Tre konstnärer förenas i Lund och konsthallen är vackrare än någonsin. De svartvita filmerna och fotografierna i kombination med den dunkla belysningen gör att hela lokalen badar i grått. Bara brandsläckaren vid entrén bryter av.
De tre konstnärerna överlappar och går in i varandra på ett häpnadsväckande sätt. De använder sig alla av sina egna kroppar i verken, ofta nakna i kala rum, med speglar och fönster som viktig scenografi. Stämningen är avvaktande, som om något ska hända men aldrig bryter ut. Utställningstiteln Ellipsis anknyter till denna känsla, men det är inte ordets geometriska betydelse som avses, utan den retoriska och grammatiska. Här betecknar ellips något som utesluts eller hoppas över av till exempel estetiska eller dramaturgiska skäl. Att avsluta en mening med tre punkter är också exempel på ellips. Ett kvardröjande, en oavslutad tanke.
Lili Dujourie: Stillbild ur “Passion de l´été pour l´hiver”, 1981
Chantal Akerman: Stillbild ur “Mirror”, 1971-2007
Francesca Woodman: “Space2″, Providence, Rhode Island, 1975-1976
Den belgiska konstnären Lili Dujouries (född 1941) filmer presenteras i ett dussin tv-monitorer som står i en rad på golvet i entréhallen. De är skapade mellan 1972 och 1978 och skildrar henne själv, liggande, stående eller sittande. Det enda som händer är att hon då och då byter ställning. Hon vänder och vrider på sig på ett sätt som för tankarna till bakfylleångestens febriga rastlöshet – när man vet att det verkligen är dags att stiga upp, men att det är omöjligt, för att man kommer att spy bara man tänker tanken tillräckligt länge. I en av filmerna poserar hon framför en spegel, i en annan står hon i ateljéns burspråk och blickar ut över havet. Utsikten över det stormande vattnet förekommer även i diabildsinstallationen Oostende (1974).
Spegeln återkommer i filmen Mirror från 1971 av Chantal Akerman (född 1950), också hon från Belgien. Hon står naken framför sin spegelbild och kommenterar olika detaljer på sin kropp. Näsan, hakan, höfterna – allt är fel, för stort eller för smått.
Av Akerman presenteras även filminstallation Je, tu, et, elle (ursprungligen gjord som långfilm 1974), som består av tre simultana projektioner där hon spelar olika roller i varje. I den första är hon ensam i ett kalt rum med en madrass och stämningen påminner mycket om väntandet och tristessen i Lili Dujouries filmer. I den mittersta är hon följeslagare till en lastbilschaufför och i den tredje är hon part i en lesbisk sexakt.
Här försöker utställningstexten inbilla betraktaren att något oerhört motsägelsefullt äger rum:
Det är ungefär som att fråga sig om en och samma person kan gilla svartvinbärssorbet, ostbricka OCH panna cotta – trots ”de till synes oförenliga dragen” hos de tre desserterna. I stället för att fästa sig vid denna låtsasproblematik kan man till exempel lägga märke till hur ljudet från de tre filmerna går in i varandra och samverkar.
Det täta nät av teori som hänger över utställningen tar annars fasta på att konstnärerna, i sitt sätt att använda sig av sina egna kroppar i konsten, förekom såväl feministisk som postmodern konstteori med ett tiotal år. Detta är värt att notera, men annars är texterna i den grå katalogen mest intressanta om man på allvar behöver en konstvetenskaplig modell för att få ”paradoxen” med en kvinna som avbildar en kvinna att gå ihop.
Utställningens centrum är den tredje konstnären, amerikanskan Francesca Woodman (1958–1981). Bilderna föreställer henne själv i vad som liknar en rivningskåk. Ofta är de tagna med lång slutartid så att hon framträder ”likt en rök, en förbiilande vind”, som poeten Marie Lundquist skriver i sin pinfärska fotoessäsamling Drömmen om verkligheten.
Francesca Woodman: ur serien “Angel”, Rom, 1977.
Francesca Woodman: “Self-portrait at 13″, Boulder, Colorado, 1972-1975
Francesca Woodman: “A Woman; A Mirror; A Woman is a Mirror for a Man”, Providence, Rhode Island, 1975-1978
Samtidigt som bilderna är utsökta och rörande vackra, finns där också en klaustrofobisk känsla. Världen utanför finns ständigt med i form av fönster eller dagsljus mot en vägg – men den är helt otillgänglig för Woodman. Hon verkar inlåst eller mentalt oförmögen att ta sig ut. Denna känsla förstärks av att hon ibland dessutom poserar i akvarium eller vitrinskåp. Och av speglarna – dessa ständiga speglar…
Spegeln blir en symbol för det destruktiva ältandet och fönstret för utvägen och längtan. Det är som att laddningen som Akerman och Dujourie byggt upp kring dessa symboler genom sina självkritiska blickar och sitt trånande mot havet utanför, just syftar till att leda fram konsthallsbesökaren till Francesca Woodman. För henne blev nämligen fönstret slutligen också en bokstavlig utväg, när hon begick självmord den 19 januari 1981, 22 år gammal.
(Publicerad i Sydsvenskan och The Jet Set Junta den 15 februari 2008)
De tre konstnärerna överlappar och går in i varandra på ett häpnadsväckande sätt. De använder sig alla av sina egna kroppar i verken, ofta nakna i kala rum, med speglar och fönster som viktig scenografi. Stämningen är avvaktande, som om något ska hända men aldrig bryter ut. Utställningstiteln Ellipsis anknyter till denna känsla, men det är inte ordets geometriska betydelse som avses, utan den retoriska och grammatiska. Här betecknar ellips något som utesluts eller hoppas över av till exempel estetiska eller dramaturgiska skäl. Att avsluta en mening med tre punkter är också exempel på ellips. Ett kvardröjande, en oavslutad tanke.
Lili Dujourie: Stillbild ur “Passion de l´été pour l´hiver”, 1981
Chantal Akerman: Stillbild ur “Mirror”, 1971-2007
Francesca Woodman: “Space2″, Providence, Rhode Island, 1975-1976
Den belgiska konstnären Lili Dujouries (född 1941) filmer presenteras i ett dussin tv-monitorer som står i en rad på golvet i entréhallen. De är skapade mellan 1972 och 1978 och skildrar henne själv, liggande, stående eller sittande. Det enda som händer är att hon då och då byter ställning. Hon vänder och vrider på sig på ett sätt som för tankarna till bakfylleångestens febriga rastlöshet – när man vet att det verkligen är dags att stiga upp, men att det är omöjligt, för att man kommer att spy bara man tänker tanken tillräckligt länge. I en av filmerna poserar hon framför en spegel, i en annan står hon i ateljéns burspråk och blickar ut över havet. Utsikten över det stormande vattnet förekommer även i diabildsinstallationen Oostende (1974).
Spegeln återkommer i filmen Mirror från 1971 av Chantal Akerman (född 1950), också hon från Belgien. Hon står naken framför sin spegelbild och kommenterar olika detaljer på sin kropp. Näsan, hakan, höfterna – allt är fel, för stort eller för smått.
Av Akerman presenteras även filminstallation Je, tu, et, elle (ursprungligen gjord som långfilm 1974), som består av tre simultana projektioner där hon spelar olika roller i varje. I den första är hon ensam i ett kalt rum med en madrass och stämningen påminner mycket om väntandet och tristessen i Lili Dujouries filmer. I den mittersta är hon följeslagare till en lastbilschaufför och i den tredje är hon part i en lesbisk sexakt.
Här försöker utställningstexten inbilla betraktaren att något oerhört motsägelsefullt äger rum:
Kunde dessa tre rollfigurer rymmas i ett samlat subjekt? Visar framställningen ett mångfaldigt jag, ett jag utan centrum eller ett främmande jag på väg att fragmenteras?
Det är ungefär som att fråga sig om en och samma person kan gilla svartvinbärssorbet, ostbricka OCH panna cotta – trots ”de till synes oförenliga dragen” hos de tre desserterna. I stället för att fästa sig vid denna låtsasproblematik kan man till exempel lägga märke till hur ljudet från de tre filmerna går in i varandra och samverkar.
Det täta nät av teori som hänger över utställningen tar annars fasta på att konstnärerna, i sitt sätt att använda sig av sina egna kroppar i konsten, förekom såväl feministisk som postmodern konstteori med ett tiotal år. Detta är värt att notera, men annars är texterna i den grå katalogen mest intressanta om man på allvar behöver en konstvetenskaplig modell för att få ”paradoxen” med en kvinna som avbildar en kvinna att gå ihop.
Utställningens centrum är den tredje konstnären, amerikanskan Francesca Woodman (1958–1981). Bilderna föreställer henne själv i vad som liknar en rivningskåk. Ofta är de tagna med lång slutartid så att hon framträder ”likt en rök, en förbiilande vind”, som poeten Marie Lundquist skriver i sin pinfärska fotoessäsamling Drömmen om verkligheten.
Francesca Woodman: ur serien “Angel”, Rom, 1977.
Francesca Woodman: “Self-portrait at 13″, Boulder, Colorado, 1972-1975
Francesca Woodman: “A Woman; A Mirror; A Woman is a Mirror for a Man”, Providence, Rhode Island, 1975-1978
Samtidigt som bilderna är utsökta och rörande vackra, finns där också en klaustrofobisk känsla. Världen utanför finns ständigt med i form av fönster eller dagsljus mot en vägg – men den är helt otillgänglig för Woodman. Hon verkar inlåst eller mentalt oförmögen att ta sig ut. Denna känsla förstärks av att hon ibland dessutom poserar i akvarium eller vitrinskåp. Och av speglarna – dessa ständiga speglar…
Spegeln blir en symbol för det destruktiva ältandet och fönstret för utvägen och längtan. Det är som att laddningen som Akerman och Dujourie byggt upp kring dessa symboler genom sina självkritiska blickar och sitt trånande mot havet utanför, just syftar till att leda fram konsthallsbesökaren till Francesca Woodman. För henne blev nämligen fönstret slutligen också en bokstavlig utväg, när hon begick självmord den 19 januari 1981, 22 år gammal.
(Publicerad i Sydsvenskan och The Jet Set Junta den 15 februari 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar