tisdag 6 december 2011

Några tankar om Ruben Östlunds ”Play”

av TOR BILLGREN

1. Amat Levins text om filmen ringar in ungefär vad jag tycker, och gör att jag inte behöver uttrycka mig utförligare än med nedanstående punkter.

2. ”Play” påminner mycket om Ruben Östlunds förra film ”De ofrivilliga”. I den etablerar regissören ämnena som står i centrum även i ”Play”: vuxenvärldens frånvaro/svek, destruktiva kollektivistiska mekanismer, ansvarsflykt, grupptryck och respektlöshet. Trots att filmerna ligger varandra så nära, är det få som dragit paralleller till föregångaren. Det finns till och med en scen i ”Play” som strängt taget är kalkerad från ”De ofrivilliga” – spårvagnscenen där en av rånarkillarna trakasserar en freestylelyssnande kille och får honom att förödmjuka sig. I ”De ofrivilliga” händer precis samma sak: fast då är det ett festande tjejgäng som trakasserar. Ungdomsgänget i “De ofrivilliga” har mycket gemensamt med gänget i “Play”. Dessa likheter är viktigare än olikheterna när det gäller hudfärg. (Att tjejerna är berusade är irrelevant. Jag har bevittnat samma beteende med nyktra förtecken.)


Ur "De ofrivilliga"

3. Filmen bygger på en verklig händelse om rån som utfördes genom övertalning. Jag tycker att det är en historia värd att berätta. Ibland får jag känslan av att de som kritiserar Östlunds sätt att göra filmen antyder att han borde ha ändrat på historien och ersatt rånarna med ett vitt gäng istället. Eller inte berättat historien alls.

4. Att svarta som grupp skulle behöva skildras positivt på svensk film innan någon kan ta sig friheten att skildra svarta individer som ägnar sig åt skumrask, är en synnerligen bisarr premiss. Östlund har säkert haft den i bakhuvudet, men avvisar den med rätta.

5. Vi uppnår inte jämlikhet genom att ta särskilda hänsyn när vi skildrar minoriteter. Jämlikhet uppnår vi först när vi skildrar minoriteter och majoriteter på samma villkor.

6. Kan ”Play” plockas upp som slagträ av typ Sverigedemokraterna? Säkert. Men än sen? Varför ska kulturlivet i Sverige dikteras av rädsla för politiska bedragare?

7. Gjorde Fassbinder, Passolini, Burroughs och den tidige Ozon homosexuella en björntjänst med sina osminkade bögskildringar? Hade bögar skildrats positivt och oproblematiskt i USA när ”Naked Lunch” publicerades 1959? Jag tycker inte att det hade varit bättre om dessa herrar hade jobbat på posten istället för med konst. Jag tycker inte att Burroughs borde ha skrivit böcker om svenssonbögar i radhusområden, för att tillfredsställa majoritetens normalitetstörst. (Och nej, jag anser inte att man måste tillhöra samma minoritet som karaktärerna man skildrar.)

8. Är det problematiskt och fördomsfullt att killarna äter kebabpizza?

Nej:

i.) På vilket sätt är det att anspela på fördomar när ungdomar med afrikanska rötter äter italiensk snabbmat med mellanösterninspirerad topping? Exakt vilka fördomar anses det handla det om?

ii.) Är kebabpizzan snarare inte den mest svenniga pizzan man kan beställa? Skulle den inte lika gärna tolkas ”Svenskare än så här blir de inte”?

iii.) En av pizzorna är som jag minns det en skinkpizza.

9. För den som vill diskutera klass ryms det ett klassperspektiv i det faktum att ett av offren har asiatiska rötter.

10. Representationskravet måste lämpas överbord. En film kan och ska inte vara en ideal representation av verkligheten.

11. Åsa Linderborg skriver att hon när hon ser en svart man och hans son på Coop får följande associationer:
slavskepp, Tintin i Kongo, bomullsplantage, Rwanda, ANC, Muhammad Ali, familjen Cosby, I have a dream, negerbollar, Malcolm X, barn med flugor i ansiktet, Obama, aids, Idi Amin.

Om Linderborg associerar till detta och inte till, låt säga svarta vänner eller arbetskamrater – är det hennes problem och något hon måste ta i tu med. Det är förmodligen det Östlund menar i slutet av sin DN-artikel när han ber henne ta en titt på sig själv genom sin mobilkamera. Om hon inte har några svarta kollegor, är det fortfarande hennes problem. Inte Östlunds, inte någon annans. Kollegor är något man väljer när man är chef.

12. Kritikerna har rätt när de säger att Östlund inte problematiserar fördomar. Däremot katalyserar filmen ett blottläggande av dem, och det är viktigare. Vilka fördomar man har är högst individuellt. Jag hade skrattat rakt ut i salongen om Östlund hade försökt undergräva de fördomar och associationer Åsa Linderborg radar upp i sin slavskeppstirad. Jag hade sannerligen inte velat se en sådan film. Och jag hade inte velat se en "alla-svarta-är-minsann-inte-tjyvar-film" heller. Det är anmärkningsvärt att tunga kulturdebattörer i Sverige ser ett behov av den typen av filmretorik.

__________________________
Uppdatering: Fler texter om filmen

Nina Lekander: Att invaggas i vantolkning (111207)

söndag 4 december 2011

Helena Franzéns "Trigger Point"

av TOR BILLGREN

Trigger Point
Palladium, den 2 december

Fyra dansare. Fyra solon. Fyra ledmotiv.

I begynnelsen sitter koreografen Helena Franzén ensam på scenens vita ryamatta – på huk, och begrundar sig själv, som i en vattenspegel. Det börjar med andra ord precis som hennes ”Devious Paths” på Skånes Dansteater i höstas. Jag gillar denna passivitet. Detta stillastående, som gör varje balansjustering, avsiktlig eller oavsiktlig, till en betydelsebärande dansrörelse. När hon väl kommer igång förs tankarna till en transformersfigur, baserad på en gepard istället för en bil. Oförtröttligt försöker hon veckla ut sig från kvinna till djur, men lyckas aldrig. Som en Rubiks kub som aldrig blir komplett. En patiens som aldrig går ut.

Ina Sletsjøe, som är andra dansare på scen har också något sökande och prövande över sina rörelser. Fast där Franzén är svepande och fällknivsartad, jobbar Sletsjøe med spiralrörelser – som en skruv som hamnat ur fas med gängorna eller ett kärvande marmeladburkslock.

Allison Ahls insats präglas av tvångsmässighet och oro. Gång på gång trippar hon upp på tåspetsarna, ser sig jagat över axeln, tvingar högerskuldran i ett rörelsemönster som om hon försöker dyrka upp ett lås med den. I slutet sitter hon ensam på golvet, rörelserna har avtagit, men är fortfarande där, likt en molande puls i ett sår. Det är ryckigt och apatiskt. Spastiskt graciöst. Jag har sällan blivit så berörd av så minimala medel.

Sist ut är Moa Westerlund som gör ett explosivt solo. Handlöst faller hon genom rummet, fast horisontellt, och studsar mellan väggarna som en ljusstråle. Det känns som en oförlåtlig klyscha, men hon ÄR banne mig viktlös och Jukka Rintamäkis heliumlätta, plinkplonkande musik understöder effektivt hennes gravitationsupplösande övningar.

De olika delarna kompletterar varandra och ger en helhet som är gripande på alla plan. Vart man än vänder blicken möts man av minutiöst precisionsarbete. Känslan hade inte varit mycket annorlunda i en operationssal för hjärnkirurgi.

Finalen går i slowmotion. Dansarna backar smygande på alla fyra över mattan, bort från de golvnära strålkastarna vid högerväggen, och låter de olika rörelserna eka mellan varandra. Fortsätt så, snälla. Kom inte över till andra sidan. Släck inte ljuset.

Publicerad i Sydsvenskan den 4 december 2011

söndag 27 november 2011

Henrik Vibskov på Röhsska Museet

av TOR BILLGREN


Henrik Vibskov, hösten-vintern 2010

Ibland talar man om mode som gränsar till konst, men när det gäller den köpenhamnske modeskaparen Henrik Vibskov är det mer relevant att tala om mode som övergår i teater. Kläderna är som hämtade ur rekvisitaförrådet till en burlesk varieté som specialiserat sig på Tim Burtons filmvärld.

Jag ser en utställning med hans mode på Röhsska museet i Göteborg, som öppnade i samband med att han tog emot Torsten och Wanja Söderbergs designpris på en miljon kronor i början av november.

Ibland glimtar 20- och 30-talets serieestetik igenom, ibland ser jag inslag av steampunk – en science fictionstil centrerad kring ångteknologi. Och nej, det ser inte tramsigt ut. Som alltid med kläder handlar det om hur de bärs upp.



Personligen är jag dock mest förtjust i hans dofter, särskilt den som heter Type B. Den följer den angenäma trä-trenden (Comme des Garçons Wonderwood, Monocles Hinoki och Laurel, Marc Jacobs BANG och så vidare) men går ett underbart steg längre med sin oförblommerade tjärighet. SÅ vill jag dofta när jag går på lokal. Som regalskeppet Vasa eller inte alls.

Publicerad i Sydsvenskan den 27 november 2011

fredag 18 november 2011

Björn Wangen på Galleri Rostrum

av TOR BILLGREN



Tvingas jag beskriva Kraftwerks musik med ett enda ord, väljer jag rörande. Jag blir mjuk i kroppen av robotröstens värme i ”Ohm Sweet Ohm”, osjälviskheten i ”We are the robots”, melankolin i “The Man Machine”.

Varifrån kommer detta? Och varför får man ofta höra att R2D2 i Star Wars är ”söt”. Hur kan en hjulförsedd cylinder vara det?

Frågorna aktualiseras av Bjørn Wangen på Galleri Rostrum i Malmö, där han bland annat visar enkla, abstrakta robotar som rör sig ryckigt på golvet. De slumpmässiga rörelserna har något konvulsiviskt över sig. Jag ser en döende hunds sista spastiska rörelser, fast utdragna och därmed plågsammare. Eller något nyfött som gör sina första kravlanden – utan att nånsin göra framsteg.

Att det behövs så lite för att ge illusionen av födelse, liv och död. Är det denna hårfina skörhet som gör det just rörande? Hjälplösheten?

Publicerad i Sydsvenskan den 18 november 2011

onsdag 16 november 2011

"Möte med Hill" på Lunds Konsthall

av TOR BILLGREN

Lunds Konsthall
Möte med Hill. Malmö Konstmuseum i urval
Till den 22 januari 2012



Lena Johansson: "Duschen"

Det var lättare för Cato den äldre att förmå Rom att förstöra Karthago, än vad det har varit för museichefen Göran Christenson att få Malmö Kommun att förstå nödvändigheten av ett nytt konstmuseum, trots att övertalningsmetoderna har varit snarlika: ”För övrigt anser jag att…”

En annan av Christensons strategier har varit att vara generös med att låna ut verk ur museets samling, med syfte att exponera dess skatter, så att makthavare och menighet ska tänka ”Om det ändå funnes ett stort museum för all denna konst”. Ibland måste man dock fråga sig om effekten inte riskerar att bli omvänd: ”Det här systemet fungerar ju bra. Vi får se samlingarna TROTS att det inte finns något nytt och dyrt museum.”

Denna invändning är särskilt relevant just nu. I lördags öppnade en utställning med ett antal av museets videoverk på Fotogalleriet Format (till den 18.12), och i fredags var det vernissage för ”Möte med Hill, Malmö Konstmuseum i urval” på Lunds Konsthall. Även Dunkers Kulturhus utställning ”Passion” innehåller flera lån från museet (till den 15 januari 2012).

I centrum för utställningen i Lund står alltså Carl Fredrik Hill med ett stort antal teckningar, som omges av verk av 25 samtida konstnärer, bl.a. Nathalie Djurberg, Olafur Eliason, Eva Löfdahl och Thale Vangen. Konsthallschef Åsa Nacking slår fast att hon inte främst är ute efter paralleller mellan Hill och de samtida, utan snarare valt konstnärer som hon ”ändå velat visa”. Det är bra, och vi slipper därmed att förödmjuka våra intellekt med intetsägande associationer som Och precis som hos Hill, kan man ofta se träd och skogspartier i Matts Leiderstams fotografier eller Helene Billgren och Hill uppvisar ett konstnärligt släktskap i intresset för det erotiska.


Carl Fredrik Hill.


Nathalie Djurberg: ur filmen "The mad tea party"

Det är en jämn utställning utan uppmärksamhetstörstande megahits, och här och där uppstår intressanta möten och synergieffekter, som mellan Lisa Jeannins leranimation ”Bläckfisken” och Runo Lagomarsinos projektion av den politiska klyschan ”We support”. Vad det är som stöds och med vilka medel framgår inte, men när den infantila positivmusiken från Jeannins film läcker över till den stumma projektionen, uppstår en absurd underton, som tyvärr ofta känns igen från den internationella politikens rävspel och oheliga allianser.

Naturligtvis är det trevligt med alla dessa inhopp från Malmö Konstmuseum. Men koncentrationen just nu gör att man också bör fråga sig hur mycket det rimligt att låta EN institution influera konstlivet i en region?

Publicerad i Sydsvenskan den 16 november 2011

torsdag 10 november 2011

Bokrecension: Den döende dandyn

av TOR BILLGREN

Karin Grundberg Wolodarski
Den döende dandyn – om konstsamlaren Fredrik Roos
Natur & Kultur



Place des Vosges.

En höstdag 1989 möts tre män på gräset på Place des Vosges i Paris. Det är Frankrikes kulturminister Jack Lang, konsthandlaren Jean-Claude Binoche, som för övrigt är farbror till skådespelerskan Juliette, och den svenske finansmannen och konstsamlaren Fredrik Roos. De tre är grannar på det historiska och mycket exklusiva torget, som uppfördes inför Ludvig XIII:s bröllop 1615, och de möts för att lösa ett delikat problem.

Roos har en Picassomålning i sin ägo, ”Pierrettes bröllop”, som han vill kunna sälja på internationell auktion – men franska staten är ytterst restriktiv med att låta konstskatter lämna landet. Så Roos och Binoche erbjuder ministern en deal. Om ”Pierrettes bröllop” får exporttillstånd, kommer Roos att donera ett värdefullt verk till Picassomuseet i stan. Jack Lang säger ja.


Pablo Picasso: "Les Noces de Pierrette"

Den målning Roos donerar har han köpt för 100 miljoner franc.”Pierrettes bröllop”, som han året innan köpte för 25 miljoner, säljs för 300 miljoner – det högsta pris som dittills betalats för en tavla. Köpare är en japansk fastighetsmiljardär, som går omkull tre veckor efter affären. Men Roos och hans vänner hade sett till att säkra pengarna.

Det var på den här nivån Fredrik Roos verkade. Den absolut högst tänkbara. Så det är märkligt att det inte har kommit någon bok om honom förrän nu, mer än tjugo år efter hans alltför tidiga död. Särskilt med tanke på att hans dramatiska liv är högoktanigt litterärt och journalistiskt stoff. Överklassuppväxten i Malmö, internatskolgången, societetsumgänget, resorna, börskarusellen, det legendariska köpet och försäljningen av ”Den döende dandyn”, aids, förverkligandet av drömmen med Rooseum i hemstaden Malmö – och ovanpå allt trippellivet: konstvärlden, finansvärlden och den dolda gayvärlden.

Därför är di.se-journalisten Karin Grundberg Wolodarskis bok ”Den döende dandyn” mycket välkommen, även om den lider av stilmässiga problem och snarare känns som ett flyktigt referat av Roos liv, än en biografi. Personen Fredrik Roos känns fortfarande rätt abstrakt när man läst färdigt.

Bokens problem kan sammanfattas med brist på liv. Det är som att författaren nöjt sig med att låta personerna hon intervjuat beskriva Roos, istället för att få dem att dela med sig av historier och konkreta minnen. Porträttet byggs upp av adjektiv snarare än bilder, av svepande omdömen snarare än anekdoter.

Som episoden när Roos ordnar ett beachparty i sin lägenhet på Rådmansgatan i Stockholm. Han fyller den med sand och låter dekorera väggarna med ”palmer, hav och skinande sol”. Författaren nämner att tillställningen än idag beskrivs som ”decenniets fest”. Ett gyllene tillfälle att komma huvudpersonen och hans umgänge in på livet. Men vad får vi som läsare veta om festen? Jo, att ”gästerna var upprymda av den härligt uppsluppna stämningen”. Punkt.
Jag vill skrika rakt ut: TA OSS DIT!

Ett annat exempel på adjektivsjukan är beskrivningen av Fredrik Roos bröllop 1978: ”Det var både högtidligt och festligt. Brudparet gav ett ungdomligt och lyckligt intryck. Han var lång, smal, pigg och livlig. Bruden kanske inte lika bildskön men förtjusande och med en glad uppsyn.”

Stilmässigt påminner detta närmast om den intetsägande styltighet som brukar prägla kungen när han tvingas uttala sig om något han inte har en susning om, ”skojigt, intressant, trevligt”. Visserligen är beskrivningen av bruden lite rolig i sin kyliga uppriktighet – men var finns redaktörens rödpenna?


Nils Dardel: "Den döende dandyn"

Boken tar sig mot slutet och stundom känns berättarläget till och med coolt. En association som ligger nära till hands är Ayn Rand, som i mitten av förra seklet skrev några satiriska thrillers med stenrika företagsledare i rollerna som superhjältar i en sovjetliknande värld på väg mot undergång. Roos är en liknande karaktär, som stångar sig fram mot sin vision i en gegga av missunnsamhet och byråkrati.

Oavsett bristerna är ”Den döende dandyn” förstås en viktig bok. Som en bonus är Karin Grundberg Wolodarski noga med att ange exakt var Roos bodde och verkade under de olika stadierna av sitt liv, vilket gör att boken också blir något av en närhistorisk vandring genom Malmö. Det är ett unikt levnadsöde som beskrivs, och en epok som känns oerhört avlägsen, trots att de flesta av oss har levt mitt i den.

Publicerad i Sydsvenskan den 10 november 2011

söndag 6 november 2011

Skånes Dansteater: Haze

av TOR BILLGREN

Det blixtar till våldsamt och sex dansare finner sig nedslängda på scenen, på huk som när Arnold Schwarzenegger gör sin entré i början av ”Terminator”. 72 strålkastare på låg höjd pulserar över dem där de sitter och skräckslaget undersöker sina kroppar och försöker förstå vilka de är och var de har hamnat. Håret står på ända – männen verkar vara hämtade från ”Gökboet” och kvinnorna från ”Mad Max”-filmerna.

Så börjar koreografstjärnan Helena Franzéns nya verk ”Devious Paths”, som är andra delen i Skånes Dansteaters helaftonsföreställning ”Haze”. De sex på scenen lär sig så småningom gå, först på alla fyra, för att snart bemästra såväl sig själva, som omvärlden. Men sen tar allt bara slut. Poff, och det känns som vi har beskådat en skiss snarare än ett fullödigt dansverk. Stort plus dock för Markus Granqvists ljus och Silverbullitbasisten Jukka Rintamäkis sprakande och klaustrofobiska musik.

”Haze” består av två mycket kontrasterande verk och Skånes Dansteater demonstrerar tydligt bredden i den samtida danskonsten. Kvällen inleds med ”On Invisible Pause” av den norske koreografen Christopher Arounis, som i en kommentar antytt att stycket handlar om kommunikation. Och så otroligt fint han lyckas med detta. Dansarna konverserar med sina rörelser, sveper över golvet, tecknar i luften och liksom simmar fram i elektronikamaestron Fennesz rytmlösa ljudmassor. Rytmen kommer alltså inte från musiken, utan från dansarna, som skapar ett visuellt beat som man nästan kan stampa takten till.


On Invisible Pause.

Verket kröns av surrealistisk bildpoesi, när Jonas Svensson drar av sig sina byxor och fäster dem i heliumballonger. Han förökar sig genom delning och dansar mot sin luftfyllda underkropp.

”On Invisible Pause” känns som en utdragen sekund. Dansarna blir till flingor i ett regn av silverkonfetti som någon i den disiga gryningen skjuter iväg för att markera slutet av en magisk festnatt.

Publicerad i Sydsvenskan den 6 november 2011

fredag 28 oktober 2011

Ellisif Hals på Galleri Ping-Pong och Ida-Lovisa Rudolfsson på Galleri 21

av TOR BILLGREN


Ellisif Hals

Just nu pågår satsningen ”Grrrafik 2011” på ett fyrtiotal gallerier, museer och konsthallar runt om i Skåne. Ellisif Hals, ursprungligen från Norge men nu boende i Malmö, etablerar sig i sin nya hemstad med en liten, men mycket läcker utställning på Galleri Ping-Pong (till den 5.11).

I grunden består hennes bilder av detaljerade natur- eller marinmotiv, framställda med klassisk torrnålsteknik. Hon trycker upp sex-sju kopior i olika färger, lägger dem ovanpå varandra, och skär sedan med stor noggrannhet fram andra motiv i lagren av papper, i det här fallet bungalows och lyxvillor.

Husen snidas fram som skulpturer, medan ursprungsmotivet skönjs som i en dubbelexponering. Två bilder ovanpå varandra som i en dröm. Eller en glimt från det förflutna – eller en okänd framtid, som i Tranströmers ”Övergångsstället”, där ”den ofödda skogen” väntar stilla ”i marken djupt under trafiken” i tusen år.

På Galleri 21 några snäpp ner på Rådmansgatan visar Ida-Lovisa Rudolfsson från Göteborg textilverk som också kretsar kring hus och hotbilder, närmare bestämt villakvarteret och den håglöshet, perversitet och inskränkthet som kan tänkas döljas innanför de välmålade fasaderna och trimmade häckarna (till den 6.11).


Ida-Lovisa Rudolfsson: "Uppbrott" (2010/2011)

När Rudolfsson är som bäst, är den olycksbådande undertonen subtil och gåtfull, men lite för ofta blir den alltför plakatartad. Det är vanskligt att ge sig in i ett så välutforskat och genomtröskat ämne som radhusidyllen och de neddragna persiennerna.

”Tänker man inte på det finns det inte”, heter ett av verken; en skulptur där fem villor står i en tät cirkel. Titeltexten är utlagd på marken mellan husen, som ett desperat mantra som ekar mellan väggarna för att besvärja alkoholismen, otroheten och grälen. Som pricken över i – eller snarare tårtan på tårtan – använder Rudolfsson en klotgrill som piedestal till skulpturen. Jag har svårt att tänka mig en mer utsliten medelklass- och manlighetsmarkör.

Tekniskt imponerar dock Ida-Lovisa Rudolfsson stort. Kombinationen av screentryck, broderi och måleri är mycket lyckad. Hennes visuella språk tilltalar mig mycket. Så jag vill absolut se mer av hennes konst. Men då vill jag överraskas och få något mer än välkända klyschor om medelklassens förmodade förljugenhet staplade ovanpå varandra.

Publicerad i Sydsvenskan den 28 oktober 2011

lördag 8 oktober 2011

Trine Søndergaard och Nicolai Howalt på Fotogalleriet Format

av TOR BILLGREN



Den danska fotografen Trine Søndergaard hämtar ofta inspiration från det klassiska måleriets värld. I bildserien ”Interieur” syns tydliga spår av Wilhelm Hammershøis bleka inomhusmåleri, ”Strude” är en serie parafraser på Johannes Vermeers ”Flicka med pärlörhänge” och sviten ”How to hunt”, som är skapad tillsammans med Nicolai Howalt och just nu visas på Fotogalleriet Format i Malmö, genomsyras av den nederländske renässansmålaren Pieter Bruegel den äldre.

På de stora bilderna syns jägare och hundar komma gående genom disiga vidder som i Bruegels ”Jägare i snö” och ”Vinterlandskap” (båda från 1565). Kameran är placerad på stort avstånd från själva handlingen så att bilderna tycks vara tagna i smyg, som för att dokumentera en dunkel verksamhet. Därmed inte sagt att det finns någon typ av entydigt statement om jakt i bilderna. Dunkelheten fungerar snarare stämningsskapande.


Pieter Bruegel d.ä. - Jägare i snö (1565)

Denna stämning gör att utställningen inte bara känns inspirerad av Bruegel – utan kanske framförallt av den sovjetiske regissören Andrei Tarkovskijs användande av Bruegel i ”Solaris” (1972), där flera av konstnärens verk spelar framträdande roller. Att defilera förbi fotografierna är som att se scenerna i ”Solaris” där Tarkovskij panorerar över detaljer i målningar som just ”Jägare i snö”. Och det är inte bara Bruegels vinterlandskap som går igen hos Söndergaard/Howalt/Tarkovskij, utan även de vattensjuka skogsbrynen som känns igen från ”Den dystra dagen” (1565), samt flera åkermotiv.

Det är en stillsam och poetisk utställning om två konstnärers blick på en annan konstnärs blick på en tredje konstnär, som trots alla metanivåer lyckas med konststycket att inte vara navelskådande.

Publicerad i Sydsvenskan den 8 oktober 2011


Viktlöshetsscenen i Solaris. Musik: J.S. Bach - Koralpreludium i F-moll, "Ich ruf' zu dir Herr Jesu Christ", BWV 639

torsdag 29 september 2011

Klichéerna i mitt huvud står i vägen för kinesisk kultur

av TOR BILLGREN


Ur "All River Red".

Det skadar inte att då och då få uppleva hur skadad man är. Skadad av stereotyperna som medier och filmindustri skapar kring länder och nationaliteter. År ut och år in hamras de in i våra ömma sinnen och utger sig för att vara den referensram vi har att tolka nyheter och händelser genom.

Det rör sig oftast om bilder som redan passar in i den gängse berättelsen om ett visst land, och syftet är förstås att hålla mediekonsumenten på gott humör genom att ständigt bekräfta hans eller hennes fördomar.

I tisdags, när jag såg det kinesiska danskompaniet BeijingDance/LDTX på Palladium i Malmö, blev det ovanligt tydligt hur stereotypa föreställningar kan grumla perceptionen, i alla fall under det första dansverket ”One Table N’Chairs”. I en av tablåerna dansade en ung och senig man på ett bord, men det enda jag såg var en fyraårig gymnast som torteras till vighet av sin tränare inför ett OS tolv år fram i tiden.

Solodans reducerades till en markering av individens integritet gentemot det förkvävande kollektivet. Ensembledans blev en uppvisning på nån arena under patriotiska partidagar. Och så vidare. Klichéerna som nött sig fast i bakhuvudet satte sig i vägen för den verkliga berättelsen.

Kvällens andra föreställning var en rätt konventionell, nästan pedagogiskt upplagd version av Stravinskys ”Våroffer”, här hette den ”All River Red”. Handlingen utgörs ursprungligen av en hednisk rit, där stammen utser ett offer som manas att dansa sig till döds för att behaga Jorden.

I versionen på Palladium valdes en flicka ut helt enligt librettot – men skulle hon verkligen dansa sig till döds? Under de sista kaotiska och hjärtslitande takterna dränkte dansarna musiken i ett gapskratt, och under slutackordet, då det är tänkt att offret ska falla till marken, slängde de istället upp ett tjockt rep tvinnat av röda fanor i luften som under en sekund glimmade till i strålkastaren innan allt blev mörkt. Föreställningen slutade med ett stort ”Fuck off – vi håller inte på med offer och sån skit!”

Så vad var då det här? Vad säger min skadade referensram? En fegt regimtrogen och förljugen hyllning av den statsbärande ideologin, där alla medborgare är lika mycket värda under den röda fanan, och där ingen offras på kapitalismens altare? Eller helt enkelt bara en otroligt snygg och kraftfull variant av ett av dansrepertoarens största verk...? Ingen aning, men jag vill dit igen.

Publicerad i Sydsvenskan den 29 september 2011

tisdag 27 september 2011

Sigurdur Gudmundsson på Moderna Museet Malmö

av TOR BILLGREN

Den isländske konstnären Sigurdur Gudmundsson har sedan 60-talet haft naturen som utgångspunkt, oavsett om han har jobbat med skulptur, text, måleri eller performance. Nu är han aktuell på Moderna Museet Malmö med utställningen ”Situationer”, som är ett urval av hans fotokonst från 70- och 80-talet.

Sigurdur Gudmundsson står bakom ett av de mest omtyckta offentliga konstverken i Malmö. Längs den långa vågbrytaren vid sundspromenaden i Västra Hamnen, valde han inför bomässan 2001 ut ett antal stenbumlingar som han lät polera till högblankhet, och sedan la tillbaka bland dom andra. Resultatet blir att det här och där glimmar till på ett oväntat sätt bland stenarna – och så heter verket också ”Diamonds are everywhere”. Det går alltid att hitta skönhet i vardagen – bara man tittar tillräckligt noga.

Det här är typiskt för Sigridur Gudmundssons konstnärskap – och för den fotoutställning som öppnade på Moderna Museet Malmö i helgen (pågår till den 6.11). Viljan att rikta våra blickar ut i naturen och få oss att upptäcka dess diamanter, och fantisera om dess krafter och fenomen. Det är saker som kan vara svåra att fånga på bild, men Gudmundsson synliggör dem genom att sätta in sig själv i bilderna och låta krafterna ta spjärn och verka mot honom och hans kropp.


"Dancing horizon"

I ”Strukturer” från 1977 står han i en grop och kastar upp en skopa jord i stark motvind. Jorden flyger över den hårt blundande Gudmundson och skapar ett tjockt penseldrag mot himlen. I en annan bild hänger en träbjälke från ett rep i jämvikt. I ena änden av bjälken klamrar sig konstnären fast. Och i den andra brinner en eld. Ett naivt – men vackert – önsketänkande om att elden skulle ha en massa, jämförbar med en vuxen mans.

Denna lekfullhet syns ofta i Sigurdur Gudmundssons bilder och ger dem ibland ett rent tramsigt utseende, men studerar man dom lite noggrannare, upptäcker man den minutiösa precision som de alltid är utförda med.

Utställningen på Moderna är väl i minsta laget. Visst får man en känsla för konstnärskapet, men inte mycket mer. Det är svårt att se den som något annat än en aptitretare till den stora presentation som borde vara nära förestående i Malmö för konstnären bakom ”Diamonds are everywhere” i Västra Hamnen.

Sänt i Kulturnytt, P1, den 27 september 2011

lördag 24 september 2011

Dödsstraff utan avsändare

av TOR BILLGREN

Bo Widerbergs ”Joe Hill” (1971) är ingen vidare film, men högaktuell så länge dödsstraffet tillämpas i USA och resten av världen. Med enkla medel lyfter Widerberg fram en av de gruvligaste detaljerna med dödsstraffet: att det inte går att fastställa vem som de facto verkställer domen. ”Are you hiding?” frågar den fastbundne Hill förvånat i filmen när han förstår att bödlarna kommer att dölja sig bakom ett skynke. Därtill är ett av arkebuseringsgevären laddat med ett löst skott. ”Du kan ju alltid säga att det var du som höll i den lösa bössan”, säger en av de mer rutinerade skyttarna till en nervös arkebuseringsnovis. Vilket innebär att alla inblandade kan säga så. ”Det var inte jag som sköt.”


Thommy Berggren som Joe Hill.

Det är likadant med giftinjiceringsapparaterna som används i dagens USA. Proceduren startar av att två personer trycker på varsin knapp, men bara den ena startar injiceringen. Vilken av knapparna det är avgörs slumpmässigt och går inte att spåra i efterhand.

Så vem sköt Joe Hill 1915? Vem gav Troy Davis en giftspruta i torsdags morse? Svaret är lika vidrigt som själva dödandet: Ingen.

Publicerad i Sydsvenskan den 24 september 2011


_______________________________________
Lucky People Center: "Death Machine"

måndag 12 september 2011

Joe Dallesandro x 2

av TOR BILLGREN

Inte mindre än två bilder av Joe Dallesandro hittade jag på olika ställen i årets Venedigbiennal. Den ena i Arsenaleutställningen, den andra i Italiens paviljong. Världens vackraste man - världens sämste skådespelare. Se honom i samspel med Udo Kier i "Flesh for Frankenstein" och "Blood for Dracula".

För mer läsning om Joe Dallesandro, se det här gamla inlägget.


Filmaffischen till filmen "Flesh", en av filmerna där Andy Warhol lät Joe Dallesandro spela mjukhunk. Regi Paul Morrissey.


...och den här bilden kommer ur filmen "Trash", också den av Warhol/Morrissey. Ingår här i collage i Italiens paviljong.

Italiens paviljong, Venedigbiennalen 2011

av TOR BILLGREN




Presentationen och hängningen i den myllrande italienska paviljongen gjorde det svårt att avgöra vilka konstnärer som stod bakom verken. Så jag vet faktiskt inte vad de heter.

Svenska kritiker har tävlat om att starkast fördöma och förlöjliga Italiens paviljong vid årets Venedigbiennal. Kitsch, hötorgskonst, sexism, populistiskt flörtande, ”Berlusconis våta dröm”…

Och visst ligger det åtskilligt i det här. Men ändå är det just i den italienska paviljongen som den skarpaste kritiken mot Berlusconi kan hittas på konstfestivalen. I ett hörn, på en väl synlig plats hänger tre målningar som korresponderar sinsemellan på ett sätt som inte kan vara slumpartat.

Underst, en grupp nyss ilandflutna båtflyktingar, apatiska och förödmjukade. Ovanför hänger en bild av en belåtet smilande Berlusconi, och bredvid honom ett uppfläkt och inbjudande kvinnosköte.
”Bättre att spana på brudar än att vara bög”, sa han när han förra hösten anklagades för att ha köpt sex av en sjuttonåring. Till de frusna och oönskade afrikanerna på stranden på Lampedusa fräser han ”Vafan vill ni? Ser ni inte att jag är upptagen?”, och återgår till de lena, hårlösa låren.

Publicerad i Sydsvenskan den 12 september 2011



Ytterligare parallell till båtflyktningarnas situation i Italiens paviljong: en remix av Théodore Géricaults "Medusas flotte".

fredag 9 september 2011

Bokrecension: ”Höggradigt jävla excentrisk”



1997 avled regissören Bo Widerberg, 66 år gammal, två år efter premiären av den stora comebacken ”Lust och fägring stor”. Han blev känd och ökänd för sina oortodoxa regimetoder och kaosartade inspelningar, men lyckades ändå, eller kanske just därför, skapa svenska klassiker som ”Kvarteret Korpen”, ”Elvira Madigan” och ”Mannen på taket”. Nu har filmkritikern Mårten Blomkvist, tillika svärson till Widerberg, skrivit en biografi över regissören. ”Höggradigt jävla excentrisk” är titeln.

Under inspelningen av ”Kvarteret Korpen” 1963 vägrar plötsligt fotografen Jan Lindeström att filma en scen. Varför?, frågar Bo Widerberg. Fotografen svarar att servetten som ligger över den alkoholiserade faderns ansikte är vit.
– Ja vad är det med det då, frågar Bo Widerberg. Den ska ju för fan vara vit.
Fotografen förklarar att kontrasten i den färdiga filmen blir för stark om man inte låter servetten ligga och dra i te först. Det var så man gjorde med vitt när man filmade på den svartvita tiden.

Men Bo Widerberg struntade naturligtvis i att tea servetten – den skulle ju för fan vara vit – och resultatet blev bra ändå. Bättre.

Episoden är en av många som återberättas i Mårten Blomkvists drygt femhundrasidiga bok. Den är typisk för hur Bo Widerberg ifrågasatte och skakade av sig filmandets konventioner och skapade något nytt, eget. ”Det är en tead film vi haft”, sammanfattade Widerberg den svenska filmkonsten. Sånt är inspirerande även för människor långt utanför filmbranschen.

Boken är lite väl centrerad kring Widerbergs filmer. Varje film har sitt kapitel och jag tror att boken hade tjänat på att kondenseras här. Alla inspelningar följde ändå samma mönster av konflikter, oortodoxa tekniklösningar och kompletteringsfilmande i sista sekunden. När Blomkvist går igenom det här igen och igen, och varje gång avrundar med kritikernas utlåtande om den aktuella filmen, blir det till slut för repetitivt. ”Höggradigt jävla excentrisk” är mer av en samling sanslöst välresearchade och insiktsfulla handledningar till Widerbergs filmer och pjäser, än en fullödig biografi om personen bakom.

Jag hade velat komma närmare. Jag vill veta mer om saker som Widerbergs travintresse. Umgänget. Musiken. Hur han konkret hanterade sina misslyckanden, som ibland var astronomiska. Som nedläggningen av ”Lång dags färd mot natt” på Dramaten 1973. Vad säger man till sina förtrogna efter ett så formidabelt fiasko? Vad drar man för slutsatser om sig själv och sina metoder?

Jag saknar också Mårten Blomkvist själv. Han är för mycket journalist och för lite svärson i boken. Han understryker visserligen i förordet att han inte kände Widerberg. Men ändå. Jag är nyfiken på hans åsikter, bedömningar och spekulationer.

Men det här är småsaker. Det är underbart att det äntligen finns en Widerbergbiografi. Mårten Blomkvists mest imponerande – och viktigaste talang i sammanhanget – är att han lyckas frammana Bo Widerbergs röst i texten. Den klingar verkligen ut mellan sidorna. Och med röstem kommer också glasögonen. Det krulliga håret. Och det sneda leendet.

Sänt i Kulturnytt, SR P1, den 9 september 2011

torsdag 8 september 2011

Knut Henrik Henriksen på Elastic


Avalanche, 2011 (kol och träflistapet). Bild: Terje Östling.

Knut Henrik Henriksen: ”The Go – Betweens and a Black Avalanche”
Elastic i Malmö
Till den 1.10


När Knut Henrik Henriksens ”Full Circle” invigdes på King’s Cross St. Pancras-stationen för snart två år sedan var det det första permanenta konstverket i Londons tunnelbana sedan 1984. För några månader sedan avtäcktes hans andra verk i tuben.

I Malmö är det på Elastic man kan se Henriksen. Hans förra utställning där ägde rum 2006, men de knivskarpa optiska experimenten och synvillorna sitter fortfarande på näthinnan.

Det kommer väl knappast verken i den nu pågående utställningen att göra om fem år, de är mer introverta och kretsar kring utställningslokalens egenskaper. En installation bestående av ribbor, en kvast och tejpbitar är i själva verket en ritning av galleriet, inspirerad av konstnärens faders sätt att mäta upp rum. Träverket ”Up” förhåller sig till galleriets takhöjd, liksom teckningen ”Avalanche”. Här har konstnären hängt upp en tapetremsa från taket till golvet och duttat kolpulver från toppen, som sedan fallit nedåt och fastnat i tapetens oregelbundenheter.

Av någon anledning uppstår en tredimensionell effekt. Det som borde vara ett abstrakt mönster blir istället ett stenlandskap, fotograferat med grynig film. Ett underbart exempel på hur bilder kan ligga lagrade i själva materialet. Konstnärens jobb blir att hitta ett sätt att framkalla dem. Eller som Michelangelo uttryckte det: ”Jag såg en ängel i marmorstycket och högg i stenen tills han blev fri.” (forts. nedan)


Utan titel, 2011 (mässing). Bild: Terje Östling.


Utan titel, 2011 (stål och lack). Bild: Terje Östling.

I utställningen ingår också två obetitlade verk som leker med symboler. Den första är en svartlackad stålskulptur av en kvadrat inskriven i en cirkel – en urgammal kristen symbol för Guds närvaro på jorden (cirkeln=Gud, kvadraten=jorden). Studera planritningen av en kyrkobyggnad med kupol och mönstret går garanterat igen.Den andra är en mer samtida symbol: Det allsmäktiga och allestädes närvarande A4-arket, stöpt i mässing och sirligt tillskuret, som guldkalven i Andra Mosebok. I svunna tider var det kyrkobyggnaden som var överhetens megafon. Idag är A4-arket den främsta bäraren av maktens påbud.

Publicerad i Sydsvenskan den 9 september 2011

fredag 2 september 2011

Konstrecension: Ditte Ejlerskov

av TOR BILLGREN


"French stucco ceiling", 80x100cm, oil on canvas, 2011

Ditte Ejlerskov
My African Letters
Larm, Köpenhamn
Till den 1.10


I början april fick Ditte Ejlerskov ett e-mail av advokaten Amadi Omorose Azagba från Benin. Han hade en dålig och en god nyhet. Den dåliga var att hennes släkting, guldhandlaren Gabriel Ejlerskov avlidit i en trafikolycka. Och den goda: att han lämnat efter sig en förmögenhet som Ditte skulle få tillgång till om hon bara betalade en smärre bankavgift på 5000 dollar.

Ett nigeriabrev, rätt och slätt. Eller ”419 scam”, som de kallas i afrikanska länder efter den nigerianska polisens brottskod. Alla som har en e-postadress har någon gång fått dem. De skickas ut i tusental och alltid är det någon som luras att betala de där avgifterna.

Istället för att radera smörjan svarade Ejlerskov ”advokat” Azagba (eller vad han (eller hon eller de) nu heter). Hon spelar upprymd och babblar blåögt om den afrikanska månen och luften. Konversationen pågår i 3 månader och hon får bilder av platsen där Gabriel ska ha förolyckats, av begravningen (”white doves were set free”) och den efterlämnade egendomen – allt för att hon ska frestas att betala.


"A car accident on Togo Ghana express way", 22x27cm, oil on canvas, 2011


"White doves were set free",19x24cm, oil on canvas, 2011

Fenomenet att besvara 419-brev kallas ”scam baiting” och är ingalunda nytt. Det finns massor av sajter som är dedikerade till den här typen av förströelse. En del ägnar sig åt det för att de vill få lurendrejarna att slösa sin tid. Andra för att de vill roa sig på deras bekostnad.

Men Ejlerskovs syfte är konstnärligt. Utifrån de bilder Azagba skickat har hon skapat en serie målningar som nu visas på Larm i Köpenhamn. Hennes bleka och lätt dimmiga stil passar utmärkt i sammanhanget eftersom inget av det avbildade är vad det utges för att vara. Allt är fabricerat – dels utifrån bedragarens fördomar om vad en västerländsk person ska gå igång på. Dels av en västerlännings romantiska föreställningar om Afrika.

I utställningen ingår också e-postkonversationen (PDF). Det är spännande att följa hur parterna spelar sina kort. Stundom hettar det till, som när Ejlerskov kräver att Azagba ska betala bankavgiften i hennes ställe. Och någonstans i det forcerade tonläget inbillar jag mig att de verkliga personerna glimtar till genom härvorna av förställdhet.

“Your problem is that you are a dreamer”, grälar Azagba. Ditte kontrar med det tvetydiga och tvivelaktiga “The African air might be sweet, warm and moist (…) but to me at this point it seems the entire African nature has a fever.”

Utställningens tredje beståndsdel är en text där Ejlerskov för ett intressant resonemang kring de moraliska aspekterna av att ”utnyttja” Azagba i konstens namn. Hon är farligt nära att trampa i det kulturrelativistiska klaveret, men upptäcker fällan och undviker den. Det finns bara ett offer i sammanhanget, och det är den som är utsatt för bedrägeriförsöket. Att döma afrikaner (eller människor man tror är afrikaner) med särskilda, mer tillåtande måttstockar är en av de mest bedrägliga formerna av rasism.

Publicerad i Sydsvenskan den 2 september 2011



"A place to stay forever", oil on 4 canvases, 226 x 330 cm, 2011

onsdag 31 augusti 2011

Bokrecension: Ulf Linde - Sammelsurium



Ulf Linde
Sammelsurium
Albert Bonniers Förlag


När jag läser in mig på olika konstnärskap är det väldigt ofta texter av Ulf Linde som ger mig allra mest. Så många gånger han har fått mig att upptäcka nya saker. Öppnat mina ögon och lärt mig att se på nya sätt. Hans opretentiösa stil och målande associationer har ofta fungerat som syrgas när konstens språk i katalogtexter och pressreleaser närmat sig det parodiska och stendöda.

Nu är han 82 år gammal och har ett liv i konstens tjänst bakom sig. Särskilt känd är han för sitt på gränsen till vansinne djupa borrande i Marcel Duchamps konstnärskap. Det är för övrigt Ulf Linde som har tillverkat de repliker av Duchamp-verk (och fått dem godkända och signerade av konstnären) som för närvarande visas på Moderna Museet i Malmö (till den 11.9). Det stora glasverket ”Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med…” arbetade han på i olika omgångar i nästan tjugo år fram till 1982.

Nu är han aktuell med en ny bok, ”Sammelsurium”. En kort skrift på runt 140 sidor, rikt illustrerad med de verk texterna kretsar kring. Det handlar om synen, fantasin och känslan i förhållande till konstens bilder.

Han lyfter fram vikten av omedvetna processer hos den arbetande konstnären. Sömngångaraktiga och improvisatoriska skeenden. Han talar lyriskt om det ”visuella sluddret” i en teckning av Rembrandt, och lyfter fram omedvetet kluddade varelser hos Henri Michaux.

Det han är ute efter är ett Något – ”ett evigt värde bortom alla stilar”. Det är lätt att vara skeptisk till denna pretention. Lars Vilks t.ex brukar avfärda den som ”religion” och ett resultat av ”tyska filosofers fantasier”. Många konstnärer är med rätta trötta på denna romantiska konstsyn. De vill inte vara alkemister och känslomasturbatörer – de vill att konsten ska vara ett kneg. De vill jobba med professionella och akademiska metoder. Men de behöver ju heller inte lyssna till Linde. Han söker inte medhåll. Han har aldrig gjort anspråk på att spela i någon vetenskaplig liga. Hans fält är poesin, mytologin och den subjektiva känslan.

Om man tidigare har kunnat skälla honom för att ha närmat sig religionen i sitt förhållande till konst, låter han den blomma ut till fullo i ”Sammelsurium”. Han söker sitt Något i konsten, som en troende söker Gud i skapelsen och naturen. Texten är full av kristen symbolik och hänvisningarna till Bibeln många.

Ändå känner jag, tack och lov, inte igen något av den brittiske filosofen Roger Scrutons svamliga och gudsfruktande konstkonservatism i Lindes resonemang. Han använder inte kristendomen som moraliskt rättesnöre, utan som konstnärligt ymnighetshorn och uppsamlare av mänskliga erfarenheter. Man behöver inte underkasta sig religiösa dogmer för att vilja förstå en ikon. Man behöver inte erkänna Bibelns och helgonberättelsernas auktoritet för att man vill använda dem som nycklar vid konstbetraktandets detektivarbete. Det är inte märkligare än att ta med sig en fågelbok ut i lövskogen.

Publicerad i Sydsvenskan den 31 augusti 2011

tisdag 26 juli 2011

Lotti Ringström på Tjörnedala


Lacoste 12 april 2004

Förra helgen tog Lotti Ringström emot Henry Mayne-stipendiet på Tjörnedala konsthall, där det också öppnade en utställning med konstnären (t o m 14.8). Hon delar sin tillvaro mellan Brantevik och Lacoste, en liten provencalsk by vars främsta attraktion är den famöse markis de Sades slott. När hon befinner sig på Österlen målar hon på plywood, i Lacoste på aluminiumplåtar.

Det mycket återhållsamma måleriet går strängt taget ut på att bättra på mönstren som redan finns i träet och plåtarna. Korrigeringarna ger oftast upphov till abstrakta motiv, men någon enstaka gång blir utfallet figurativt. Som när konstnären upptäcker att oxiden på en plåt är det perfekta morgondiset, och med några penseldrag skapar ett utsökt bergslandskap.

Det här med att måla på aluminium har inte bara estetiska poänger - det finns även en industrihistorisk aspekt: bara några mil från Lacoste ligger den spektakulära bergsbyn Les Baux, som givit namn åt bauxit - bergarten ur vilken just aluminium utvinns. Provence är så mycket mer än gulmönstrade dukar och lavendel.

Publicerad i Sydsvenskan den 26 juli 2011

torsdag 2 juni 2011

Vi ses i Venedig



Den 4 juni börjar konstbiennalen i Venedig. Förra gången, det vill säga 2009, skrev jag följande Venedigtips till Sydsvenska Söndag. Bilderna kommer från besöket det året. Den 13 augusti åker vi dit igen.

Venedigupplevelsen börjar redan på båtresan från flygplatsen in till stan. Se till att få ut så mycket som möjligt av den dramatiska och vackra turen i lagunens farleder. Det näst bästa färdmedlet till staden är tåget. Järnvägsstationen är ett modernistiskt mästerverk.

Ett bra och relativt billigt sätt att bo är att hyra lägenhet tillsammans med några vänner. Det är en oslagbar känsla att faktiskt bo i Venedig. Dessutom slipper man vara beroende av stans dyra och ofta mediokra restauranger. Visst finns det pärlor, men är svårhittade bland de tusentals turistfällorna. Då är det bättre att rå om sig själv i goda vänners lag. Mat och förnödenheter kan man handla på marknaderna eller på Billa, som bland annat finns på Strada Nova.


Hugo Zeberg och Erik Alexandersson vita persikor till våra Bellinis. Marknaden har legat på samma plats i 700 år.


Pasta alle Vongole...


... som avnjuts i palatsliknande miljö.

Gör så lite som möjligt. Om detta är ditt första besök till Venedig, lovar jag att det inte blir ditt sista. Det finns alltså ingen anledning att stressa omkring på sevärdheter bara för sakens skull. Lägg hellre tid på att läsa Venediglitteratur, som Donna Leons deckare eller Hemingways ”Över floden, in bland träden”. Och framförallt guidebokens ofta mycket matiga historiekapitel. Det är häftigt att läsa om en stads historia på plats – särskilt i Venedig, som har förändrats så lite genom seklerna.

S:t Markusplatsen dagtid är en mardröm. Ett kaotiskt helvete där massturismens mest destruktiva och perversa aspekter blottläggs på ett smärtsamt tydligt sätt. Alla vet att de hundratusentals duvorna förstör staden med sin frätande spillning – ändå är platsen full av fröförsäljare och imbecilla turister som matar den redan smällfeta ohyran. Passera aldrig Markusplatsen utan att schasa bort så många duvor som möjligt. Att flaxa med armarna är ett bra sätt.

Samtidigt är Markusplatsen förstås ett måste. Är man morgontidig slipper man den värsta trängseln utanför basilikan och klocktornet. Glöm inte att låna en audioguide på väg upp i tornet, den ger en utmärkt introduktion till stadens arkitektur och historia.


Gator och återvändsgränder. Bild Hugo Zeberg.

För att tillgodogöra sig konstbiennalen behöver man minst två dagar. Den är uppdelad i tre delar: utställningar på stan, de nationella paviljongerna i stadsdelen Giardini och den gigantiska konsthallen Arsenale, som ligger på det gamla marinområdet. Missa inte de fantastiska resterna från örlogstiden: gamla stridsfartyg, uråldriga lyftkranar och framförallt: det gamla bränsleförrådet.

Efter några dygn i stenstaden kan man börja känna behov av att få jord under fötterna. Då kan man åka till de närliggande öarna Burano och Torcello, där det dessutom är lugnt och tyst. Det enda oroande elementet är kyrktornet på Burano, som ser ut att kunna välta av minsta vindpust.

Harry’s Bar är ett klassiskt hak och gjorts odödligt av Hemingway. Det är också just i litteraturen det funkar bäst. I verkligheten är det en punkt som lätt kan strykas från sevärdhetslistan.


Tar hellre en Campari på balkongen i S:t Polo än en Bellini för 18 Euro på Harry's.

Den som köper en riktig mask från Venedig slipper de kommande årens maskeradångest på ett smidigt och elegant sätt. Det finns två typer: Commedia dell’arte-masker, som vanligen är tillverkade av läder (Zanni, Harlekin, Pulcinella) och karnevalsmasker som är gjorda av papier-maché (Bauta, Il Dottore). Se till att hitta en riktig maskbutik och undvik gatuförsäljarnas trista plast.


I år tänker jag köpa en Il Dottore. Bild från sista upplagan av klubben Darkroom i Malmö.

Andra höjdpunkter

- Begravningsön San Michele
- Det judiska ghettot (ordet ”ghetto” har sitt ursprung härifrån)
- Konstmuseet Accademia
- Rialtobron
- …dessutom ligger Sankta Lucias förtorkade kropp i ett glasskåp i den efter henne uppkallade kyrkan alldeles vid järnvägsstationen.


2007 lade jag en vit ros på Igor Stravinskys grav på San Michele.

lördag 26 februari 2011

Varning från Konsten

av TOR BILLGREN


Skulptur signerad Brett Murray, från utställningen Hail to the Thief på Goodman Gallery i Kapstaden.

Det senaste året har yttrandefriheten i Sydafrika diskuterats livligt i samband med att regeringen förbereder lagar som befaras kunna inskränka mediernas möjligheter att granska politiker och myndigheter. Tonläget är ofta högt. ”Don’t fuck with writers”, skanderade författaren André Brink under en demonstration utanför parlamentet i höstas.

Som en reaktion har även konsten tagit ett steg uppåt på provokationstrappan. Som Brett Murrays senaste utställning i Kapstaden. Till största del bestod den av rätt förutsägbar och harmlös ANC-kritik, men ett verk stod ut: en skulptur av en två kopulerande gorillor, något som svårligen kan ses som annat än en kommentar till president Zumas vidlyftiga kärleksliv. Verket är så plumpt att de uppenbart rasistiska tolkningarna känns banala. Mot bakgrund av debatten blir skulpturen snarare ett konfrontativt statement: ”Så ni trodde att det var medierna som var problemet? HA! Detta bara är början på hur jävlig KONSTEN kan bli. Tänker ni stoppa oss också, så varsågod att börja här.”

Publicerad i Sydsvenskan den 26 februari 2011



...och här ligger några av de mer harmlösa verken. Brett Murray tar fasta på glappet mellan ANC:s socialistiska, ja kommunistiska retorik, och ledarskapets jakt på förmåner, lyxiga bilar och snabba cash. Den "osjälviska befrielseorganisationen" har blivit en plattform för människor som vill ha ställning och rikedom: