lördag 28 april 2012

Bokrecension: Blå skymning och nakna atleter

av TOR BILLGREN

Göran Söderlund och Patrik Steorn
Blå skymning och nakna atleter
Carlssons

Eugène Jansson: Atleter (1912) 

En ung man sitter på golvet i en spänstig pose och gymnastiserar med en boll. Det är förmodligen matrosen Knut Nylund, en av Eugène Janssons favoritmodeller och antagligen också under en tid hans partner. En gång frågade konstnären värdinnan till en förnäm tillställning om han kunde ta med ”Knutte” som sällskap, men fick nej. Då avstod också Jansson från att gå.
Men här sitter alltså matrosen på golvet. I förgrunden, vid en dörrpost, står en annan ung man, avslappnad, naken med ryggen mot betraktaren och beskådar övningarna. Han smeker sig lätt på halsen, och hans blick ligger INTE på bollen.

Det är hundra år sedan målningen ”Atleter” gjordes, och 150 år sedan Eugène Jansson föddes. Detta uppmärksammas med utställningar på Prins Eugens Waldemarsudde och Thielska galleriet i Stockholm (båda till och med den 10 juni). I samband med den förstnämnda har en fin och utsökt illustrerad katalog getts ut, skriven av Göran Söderlund och Patrik Steorn. Söderlund bidrar med en biografisk uppsats om konstnärens liv fram till början av 1900-talet och fokuserar på det blå stadsmåleriet, medan Steorn behandlar nakenmåleriet, delvis ur ett homoerotiskt perspektiv. Och det är bisarrt att det är först 97 år efter konstnärens död som denna aspekt av hans måleri erkänns på en stor utställning. Konstvetare och Janssonälskare har genom decennierna gjort de mest besynnerliga krumbukter för att slippa konfronteras med detta. ”Den veka, mjuka kvinnokroppen var nog ingenting för en expressionistisk konstnär av Eugène Janssons kaliber”, spånar t.ex. Inga Zachau i sin biografi ”Den blå stadens målare” (1997) när hon försöker förklara (bort) Janssons konsekventa val av manliga modeller.

Nu är det naturligtvis ingen självklarhet att en manlig konstnär måste ha en erotisk blick på manliga modeller. Just under början av 1900-talet ägnade sig många framstående manliga målare åt så kallat vitalistiskt måleri, där den nakna manskroppen avbildades i harmoni med naturen, ofta med nationsbyggande undertoner och längtan efter andlig och kroppslig renhet.

Janssons målningar skiljer sig dock på ett viktigt plan: hans atleter ställs aldrig mot naturen, utan omges alltid av fyra väggar, antingen i hans ateljé eller i flottans badhus. Vill man ha ytterligare belägg för Janssons tycke för män, är detta väldokumenterat av Greger Enman i den oumbärliga antologin ”Sympatiens hemlighetsfulla makt” (1999).

Patrik Steorn nöjer sig inte med att konstatera att nakenbilderna har en erotisk potential, utan föreslår även en sådan i de folktomma, blåa gatorna i det så populära stadsmåleriet. Det är en spännande tanke. Ta en målning som ”Besvärsbacken” (1899). En mörk och avsides gatusluttning i Stockholm, helt folktom. Jag föreställer mig konstnären där, väntandes i kylan med händerna i rockfickorna. Blicken är fixerad vid backkrönet i hopp om att med viljans och längtans kraft lyckas frammana den han stämt träff med för ett förbjudet erotiskt möte. Homosexuella har genom tiderna varit hänvisade till informella mötesplatser, som liksom blivit över när majoritetssamhället tagit sitt. Vissa parker, vandringsstråk, pissoarer – och den glänta som är avbildad i Janssons målning ”På Skeppsholmen” (1899).


”Blå skymning och nakna atleter” är begränsad av sitt format. En katalog är en katalog. Men den fungerar också som en uppmaning till något mer och större; en biografi där hela människan bakom målningarna genomlyses. Det hade sannolikt blivit en thriller.

För sekelskiftet var en brytningstid för homosexualitet som begrepp och företeelse. På en del håll var det fortfarande helt obekant och otänkbart, samtidigt som det allt oftare bubblade upp i offentligheten. Själva ordet myntades 1869. 1895 dömdes Oscar Wilde till två års straffarbete för ”onaturlig otukt”, något som torde ha givit eko även i Sverige. Pressen avstod inte från smaskiga homosexhistorier, och Sverige fick ett eget uppmärksammat fall 1907, då tenngjutaren Nils Santesson dömdes till fängelse för otukt. Det är samma år som Eugène Jansson ställde ut sina första nakenmålningar.

Denna dramatik vill jag veta mer om. Vilka övervägningar gjorde han? Hur tänkte hans modeller? Vad visste och tyckte hans societetsvänner? Han umgicks ju i de allra innersta konstkretsarna bland personer om Ernst Thiel, Carl Larsson och Prins Eugen

Att det inte saknades risker med Eugène Janssons måleri och vandel framgår tydligt av att hans yngre broder Adrian, själv homosexuell, förstörde stora delar av konstnärens arkiv av brev och fotografier efter hans död 1915, antagligen för att skydda hans eftermäle (och sig själv). Adrian Jansson kände Nils Santesson och visste vad som kunde vänta om det började sladdras. Denna spännande och viktiga historia om Eugène Jansson – och Sverige – återstår att berätta i biografins form. Vem fattar pennan först?
 Publicerad i Sydsvenskan den 28 april 2012

Inga kommentarer: