torsdag 21 februari 2008

Ellipsis på Lunds Konsthall

Tre konstnärer förenas i Lund och konsthallen är vackrare än någonsin. De svartvita filmerna och fotografierna i kombination med den dunkla belysningen gör att hela lokalen badar i grått. Bara brandsläckaren vid entrén bryter av.

De tre konstnärerna överlappar och går in i varandra på ett häpnadsväckande sätt. De använder sig alla av sina egna kroppar i verken, ofta nakna i kala rum, med speglar och fönster som viktig scenografi. Stämningen är avvaktande, som om något ska hända men aldrig bryter ut. Utställningstiteln Ellipsis anknyter till denna känsla, men det är inte ordets geometriska betydelse som avses, utan den retoriska och grammatiska. Här betecknar ellips något som utesluts eller hoppas över av till exempel estetiska eller dramaturgiska skäl. Att avsluta en mening med tre punkter är också exempel på ellips. Ett kvardröjande, en oavslutad tanke.


Lili Dujourie: Stillbild ur “Passion de l´été pour l´hiver”, 1981


Chantal Akerman: Stillbild ur “Mirror”, 1971-2007


Francesca Woodman: “Space2″, Providence, Rhode Island, 1975-1976

Den belgiska konstnären Lili Dujouries (född 1941) filmer presenteras i ett dussin tv-monitorer som står i en rad på golvet i entréhallen. De är skapade mellan 1972 och 1978 och skildrar henne själv, liggande, stående eller sittande. Det enda som händer är att hon då och då byter ställning. Hon vänder och vrider på sig på ett sätt som för tankarna till bakfylleångestens febriga rastlöshet – när man vet att det verkligen är dags att stiga upp, men att det är omöjligt, för att man kommer att spy bara man tänker tanken tillräckligt länge. I en av filmerna poserar hon framför en spegel, i en annan står hon i ateljéns burspråk och blickar ut över havet. Utsikten över det stormande vattnet förekommer även i diabildsinstallationen Oostende (1974).

Spegeln återkommer i filmen Mirror från 1971 av Chantal Akerman (född 1950), också hon från Belgien. Hon står naken framför sin spegelbild och kommenterar olika detaljer på sin kropp. Näsan, hakan, höfterna – allt är fel, för stort eller för smått.

Av Akerman presenteras även filminstallation Je, tu, et, elle (ursprungligen gjord som långfilm 1974), som består av tre simultana projektioner där hon spelar olika roller i varje. I den första är hon ensam i ett kalt rum med en madrass och stämningen påminner mycket om väntandet och tristessen i Lili Dujouries filmer. I den mittersta är hon följeslagare till en lastbilschaufför och i den tredje är hon part i en lesbisk sexakt.

Här försöker utställningstexten inbilla betraktaren att något oerhört motsägelsefullt äger rum:

Kunde dessa tre rollfigurer rymmas i ett samlat subjekt? Visar framställningen ett mångfaldigt jag, ett jag utan centrum eller ett främmande jag på väg att fragmenteras?

Det är ungefär som att fråga sig om en och samma person kan gilla svartvinbärssorbet, ostbricka OCH panna cotta – trots ”de till synes oförenliga dragen” hos de tre desserterna. I stället för att fästa sig vid denna låtsasproblematik kan man till exempel lägga märke till hur ljudet från de tre filmerna går in i varandra och samverkar.

Det täta nät av teori som hänger över utställningen tar annars fasta på att konstnärerna, i sitt sätt att använda sig av sina egna kroppar i konsten, förekom såväl feministisk som postmodern konstteori med ett tiotal år. Detta är värt att notera, men annars är texterna i den grå katalogen mest intressanta om man på allvar behöver en konstvetenskaplig modell för att få ”paradoxen” med en kvinna som avbildar en kvinna att gå ihop.

Utställningens centrum är den tredje konstnären, amerikanskan Francesca Woodman (1958–1981). Bilderna föreställer henne själv i vad som liknar en rivningskåk. Ofta är de tagna med lång slutartid så att hon framträder ”likt en rök, en förbiilande vind”, som poeten Marie Lundquist skriver i sin pinfärska fotoessäsamling Drömmen om verkligheten.


Francesca Woodman: ur serien “Angel”, Rom, 1977.


Francesca Woodman: “Self-portrait at 13″, Boulder, Colorado, 1972-1975


Francesca Woodman: “A Woman; A Mirror; A Woman is a Mirror for a Man”, Providence, Rhode Island, 1975-1978

Samtidigt som bilderna är utsökta och rörande vackra, finns där också en klaustrofobisk känsla. Världen utanför finns ständigt med i form av fönster eller dagsljus mot en vägg – men den är helt otillgänglig för Woodman. Hon verkar inlåst eller mentalt oförmögen att ta sig ut. Denna känsla förstärks av att hon ibland dessutom poserar i akvarium eller vitrinskåp. Och av speglarna – dessa ständiga speglar…

Spegeln blir en symbol för det destruktiva ältandet och fönstret för utvägen och längtan. Det är som att laddningen som Akerman och Dujourie byggt upp kring dessa symboler genom sina självkritiska blickar och sitt trånande mot havet utanför, just syftar till att leda fram konsthallsbesökaren till Francesca Woodman. För henne blev nämligen fönstret slutligen också en bokstavlig utväg, när hon begick självmord den 19 januari 1981, 22 år gammal.

(Publicerad i Sydsvenskan och The Jet Set Junta den 15 februari 2008)

onsdag 20 februari 2008

Lenke Rothman på Dunkers Kulturhus

Lenke Rothman: Gåvor
Dunkers Kulturhus, Helsingborg
Till den 11 maj 2008




R a d i o m a n u s

Påannons
Nu ska vi till Helsingborg där Dunkers Kulturhus visar en stor Lenke Rothman-retrospektiv. Hon föddes i Budapest 1929 och kom till Sverige som 16-åring efter att ha befriats från Bergen-Belsen. Utställningen har fått titeln Gåvor och omfattar 60 års konstnärlig verksamhet. Tor Billgren har sett den.

Recension
Lenke Rothmans mest kända verk är nog Spår från 1995. Det står annars på hedersplats i trappan upp till skulpturhallen i Göteborgs Konstmuseum och är en avgjutning av en bit järnvägsräls, svart och sotig, på vilken det ligger en färgglad boll. Men det är samtidigt också hennes mest udda verk – på två sätt. Först för att det är så beständigt: gjutet i brons – annars har Lenke Rothman mest jobbat med ömtåliga material, som tunt papper, gammalt tyg och spröda loppmarknadsfynd. Men också udda för att det är så direkt: Auschwitzräls, barnboll – man förstår verkets hela vidd och djup på ett ögonblick. Så tydliga brukar inte hennes verk vara. Utan det handlar istället oftast om antydningar och stämningar. Dunkla och obehagliga associationer som uppstår när olika föremål kombineras. Fram till början av 70-talet uttryckte hon detta främst genom måleri, och därefter i form av collage och blandteknikskulpturer. En gammal sprucken fiol från Budapest, plus en blek docka, plus en tång, plus en porslinskontakt från ett elskåp. Här finns gott om utrymme för sadistiska tortyrassociationer – fast inget exakt, uttalat.

Utställningen är organiserad i strikt kronologisk ordning och börjar på allvar i det tidiga 60-talets mörka måleri som behandlar minnena från Bergen-Belsen och Auschwitz, där hon förlorade sina föräldrar och merparten av syskonen. Med åren utvecklas konsten till att kretsa mer allmänt kring förlust och minne, och man kan säga att konstnärskapet är en redovisning av hennes metod att hantera detta – en metod som går ut på att ta till vara på laddningen som föremål får genom att ha förknippats med, eller ägts av en viss person. Och trots att symbolerna och föremålen i Lenke Rothmans fall har med hennes privata minnen och associationer att göra, blir inte konsten smal eller störigt självrefererande. Man kan snarare se den som en uppmaning att ta vara på tiden som finns. Innan man vet ordet av är en trasig byxknapp det enda man har kvar från en älskad familjemedlem eller vän.

Här finns ett starkt släktskap till Jan Håfströms underbara 80-talskonst, som också är centrerad just kring laddningen hos det slitna, patinerade och skitiga. Men när jag söker efter Lenke Rothmans namn bland mina Håfströmböcker, hittar jag ingenting, trots att hon borde finnas med som en självklar referens. En mycket tydlig indikation på att på det är hög tid för en så omfattande retrospektiv som nu presenteras på Dunkers.


Avannons
Tor Billgren hade sett Lenke Rothman-retorspektiven Gåvor på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Utställningen pågår till den 11 maj.

(Sänt i Kulturnytt i P1, den 20 februari 2008)

måndag 11 februari 2008

Lilibeth Cuenca Rasmussen på Lilith Performance Studio



Halvvägs in i föreställningen fryser jag till is. Den danskfilippinska konstnären Lilibeth Cuenca Rasmussen söker med blicken över publiken för att ta upp någon på scenen – ”A tall Swedish guy”. Jag är 193 cm och ljusblond. Shit, det är just av denna anledning jag alltid försöker hålla mig långt bak i lokaler. ”Tur att jag tog slips”, är min sista irrationella tanke – innan hon drar upp personen bredvid mig. Och när jag känner igen honom som Kristian Pehrsson från showgruppen Cabaret Moulin, förstår jag att han ingår i föreställningen. Skräcken var obefogad.

Mis United består av sex sångnummer som Lilibeth Cuenca Rasmussen framför tillsammans med en kör och två killar som med mikrofoner och dans eggar publiken att sjunga med i refrängerna. Som en slampig drottning skrider hon över scenen i majestätiska kreationer och viskar fram sina texter. Den mässande musiken har lite av Army of Lovers och Massive Attack över sig och skapar en skön, David Lynch-dekadent stämning, och man får känslan av att delta i något illegalt.

Mellan låtarna träder Lilibeth Cuenca Rasmussen ur sin majestätiska roll och visar sig sårbar och osäker, som en bortkommen och ofrivillig toastmaster. Detta ger föreställningen en prototypliknande känsla, men å andra sidan förstärker osäkerheten den varma och inkluderande stämningen. I retorikens värld kallas detta ”humiliatio”, det vill säga ödmjukhet, och är ett mycket effektivt sätt att skapa uppmärksamhet hos en publik. Nu tror jag inte att osäkerheten är inövad och kalkylerad i just det här fallet, men det spelar ingen roll, eftersom det funkar. Stämningen höjs. Och tydligare än vanligt när det gäller performance, upplever jag att det just är publiken och våra reaktioner som är själva föremålet för föreställningen – som är själva verket.

Att gå från att vara betraktare till att vara betraktad handlar det också om i föreställningens höjdpunkt, när ”mannen ur publiken”, Kristian Pehrsson, sjunger sitt bidrag: en U2-doftande rockhymn om längtan efter att bli sedd:

We're the nobodies
and we wanna be the somebodies.


Låten är hämtad ur Lilibeth Cuenca Rasmussens film Holy Wood, som handlar om påskfirande på Filippinerna, där flagellanter offentligt låter sig piskas och korsfästas. Att bryta sig ut ur massan för att bli sedd har alltid sitt pris. Men allra lömskast är det när man inte märker det, utan fortfarande tror sig tillhöra åskådarna.

(Publicerad i Sydsvenskan den 11 februari 2008)

fredag 8 februari 2008

Destruktiv premiss på Kulturnyheterna

Ett av konstnärsyrkets största problem är dess låga status. Alltför ofta förväntas konstnärligt arbete vara gratis, och konstnärerna får hålla till godo med ynnesten att få presentera sitt arbete i en konsthall eller annan lokal som ser bra ut i stipendieansökningarna.

Detta är en djupt rotad syn som tyvärr finns på alla plan i kulturlivet – hos konstnärerna själva, politikerna, publiken och media. SVT-programmet Kulturnyheternas försök att skandalisera dramatenchefen Staffan Valdemar Holm förra veckan är det senaste exemplet. ”Scoopet” var att han enligt sitt avtal med teatern får arvode när han regisserar föreställningar. ”Dubbla löner”, skränade Kulturnyheterna, eftersom han samtidigt får chefslön.

När de i veckan gjorde ett uppföljande reportage frågade de sig insinuant hur Holm orkar arbeta så förfärligt mycket, och gjorde raljanta anspelningar på myten om den självförbrännande konstnärshjälten. Det är oroande att Kulturnyheterna inte inser att de själva är nere och klafsar i en betydligt sunkigare konstnärsmyt, nämligen just denna om den osjälviske konstnären som skapar med lidande och rödvin som bränsle. Återigen tvingas man slå fast det självklara: det ÄR ett riktigt arbete att vara konstnär – ingen hobby. Och man SKA ta betalt för det arbete man lägger ner. Detta vet nog Kulturnyheterna – när de inte leker kvällstidning.

torsdag 7 februari 2008

Grupputställning på Elastic

Grupputställning
Elastic, Bragegatan 15, Malmö
Franziska Furter, Nils Erik Gjerdevik, Alexander Gutke, Knut Henrik Henriksen, Alexius Huber, Eftihis Patsourakis, Magnus Thierfelder
T o m 1.3



Alexander Gutke: Wastebasket

Jag vet inte vilken färg Ola Gustafsson använder till Elastics väggar, men på något sätt känns galleriet bra mycket vitare än de andra utställningsrummen i Malmö, trots att golvet är grått. Förmodligen spelar den väldiga höjden upp till det böljande taket, samt belysningen också roll för den bländande alabasterkänslan därinne.

Och det är just förhållandet till vithet och papper som förenar verken i den nu aktuella grupputställningen – om än ganska löst. Magnus Thierfelders Outlook (2005) består av två ovala hål utskurna i en bit vit kartong. Hålens form skapar associationer till ögonen hos Walt Disney-karaktärer – fast skräckslaget uppspärrade. Det blir inte mindre ruggigt av att skuggornas spel på väggen gör att de tomma hålorna tycks följa en hur man än går.

Skuggor och illusioner är också vad veteranen Alexius Huber (född 1939) arbetar med i sina ”optiska koncept” från mitten av 60-talet. Verken är så utsökt utförda att man skulle vara tvungen att dissekera dem för att reda ut de gåtor de utsätter ögat för.

Det är för övrigt mycket bra att konstnärer ur det äldre gardet lyfts upp på det här sättet, dels för att gallerivärldens evinnerliga fixering vid ”unga konstnärer” skapar en vanföreställning om att ”ung” per automatik innebär ”bra” eller ”intressant”. Dels för att påminna om att det egentligen är så mycket nytt under solen i konstvärlden.

Mest aktuellt känns den grekiske konstnären Efithis Patsourakis’ verk Skeleton (2008), som består av ett femtiotal fotokartor av samma typ som man får i automater eller hos passfotografen. Men själva bilderna är urplockade – endast ”skeletten” finns kvar. Ibland syns en rest av den fotograferade i nederkanten; någon hade blårutig skjorta på sig, en annan hade röd slips. Någonstans tycker jag mig ana ett dekolletage.

Verket laddas av att det just är passbilder det är fråga om med allt vad det innebär från långtråkigt köande vid flygplatsernas säkerhetskontroller, till lidande för flyktingar och papperslösa. Om man dessutom backar några steg påminner rutmönstret om den typ av gravnischer som är vanliga i katolska länder (”loculi” på italienska). Bakom varje hål finns en människa – såväl i graven, som på fotokartan. Och en människa är det oavsett om passet är tillverkat av polisen i Ystad, eller en förfalskare i Damaskus.
(Publicerad i Sydsvenskan den 7 februari 2008)

onsdag 6 februari 2008

Teaterrecension: Bortbytingen

Bortbytingen
Av Selma Lagerlöf
Mooms-teatern, 31.1
Med Gunilla Ericsson, Ronnie Larsson, Niclas Lendemar, Klas Malmberg, Lotten Roos
Musik: Anders Frostin, Robert Pettersson, Jan-Erik Sääf
Regi och bearbetning: Kjell Stjernholm


Niclas Lendemar och Gunilla Ericsson. Bild: Lisbeth Westerlund

Selma Lagerlöfs saga Bortbytingen publicerades i boken Troll och människor 1915. Det är ingalunda någon sagosamling, utan innehåller texter av vitt skilda slag, som prosastycken och föredrag. Även Nobeltalet från 1909 finns med i boken. Detta kan man gott ha i åtanke när man ser Moomsteaterns föreställning. För egentligen kanske det inte ÄR en saga?

Det handlar om hur en trollkäring byter ut sin unge mot en bondfamiljs ”statistiskt normala” pojke, för att använda ett uttryck som ofta förekommer i Mooms-sammanhang. Bonden vill lämna kvar trollungen i skogen, men hans fru vägrar och bestämmer sig för att ta hand om honom.

Bortbytingen får det förstås inte lätt hemma på gården. Pigorna och drängarna spottar efter honom och han får skulden för alla olyckor. Men bondkvinnan skyddar honom från bondens rotting och hon låter honom äta den mat som är naturlig för honom, det vill säga möss, spindlar och ormar. Samtidigt är hon förstås ständigt olycklig eftersom hon saknar sitt eget barn. Men sorgen överskuggar inte hennes fasta princip att ett barns väl och ve är allas ansvar. Ett ansvar man inte kan avsvära sig för att barnet råkar ha svans, en extra kromosom, ofullständiga passhandlingar eller för att det lever i en familj där aga är en naturlig uppfostringsmetod.

Det är med andra ord en klockren historia för Moomsteatern att ta sig an, med sitt ständiga fokus på normalitet, utanförskap och majoritetssamhällets Prokrustesbäddar. Bearbetningen för scenen är mycket lyckad och innehåller många underhållande detaljer, där Klas Malmberg och Lotten Roos står för minst ett dussin med sina biroller. Gunilla Ericsson är som klippt och skuren för rollen som bondhustrun med sitt grovhuggna spelsätt och skapar gripande effekter av kontrasten som uppstår när hon tar fram sina mjukare sidor.

Berättelsen slutar lyckligt. Bondkvinnan får sin belöning för att hon älskat ett annat barn som sitt eget – sonen återvänder och bortbytingen försvinner. Men är detta ett lyckligt slut i dagens kontext? För nu fungerar ju trollungen mest som ett instrument för den statistiskt normala familjen att upptäcka sina fördomar och brister genom – ett osjälviskt verktyg med funktionen att göra det perfekta perfektare. Efteråt återställs ordningen. Människorna har fått känna sig goda och bortbytningen tvingas återvända till trollkäringen som valde bort honom för ett vackrare barn – ungefär som när flyktingfamiljen blir utvisad efter att ha givit invånarna i byn där de hållit sig gömda tillfälle att sola sig framför Rapportkameror med skyltar och namninsamlingar. Det finns en tragik här som jag inte tror blir helt tydlig för den yngre publiken.

(Publicerad i Sydsvenskan den 2 februari 2008.)

Breitholtz Björk och Ericsen på Skånes Konstförening


Måleri av Jessica Breitholtz Björks till vänster, stillbild ur film av Jon Eriksen till höger.

Den första duken i Jessica Breitholtz Björks utställning på Skånes Konstförening (t o m 16.2) är helt vit; det färgstarka mönstret har flytt från sin plats och klämt in sig i ett hörn i taket som ett skräckslaget djur – det vill under inga som helst omständigheter vara med i bild. I den andra tycks det suddiga och fragila måleriet (som är besläktat Astrid Svangrens) äga rum långt inne i duken. Och den tredje blöder. Färgerna rinner nerför duken och ut på golvet, och blandar sig till en rödbrun sörja som på sina ställen påminner just om koagulerat blod. Med tre enkla grepp demonstrerar Jessica Breitholtz Björk några av måleriets gränser och hur de kan överskridas utan att det blir torrt och akademiskt.

Samtidigt visar Jon Eriksen videoverket Sustain (Never Fade) – ett sjusekundersklipp av en bilexplosion som loopas i slowmotion. Titeln och utställningstexten antyder att han har velat skapa en känsla av utdragenhet, men jag tycker mig snarare se något organiskt, där det expanderande rökmolnet blir en pumpande hjärtmuskel med kammare och förmak, och de glödande eldflagorna som långsamt faller mot marken pulserande blodkärl. Motivet ändrar skepnad – fast det äger inte rum på filmduken, utan i betraktarens hjärna.