuxen person över bord.
I tredje tablån av Jefta van Dinthers ”Plateau Effect” far de nio dansarna runt på scenen som gastar på ett fartygsdäck i ett kritiskt läge. Seglet utgörs av enormt tygstycke som de försöker betvinga med rep, taljor och tyngder.
Kaoset och paniken tilltar, de drar i tamparna, ropar kommandon. Den mörka technomusiken blir intensivare, det är bråttom, ljuset blinkar till av rött, blått och grönt. Repen korsar varandra över scenen som ett spindelnät, seglet tornar upp sig monumentalt.
                                                     
Det där stora tyget är kvällens huvudrollsinnehavare. Jag har aldrig sett ett föremål få liv på ett så övertygande sätt. Dansarnas rörelser får det att bölja sig fram över scenen och inta olika karaktärer – ömsom älskare, ömsom fiende. Ibland beter det sig motspänstigt som ett djur i en fälla, ibland undergivet och medgörligt.
I första tablån är det uppspänt som en ridå, som dansarna står framför. En sång går igång, iskallt och melankoliskt. Dansarna mimar och rör sig förföriskt mot publiken och blir allt mer omfamnade av tyget. De har varsitt rep fäst i ryggen, som någon en bit in i sången börjar rycka i bakifrån. Dansarnas kroppar pulserar spastiskt på vartannat taktslag, rörelser som blir brutala av det att det inte är de själva som kontrollerar dem. Repet i ryggen gör också att de kan luta sig framåt på ett sätt som ger känslan av tyngdlöshet.

Jag skulle kunna fortsätta beskriva detaljer, men skulle också kunna nöja mig med att konstatera att ”Plateau Effect” är en sensation. De olika beståndsdelarna samverkar och flätar ihop helheten till ett briljant allkonstverk. Minna Tiikkainens hårda ljusdesign. David Kiers mullrande och suggestivt malande
ljudbild. Och så dansarna förstås – de arbetsamma operatörerna i van Dinthers mystiska gåshudsfabrik.

De intensiva delarna varvas av utdragna avsnitt där dansarna rör sig långsamt och omständligt, som slowmotionfigurer eller vajande sjögräs. Det är ett rörelsemönster som känns igen från van Dinthers ”This is Concrete” som dansades på Inkonst för ett år sedan. Precis som i den har han i ”Plateau Effect” en tendens att låta de olika delarna pågå lite för länge, så att det ibland uppstår en känsla av seghet. Fast givetvis inte utan avsikt.
För utan extravarven i versen hade refrängen till Elton Johns ”Tiny Dancer” inte varit så kraftfull. Om trummorna i Phil Collins ”In the air tonight” verkligen hade startat där de flesta försöker dirigera igång dem, hade låten varit bortglömd året efter den kom. Om Richard Wagner inte hade plågat sin publik med långa, sövande solon hade den musikaliska förlösningen inte verkat så omvälvande. van Dinther krattar manegen på motsvarande sätt.
När förlösningssekvensen väl satts igång finns ingen väg ut. En ensam dansare konfronterar publiken med ryckiga och åmiga musikvideo-poser. Hon får sällskap av resten av ensemblen och jag trycks bakåt i sätet av aggressiv erotik och motljus. Slutet känns som en smäll rakt i ansiktet. Måtte den blåtiran aldrig försvinna.

Publicerad i Sydsvenskan 28 april 2014