tisdag 26 maj 2009

Radioporträtt av Lena Cronqvist

Jag måste vara försiktig, får inte se allt, får inte bli indragen…


"Självporträtt, sax" 2004

Ljudfil (mp3, 44 minuter).

På nyårsafton fyllde konstnären Lena Cronqvist 70 år. Sedan sextiotalet har hon behandlat personliga och känsliga frågor med sitt måleri. Sjukdom, död och saknad går som röda trådar genom konstnärskapet - men också frigörelse, humor och kärlek. 2006 såldes hennes målning ”Trolovningen” från 1974 för fyra miljoner kronor på auktion. Bilden är en parafras på en berömd målning av renässanskonstnären Jan Van Eyck, där det förälskade 1400-talsparet är utbytta mot Lena Cronqvist själv och maken Göran Tunström, som avled år 2000. Programmet tar oss tillbaka till sommaren 2008, då Tor Billgren åkte till Sydkoster i Bohuslän för att träffa konstnären. Det blir ett samtal om konst, havet och antika skulpturer. Programmet sändes första gången den 15 januari.

fredag 15 maj 2009

Odell gjorde en Costanza

– George, havet ringde – de har slut på räkor.
Gapskratt. George Costanza, som slängt i sig räkor under jobbmötet är svarslös och förödmjukad. I bilen hem drabbas han av den försmädliga känslan av esprit d’escalier; han kommer på repliken som han skulle ha returnerat till den näbbige kollegan. För att få upprättelse gör han allt för att iscensätta exakt samma möte igen. Han köper extra mycket räkor, som han glupskt slänger i sig. Och så kommer det:
– George, havet ringde – de har slut på räkor.
Han får äntligen chans att leverera sin replik – som genast blir söndersmulad...

När Anna Odell ställde sig på Liljeholmsbron i Stockholm och spelade psykotisk, använde hon samma metod som George i ”Seinfeld”. Hon iscensatte en tidigare erfarenhet, för att leverera en poäng. Därmed torde ytterligare en synd vara begången i dagens ängsliga konstklimat: intrång i det amerikanska tv-bolaget NBC:s upphovsrätt. Jag utgår från att Konstfacks jurister har granskat saken noggrant. Det finns ju antipiratspioner bakom varje knut.

Konstfiasko som speglar naivitet

Ett skuggspel i magnifika Company Gardens i Kapstaden invigde den andra biennalen för afrikansk konst och kultur som pågår just nu. Konstnären Marlon Griffith från Trinidad hade tillverkat hundra figurer av kartong som skulle hållas upp mot vita skärmar och kasta skuggor i skymningen.

Som konstverkshållare hade arrangörerna engagerat barn från fattiga kåkstaden Manenberg, men när startsignalen ljöd, började de uttråkade ungarna fäktas med verken istället. Samtliga fördärvades och skadorna beräknas till fyrahundratusen kronor. Fiaskot är en bra illustration av konstvärldens tvångstankar om att ”nå ut” och ett naivt förnekande av att samtidskonsten ofta är ett elitistiskt projekt.

Konstnären Griffith är naturligtvis förkrossad och lägger skulden på arrangörerna, eftersom han hade bett om tonåringar – inte barn. Men jag vågar inte tänka på vad som hade kunnat hända om man låtit förfördelade och hormonstinna ungdomar agera statister i kulturfolkets förljugna skådespel om Konsten som universell brobyggare.

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 maj 2009)