Kommentar: Damien Hirsts enorma experiment

I måndags gick amerikanska banken Lehman Brothers i hejdundrande konkurs. I tisdags såldes nyproducerad konst av den brittiske konstnären Damien Hirst på auktionsfirman Sotheby's i London för 854,7 miljoner kronor. I onsdags för 490,5. Zebror och kalvar inlagda i formaldehydtankar, prickmålningar, fjärilar uppklistrade på målade träskivor. 287 verk för sammanlagt 1,336 miljarder kronor. Förhandsuppskattningen låg på 800 miljoner. Samtidigt som världen genomgår en finansiell kris utan motstycke med börser i fritt fall, tycks alltså konstvärlden vara oberörd. Eller i alla fall spela oberörd.


Men det är inte främst kontrasten till den ekonomiska krisen som gör auktionen så revolutionerande, utan sättet på vilket den kom till stånd. Den gängse ordningen för hur ny konst ska säljas är nämligen att den först visas på ett galleri där den säljs av en gallerist, som får hälften av pengarna. Först när den förste köparen tröttnat på verket anses det OK att vända sig till ett auktionshus. Hirsts hyss är alltså att han har kringgått galleristeget.

Gallerivärlden har inte oväntat förhållit sig skeptisk. Han visar ju att gallerierna inte behövs - och snuvar dem dessutom på häften av pengarna. Gallerivärlden befinner sig i samma läge som vinylfabrikörerna när CD-skivan kom. Eller som ångmaskinstillverkarna när förbränningsmotorn gjorde entré. Trots att detta bara gäller ett fåtal gallerier och stjärnkonstnärer, mår alla branscher bra av att skakas om. Gallerisystemet är ingen naturgiven självklarhet för hur konst ska visas och säljas, precis som skivbolagen inte är en förutsättning för musiken.
Vad vi har sett är en förskjutning av maktförhållandena inom konstvärlden. Traditionellt får konsten en stor del av sitt värde genom att visas på ett prestigefullt galleri, som väljer och vrakar bland kunder. Hirst har visat att gallerierna kan ta sin prestige och sina exklusiva kundlistor och dra åt skogen. Även konstkritiken får en del av denna känga.

Men i förlängningen tror jag att experimentet också kan leda till att galleriernas ställning stärks. Att galleristernas roll uppvärderas. För det är på gallerierna den nya konsten visas. Det är där de nya konstnärskapen utvecklas. Gallerivärlden fungerar också som ett filter, och är något av en garant för att konsten som visas är en god investering. När 287 nyproducerade verk säljs på två dagar uppstår det ett vacuum kring konstens värde, ungefär som när ett land trycker upp nya pengar för att betala skulder. Den som köpte ett Damien Hirst-verk förra månaden kan knappast ha gjort en bra affär. Eller så var det precis vad han eller hon gjorde; hypen och skriverierna kan ju också leda till att efterfrågan ökar ytterligare. Frågan är hur långt det kan gå.

Kanske får vi ett svar genom Damien Hirsts enorma experiment. Kanske inte. För att konstvärlden inte fungerar som den övriga världen har vi ju fått klara bevis på i veckan. Fortsättning följer.

(Publicerad i Sydsvenskan den 18 september 2008)