Halvvägs in i föreställningen fryser jag till is. Den danskfilippinska konstnären Lilibeth Cuenca Rasmussen söker med blicken över publiken för att ta upp någon på scenen – ”A tall Swedish guy”. Jag är 193 cm och ljusblond. Shit, det är just av denna anledning jag alltid försöker hålla mig långt bak i lokaler. ”Tur att jag tog slips”, är min sista irrationella tanke – innan hon drar upp personen bredvid mig. Och när jag känner igen honom som Kristian Pehrsson från showgruppen Cabaret Moulin, förstår jag att han ingår i föreställningen. Skräcken var obefogad.
Mis United består av sex sångnummer som Lilibeth Cuenca Rasmussen framför tillsammans med en kör och två killar som med mikrofoner och dans eggar publiken att sjunga med i refrängerna. Som en slampig drottning skrider hon över scenen i majestätiska kreationer och viskar fram sina texter. Den mässande musiken har lite av Army of Lovers och Massive Attack över sig och skapar en skön, David Lynch-dekadent stämning, och man får känslan av att delta i något illegalt.
Mellan låtarna träder Lilibeth Cuenca Rasmussen ur sin majestätiska roll och visar sig sårbar och osäker, som en bortkommen och ofrivillig toastmaster. Detta ger föreställningen en prototypliknande känsla, men å andra sidan förstärker osäkerheten den varma och inkluderande stämningen. I retorikens värld kallas detta ”humiliatio”, det vill säga ödmjukhet, och är ett mycket effektivt sätt att skapa uppmärksamhet hos en publik. Nu tror jag inte att osäkerheten är inövad och kalkylerad i just det här fallet, men det spelar ingen roll, eftersom det funkar. Stämningen höjs. Och tydligare än vanligt när det gäller performance, upplever jag att det just är publiken och våra reaktioner som är själva föremålet för föreställningen – som är själva verket.
Att gå från att vara betraktare till att vara betraktad handlar det också om i föreställningens höjdpunkt, när ”mannen ur publiken”, Kristian Pehrsson, sjunger sitt bidrag: en U2-doftande rockhymn om längtan efter att bli sedd:
Mis United består av sex sångnummer som Lilibeth Cuenca Rasmussen framför tillsammans med en kör och två killar som med mikrofoner och dans eggar publiken att sjunga med i refrängerna. Som en slampig drottning skrider hon över scenen i majestätiska kreationer och viskar fram sina texter. Den mässande musiken har lite av Army of Lovers och Massive Attack över sig och skapar en skön, David Lynch-dekadent stämning, och man får känslan av att delta i något illegalt.
Mellan låtarna träder Lilibeth Cuenca Rasmussen ur sin majestätiska roll och visar sig sårbar och osäker, som en bortkommen och ofrivillig toastmaster. Detta ger föreställningen en prototypliknande känsla, men å andra sidan förstärker osäkerheten den varma och inkluderande stämningen. I retorikens värld kallas detta ”humiliatio”, det vill säga ödmjukhet, och är ett mycket effektivt sätt att skapa uppmärksamhet hos en publik. Nu tror jag inte att osäkerheten är inövad och kalkylerad i just det här fallet, men det spelar ingen roll, eftersom det funkar. Stämningen höjs. Och tydligare än vanligt när det gäller performance, upplever jag att det just är publiken och våra reaktioner som är själva föremålet för föreställningen – som är själva verket.
Att gå från att vara betraktare till att vara betraktad handlar det också om i föreställningens höjdpunkt, när ”mannen ur publiken”, Kristian Pehrsson, sjunger sitt bidrag: en U2-doftande rockhymn om längtan efter att bli sedd:
We're the nobodies
and we wanna be the somebodies.
Låten är hämtad ur Lilibeth Cuenca Rasmussens film Holy Wood, som handlar om påskfirande på Filippinerna, där flagellanter offentligt låter sig piskas och korsfästas. Att bryta sig ut ur massan för att bli sedd har alltid sitt pris. Men allra lömskast är det när man inte märker det, utan fortfarande tror sig tillhöra åskådarna.
(Publicerad i Sydsvenskan den 11 februari 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar