lördag 28 april 2012

Bokrecension: Blå skymning och nakna atleter

av TOR BILLGREN

Göran Söderlund och Patrik Steorn
Blå skymning och nakna atleter
Carlssons

Eugène Jansson: Atleter (1912) 

En ung man sitter på golvet i en spänstig pose och gymnastiserar med en boll. Det är förmodligen matrosen Knut Nylund, en av Eugène Janssons favoritmodeller och antagligen också under en tid hans partner. En gång frågade konstnären värdinnan till en förnäm tillställning om han kunde ta med ”Knutte” som sällskap, men fick nej. Då avstod också Jansson från att gå.
Men här sitter alltså matrosen på golvet. I förgrunden, vid en dörrpost, står en annan ung man, avslappnad, naken med ryggen mot betraktaren och beskådar övningarna. Han smeker sig lätt på halsen, och hans blick ligger INTE på bollen.

Det är hundra år sedan målningen ”Atleter” gjordes, och 150 år sedan Eugène Jansson föddes. Detta uppmärksammas med utställningar på Prins Eugens Waldemarsudde och Thielska galleriet i Stockholm (båda till och med den 10 juni). I samband med den förstnämnda har en fin och utsökt illustrerad katalog getts ut, skriven av Göran Söderlund och Patrik Steorn. Söderlund bidrar med en biografisk uppsats om konstnärens liv fram till början av 1900-talet och fokuserar på det blå stadsmåleriet, medan Steorn behandlar nakenmåleriet, delvis ur ett homoerotiskt perspektiv. Och det är bisarrt att det är först 97 år efter konstnärens död som denna aspekt av hans måleri erkänns på en stor utställning. Konstvetare och Janssonälskare har genom decennierna gjort de mest besynnerliga krumbukter för att slippa konfronteras med detta. ”Den veka, mjuka kvinnokroppen var nog ingenting för en expressionistisk konstnär av Eugène Janssons kaliber”, spånar t.ex. Inga Zachau i sin biografi ”Den blå stadens målare” (1997) när hon försöker förklara (bort) Janssons konsekventa val av manliga modeller.

Nu är det naturligtvis ingen självklarhet att en manlig konstnär måste ha en erotisk blick på manliga modeller. Just under början av 1900-talet ägnade sig många framstående manliga målare åt så kallat vitalistiskt måleri, där den nakna manskroppen avbildades i harmoni med naturen, ofta med nationsbyggande undertoner och längtan efter andlig och kroppslig renhet.

Janssons målningar skiljer sig dock på ett viktigt plan: hans atleter ställs aldrig mot naturen, utan omges alltid av fyra väggar, antingen i hans ateljé eller i flottans badhus. Vill man ha ytterligare belägg för Janssons tycke för män, är detta väldokumenterat av Greger Enman i den oumbärliga antologin ”Sympatiens hemlighetsfulla makt” (1999).

Patrik Steorn nöjer sig inte med att konstatera att nakenbilderna har en erotisk potential, utan föreslår även en sådan i de folktomma, blåa gatorna i det så populära stadsmåleriet. Det är en spännande tanke. Ta en målning som ”Besvärsbacken” (1899). En mörk och avsides gatusluttning i Stockholm, helt folktom. Jag föreställer mig konstnären där, väntandes i kylan med händerna i rockfickorna. Blicken är fixerad vid backkrönet i hopp om att med viljans och längtans kraft lyckas frammana den han stämt träff med för ett förbjudet erotiskt möte. Homosexuella har genom tiderna varit hänvisade till informella mötesplatser, som liksom blivit över när majoritetssamhället tagit sitt. Vissa parker, vandringsstråk, pissoarer – och den glänta som är avbildad i Janssons målning ”På Skeppsholmen” (1899).


”Blå skymning och nakna atleter” är begränsad av sitt format. En katalog är en katalog. Men den fungerar också som en uppmaning till något mer och större; en biografi där hela människan bakom målningarna genomlyses. Det hade sannolikt blivit en thriller.

För sekelskiftet var en brytningstid för homosexualitet som begrepp och företeelse. På en del håll var det fortfarande helt obekant och otänkbart, samtidigt som det allt oftare bubblade upp i offentligheten. Själva ordet myntades 1869. 1895 dömdes Oscar Wilde till två års straffarbete för ”onaturlig otukt”, något som torde ha givit eko även i Sverige. Pressen avstod inte från smaskiga homosexhistorier, och Sverige fick ett eget uppmärksammat fall 1907, då tenngjutaren Nils Santesson dömdes till fängelse för otukt. Det är samma år som Eugène Jansson ställde ut sina första nakenmålningar.

Denna dramatik vill jag veta mer om. Vilka övervägningar gjorde han? Hur tänkte hans modeller? Vad visste och tyckte hans societetsvänner? Han umgicks ju i de allra innersta konstkretsarna bland personer om Ernst Thiel, Carl Larsson och Prins Eugen

Att det inte saknades risker med Eugène Janssons måleri och vandel framgår tydligt av att hans yngre broder Adrian, själv homosexuell, förstörde stora delar av konstnärens arkiv av brev och fotografier efter hans död 1915, antagligen för att skydda hans eftermäle (och sig själv). Adrian Jansson kände Nils Santesson och visste vad som kunde vänta om det började sladdras. Denna spännande och viktiga historia om Eugène Jansson – och Sverige – återstår att berätta i biografins form. Vem fattar pennan först?
 Publicerad i Sydsvenskan den 28 april 2012

fredag 27 april 2012

Lars Lerin på Malmö Konstmuseum

av TOR BILLGREN 

Lars Lerin – En viss mängd ljus
Malmö Konstmuseum
Till den 27 maj

Lars Lerin: Torg 

”En viss mängd ljus” börjar bokstavligen på museet. I första rummet möts man av målningar som föreställer dioramor, det vill säga tittskåp av samma typ som finns några våningar längre ner i Malmöhus slott. Uppstoppade fåglar och andra djur, iscensatta på klippor bland växter och dramatiskt bakgrundsmåleri. Ibland skönjer man reflexerna från dioramornas glas, vilket öppnar för ytterligare en dimension i målningarna, nämligen verkligheten på betraktarens sida av glaset. Jag beger mig på jakt i målningarna efter speglingar från museet, försöker hitta spår av skolklasser som vallas runt i för varma täckjackor, barnfamiljer och andra museibesökare. 

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva något positivt om att Malmö Konstmuseum trängts in i samma byggnad som ett naturhistoriskt museum och en möbelsamling, men till denna utställningen bidrar det till att det uppstår en platsspecifik effekt. 

Ett av de största verken är ”Bibliotek”. Långa rader av böcker, separerade av bibliotekets sterila avgränsare av plast med bokstavssignum och röda klisterlappar. En del av böckerna är identifierbara genom sin färgskala och tjocklek, andra av att författarens namn framgår mer eller mindre tydligt på bokryggarna, som Torgny Lindgren (”Dorés Bibel”), Sonja Åkesson, Sven Ljungberg (”Pictor”), Harry Martinson (”Dikter om ljus och mörker”) och så vidare. Här bidrar det svampiga akvarellpappret och det vattensjuka ytlagret till att skapa patina och rätt stämning. 

 Det är svårt att sätta fingret på hur Lars Lerin får till den där poetiska realismen som är så typisk för hans måleri. Han har hittat ett läge i sin blick som är bortom skarpt. Det är som att titta i en kamera och kunna vrida på objektivet ytterligare ett kvarts varv efter att man fått skärpa i bilden. Ändå verkar målningarna skissartade på nära håll, ofta bestående av abstrakta tecken och antydningar. 

Längre in i utställningen återkommer samma typ av reflektioner som i dioramorna. ”Ljus i öster I” är en vy över en bro, där fönstret från vad som verkar vara en tågkupé glimmar till. Ett annat exempel finns i den magnifika ”Torg”, en nattbild av en stad ovanifrån, där speglingen av en kökslampa ligger som ett moderskepp över bebyggelsen. Perspektivet är omvänt jämfört med dioramamålningarna. Här finns inga uppstoppade lunnefåglar innanför glaset, utan konstnären själv. Frågan är om bilderna handlar om instängdhet, eller om att befinna sig på insidan – att vara inkluderad? Det går tillräckligt av såväl mörka som ljusa stråk genom utställningen, för att båda möjligheterna ska vara tänkbara. 

Publicerad i Sydsvenskan den 27 april 2012

lördag 21 april 2012

Inför Parsifal i Malmö

av TOR BILLGREN



Ikväll har Stefan Johanssons uppsättning av Richard Wagners sista opera "Parsifal" premiär i Malmö, 130 år efter uruppförandet i Bayreuth. Operan är på många sätt en prövning - den tar ofta över fem timmar att framföra och har rätt snårig handling. Därför är det ett misstag att slå sig ner i salongen utan att ha förberett sig.

Några tips:

1.
Se under inga omständigheter operan utan att känna till handlingen och karaktärerna. Jag hyfsade i veckan till kapitlet om handlingen i svenska Wikipedias Parsifalartikel, så att den ger en tydlig och koncis bild av vad som sker på scenen - och framförallt: vad som ägt rum innan ridån går upp. Observera att texten beskriver handlingen som Wagner framställde den i originallibrettot. Vad som händer på scenen år 2012 är en annan sak. Varje regissör väljer bort och lägger till saker utifrån vad han eller hon vill att operan ska berätta. Lite förenklat kan man säga att skillnaden mellan originallibrettot och det vi ser på scenen, är regissörens grundtanke med uppsättningen.

2.
Det finns två nyckelfraser som kan vara bra att ha i huvudet:

1. Durch Mitleid wissend, der reine Tor. Endast en ren dåre kan återta det heliga spjutet från Klingsor och därmed läka Amfortas sår. En dåre som blivit vis genom medlidande. "Vis genom medlidande", glöm inte det.

2. Zur Raum wird hier die Zeit. "Här blir tiden till rum", sjunger Gurnemanz när han leder Parsifal till graalborgen. Därmed antyder han att det inte är en geografisk promenad, utan en andlig. Tänk på strofen när operan känns extra långtråkig. Tiden blir till rum. Operans längd och långsamhet är ett självändamål. Vad är det för rum som uppstår kring den?

3.
Librettot tycks vara fullt av kristendom och sträng religion. Graalen, spjutet, Herren, Han, Förlösaren, Frälsaren och så vidare. Det kan dock vara värt att notera att varken "Jesus" eller "Kristus" förekommer explicit i texten. Wagner har alltså inte gjort en uttalat kristen opera, utan snarare lånat kristna symboler, och öppnat upp dem för något mer universellt.

4.
Det är en fördel att känna till musiken. Wagners musik är uppbyggd kring ledmotiv som representerar olika företeelser och karaktärer i operan. När en person gör entré, sjunger eller blir besjungen, hör man ofta vederbörandes tema i melodin eller bakgrunden. Men det kan också betyda att en viss tanke flyger genom huvudet på den som sjunger, eller att kompositören vill antyda något och ge lyssnaren ledtrådar. Att känna till motiven är ingen nödvändighet för förståelsen av operan, men med tanke på att den är fem timmar lång, det kan vara uppiggande övning att då och då kunna identifiera ett motiv och fundera på varför det spelades just då och så vidare.

I det bortom beskrivning vackra preludiet till första akten presenteras flera av de viktigaste ledmotiven. Här spelas de väldigt långsamt, medan de när de förekommer i akterna ofta är snabbare och annorlunda instrumenterade.

Nattvardstemat (0.00 min)

Graaltemat (4.22 min) (som är baserat på en tysk kyrkosång, ”Dresdner Amen”)

Trostemat (4.54 min)

Kundrys tema hörs när gör entré i den heliga gläntan i första akten (efter 24.55 min, de snabbt fallande stråkarna). Klingsors tema förekommer renast i början av preludiet till andra akten. Motivet förekommer dock även när han omnämns i första akten.

Ett av själva Parsifals teman är dessa högtidiga hornstötar ur andra akten, som här signalerar att Klingsor fått syn på honom.

Slutligen dårmotivet som här har nyckeltexten Durch Mitleid wissend "der reine Tor" (vid 1 h 52 min 10 sekunder).

Det finns ytterligare ett fyrtiotal motiv i operan, men dessa är de grundläggande. Hela förteckningen finns t.ex. i "Das Buch der Motive" band 2 (Edition Schott).

5.
Librettot till operan (tyska och engelska) finns här:
Akt I
Akt II
Akt III

onsdag 18 april 2012

Kommentar om tårtskandalen

av TOR BILLGREN 
I helgen firades World Art Day med tårtkalas på Moderna Museet i Stockolm. En av tårtorna var gjord av konstnären Makode Linde, och var formad som en stereotypt framställd afrikansk kvinna. Vid halsen stack konstnärens eget huvud upp, så att tårtan kunde vråla av smärta när någon skar i dess nedre delar. När en bild som visar hur kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth leende skär en bit av denna tårta började cirkulera i början av veckan, exploderade den internetbaserade indignationen. Rasistglosan har flugit från både höger och vänster. Avpixlatlägret bölar över att en färgad konstnär får framställa svarta stereotypt, medan vita män inte ens får säga negerboll. Och Afrosvenskarnas Riksförbund (med flera) har krävt kulturministerns avgång. Det är som att anklaga Dick Bengtsson för nazism för att han målade hakkors i sina målningar. Ingen hänsyn tas till att tårtan var en del i en performance och därför inte kan ryckas ur sitt sammanhang. Skandalen är ett exempel på hur vanskligt det kan vara att föra konsten utanför sina fyra väggar – och när viljan att missförstå kombineras med oviljan att förstå.
 Publicerad i Sydsvenskan den 18 april 2012
Dick Bengtsson: Tidig söndagsmorgon

onsdag 11 april 2012

Alexander Gutke och Tauba Auerbach på Malmö Konstall

av TOR BILLGREN

Radiomanus


Alexander Gutke: "Cine-scope", 2008 (animation HD Video)

Malmö Konsthalls nya utställning är två utställningar. Utrymmet är delat på mitten med malmökonstnären Alexander Gutke på ena sidan, med främst film- och diainstallationer. På andra sidan finns Tauba Auerbach från New York, som bland annat visar målningar och skulpturer.

Ljudillustration: Filmprojektor

Det här är ett av de där ljuden som brukar betraktas som utrotningshotade, tillsammans med knattret från telefonens nummerskiva eller skrivmaskinen. Ljudet i det här fallet kommer från Alexander Gutkes filmloop ”The White light of the void” från 2002. En projektion utan bilder – bara filmremsans dammpartkilar och linjer. Den analoga filmens visuella bakgrundsbrus. Först ser det ut som det brukar, prickar och streck som flimrar förbi. Sen verkar man istället färdas inåt i bilden – tills man kommer fram till en animation som skildrar hur filmen fastnar i projektorn och smälter. Filmen sitter inte på en rulle, utan har trätts genom ett system av spolar ovanför projektorn, så man får en konkret känsla för hur lång den är.

Och det är de här fysiska aspekterna av den analoga tekniken som står i centrum för Alexander Gutkes konstnärskap. På köpet får man de förföriska dofterna från apparaterna: olja, bränt damm, gamla kretskort.

Det vore väl dumt att förneka att det finns ett inslag av nostalgi här, men den ser jag snarare som en krydda – Alexander Gutkes konstnärskap är större än så och det är mycket glädjande att äntligen få se han verk i det stora formatet. Det vinner de på – trots sin enkelhet.


Tauba Auerbach: "Untitled (Fold)", 2011 (acrylic paint on canvas / wooden stretcher)

Han delar konsthallen med Tauba Auerbach, som i sitt konstnärskap bland annat söker efter den fjärde dimensionen. I en serie verk har hon vikt och skrynklat dukar, som hon sedan vecklat ut igen och bemålat med sprayfärg, viket ger tavlorna ett tredimensionellt utseende. Men vikningen och färgskalan ger dessutom ofta känslan av att de liksom är sedda snett uppifrån. Denna extra vinkel, skulle på ett lekfullt och naivt sätt kunna utgöra just en fjärde dimension. Eller åtminstone vara fosterstadiet av en sådan. Visst är det kvasivetenskapligt – men på ett mycket fantasieggande och snyggt sätt.

Sänt i Kulturnytt, P1, den 11 april 2012

lördag 7 april 2012

På spaning efter den doft som flytt

av TOR BILLGREN

Det kan vara vanskligt att förälska sig i en parfym. En vacker dag kanske den inte längre finns kvar på hyllorna. Tor Billgren utforskar fenomenet, eller snarare otyget, med dofter som försvinner från marknaden.



Flaskan ger en monolitisk känsla med sin tjocka botten, men man blir ändå överraskad av dess tyngd. Innehållet är mörkt bärnstensfärgat, och doften: tungt träig och läderartad. Jag talar om Gucci Pour Homme som lanserades 2003. Modehusets dåvarande creative director Tom Ford var ute efter en kryddighet som skulle föra tankarna till 70-talets herrparfymer. Och jag trodde inte att jag kunde falla så fullständigt för en doft. Jag trodde inte heller att jag kunde bli så paff och upprörd av att en parfym kan upphöra att existera. Nu har jag bara en tredjedels flaska kvar.
- Jag såg den sist på Kastrup i somras, säger doftkännaren Erik Andersson Vidalve, som driver parfymbloggen Pojkfröken. Nu verkar den vara helt slut. I vilket fall som helst försvann den från lågbudgetsajterna under hösten. Det brukar vara dit parfymer går för att dö. Jag antar att Byredos Baudelaire är det närmaste man kommer nu.

Ja, jag har länge försökt hitta ersättare. Vad säger du om Potion från DSquared2?
- Jag gillar den, men den är inte alls lika vavavoom... En annan som påminner är CK One Envy for men.

Men hur kunde den bara försvinna?
- Den var antagligen alldeles för nischad för att passa på massmarknaden. Tom Fords produkter verkar ha en tendens att vara det. Gucci Envy Pour Homme, som också är borta, är ett annat exempel.

För smal alltså?
- Gucci Pour Homme var absolut smal. Rökelse och papyrus är mycket sällan använda dofter bland de stora modehusen. Och frankincense, som den ju också innehåller, är för dyrt för massmarknaden.
- Men huvudorsaken var nog att den inte sålde tillräckligt. Jag tänker mig att modehusen har parfymen som en "ingång" till märket. Så de måste vara hyfsat lätta att ta till sig och ha en exklusiv känsla som inte är konstig – bara "fin". Således entré för dofter som Gucci by Gucci och Gucci Guilty.

Vad har du för personliga erfarenheter av försvunna parfymer?
- Den första jag kommer att tänka på är Yves Saint Laurents Jazz Prestige. Jag hade den på gymnasiet och har många minnen till den. Och använde den naturligtvis alldeles för mycket. Det var en helt fantastisk doft av violblad, tobak och mynta. Galet stark. Det var väl också därför den försvann. Den var för gammalmodigt högljudd för den nedtonade fräääscha sekelskiftespubliken.
- En annan favorit är Vanilia från L'Artisan, som slutade produceras för något år sedan. Som tur är var jag förutseende denna gång och hann skaffa mig ett lager.

Men vill inte modehusen skapa en känsla av kontinuitet och historia kring sig? Vill de inte vara kända för produkter som ALLTID funnits? Som Chanel No 5…
- Precis vad jag tänker. Där sticker Chanel ut med sin tyngd i en hel ocean av legender och historia. Det är konstigt att inte till exempel Burberry eller Hermès har något av samma kaliber som No 5.

Så tänket med klassiker och kontinuitet är inte så vanligt?
- Nej, inte hos modehusen i alla fall. Parfym är rätt nytt inom modevärlden, med undantag av Chanel. Av tradition är parfym en egen nisch och inom de renodlade parfymhusen är traditionstanken mer levande – även om det händer att även de slutar tillverka dofter.

Parfymer kan också försvinna genom ”omformulering”. Du beskriver ett fenomen på din blogg där flaska och namn består medan innehållet ändras, vilket kan bero på att modehuset bara har patent på förpackningen – men inte själva doften. Ett exempel är Diors 80-talsklassiker Fahrenheit…
- Ja, gamla och nya Fahrenheit är två olika parfymer rakt igenom. Det finns en svag not i den nya versionen, en hint av det som i den första vrålade "verkstad" och "olja", som nu bara luktar som… att titta på en verkstad på håll.

Vilka doftförsvinnanden skulle du utse som de mest oförlåtliga?
- Det måste vara Patou Homme! Jean Patou är ett parfymhus mest känt för "Joy", damparfymen som var "världens dyraste parfym" när den lanserades på typ 30-talet. Patous herrparfym kom först i typ slutet av 70-talet och luktar precis som man kan förvänta sig: murrigt, manligt, skog och läder – fast mycket mer raffinerat och mjukt och i tydligt åtskilda faser. Den bästa maskulina parfymen någonsin Helt obegripligt att den inte finns längre.
- En annan jätteskandal, som visserligen är parfymnörderi på hög nivå, är att Houbigants Fougère Royale försvann. Den togs ur produktion redan på 50- eller 60-talet, men är alla maskulina parfymers mamma, och ska ha luktat alldeles gudomligt grönt. Förra året lanserades en nyutgåva som tyvärr är en helt annan doft, även om den är bra.
- Och så Vanilia då… Den luktade charterdrink: banan, sött, semester, synd och vanilj. Det vill säga helt fel och bara allmänt trashy, vilket är precis vad man vill lukta då och då.

Publicerad i Sydsvenskan Lördag den 7 april 2012

söndag 1 april 2012

Faith på Skånes Dansteater

av TOR BILLGREN

Unga Fuse Dansensemble: ”Faith”
Koreografi: Melody Putu
Musik: Henrik Munch
Scenografi och ljus: Hans-Olof Tani
Kostym: Åsa Gjerstad
Dansare: Joakim Envik Karlsson, Fanny Kivimäki, Oliver Mahar, Akhona Maqhina, Katya Dushka Nielsen, David Price, Tshepo Zasekhaya
Gästspel på Skånes Dansteater den 30.3



Det handlar om kvinnoförtryck och scenen är ett abstrakt Sydafrika. Den enda scenografin består av en vit bubbla, som dansarna då och då går in i. Det skulle kunna vara den där bubblan som den privilegierade delen av landets befolkning befann sig i under apartheidtiden där de slapp erfara vad deras position i samhället kostade resten av befolkningen. Den kan förstås också översättas till dagens inhägnade bostadsområden bakom murar, elstängsel och beväpnade vakter. Eller varför inte den bubbla man kan ta sin tillflykt till när man hör grannen slå sin hustru, eller taxichaufförer skrika sexistiska kommentarer till ensamma kvinnor på stan.
Under föreställningens gång dras bubblan isär så att dess skyddande funktion går förlorad. Därmed tvingas dansarna att konfrontera den besvärliga verklighet de är en del av.



”Faith” är ett våldsamt och mycket vackert verk av Skånes Dansteater-veteranen Melody Putu, själv uppvuxen i Soweto. På scenen virvlar de åtta nyutexaminerade dansarna i Unga Fuse, som har hemmascen i Jönköping. Koreografin är delvis baserad på improvisation, vilket märks – på det positiva sättet. Många rörelser tycks liksom ha växt ut ur de olika dansarna, men helheten är ändå extremt sammansvetsad. Här och där förekommer höga sparkar som är ett vanligt inslag i zuludans. Föreställningen har turnerat i Sverige, Danmark och Sydafrika hela vintern, och fredagens besök i Malmö var den stora finalen.

I centrum står den unga kvinnan Faith (Akhona Maqhina) som söker sig fram i en värld full av sexism och förtryck. Ibland behandlas hon med ömhet och respekt, ibland hanteras hon som ett föremål, en ägodel. Efter en intim duett med en annan kvinna konfronteras vi med ett fenomen som tyvärr inte är ovanligt i sydafrikanska kåkstäder – korrektionsvåldtäkten. Ett ligg med en riktig karl förväntas straighta ut kvinnan som bryter den sexuella normen.

Men Faith är stark. Hon visar attityd och trotsar. Hon får stryk, men slår tillbaka. Melody Putus slagsmålsscener är subtila och raffinerade. Dansarna rör sig ofta som om de parerar fantomslag och sparkar, och ibland är det svårt att skilja våld från ömhet. Det kan vara en arg blick istället för en varm, eller en aggressiv beröring i förbifarten, ett oväntat grepp om nacken.

Det bedrägliga, men geniala med ”Faith” är just detta, och att våldet aldrig känns explicit eller groteskt. Förtryckande strukturer och normer är en osynlig typ av våld, som man ofta måste anstränga sig för att upptäcka.

Publicerad i Sydsvenskan den 1 april 2012