tisdag 10 juli 2012

Bokrecension: Kristofer Folkhammar

av TOR BILLGREN
Publicerad i Sydsvenskan den 10 juli 2012

Kristofer Folkhammar 
När han kysste mig förlorade jag allt 
Natur & Kultur 

Omslaget till Kristofer Folkhammars andra bok, den lilla lyrikvolymen ”När han kysste mig förlorade jag allt”, är en detalj ur malmökonstnären Per Wizéns svit ”Spiralling”, som visades på Malmö Konstmuseum vintern 2008/2009. Det är ett perfekt motivval. Wizén jobbar med att klippa ut detaljer ur planscher med renässans- och barockmåleri som han sedan sammanfogar till collage, ibland för att förstärka en befintlig homoerotisk laddning i originalverket, ibland för att skapa en, eller bara framkalla en allmän känsla av obehag, mörker och övergrepp.

Kristofer Folkhammar rör sig i likartade erotiska rum i sin litteratur. Debuten från förra året, kortromanen ”Isak och Billy”, var en historia om ett omaka par och deras olika sätt att vara beroende av varandra – om kärlek och åtrå, med ett smärtsamt och mörkt förflutet i ekande i bakgrunden. Styrkan låg väl inte i själva berättelsen, utan snarare i Folkhammars blick för poetiska detaljer och det knappt märkbara växlandet mellan dröm och verklighet.

Den nu utkomna lyrikboken är en naturlig uppföljare. Kontexten är fortfarande hundraprocentigt manlig och homoerotisk – ”fittfri” som kulturradions Göran Sommardal uttryckte det i Aftonbladet. Männen i boken är nästan helt reducerade till kön och begär, de är ”könsvarelser”, för att låna ett ord från Folkhammar själv. Men inget märkligt med detta, eftersom textens fokus just är sex, närhet, lust och ömhet.

Folkhammar skriver om erotik på ett sätt som känns oklyschigt och uppfriskande. Ibland gestaltas den sexuella upplevelsen genom associationer till geologins omvälvande dunder och brak (”Erosionen under oss, härligt kittlande”), ibland uppnås extasen av betydligt subtilare och knappt kännbara beröringar, som av fjärilsvingar – eller ”sjukligt vilsen liten fågel mot rutan, tätt tätare”.

Vid sidan av den rena njutningen, handlar det också om de gemenskapsfördjupande och kärleksbyggande effekterna av sex, och den potential för storslagna upplevelser som ligger i att hysa totalt förtroende för en partner: ”Lita på honom / Då går det att se / Skatter” – varje rad på varsin sida, som för att ge denna tills synes enkla och banala utsaga den tyngd som den de facto har. Det handlar om att ta kommando över den egna kroppen och utforska dess potential och gränser – men också om att fatta beslut om att överlämna detta utforskande åt någon annan.

Folkhammars fantasifullt utmejslade och ofta hallucinatoriska scener gör att den vagt antydda berättelsen stannar kvar som ett minne av en film man sett för länge sedan med hög feber. Det skulle kunna vara en Fellinifilm med manus av William Burroughs, han skulle kunna ha skrivit det just efter att ha sett ”Den andalusiska hunden” för första gången.