R a d i o m a n u s
Påannons
De senaste åren har det blivit allt vanligare med konstutställningar där det inte är en curator eller intendent som står för urvalet, utan slumpen eller olika konstaktörers nätverk av kollegor och kompisar. De så kallade Malm-utställningarna som äger rum på Malmö konsthall vartannat år sedan 2004 har varit sådana. Den nu aktuella Tipsa en vän-utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm är ett annat exempel.
Nu har Malmö Konsthall återigen anammat konceptet, genom att inhysa utställningen The Hamsterwheel – Ekorrhjulet – som visades första gången på konstbiennalen i Venedig i somras. Det är en grupputställning med 31 konstnärer, som alla på ett eller annat sätt ingår i den österrikiske konstnären Franz Wests nätverk av kollegor och kompisar. Tor Billgren har sett utställningen.
Recension
Precis innan Tintin, Kapten Haddock och professor Kalkyl ska ge sig iväg på sin månresa, tillönskas de lycka till av raketbaschefen herr Baxter. Han tar Haddock i hand, och uttrycker sin glädje över att det finns en riktig sjöman bland de första månresenärerna. ”Det kunde lika gärna varit en klarinettist”, utbrister den föga entusiastiske Haddock.
Det är en replik som jag tänker flera gånger när jag ser The Hamsterwheel – många av verken känns utbytbara. Ibland kan de mycket svagt kopplas till företeelsen ”ekorrhjul”, men oftast saknar dom sammanhang.
En positiv sak med den här typen av nätverksbaserade utställningar är att de på ett sätt blir lite ärligare, jämfört med utställningar där en curator med stark hand och teoretiskt förankring står för urvalet. På sådana kan nämligen de dåliga och svaga verken hjälpas upp av just sammanhanget och alltså luras på publiken genom att de presenteras som en kugge i det totala utställningsmaskineriet. Men när det inte finns någon sådan kraft bakom utställningen – som på The Hamsterwheel, framstår de svaga verken bara som… svaga – utbytbara, umbärliga.
Utställningens oumbärliga verk hittar jag framförallt bland filmerna. Och runt filmerna. Det är mycket spännande att sitta i de sköna sofforna och studera människorna som kommer fram och tittar på filmen Fingerfuck av Douglas Gordon och Franz West. Filmen skildrar i närbild hur ett finger gång på gång sticks in i en knuten näve. Till en början skrattar man åt den barnsliga samlagsleken, men efter nån halvminut stelnar skrattet och övergår i en grimas. Den simulerade sexakten känns allt mer autentisk och grotesk. Fingret och handen förvandlas till gravt vanställda könsorgan, mitt i en erotisk och halvsadistisk akt – och då är det genast inte lika roligt längre.
Mycket bra är också det enda svenska bidraget, Annika Ströms film Svensk resenär från 1995, där hon ringar in självgodhet och provinsialism på ett träffande och roligt sätt. Och i Hämndens änglar har den tyske konstnären Christian Jankowsky utgått från ett femtontal personers korta berättelser om svartsjuka, långsinthet och ömma tår. En efter en går de förorättade mot kameran som maskerade psykopatmördare i B-skräckfilmer och uttalar sitt gnäll med yxan eller motorsågen i högsta hugg. Vardagens futtiga motgångar och orättvisor dramatiserade till skräckopera på liv och död.
Avannons
Tor Billgren hade sett Malmö Konsthalls sommarutställning Hamsterwheel, som pågår fram till den 17 augusti.
(Sänt i Kulturnytt, P1 den 11 juni 2008)
De senaste åren har det blivit allt vanligare med konstutställningar där det inte är en curator eller intendent som står för urvalet, utan slumpen eller olika konstaktörers nätverk av kollegor och kompisar. De så kallade Malm-utställningarna som äger rum på Malmö konsthall vartannat år sedan 2004 har varit sådana. Den nu aktuella Tipsa en vän-utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm är ett annat exempel.
Nu har Malmö Konsthall återigen anammat konceptet, genom att inhysa utställningen The Hamsterwheel – Ekorrhjulet – som visades första gången på konstbiennalen i Venedig i somras. Det är en grupputställning med 31 konstnärer, som alla på ett eller annat sätt ingår i den österrikiske konstnären Franz Wests nätverk av kollegor och kompisar. Tor Billgren har sett utställningen.
Recension
Precis innan Tintin, Kapten Haddock och professor Kalkyl ska ge sig iväg på sin månresa, tillönskas de lycka till av raketbaschefen herr Baxter. Han tar Haddock i hand, och uttrycker sin glädje över att det finns en riktig sjöman bland de första månresenärerna. ”Det kunde lika gärna varit en klarinettist”, utbrister den föga entusiastiske Haddock.
Det är en replik som jag tänker flera gånger när jag ser The Hamsterwheel – många av verken känns utbytbara. Ibland kan de mycket svagt kopplas till företeelsen ”ekorrhjul”, men oftast saknar dom sammanhang.
En positiv sak med den här typen av nätverksbaserade utställningar är att de på ett sätt blir lite ärligare, jämfört med utställningar där en curator med stark hand och teoretiskt förankring står för urvalet. På sådana kan nämligen de dåliga och svaga verken hjälpas upp av just sammanhanget och alltså luras på publiken genom att de presenteras som en kugge i det totala utställningsmaskineriet. Men när det inte finns någon sådan kraft bakom utställningen – som på The Hamsterwheel, framstår de svaga verken bara som… svaga – utbytbara, umbärliga.
Utställningens oumbärliga verk hittar jag framförallt bland filmerna. Och runt filmerna. Det är mycket spännande att sitta i de sköna sofforna och studera människorna som kommer fram och tittar på filmen Fingerfuck av Douglas Gordon och Franz West. Filmen skildrar i närbild hur ett finger gång på gång sticks in i en knuten näve. Till en början skrattar man åt den barnsliga samlagsleken, men efter nån halvminut stelnar skrattet och övergår i en grimas. Den simulerade sexakten känns allt mer autentisk och grotesk. Fingret och handen förvandlas till gravt vanställda könsorgan, mitt i en erotisk och halvsadistisk akt – och då är det genast inte lika roligt längre.
Mycket bra är också det enda svenska bidraget, Annika Ströms film Svensk resenär från 1995, där hon ringar in självgodhet och provinsialism på ett träffande och roligt sätt. Och i Hämndens änglar har den tyske konstnären Christian Jankowsky utgått från ett femtontal personers korta berättelser om svartsjuka, långsinthet och ömma tår. En efter en går de förorättade mot kameran som maskerade psykopatmördare i B-skräckfilmer och uttalar sitt gnäll med yxan eller motorsågen i högsta hugg. Vardagens futtiga motgångar och orättvisor dramatiserade till skräckopera på liv och död.
Avannons
Tor Billgren hade sett Malmö Konsthalls sommarutställning Hamsterwheel, som pågår fram till den 17 augusti.
(Sänt i Kulturnytt, P1 den 11 juni 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar