lördag 27 september 2008

Kristina Matousch på Galleri Thomas Wallner

Kristina Matousch: In i.
Galleri Thomas Wallner, Malmö.
T o m 8.10.

Om man stirrar på ett starkt belyst föremål och drar undan blicken, uppstår en så kallad efterbild på näthinnan. En skugga av föremålet tycks glida över synfältet och försvinner efter några sekunder. Den effekten leker Kristina Matousch med i sin målning Bländare, som består av prydligt uppradade prickar i olika färger. Vissa är målade i en svagare nyans – en avvikelse som gör att hjärnan försöker tolka in ett mönster i bilden. Det uppstår en omvänd efterbildssituation, där man först ser skuggan, och sedan triggas att försöka lista ut vad det är för föremål som givit upphov till den.

Verket liknar ytligt Damien Hirsts prickmålningar, men det är knappast hans banala kommentar om vår tids tro på Pillret som den universella problemlösaren som Matousch är ute efter, utan snarare målningarnas massproducerade natur.

Annars präglas utställningen av Matouschs bisarra intresse för myndighets- och affärslokalers mest anonyma och odesignade ytor. Detaljer som ska vara så omärkliga och intetsägande att man inte lägger märke till dem. Som den grova gummimattan i entrén till Skatteverket eller polisens passexpedition. Genom att placera en inglasad och manipulerad bit av samma material på gallerigolvet skapar Matousch en intressant lek med minnet. Hur välbekant ett föremål eller mönster än kan verka, är det svårt att identifiera när det är lyft ur sitt sammanhang. Men när polletten väl ramlar ner kommer associationerna genast: ljudet av de automatiska dörrarna, synen av kölappar på golvet från människor som tröttnat på att vänta, samt den ofrånkomliga känslan av att vara en brottsling.

Ett annat sådant ickeobjekt i det offentliga rummet är porttelefonen. Matousch har stansat ut ett tiotal olika modeller i transparent plast och placerat dem i en knappt synlig formation på väggen. När man möter dem i verkliga livet är de sunkigt aluminiumgrå och nedsolkade. De små namnlapparna är sällan aktuella.

Teckningen Där är – upptäcker man efter en stund – inspirerad av den rutmönstrade armeringen i glasdörrar och den maffiga målningen Slutare associerar till den slamriga flärpen på stormarknadens kundvagnar.

En av konstens mest centrala plikter är att få oss att se saker och ting på ett annat sätt – från ett annat håll. Genom att rikta in sig på tillvarons mest meningslösa detaljer, fullgör Kristina Matousch denna plikt extra effektivt, eftersom hon visar att det till och med i dessa, finns potential att se något annat.

(Publicerad i Sydsvenskan den 27 september 2008)

torsdag 25 september 2008

Krönika: Moderna Museet Malmö

"Gasverksgatan 22" fick jag säga till taxichauffören när jag skulle till måndagens presskonferens om framtiden för det som en gång var Rooseum. Namnet är på väg ut ur det allmänna medvetandet. Och lika bra är väl det. Konsthallen hade fört en tynande tillvaro redan långt innan verksamheten upphörde 2006. På internet ligger hemsidan kvar som ett övergivet tivoli med öppettider och bilder från fornstora dar.

Nu drar den stora utställningshallen efter andan inför den omfattande renoveringen som ska göra lokalerna tillräckligt säkra för att kunna hysa ovärderliga konstverk ur Moderna Museets samling. (Man kan fråga sig om detta innebär att lokalerna var undermåliga under t.ex. Leonardo da Vinci-utställningen 1993...) Innerväggarna är avskalade och elektricitetsverkets vackra tegelmönster är blottlagt. Kvar står turbinen och några enstaka väggteckningar av den rumänske konstnären Dan Perjovschi som blivit kvar från utställningen "Normalisering", 2006. Det kan nog löna sig att hålla utkik i containrarna utanför byggnaden när det verkliga renoveringsarbetet börjar - senast jag såg hans teckningar var på förra Venedigbiennalen.

Namnet Rooseum går alltså i graven och när den nya konsthallen uppstår om exakt ett år - till gallerinatten 2009 - kommer den att heta Moderna Museet Malmö. Den stora och rafflande frågan är vem som kommer att få prestigejobbet som chef. Lars Nittve, som är chef för modermuseet i Stockholm, underströk - tack och lov - vikten av att det blir en person som finns på plats och har lokal förankring. Ingen av dessa evinnerliga "curator-hoppor" alltså, som konstkritikern Mårten Arndtzén talade om när han för några år sedan kommenterade fenomenet med konsthallschefer och stjärncuratorer som likt gräshoppor drar från stad till stad och ödelägger konstlivet med sina högtflytande personliga ambitioner. Chefstjänsten utlyses i oktober och sammanlagt kommer sju personer att heltidsanställas. Det kommer alltså att bli mycket av spännande rockader i regionens konstliv det kommande året.

Självklart kan man som SR Malmös representant på presskonferensen ifrågasätta rimligheten i att kommunen och regionen går in och delfinansiererar ett helstatligt museum. Och som panelen av politiker konstaterade finns inte denna konstruktion någon annanstans. Men vad gör det? Det är svårt att se hur kommunen och regionen inte skulle gynnas av satsningen.

En annan stor fråga är om etableringen av Moderna Museet Malmö kommer att äventyra Malmö konstmuseums möjligheter att få nya lokaler. Riskerar stockholmssamlingen att konkurrera ut malmösamlingen? Nittve framhöll att ett av hans villkor för att gå in i projektet var att det inte skulle påverka konstmuseets ställning och framtid. Han påpekade också att risken för detta är liten, eftersom samlingarna har så olika inriktning. Moderna fokuserar på internationell 1900-tals- och samtidskonst, Malmö konstmuseum på nordisk samtidskonst och modernism. Frågan är om beslutsfattarna och den skattebetalande allmänheten kommer att uppleva skillnaden lika stor och relevant som museicheferna gör.

(Publicerad i Sydsvenskan den 25 september)

tisdag 23 september 2008

Ida Thunström på Galleri Gamla Väster



Ida Thunströms
förra utställning på Galleri Gamla Väster i Malmö för ett och ett halvt år sedan var en sensation, såväl konstnärligt som försäljningsmässigt. De stora kolteckningarna bågnade av spänningar och gestaltade ett läge alldeles på den dallrande gränsen till kollaps.

När hon nu åter ställer ut på galleriet (t o m 28.9), är gränsen tydligt passerad. Nu går vi istället omkring bland spillrorna av de kaotiska händelseförlopp som skildrades förra gången. Motiven utgörs av kvarlevor. Dumpade, renskrapade revben och bröstkorgar - knappast mänskliga, men ofta med någon sorts eget liv. Lite som de spindelliknande parasiterna som utgör förstadiet till monstren i Alien-filmerna. Bröstkorgarnas mynningar öppnar sig som fiskgap och vrålar ut smärta och ångest.

Linjerna i teckningarna fortsätter ofta ut på väggen och övergår i andra verk, och här och var finns svarta fläckar som ibland ser ut som druvklasar, ibland som fingeravtryck - som om någon med skitiga fingrar desperat har försökt pilla upp och sära på linjerna för att vända blad och glänta till nästa nivå i Thunströms Uppenbarelsebok.

(Publicerad i Sydsvenskan den 23 september 2008)

fredag 19 september 2008

KG Nilson på Galerie Leger


KG Nilson: Dag och natt, 2007

KG Nilson är en konstnär som går framåt med ytterst små steg. Så när han för några år sedan började inkludera fotografier i sina mycket strama och geometriska oljemålningar, kändes det som en revolution. Kanske inte helt lyckad i alla avseenden, men absolut djärv och lekfull. De bästa av dessa experiment kan nu återses på Galerie Leger i Malmö (t o m 24.9). Foton av bergskedjor, stränder och palmer harmonierar med Nilsons karaktäristiska kvadrater, linjer och studier av trafikstockningar.

Just trafiksituationen i och omkring storstäderna är något Nilson kritiserat länge i sin konst. Men i de senaste målningarna har det hänt något. Den tidigare så tydliga avsmaken och apokalyptiska klaustrofobin är delvis ersatt av ett visst mått av fascination inför det vackra med ändlösa rader av strålkastare i natten, ackompanjerade av storstadens neon. Särskilt i den väldiga målningen Dag och nat är denna sköna melankoli tydlig.

Nilson presenterar även nya versioner av en av sina första etsningar - en vy in mot Hunnebostrand från 1957. Så mycket man kan säga om ett konstnärskap genom att låta ett gammalt motiv filtreras genom femtio år av konsekvent praktik.

(Publicerad i Sydsvenskan den 19 september 2008)

torsdag 18 september 2008

Kommentar: Damien Hirsts enorma experiment



I måndags gick amerikanska banken Lehman Brothers i hejdundrande konkurs. I tisdags såldes nyproducerad konst av den brittiske konstnären Damien Hirst på auktionsfirman Sotheby's i London för 854,7 miljoner kronor. I onsdags för 490,5. Zebror och kalvar inlagda i formaldehydtankar, prickmålningar, fjärilar uppklistrade på målade träskivor. 287 verk för sammanlagt 1,336 miljarder kronor. Förhandsuppskattningen låg på 800 miljoner. Samtidigt som världen genomgår en finansiell kris utan motstycke med börser i fritt fall, tycks alltså konstvärlden vara oberörd. Eller i alla fall spela oberörd.


Men det är inte främst kontrasten till den ekonomiska krisen som gör auktionen så revolutionerande, utan sättet på vilket den kom till stånd. Den gängse ordningen för hur ny konst ska säljas är nämligen att den först visas på ett galleri där den säljs av en gallerist, som får hälften av pengarna. Först när den förste köparen tröttnat på verket anses det OK att vända sig till ett auktionshus. Hirsts hyss är alltså att han har kringgått galleristeget.

Gallerivärlden har inte oväntat förhållit sig skeptisk. Han visar ju att gallerierna inte behövs - och snuvar dem dessutom på häften av pengarna. Gallerivärlden befinner sig i samma läge som vinylfabrikörerna när CD-skivan kom. Eller som ångmaskinstillverkarna när förbränningsmotorn gjorde entré. Trots att detta bara gäller ett fåtal gallerier och stjärnkonstnärer, mår alla branscher bra av att skakas om. Gallerisystemet är ingen naturgiven självklarhet för hur konst ska visas och säljas, precis som skivbolagen inte är en förutsättning för musiken.
Vad vi har sett är en förskjutning av maktförhållandena inom konstvärlden. Traditionellt får konsten en stor del av sitt värde genom att visas på ett prestigefullt galleri, som väljer och vrakar bland kunder. Hirst har visat att gallerierna kan ta sin prestige och sina exklusiva kundlistor och dra åt skogen. Även konstkritiken får en del av denna känga.

Men i förlängningen tror jag att experimentet också kan leda till att galleriernas ställning stärks. Att galleristernas roll uppvärderas. För det är på gallerierna den nya konsten visas. Det är där de nya konstnärskapen utvecklas. Gallerivärlden fungerar också som ett filter, och är något av en garant för att konsten som visas är en god investering. När 287 nyproducerade verk säljs på två dagar uppstår det ett vacuum kring konstens värde, ungefär som när ett land trycker upp nya pengar för att betala skulder. Den som köpte ett Damien Hirst-verk förra månaden kan knappast ha gjort en bra affär. Eller så var det precis vad han eller hon gjorde; hypen och skriverierna kan ju också leda till att efterfrågan ökar ytterligare. Frågan är hur långt det kan gå.

Kanske får vi ett svar genom Damien Hirsts enorma experiment. Kanske inte. För att konstvärlden inte fungerar som den övriga världen har vi ju fått klara bevis på i veckan. Fortsättning följer.

(Publicerad i Sydsvenskan den 18 september 2008)

måndag 15 september 2008

Unknown Land på Elastic Gallery


Jone Kvie: Starpool

En utställning med titeln Unknown land skulle kunna handla om okända platser. Eller konsthistoriens omåttliga intresse för landskap. Eller människans dunkla inre terränger. Men på Elastic i Malmö handlar det snarare om den dallrande punkt där rum övergår i tid (t o m 20.9). Jone Kvies skulpturer av nebulosor och stalaktiter/stalagmiter är rumsliga föremål, men samtidigt också porträtt av tiden - grottformationerna tar tusentals år att bygga upp och de astronomiska gas- och stoftmolnen är flera ljusår stora.

I Manuela Marques film La Mer/Situation 4 flyger kameran över en böljande ocean i en ändlös rörelse. Tiden står still. Men det kan också vara en gestaltning av den bibliska föreställningen om tidens begynnelse; "en gudsvind svepte över vattnet".

Genom hela utställningen ekar Catrin Anderssons ljudinspelning från när världens största isberg B15A bröt sig loss från Antarktis år 2000. Ytorna som blottades under uppbrottet hade inte varit exponerade för världen på hundratals år, och ljudet är jämret från det förflutnas andar som klagar över sin störda evighetssömn.

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 september)

tisdag 9 september 2008

Full Pull-festivalen

Full Pull
- festival för konst och experimentell musik Malmö, Ystad, Brösarp och Lund t o m 21.9



Förtöjningarna lossas och bogserbåten drar långsamt ut aktern på det 200 meter långa bilfraktaren Hojin från kajen. Utsikten under söndagens konsert vid Ljudkullen i Scaniaparken i Malmö är som alltid enastående. Och på "scenen" står Birgit Uhler med sin trumpet och kluckar, väser och fräser i mikrofonen. Men vad är det för dovt brum i bakgrunden? Är det kompljud från Uhlers utrustning? Eller kommer det från det stora fartygets maskinrum? Eller från Kastrup? Eller är det bara vindens brus i mikrofonen? Det bästa är att det inte går att avgöra. Och att det inte spelar någon roll. Konst och verklighet flyter ihop, som så ofta i Full Pull-sammanhang.

Det är fjärde gången festivalen anordnas, och årets huvudscen är Stapelbädden i Västra hamnen - den kilformade gamla byggnaden som reser sig som en ljusknapp ur jorden vid skateboardparken. En gång kontor och omklädningsrum för varvsarbetarna, nu under festivalen arena för konst, konserter, film och föreläsningar.

Jag fastnar särskilt för en film som skildrar amerikanen John Grzinichs metodiska utforskningar av dolda ljud i övergivna industriområden. Han vickar på spruckna rör i en gammal tunnel och skapar ett dovt och rytmiskt muller. Han hamrar på en rostig cistern, och fyller en gammal verkstad med en klocklik och melankolisk klang. De vackra ljuden och den högtidliga stämningen gör filmen till ett rekviem över ett industrisamhälle som en gång kunde försörja ett folkhem - något som för övrigt även själva Stapelbädden är ett vittrande monument över. Ja, hela området, förresten - inklusive Ljudkullen och Scaniaparken. När söndagens konsert är slut syns Hojin som ett grått streck i nordväst, långt bortom det nedlagda kärnkraftverket. Ovanför mullrar ett flygplan. Vinden viner i öronen. Upplevelsen fortsätter.

(Publicerad i Sydsvenskan den 9 september 2008)

fredag 5 september 2008

Billing, Genzken, Jensen och Strau på Malmö Konsthall

Malmö Konsthall
Isa Genzken, Johanna Billing, Josef Strau, Sergej Jensen
T o m 2.11 (Billing 16.11)



Det finns inget som kan göra mig så matt som galleriväggar fyllda med text. Det är absurt att förvänta sig att någon ska vilja stå i kvalmiga lokaler med alldeles för varma ytterkläder och traggla sig igenom ändlösa textmassor på akademisk engelska och med tvångsmässiga postmoderna floskler dansande framför ögonen.

Därför var det med stor tveksamhet jag tog mig an österrikaren Josef Straus (född 1957) A dissidence coincidence but WHCTLJS – en av de fyra utställningar som öppnade på Malmö konsthall i veckan. Verket består av tättskrivna och nerklottrade textblad som sitter på väggarna i sju vitmålade korridorer, formade som bokstäverna W H C T L J S. Att läsa dem på plats hade varit fullkomligt olidligt. Men det är tack och lov inte meningen, för texterna finns upptryckta som planscher som man kan plocka med sig hem och studera i lugn och ro. Och det är inte så förfärligt som det kan verka.

Texterna är varianter på den gammaltestamentliga berättelsen om Josef – den drömmande och fåfänge särlingen som var patriarken Jakobs favoritson (1 Mos 37). Hans bröder tålde varken att han var faderns gunstling eller hans udda sätt, så de sålde honom som slav. Så småningom hamnade han i Egypten där hans förmåga att tyda drömmar gjorde honom till faraos rådgivare.

Strau kallar berättelsen ”the leading myth for weirdos” och kopplar den till sin egen och sin familjs historia, och resonerar kring slaveriets förhållande till frihet och utveckling. För Josef var brödernas övergrepp själva förutsättningen för hans framgång. Hemma i familjen hade han kvävts av deras hat och medelmåttighet – men i Egypten blev han rikets andra mäktigaste man. I slutändan handlar det förstås inte om att romantisera förtryck, utan om slumpen och tillfälligheternas spel.

Idén att ta med sig utställningen hem är riktigt bra. Och det är rätt spännande att arbeta med texterna, trots att det inte direkt ger några omvälvande aha-upplevelser. Man kan betrakta det som en sofistikerad ersättning för kvällssudokut, intellektuellt kodknäckande eller ren och skär tidsspillan – helt beroende på läggning och humör.

Den danske målaren Sergej Jensen (1973) använder också slumpen i sitt arbete. Han utgår ofta från gammalt och fläckigt tyg på samma sätt som föregångare som Lenke Rothman och 80-talets Jan Håfström. Rothman hade hängt upp det på en rostig spik och Håfström hade pressat ner det i en skitig låda. Sergej Jensen spänner upp det på en ram och låter dess anomalier och bristningar bli själva måleriet. Ibland består det inte av mer än spåren efter utspillt vatten eller solens blekning. Buktningar och bubblor i en fuktskadad gammal trasmatta blir på avstånd ett avancerat mönster. I ett obetitlat textilverk från 2004 lyckas han skapa samma känsla av mäktig, tredimensionell volym som Torsten Andersson i sina skulpturporträtt.

Överhuvudtaget är Jensens verk väldigt direkta och tillgängliga och fungerar som lent bandage runt huvudet efter att man har kört in det i väggen i Josef Straus korridorer, och himlat med ögonen åt Isa Genzkens ”arkitektoniska ingrepp” på konsthallens tak. Det består av några rader bambukäppar som ska representera hår, så att byggnadens framsida förvandlas till ett ansikte. På samma sätt skulle Turning Torso bli en fotboll genom det arkitektoniska ingreppet att lägga en grästuva framför entrén.

Den fjärde utställaren är Johanna Billing (1973) som i sina filmer sätter fingret på känslor och tillstånd som är svåra eller omöjliga att formulera i ord. Till exempel den hårfina gränsen mellan att känna genuin extas av att sjunga och spela tillsammans, och att intala sig att man har trevligt. Och hur tänker man egentligen när man står högst i hopptornet och ”gör sig våglig” inför ett hopp? Vad finns det att tveka om?

Det ligger en våt filt över händelseförloppen i Billings filmer – en visuell motsvarighet till lock för öronen som ger en subtil, dramatisk effekt. Människorna agerar helt utan att kommunicera och fungerar mer som myror.

I utställningen ingår hennes mästerliga Magical World som visades första gången på Rooseumutställningen Normalisering 2006. Under sommaren har den visats på Färgfabriken i Stockholm och nu är den alltså tillbaka i Malmö. Filmen skildrar en mellanstadieklass i Zagreb som sjunger och spelar soulklassikern Magical World. Låtens melankoli och drömska allvar i kombination med barnens koncentration och den traumatiska närhistorien gör filmen till en otroligt stark upplevelse. Jag har sett den många gånger, så på vernissagen ställde jag mig istället bredvid och betraktade dem som slog sig ned framför skärmen och tog på sig lurarna med det skeptiska uttrycket ”Jaha, ännu en meningslös konstvideo” i ansiktet. Ett uttryck som osvikligen övergick i ett leende och allt mer glittrande ögon.

(Publicerad i Sydsvenskan den 5 september 2008)