torsdag 23 juli 2009

John Cage på Malmö konsthall

av TOR BILLGREN


Tacita Dean: "Stillness" (2007)

I höstas satte Lilith Performance Studio upp ett verk med Ewa Rybska och Wladyslaw Kazmierczak i ett bussgarage på Sorgenfri i Malmö. På en duk visades klassiska performance-verk som livetolkades av Rybska. Ett av dessa var ett framträdande av John Cage i amerikansk tv 1960, där han framför en komposition med diverse köksredskap och ett badkar. Tv-publiken reagerar som barn på cirkus och gapskrattar när den allvarlige mannen släpper ut ånga ur en tryckkokare och strilar med vatten, och bryr sig inte om att lyssna på vad han gör – på hur det låter. Det var häftigt att se hur Ewa Rybska liksom lät sig besättas av Cages ande och föra hans nästan 50 år gamla framträdande in i det kyliga garaget och samtiden. Det funkade.

Det gör det tyvärr inte när samma film nu visas på den annars mycket sevärda Sonic Youth-utställningen på Malmö Konsthall (recenserad den 17.6). Den presenteras i en dålig inspelning på en liten monitor med kasst ljud – utan hörlurar. Ljudet, det vill säga det väsentliga i sammanhanget, dränks av konsthallssurr och brus. Det är som att den skrattande tv-publiken får rätt. Det blir bara cirkus.

Ett annat Cage-relaterat verk på utställningen är filmen ”Stillness” (2007) av Tacita Dean. Hon låter den legendariske dansaren Merce Cunningham, som för övrigt fyllde 90 våras, framföra en ”dans” till John Cages verk ”4.33” från 1952. Stycket består av 4 minuter och 33 sekunders tystnad i tre satser, och Cunningham förhåller sig till musiken genom att sitta stilla under lika lång tid. En man med klocka håller koll på tiden och satsbytena markeras av att Cunningham byter ställning i stolen.

Idén att föra samman de båda konstnärerna så här är gripande och oemotståndlig. Cunningham och Cage samarbetade i över 40 år, fram till Cages död 1992, och de var dessutom livskamrater. Men det finns en allvarlig brist i utförandet. Visserligen är detta orimligt med tanke på att Cunningham är inblandad, men jag kan inte komma till någon annan slutsats än att Tacita Dean har fått något mycket väsentligt om bakfoten.

För om vi är överens om att ”4.33” är ett stycke musik, så ska det framföras av en musiker. Inte som i Deans film, av en man med tidtagarur. ”4.33” är inte vilken tystnad som helst, utan en tystnad som initieras och inramas av en pianist som sätter sig vid ett piano eller en dirigent som höjer taktpinnen. Eller åtminstone någon som trycker igång en inspelning. Att det sedan inte följs av något ljud, beror på att ”4.33” innehåller den för all musik så essentiella ingrediensen paus. Styckets särdrag är att det består av extra mycket av denna ingrediens. Genom att slopa musikern, underkänner man styckets musikaliska anspråk, och därmed Cages roll som kompositör. Åter ekar tv-publikens inskränkta flabbande hånfullt i konsthallen.


Publicerad i Sydsvenskan den 23 juli 2009

Andreas Eriksson på Galleri Arnstedt







Ensittare är ett ord Albert Engström använde för att beskriva Döderhultaren, och kan sägas beteckna en konstnärstyp som trots fysiskt och andligt avstånd från världens konstcentrum lyckas skapa konst som sätter relevanta avtryck i samtiden och konsthistorien. Isolerad och excentrisk är två egenskaper som hör till begreppet.

Nu krävs det mer än att bo på landet för att bli en kuf, men ändå är det just ordet ”ensittare” jag ständigt återkommer till när jag ser konst av Andreas Eriksson, som på grund av överkänslighet mot elektricitet har tvingats dra sig tillbaka från storstaden och bosätta sig på landsbygden vid södra Vänern.
Förra gången jag såg honom var en fin utställning på Galleri Magnus Åklundh som specifikt handlade om den strömlösa tillvaron, och kretsade kring stearinljuset – både som ljuskälla och föremål.

Utställningen på Galleri Arnstedt handlar mer om naturen och landskapet. Måleriet är ett stillsamt och melankoliskt betraktande av årstidernas växlingar genom trädstammarnas klibbighet, viddernas dis och himlens färger.

Känslan av enslighet understryks av några porträtt med frånvända och introverta ansikten. Detta drag av apati gör att människorna och träden byter roller i Erikssons måleri – livet och rörelsen finns hos trädstammarna. I en bild tycks någon omfamnas av en stam, en annan skildrar våldsamt växande, i en tredje ger barken associationer till ultraljudsbilder av samma slag som finns på varenda barnväntande familjs kylskåpsdörr.


Publicerad i Sydsvenskan den 23 juli 2009

torsdag 16 juli 2009

Doftande konst i Venedig

av TOR BILLGREN



Ur "Rise and Fall" (2009) av Fiona Tan.


Den starka doften av svart gummi är det första som slår mig i Frankrikes paviljong på Venedigbiennalen. Claude Lévêques installation ”Le grand soir” är mycket snygg och suggestiv med sina svarta rum, rostfria stålgaller och smattrande sidenflaggor, men det som gör att jag kommer att minnas verket om ett år, är alla gånger den oväntade och förföriska doften av bildäck, verkstad och nybil.

För när så gott som alla utställningar på det väldiga konstevenemanget konkurrerar om besökarnas uppmärksamhet genom att reta, utmana och behaga synsinnet, rumsuppfattningen och i något fall hörseln, har de verk som riktar sig till mer udda sinnen desto större chans att ge bestående intryck.

Det mest utpräglade doftverket är Haugue Yangs installation ”Condensation” i Sydkoreas paviljong. Från taket hänger köksutrustning och venetianska persienner i labyrintiska mönster, och beroende på var man står, drabbas man av dofter som linolja, nyklippt gräs och en svårbestämd och småäcklig skafferiodör.

En mera oavsiktlig dofteffekt finns i Nederländernas paviljong, som innehåller filmverk av Fiona Tan (aktuell på Lunds konsthall för 1,5 år sedan). Den starka sjukhuslukten passar väl ihop med de känslor av klaustrofobi, konvalescens och katatoni som ligger över hennes mästerliga film ”Rise and Fall”, där man får följa en äldre kvinna, innesluten i sig själv och ständigt förföljd av det förflutnas mörker. Lukten förstärker hennes skörhet och man inser att minsta vindpust kan blåsa henne över kanten till avgrunden.


Publicerad i Sydsvenskan den 16 juli 2009