söndag 15 juni 2008

Simon Möller på KHM

När allt har gått åt skogen för Major Tom i David Bowies Space Oddity, får vi en nästan romantisk bild av den förlorade astronautens öde – sorglöst flyter han omkring i sitt rymdskepp och beundrar jordens blåhet. Men i Simon Möllers tvådelade filminstallation på KHM i Malmö får vi en mer trolig bild av vad som skulle kunna vara Major Toms sista timmar (t o m 21.6). I en kapsel, bokstavligen talat den konservburk Bowie sjunger om, sitter en rymdfarare med panikartad blick. Det surrar av flugor inne i hjälmen och genom två slangar pulserar blod som långsamt läcker ut och sölar ner rymddräkten. Visiret immar igen.

Associationerna till Aniara är uppenbara och blir ännu tydligare av den andra filmen: ett storslaget landskap där rymdskeppen långsamt stiger mot skyn. Den stora skillnaden från Aniara – och som gör verket högaktuellt, är att det förmodligen INTE handlar om en evakuering av mänskligheten – utan snarare ett högmodigt pionjärprojekt i ballongfararen Andrées anda. Förvånat ser sig människan omkring i sin självförvållade misär. Tekniken, religionen och vetenskapen stod ju nyss på vår sida. Hur kunde då allting gå så fel?

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 juni 2008)

lördag 14 juni 2008

Isis Meander på KHM




Isis Meander är den ena av säsongens sista examensutställare på konsthögskolans galleri KHM (t o m 21.6). Utställningen kretsar kring den välmående stadsdelen Fredriksberg i Köpenhamn, dit hon nyligen flyttat. I en videoinstallation beskriver hon den alienation hon upplever på de rena gatorna, och berättelsen är bildsatt av detaljer av husfasadernas överdådiga ornamentering.

Som pendang till filmen står en fotobok som skildrar en annan sida av stadsdelen: ett övergivet lekplatsområde – en typisk nattlig mötesplats för homosexuella män. Bilderna är mycket bra, och söker sig fram mellan buskage och nerklottrade väggar. Det är hit herrarna bakom fasaderna smyger när fruarna ligger och snarkar i sina särkar och papiljotter.

Det finns dock något lätt slitet i kritiken av borgerligheten och dess förljugenhet. Vi vet liksom redan allt det där. Vad hade hänt om man hade flyttat perspektivet till t.ex. Rosengård, och låtit berättelsen ackompanjeras av bilder av paraboler? Känslan av alienation hade förmodligen varit densamma, men frågan är om den fortfarande hade skyllts på invånarna – eller om den plötsligt hade varit den alienerades fel?


(Publicerad i Sydsvenskan den 14 juni 2008)

onsdag 11 juni 2008

The Hamsterwheel på Malmö Konsthall




R a d i o m a n u s

Påannons
De senaste åren har det blivit allt vanligare med konstutställningar där det inte är en curator eller intendent som står för urvalet, utan slumpen eller olika konstaktörers nätverk av kollegor och kompisar. De så kallade Malm-utställningarna som äger rum på Malmö konsthall vartannat år sedan 2004 har varit sådana. Den nu aktuella Tipsa en vän-utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm är ett annat exempel.

Nu har Malmö Konsthall återigen anammat konceptet, genom att inhysa utställningen The Hamsterwheel – Ekorrhjulet – som visades första gången på konstbiennalen i Venedig i somras. Det är en grupputställning med 31 konstnärer, som alla på ett eller annat sätt ingår i den österrikiske konstnären Franz Wests nätverk av kollegor och kompisar. Tor Billgren har sett utställningen.

Recension
Precis innan Tintin, Kapten Haddock och professor Kalkyl ska ge sig iväg på sin månresa, tillönskas de lycka till av raketbaschefen herr Baxter. Han tar Haddock i hand, och uttrycker sin glädje över att det finns en riktig sjöman bland de första månresenärerna. ”Det kunde lika gärna varit en klarinettist”, utbrister den föga entusiastiske Haddock.

Det är en replik som jag tänker flera gånger när jag ser The Hamsterwheel – många av verken känns utbytbara. Ibland kan de mycket svagt kopplas till företeelsen ”ekorrhjul”, men oftast saknar dom sammanhang.

En positiv sak med den här typen av nätverksbaserade utställningar är att de på ett sätt blir lite ärligare, jämfört med utställningar där en curator med stark hand och teoretiskt förankring står för urvalet. På sådana kan nämligen de dåliga och svaga verken hjälpas upp av just sammanhanget och alltså luras på publiken genom att de presenteras som en kugge i det totala utställningsmaskineriet. Men när det inte finns någon sådan kraft bakom utställningen – som på The Hamsterwheel, framstår de svaga verken bara som… svaga – utbytbara, umbärliga.

Utställningens oumbärliga verk hittar jag framförallt bland filmerna. Och runt filmerna. Det är mycket spännande att sitta i de sköna sofforna och studera människorna som kommer fram och tittar på filmen Fingerfuck av Douglas Gordon och Franz West. Filmen skildrar i närbild hur ett finger gång på gång sticks in i en knuten näve. Till en början skrattar man åt den barnsliga samlagsleken, men efter nån halvminut stelnar skrattet och övergår i en grimas. Den simulerade sexakten känns allt mer autentisk och grotesk. Fingret och handen förvandlas till gravt vanställda könsorgan, mitt i en erotisk och halvsadistisk akt – och då är det genast inte lika roligt längre.

Mycket bra är också det enda svenska bidraget, Annika Ströms film Svensk resenär från 1995, där hon ringar in självgodhet och provinsialism på ett träffande och roligt sätt. Och i Hämndens änglar har den tyske konstnären Christian Jankowsky utgått från ett femtontal personers korta berättelser om svartsjuka, långsinthet och ömma tår. En efter en går de förorättade mot kameran som maskerade psykopatmördare i B-skräckfilmer och uttalar sitt gnäll med yxan eller motorsågen i högsta hugg. Vardagens futtiga motgångar och orättvisor dramatiserade till skräckopera på liv och död.

Avannons
Tor Billgren hade sett Malmö Konsthalls sommarutställning Hamsterwheel, som pågår fram till den 17 augusti.

(Sänt i Kulturnytt, P1 den 11 juni 2008)

måndag 9 juni 2008

Karl Valve m.fl. på Rönnquist & Rönnquist


Bilden stulen från Karl Valves blogg.

Fem av de sex konstnärerna på Rönnquist & Rönnquists sommarutställning förenas av någon sorts gatuestetik – skateboarddesign, mode och graffiti (t o m 20.7). Men den som verkligen sticker ut är den sjätte: malmökonstnären Karl Valve. Och han gör något helt annat.

I sitt sätt att stryka ut färger i olika lager är det svårt att komma ifrån en referens som Ola Billgren, och sättet att använda text i målningarna har lite av marinmålaren Gösta Werner över sig. När jag såg Valves konst förra gången i vintras tyckte jag att referenserna stod ivägen något. Men nu känns konstnärskapet betydligt självständigare.

Jag gillar särskilt målningarna som utgår från gamla poststämplar. Ibland skymtar en adressat förbi, ibland ser man datumet och andra detaljer. Flera är stämplade den 20 maj 1915. Vad hände då? Kombinationen av de murriga färgsjoken och dessa stämplar från det förgångna skapar en underbart gåtfull stämning. De tjocka lagren döljer något – minnen, hopp, förväntningar och framförallt tid. Det är det förflutnas ridåer, som både stänger oss ute, och ger oss något att spegla oss i.

(Publicerad i Sydsvenskan den 9 juni 2008)

söndag 1 juni 2008

Maria Hedlund på Elastic

Mitt enda bestående minne från grupputställningen Tourist Class på Malmö Konstmuseum 2005, är Maria Hedlunds safaribilder. Någonstans i bakgrunden skymtade man en mikroskopisk giraff. Bakom en buske stack ändan av en antilop fram, och där till höger ett vårtsvin. Eller kanske en sten? Med humor och värme uttrycket verket samma snopna erfarenhet som delas av alla som någonsin försökt fota saker på avstånd med kompaktkamera utan zoom.

På den nu aktuella utställningen The Whitness of the Whale på Elastic (t o m 14.6) står också djur i centrum, närmare bestämt vitvalar. I fotoserier och en film syns de simma i sitt akvarium bakom den tjocka rutan. En speakerröst läser kapitlet Valens vithet ur Moby Dick, där bokens berättare Ismael försvarar hetsjakten på den vita kaskeloten genom att peka på det ohyggliga med själva vitheten, och jämför med allt från isbjörnar till likblekhet.

På ett sätt står den paranoida uppräkningen av färgens vederstyggliga aspekter i komisk kontrast till de beskedliga och vackra djuren i akvariet. Men eftersom världen utanför speglas i akvarieglaset, smälter den liksom ihop med undervattensvärlden. Och om man uppfattar valarna på samma sida som åskådarna, förvandlas de genast just till sådana skräckvidunder Ismael talar om. Vita demoner som susar mellan människorna i sin jakt efter någon att anfäkta.

(Publicerad i Sydsvenskan den 1 juni 2008)