Det kan vara vanskligt att förälska sig i en parfym. En vacker dag kanske den inte längre finns kvar på hyllorna. Tor Billgren utforskar fenomenet, eller snarare otyget, med dofter som försvinner från marknaden.
Flaskan ger en monolitisk känsla med sin tjocka botten, men man blir ändå överraskad av dess tyngd. Innehållet är mörkt bärnstensfärgat, och doften: tungt träig och läderartad. Jag talar om Gucci Pour Homme som lanserades 2003. Modehusets dåvarande creative director Tom Ford var ute efter en kryddighet som skulle föra tankarna till 70-talets herrparfymer. Och jag trodde inte att jag kunde falla så fullständigt för en doft. Jag trodde inte heller att jag kunde bli så paff och upprörd av att en parfym kan upphöra att existera. Nu har jag bara en tredjedels flaska kvar.
- Jag såg den sist på Kastrup i somras, säger doftkännaren Erik Andersson Vidalve, som driver parfymbloggen Pojkfröken. Nu verkar den vara helt slut. I vilket fall som helst försvann den från lågbudgetsajterna under hösten. Det brukar vara dit parfymer går för att dö. Jag antar att Byredos Baudelaire är det närmaste man kommer nu.
Ja, jag har länge försökt hitta ersättare. Vad säger du om Potion från DSquared2?
- Jag gillar den, men den är inte alls lika vavavoom... En annan som påminner är CK One Envy for men.
Men hur kunde den bara försvinna?
- Den var antagligen alldeles för nischad för att passa på massmarknaden. Tom Fords produkter verkar ha en tendens att vara det. Gucci Envy Pour Homme, som också är borta, är ett annat exempel.
För smal alltså?
- Gucci Pour Homme var absolut smal. Rökelse och papyrus är mycket sällan använda dofter bland de stora modehusen. Och frankincense, som den ju också innehåller, är för dyrt för massmarknaden.
- Men huvudorsaken var nog att den inte sålde tillräckligt. Jag tänker mig att modehusen har parfymen som en "ingång" till märket. Så de måste vara hyfsat lätta att ta till sig och ha en exklusiv känsla som inte är konstig – bara "fin". Således entré för dofter som Gucci by Gucci och Gucci Guilty.
Vad har du för personliga erfarenheter av försvunna parfymer?
- Den första jag kommer att tänka på är Yves Saint Laurents Jazz Prestige. Jag hade den på gymnasiet och har många minnen till den. Och använde den naturligtvis alldeles för mycket. Det var en helt fantastisk doft av violblad, tobak och mynta. Galet stark. Det var väl också därför den försvann. Den var för gammalmodigt högljudd för den nedtonade fräääscha sekelskiftespubliken.
- En annan favorit är Vanilia från L'Artisan, som slutade produceras för något år sedan. Som tur är var jag förutseende denna gång och hann skaffa mig ett lager.
Men vill inte modehusen skapa en känsla av kontinuitet och historia kring sig? Vill de inte vara kända för produkter som ALLTID funnits? Som Chanel No 5…
- Precis vad jag tänker. Där sticker Chanel ut med sin tyngd i en hel ocean av legender och historia. Det är konstigt att inte till exempel Burberry eller Hermès har något av samma kaliber som No 5.
Så tänket med klassiker och kontinuitet är inte så vanligt?
- Nej, inte hos modehusen i alla fall. Parfym är rätt nytt inom modevärlden, med undantag av Chanel. Av tradition är parfym en egen nisch och inom de renodlade parfymhusen är traditionstanken mer levande – även om det händer att även de slutar tillverka dofter.
Parfymer kan också försvinna genom ”omformulering”. Du beskriver ett fenomen på din blogg där flaska och namn består medan innehållet ändras, vilket kan bero på att modehuset bara har patent på förpackningen – men inte själva doften. Ett exempel är Diors 80-talsklassiker Fahrenheit…
- Ja, gamla och nya Fahrenheit är två olika parfymer rakt igenom. Det finns en svag not i den nya versionen, en hint av det som i den första vrålade "verkstad" och "olja", som nu bara luktar som… att titta på en verkstad på håll.
Vilka doftförsvinnanden skulle du utse som de mest oförlåtliga?
- Det måste vara Patou Homme! Jean Patou är ett parfymhus mest känt för "Joy", damparfymen som var "världens dyraste parfym" när den lanserades på typ 30-talet. Patous herrparfym kom först i typ slutet av 70-talet och luktar precis som man kan förvänta sig: murrigt, manligt, skog och läder – fast mycket mer raffinerat och mjukt och i tydligt åtskilda faser. Den bästa maskulina parfymen någonsin Helt obegripligt att den inte finns längre.
- En annan jätteskandal, som visserligen är parfymnörderi på hög nivå, är att Houbigants Fougère Royale försvann. Den togs ur produktion redan på 50- eller 60-talet, men är alla maskulina parfymers mamma, och ska ha luktat alldeles gudomligt grönt. Förra året lanserades en nyutgåva som tyvärr är en helt annan doft, även om den är bra.
- Och så Vanilia då… Den luktade charterdrink: banan, sött, semester, synd och vanilj. Det vill säga helt fel och bara allmänt trashy, vilket är precis vad man vill lukta då och då.
Flaskan ger en monolitisk känsla med sin tjocka botten, men man blir ändå överraskad av dess tyngd. Innehållet är mörkt bärnstensfärgat, och doften: tungt träig och läderartad. Jag talar om Gucci Pour Homme som lanserades 2003. Modehusets dåvarande creative director Tom Ford var ute efter en kryddighet som skulle föra tankarna till 70-talets herrparfymer. Och jag trodde inte att jag kunde falla så fullständigt för en doft. Jag trodde inte heller att jag kunde bli så paff och upprörd av att en parfym kan upphöra att existera. Nu har jag bara en tredjedels flaska kvar.
- Jag såg den sist på Kastrup i somras, säger doftkännaren Erik Andersson Vidalve, som driver parfymbloggen Pojkfröken. Nu verkar den vara helt slut. I vilket fall som helst försvann den från lågbudgetsajterna under hösten. Det brukar vara dit parfymer går för att dö. Jag antar att Byredos Baudelaire är det närmaste man kommer nu.
Ja, jag har länge försökt hitta ersättare. Vad säger du om Potion från DSquared2?
- Jag gillar den, men den är inte alls lika vavavoom... En annan som påminner är CK One Envy for men.
Men hur kunde den bara försvinna?
- Den var antagligen alldeles för nischad för att passa på massmarknaden. Tom Fords produkter verkar ha en tendens att vara det. Gucci Envy Pour Homme, som också är borta, är ett annat exempel.
För smal alltså?
- Gucci Pour Homme var absolut smal. Rökelse och papyrus är mycket sällan använda dofter bland de stora modehusen. Och frankincense, som den ju också innehåller, är för dyrt för massmarknaden.
- Men huvudorsaken var nog att den inte sålde tillräckligt. Jag tänker mig att modehusen har parfymen som en "ingång" till märket. Så de måste vara hyfsat lätta att ta till sig och ha en exklusiv känsla som inte är konstig – bara "fin". Således entré för dofter som Gucci by Gucci och Gucci Guilty.
Vad har du för personliga erfarenheter av försvunna parfymer?- Den första jag kommer att tänka på är Yves Saint Laurents Jazz Prestige. Jag hade den på gymnasiet och har många minnen till den. Och använde den naturligtvis alldeles för mycket. Det var en helt fantastisk doft av violblad, tobak och mynta. Galet stark. Det var väl också därför den försvann. Den var för gammalmodigt högljudd för den nedtonade fräääscha sekelskiftespubliken.
- En annan favorit är Vanilia från L'Artisan, som slutade produceras för något år sedan. Som tur är var jag förutseende denna gång och hann skaffa mig ett lager.
Men vill inte modehusen skapa en känsla av kontinuitet och historia kring sig? Vill de inte vara kända för produkter som ALLTID funnits? Som Chanel No 5…
- Precis vad jag tänker. Där sticker Chanel ut med sin tyngd i en hel ocean av legender och historia. Det är konstigt att inte till exempel Burberry eller Hermès har något av samma kaliber som No 5.
Så tänket med klassiker och kontinuitet är inte så vanligt?
- Nej, inte hos modehusen i alla fall. Parfym är rätt nytt inom modevärlden, med undantag av Chanel. Av tradition är parfym en egen nisch och inom de renodlade parfymhusen är traditionstanken mer levande – även om det händer att även de slutar tillverka dofter.
Parfymer kan också försvinna genom ”omformulering”. Du beskriver ett fenomen på din blogg där flaska och namn består medan innehållet ändras, vilket kan bero på att modehuset bara har patent på förpackningen – men inte själva doften. Ett exempel är Diors 80-talsklassiker Fahrenheit…
- Ja, gamla och nya Fahrenheit är två olika parfymer rakt igenom. Det finns en svag not i den nya versionen, en hint av det som i den första vrålade "verkstad" och "olja", som nu bara luktar som… att titta på en verkstad på håll.
Vilka doftförsvinnanden skulle du utse som de mest oförlåtliga?- Det måste vara Patou Homme! Jean Patou är ett parfymhus mest känt för "Joy", damparfymen som var "världens dyraste parfym" när den lanserades på typ 30-talet. Patous herrparfym kom först i typ slutet av 70-talet och luktar precis som man kan förvänta sig: murrigt, manligt, skog och läder – fast mycket mer raffinerat och mjukt och i tydligt åtskilda faser. Den bästa maskulina parfymen någonsin Helt obegripligt att den inte finns längre.
- En annan jätteskandal, som visserligen är parfymnörderi på hög nivå, är att Houbigants Fougère Royale försvann. Den togs ur produktion redan på 50- eller 60-talet, men är alla maskulina parfymers mamma, och ska ha luktat alldeles gudomligt grönt. Förra året lanserades en nyutgåva som tyvärr är en helt annan doft, även om den är bra.
- Och så Vanilia då… Den luktade charterdrink: banan, sött, semester, synd och vanilj. Det vill säga helt fel och bara allmänt trashy, vilket är precis vad man vill lukta då och då.
Publicerad i Sydsvenskan Lördag den 7 april 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar