1997 avled regissören Bo Widerberg, 66 år gammal, två år efter premiären av den stora comebacken ”Lust och fägring stor”. Han blev känd och ökänd för sina oortodoxa regimetoder och kaosartade inspelningar, men lyckades ändå, eller kanske just därför, skapa svenska klassiker som ”Kvarteret Korpen”, ”Elvira Madigan” och ”Mannen på taket”. Nu har filmkritikern Mårten Blomkvist, tillika svärson till Widerberg, skrivit en biografi över regissören. ”Höggradigt jävla excentrisk” är titeln.
Under inspelningen av ”Kvarteret Korpen” 1963 vägrar plötsligt fotografen Jan Lindeström att filma en scen. Varför?, frågar Bo Widerberg. Fotografen svarar att servetten som ligger över den alkoholiserade faderns ansikte är vit.
– Ja vad är det med det då, frågar Bo Widerberg. Den ska ju för fan vara vit.
Fotografen förklarar att kontrasten i den färdiga filmen blir för stark om man inte låter servetten ligga och dra i te först. Det var så man gjorde med vitt när man filmade på den svartvita tiden.
Men Bo Widerberg struntade naturligtvis i att tea servetten – den skulle ju för fan vara vit – och resultatet blev bra ändå. Bättre.
Episoden är en av många som återberättas i Mårten Blomkvists drygt femhundrasidiga bok. Den är typisk för hur Bo Widerberg ifrågasatte och skakade av sig filmandets konventioner och skapade något nytt, eget. ”Det är en tead film vi haft”, sammanfattade Widerberg den svenska filmkonsten. Sånt är inspirerande även för människor långt utanför filmbranschen.
Boken är lite väl centrerad kring Widerbergs filmer. Varje film har sitt kapitel och jag tror att boken hade tjänat på att kondenseras här. Alla inspelningar följde ändå samma mönster av konflikter, oortodoxa tekniklösningar och kompletteringsfilmande i sista sekunden. När Blomkvist går igenom det här igen och igen, och varje gång avrundar med kritikernas utlåtande om den aktuella filmen, blir det till slut för repetitivt. ”Höggradigt jävla excentrisk” är mer av en samling sanslöst välresearchade och insiktsfulla handledningar till Widerbergs filmer och pjäser, än en fullödig biografi om personen bakom.
Jag hade velat komma närmare. Jag vill veta mer om saker som Widerbergs travintresse. Umgänget. Musiken. Hur han konkret hanterade sina misslyckanden, som ibland var astronomiska. Som nedläggningen av ”Lång dags färd mot natt” på Dramaten 1973. Vad säger man till sina förtrogna efter ett så formidabelt fiasko? Vad drar man för slutsatser om sig själv och sina metoder?
Jag saknar också Mårten Blomkvist själv. Han är för mycket journalist och för lite svärson i boken. Han understryker visserligen i förordet att han inte kände Widerberg. Men ändå. Jag är nyfiken på hans åsikter, bedömningar och spekulationer.
Men det här är småsaker. Det är underbart att det äntligen finns en Widerbergbiografi. Mårten Blomkvists mest imponerande – och viktigaste talang i sammanhanget – är att han lyckas frammana Bo Widerbergs röst i texten. Den klingar verkligen ut mellan sidorna. Och med röstem kommer också glasögonen. Det krulliga håret. Och det sneda leendet.
Under inspelningen av ”Kvarteret Korpen” 1963 vägrar plötsligt fotografen Jan Lindeström att filma en scen. Varför?, frågar Bo Widerberg. Fotografen svarar att servetten som ligger över den alkoholiserade faderns ansikte är vit.
– Ja vad är det med det då, frågar Bo Widerberg. Den ska ju för fan vara vit.
Fotografen förklarar att kontrasten i den färdiga filmen blir för stark om man inte låter servetten ligga och dra i te först. Det var så man gjorde med vitt när man filmade på den svartvita tiden.
Men Bo Widerberg struntade naturligtvis i att tea servetten – den skulle ju för fan vara vit – och resultatet blev bra ändå. Bättre.
Episoden är en av många som återberättas i Mårten Blomkvists drygt femhundrasidiga bok. Den är typisk för hur Bo Widerberg ifrågasatte och skakade av sig filmandets konventioner och skapade något nytt, eget. ”Det är en tead film vi haft”, sammanfattade Widerberg den svenska filmkonsten. Sånt är inspirerande även för människor långt utanför filmbranschen.
Boken är lite väl centrerad kring Widerbergs filmer. Varje film har sitt kapitel och jag tror att boken hade tjänat på att kondenseras här. Alla inspelningar följde ändå samma mönster av konflikter, oortodoxa tekniklösningar och kompletteringsfilmande i sista sekunden. När Blomkvist går igenom det här igen och igen, och varje gång avrundar med kritikernas utlåtande om den aktuella filmen, blir det till slut för repetitivt. ”Höggradigt jävla excentrisk” är mer av en samling sanslöst välresearchade och insiktsfulla handledningar till Widerbergs filmer och pjäser, än en fullödig biografi om personen bakom.
Jag hade velat komma närmare. Jag vill veta mer om saker som Widerbergs travintresse. Umgänget. Musiken. Hur han konkret hanterade sina misslyckanden, som ibland var astronomiska. Som nedläggningen av ”Lång dags färd mot natt” på Dramaten 1973. Vad säger man till sina förtrogna efter ett så formidabelt fiasko? Vad drar man för slutsatser om sig själv och sina metoder?
Jag saknar också Mårten Blomkvist själv. Han är för mycket journalist och för lite svärson i boken. Han understryker visserligen i förordet att han inte kände Widerberg. Men ändå. Jag är nyfiken på hans åsikter, bedömningar och spekulationer.
Men det här är småsaker. Det är underbart att det äntligen finns en Widerbergbiografi. Mårten Blomkvists mest imponerande – och viktigaste talang i sammanhanget – är att han lyckas frammana Bo Widerbergs röst i texten. Den klingar verkligen ut mellan sidorna. Och med röstem kommer också glasögonen. Det krulliga håret. Och det sneda leendet.
Sänt i Kulturnytt, SR P1, den 9 september 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar