Grupputställning
Elastic, Bragegatan 15, Malmö
Franziska Furter, Nils Erik Gjerdevik, Alexander Gutke, Knut Henrik Henriksen, Alexius Huber, Eftihis Patsourakis, Magnus Thierfelder
T o m 1.3
Alexander Gutke: Wastebasket
Jag vet inte vilken färg Ola Gustafsson använder till Elastics väggar, men på något sätt känns galleriet bra mycket vitare än de andra utställningsrummen i Malmö, trots att golvet är grått. Förmodligen spelar den väldiga höjden upp till det böljande taket, samt belysningen också roll för den bländande alabasterkänslan därinne.
Och det är just förhållandet till vithet och papper som förenar verken i den nu aktuella grupputställningen – om än ganska löst. Magnus Thierfelders Outlook (2005) består av två ovala hål utskurna i en bit vit kartong. Hålens form skapar associationer till ögonen hos Walt Disney-karaktärer – fast skräckslaget uppspärrade. Det blir inte mindre ruggigt av att skuggornas spel på väggen gör att de tomma hålorna tycks följa en hur man än går.
Skuggor och illusioner är också vad veteranen Alexius Huber (född 1939) arbetar med i sina ”optiska koncept” från mitten av 60-talet. Verken är så utsökt utförda att man skulle vara tvungen att dissekera dem för att reda ut de gåtor de utsätter ögat för.
Det är för övrigt mycket bra att konstnärer ur det äldre gardet lyfts upp på det här sättet, dels för att gallerivärldens evinnerliga fixering vid ”unga konstnärer” skapar en vanföreställning om att ”ung” per automatik innebär ”bra” eller ”intressant”. Dels för att påminna om att det egentligen är så mycket nytt under solen i konstvärlden.
Mest aktuellt känns den grekiske konstnären Efithis Patsourakis’ verk Skeleton (2008), som består av ett femtiotal fotokartor av samma typ som man får i automater eller hos passfotografen. Men själva bilderna är urplockade – endast ”skeletten” finns kvar. Ibland syns en rest av den fotograferade i nederkanten; någon hade blårutig skjorta på sig, en annan hade röd slips. Någonstans tycker jag mig ana ett dekolletage.
Verket laddas av att det just är passbilder det är fråga om med allt vad det innebär från långtråkigt köande vid flygplatsernas säkerhetskontroller, till lidande för flyktingar och papperslösa. Om man dessutom backar några steg påminner rutmönstret om den typ av gravnischer som är vanliga i katolska länder (”loculi” på italienska). Bakom varje hål finns en människa – såväl i graven, som på fotokartan. Och en människa är det oavsett om passet är tillverkat av polisen i Ystad, eller en förfalskare i Damaskus.
Elastic, Bragegatan 15, Malmö
Franziska Furter, Nils Erik Gjerdevik, Alexander Gutke, Knut Henrik Henriksen, Alexius Huber, Eftihis Patsourakis, Magnus Thierfelder
T o m 1.3
Alexander Gutke: Wastebasket
Jag vet inte vilken färg Ola Gustafsson använder till Elastics väggar, men på något sätt känns galleriet bra mycket vitare än de andra utställningsrummen i Malmö, trots att golvet är grått. Förmodligen spelar den väldiga höjden upp till det böljande taket, samt belysningen också roll för den bländande alabasterkänslan därinne.
Och det är just förhållandet till vithet och papper som förenar verken i den nu aktuella grupputställningen – om än ganska löst. Magnus Thierfelders Outlook (2005) består av två ovala hål utskurna i en bit vit kartong. Hålens form skapar associationer till ögonen hos Walt Disney-karaktärer – fast skräckslaget uppspärrade. Det blir inte mindre ruggigt av att skuggornas spel på väggen gör att de tomma hålorna tycks följa en hur man än går.
Skuggor och illusioner är också vad veteranen Alexius Huber (född 1939) arbetar med i sina ”optiska koncept” från mitten av 60-talet. Verken är så utsökt utförda att man skulle vara tvungen att dissekera dem för att reda ut de gåtor de utsätter ögat för.
Det är för övrigt mycket bra att konstnärer ur det äldre gardet lyfts upp på det här sättet, dels för att gallerivärldens evinnerliga fixering vid ”unga konstnärer” skapar en vanföreställning om att ”ung” per automatik innebär ”bra” eller ”intressant”. Dels för att påminna om att det egentligen är så mycket nytt under solen i konstvärlden.
Mest aktuellt känns den grekiske konstnären Efithis Patsourakis’ verk Skeleton (2008), som består av ett femtiotal fotokartor av samma typ som man får i automater eller hos passfotografen. Men själva bilderna är urplockade – endast ”skeletten” finns kvar. Ibland syns en rest av den fotograferade i nederkanten; någon hade blårutig skjorta på sig, en annan hade röd slips. Någonstans tycker jag mig ana ett dekolletage.
Verket laddas av att det just är passbilder det är fråga om med allt vad det innebär från långtråkigt köande vid flygplatsernas säkerhetskontroller, till lidande för flyktingar och papperslösa. Om man dessutom backar några steg påminner rutmönstret om den typ av gravnischer som är vanliga i katolska länder (”loculi” på italienska). Bakom varje hål finns en människa – såväl i graven, som på fotokartan. Och en människa är det oavsett om passet är tillverkat av polisen i Ystad, eller en förfalskare i Damaskus.
(Publicerad i Sydsvenskan den 7 februari 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar