Ur "Rise and Fall" (2009) av Fiona Tan.
Den starka doften av svart gummi är det första som slår mig i Frankrikes paviljong på Venedigbiennalen. Claude Lévêques installation ”Le grand soir” är mycket snygg och suggestiv med sina svarta rum, rostfria stålgaller och smattrande sidenflaggor, men det som gör att jag kommer att minnas verket om ett år, är alla gånger den oväntade och förföriska doften av bildäck, verkstad och nybil.
För när så gott som alla utställningar på det väldiga konstevenemanget konkurrerar om besökarnas uppmärksamhet genom att reta, utmana och behaga synsinnet, rumsuppfattningen och i något fall hörseln, har de verk som riktar sig till mer udda sinnen desto större chans att ge bestående intryck.
Det mest utpräglade doftverket är Haugue Yangs installation ”Condensation” i Sydkoreas paviljong. Från taket hänger köksutrustning och venetianska persienner i labyrintiska mönster, och beroende på var man står, drabbas man av dofter som linolja, nyklippt gräs och en svårbestämd och småäcklig skafferiodör.
En mera oavsiktlig dofteffekt finns i Nederländernas paviljong, som innehåller filmverk av Fiona Tan (aktuell på Lunds konsthall för 1,5 år sedan). Den starka sjukhuslukten passar väl ihop med de känslor av klaustrofobi, konvalescens och katatoni som ligger över hennes mästerliga film ”Rise and Fall”, där man får följa en äldre kvinna, innesluten i sig själv och ständigt förföljd av det förflutnas mörker. Lukten förstärker hennes skörhet och man inser att minsta vindpust kan blåsa henne över kanten till avgrunden.
För när så gott som alla utställningar på det väldiga konstevenemanget konkurrerar om besökarnas uppmärksamhet genom att reta, utmana och behaga synsinnet, rumsuppfattningen och i något fall hörseln, har de verk som riktar sig till mer udda sinnen desto större chans att ge bestående intryck.
Det mest utpräglade doftverket är Haugue Yangs installation ”Condensation” i Sydkoreas paviljong. Från taket hänger köksutrustning och venetianska persienner i labyrintiska mönster, och beroende på var man står, drabbas man av dofter som linolja, nyklippt gräs och en svårbestämd och småäcklig skafferiodör.
En mera oavsiktlig dofteffekt finns i Nederländernas paviljong, som innehåller filmverk av Fiona Tan (aktuell på Lunds konsthall för 1,5 år sedan). Den starka sjukhuslukten passar väl ihop med de känslor av klaustrofobi, konvalescens och katatoni som ligger över hennes mästerliga film ”Rise and Fall”, där man får följa en äldre kvinna, innesluten i sig själv och ständigt förföljd av det förflutnas mörker. Lukten förstärker hennes skörhet och man inser att minsta vindpust kan blåsa henne över kanten till avgrunden.
Publicerad i Sydsvenskan den 16 juli 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar