tisdag 31 mars 2009

Uppför floden, in i Zonen

Torsdagen den 2 april sänds mitt program om Jan Håfström i repris i P1. Det sändes ursprungligen den 10 maj 2006 och har rubriken Uppför floden, in i Zonen.

I texten Fem tankar om två filmer och ett konstnärskap skriver jag ett försök till intro till programmet.

Sändningstider i P1
Torsdag 2 april kl 14.03
Måndag 5 april kl 18.15

söndag 22 mars 2009

Martin Jacobson till Venedigbiennalen


Martin Jacobson: Cathedral 1. Visades på Ping Pong 2007. Ingår ej i Venedigutställningen.

Bland de 24 konstnärer, musiker och formgivare som tagits ut till de sammanslagna nordiska paviljongerna på Venedigbiennalen i sommar finns endast två svenskar. En av dem är Malmökonstnären Martin Jacobson (född 1978), som därmed tar ett sensationellt kliv från Galleri Ping Pong, via Andréhn-Schiptjenko i Stockholm, rakt ut på den mest internationella och prestigefyllda konstnärliga arenan man kan tänka sig.

Utställningen sätts samman av konstnärsparet Elmgreen & Dragset, välkända för malmöpubliken genom retrospektiven på konsthallen våren 2007, och kommer att handla om samlande – ett tema som passar Jacobsons konstnärskap som hand i handske. Eller snarare som ett antikt paraply med inbyggd värja och giftkapsel i ett ställ av elefantfot; Jacobson hämtar gärna motiv från belamrade, victorianska miljöer till sina detaljmättade och suggestiva teckningar. Mycket tyder på att man kommer att slippa skämmas över att vara svensk i Venedig i sommar. Det var på tiden.

(Publicerad i Sydsvenskan den 22 mars 2009)

lördag 21 mars 2009


- ...and then I realized - like I was shot... like I was shot with a diamond…a diamond bullet right through my forehead...


Det finns att avgörande ögonblick som får Walter E. Kurtz i Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now” att gå från dekorerad överste till den djungelgalning som armén ser sig tvingad att eliminera. Nämligen när han får se en hög avhuggna barnarmar – armar som han och hans pluton någon timme tidigare vaccinerat, men som fienden sedan metodiskt hackat av. Först gråter han hejdlöst vid åsynen, sedan fylls han av insikt och beundran. Han kapitulerar inför viljan och styrkan att utföra ett sådant dåd.

Idag känns det som att det hade räckt för Kurtz att läsa veckans tidningar för få samma förvridna insikt. För de mest frapperande aspekterna av fallet Josef Fritzl är inte ondskan och perversiteten – utan just viljan. Beslutsamheten. Att bygga en bunker. Att dra in vatten, värme, avlopp. Ventilation. Att låta det pågå. Att våldta sin dotter under decennier. Att förlösa åtta barn. Att låta ett av dem dö.

Coppola lyckas inte förklara de bakomliggande mekanismerna fullt ut genom sin djupdykning i mörkrets hjärta, utan låter filmen istället explodera i ett blodbad och de rosslande orden ”The horror… The – horror…” Men det kanske räcker.

(Publicerad i Sydsvenskan den 21 mars 2009)

söndag 8 mars 2009

William Kentridge på SANG i Kapstaden

Den sydafrikanske konstnären William Kentridges utställning på Malmö Konsthall sommaren 2007 är en av de bästa jag sett. Hans sprudlande filmer bygger på den mest grundläggande animeringstekniken och man måste ha ett hjärta av sten för att inte beröras av hans öppenhjärtiga fascination för den rörliga bildens magi.

Just nu arbetar han med en version av Sjostakovitjs opera ”Näsan” (1930), som ska ha premiär på Metropolitan i New York nästa år. Redan nu visas ett smakprov på South African National Gallery i Kapstaden – en filminstallation som skildrar olika aspekter av historien, ackompanjerad av skrällande trumpeter och bensindunksgitarrer (t o m 8.3).

Operan baseras på en novell av Nikolaj Gogol som handlar en statsfunktionär som en morgon upptäcker att hans näsa har lämnat honom. När han återfinner den vägrar den befatta sig med honom, eftersom den stigit i hierarkin. I berättelsen väver Kentridge in det ryska avantgardets uppgång och fall, samt Stalins utrensningar på 30-talet – något Sjostakovitj själv ständigt fruktade, inte minst efter premiären av just ”Näsan”.

Kentridges naivistiska stil lämpar sig perfekt för att gestalta såväl operans absurda fiktion, som den paranoida stalinismens högst påtagliga verklighet. Samtidigt är det förstås ingen överraskning att en konstnär som själv levt under ett sinnessjukt system har särskilt goda förutsättningar att skildra andra system av samma kaliber.

onsdag 4 mars 2009

Krönika: Den angelägna sydafrikanska konsten når inte fram

Överlastad med resväskor vadar dansaren Luthando Tsodo planlöst omkring i Adderly Street-fontänen i Kapstaden. Fontänen utgör spelplats för dans- och performanceverket ”Exile” och Tsodo gestaltar en verklig person, flyktingen Ernesto Alfabeto Nhamuave från Moçambique.

Det ”officiella” fotografiet av honom är inte särskilt känt i Sverige, men i stora delar av resten av världen kom det att utgöra symbolen för den främlingsfientliga våldsvåg som drog genom Sydafrika i maj förra året. Sjuttio människor mördades och 60 000 drevs från sina hem i de fattiga kåkstäderna i landets norra delar. På fotot står Ernesto Alfabeto på alla fyra med eldslågor flammande från sin förkolnande kropp. Gärningsmännen var sydafrikaner, förbannade över att utlänningar kommer och konkurrerar om jobben, maten och bostäderna.

Det är alltså mycket lätt att lista ut hur ”Exile” ska sluta, och det gör att det vatten som dansarna häller över sig och slösar ymnigt med under föreställningens gång, skär som rakblad genom betraktaren.

Föreställningen ingår i performancefestivalen ”Infecting the City”, som pågår på offentliga platser i Kapstaden under veckan. Festivalens logotyp är just en stiliserad bild av den brinnande Ernesto Alfabeto Nhamuave. Exploaterande och smaklöst, javisst. Men förmodligen helt nödvändigt. Tragedin borde ha satt akut strålkastarljus på en rad alarmerande problem i Sydafrika, framförallt den ihållande fattigdomen, situationen i kåkstäderna och bristen på utbildning bland färgade och svarta – men den glömdes ganska snart bort. Just därför måste den exploateras.

Särskilt också på grund av de oroande tendenserna i det politiska etablissemanget nu inför valet den 22 april. På ytan är det mycket prat om tolerans för politiska motståndare, men den faktiska retoriken är våldsförhärligande och rå. ANC:s presidentkandidat Jacob Zuma sjunger om sitt maskingevär vid varje framträdande och partiets ungdomsordförande Julius Malema är närmast att betrakta som en okontrollerbar huligan. Han har – utan reprimand från moderpartiet – klargjort att hans medlemmar inte bara är beredda att dö för Zuma, utan också att döda för Zuma. Han har varit provocerande och re­spektlös mot konkurrentpartiet Inkatha Freedom Party, något som mot bakgrund av det blodiga inbördeskrig som utkämpades mellan de båda grupperna i början av 90-talet, är fullkomligt livsfarligt.

Men det värsta är att Malema lyfter upp Zumas ”enkla” bakgrund utan utbildning som ett ideal. ”Vi vill inte ha det sofistikerade”, skanderar han vid partimöten och glorifierar därmed bristen på utbildning – den främsta ojämlikhetsfaktorn och fattigdomsskaparen i landet.

ANC och ungdomsförbundet spelar på just de populistiska, kollektivistiska och antiintellektuella strängar som utgör själva grogrunden för tragedier som fallet med Ernesto Alfabeto Nhamuave.

Visst kan konsten vara ett bra verktyg för att reagera mot allt detta, särskilt med så briljanta verk som ”Exile”. Frågan är dock vad det egentligen gör för nytta när det framförs inför ett hundratal välbärgade åskådare som hamnat vid fontänen i rusningen mellan lunchen och eftermiddagskaffet? Konsten är nog så angelägen och gripande, men visas – som så ofta – på helt fel plats, inför helt fel publik.

(Publicerad i Sydsvenskan den 27 februari 2009)