Att arbeta med segel i hårt väder kan vara tungt och
riskabelt. Segelduken och skoten fladdrar våldsamt, om man inte passar sig kan
man få en snärt av en förlupen tamp eller bommen i skallen. Ett stort segel som
plötsligt fylls av vind kan utan vidare dra en vuxen person över bord.
I tredje tablån av Jefta van Dinthers ”Plateau Effect” far
de nio dansarna runt på scenen som gastar på ett fartygsdäck i ett kritiskt
läge. Seglet utgörs av enormt tygstycke som de försöker betvinga med rep,
taljor och tyngder.
Kaoset och paniken tilltar, de drar i tamparna, ropar kommandon.
Den mörka technomusiken blir intensivare, det är bråttom, ljuset blinkar till
av rött, blått och grönt. Repen korsar varandra över scenen som ett spindelnät,
seglet tornar upp sig monumentalt.
Det där stora tyget är kvällens huvudrollsinnehavare. Jag
har aldrig sett ett föremål få liv på ett så övertygande sätt. Dansarnas
rörelser får det att bölja sig fram över scenen och inta olika karaktärer –
ömsom älskare, ömsom fiende. Ibland beter det sig motspänstigt som ett djur i
en fälla, ibland undergivet och medgörligt.
I första tablån är det uppspänt som en ridå, som dansarna
står framför. En sång går igång, iskallt och melankoliskt. Dansarna mimar och
rör sig förföriskt mot publiken och blir allt mer omfamnade av tyget. De har
varsitt rep fäst i ryggen, som någon en bit in i sången börjar rycka i bakifrån.
Dansarnas kroppar pulserar spastiskt på vartannat taktslag, rörelser som blir
brutala av det att det inte är de själva som kontrollerar dem. Repet i ryggen
gör också att de kan luta sig framåt på ett sätt som ger känslan av tyngdlöshet.
Jag skulle kunna fortsätta beskriva detaljer, men skulle
också kunna nöja mig med att konstatera att ”Plateau Effect” är en sensation.
De olika beståndsdelarna samverkar och flätar ihop helheten till ett briljant
allkonstverk. Minna Tiikkainens hårda ljusdesign. David Kiers mullrande och
suggestivt malande
ljudbild. Och så dansarna förstås – de arbetsamma operatörerna
i van Dinthers mystiska gåshudsfabrik.
De intensiva delarna varvas av utdragna avsnitt där dansarna
rör sig långsamt och omständligt, som slowmotionfigurer eller vajande sjögräs.
Det är ett rörelsemönster som känns igen från van Dinthers ”This is Concrete”
som dansades på Inkonst för ett år sedan. Precis som i den har han i ”Plateau
Effect” en tendens att låta de olika delarna pågå lite för länge, så att det ibland
uppstår en känsla av seghet. Fast givetvis inte utan avsikt.
För utan extravarven i versen hade refrängen till Elton
Johns ”Tiny Dancer” inte varit så kraftfull. Om trummorna i Phil Collins ”In
the air tonight” verkligen hade startat där de flesta försöker dirigera igång
dem, hade låten varit bortglömd året efter den kom. Om Richard Wagner inte hade
plågat sin publik med långa, sövande solon hade den musikaliska förlösningen
inte verkat så omvälvande. van Dinther krattar manegen på motsvarande sätt.
När förlösningssekvensen väl satts igång finns ingen väg ut.
En ensam dansare konfronterar publiken med ryckiga och åmiga musikvideo-poser. Hon
får sällskap av resten av ensemblen och jag trycks bakåt i sätet av aggressiv
erotik och motljus. Slutet känns som en smäll rakt i ansiktet. Måtte den
blåtiran aldrig försvinna.
Publicerad i Sydsvenskan 28 april 2014