Isa Genzken, Johanna Billing, Josef Strau, Sergej Jensen
T o m 2.11 (Billing 16.11)
Det finns inget som kan göra mig så matt som galleriväggar fyllda med text. Det är absurt att förvänta sig att någon ska vilja stå i kvalmiga lokaler med alldeles för varma ytterkläder och traggla sig igenom ändlösa textmassor på akademisk engelska och med tvångsmässiga postmoderna floskler dansande framför ögonen.
Därför var det med stor tveksamhet jag tog mig an österrikaren Josef Straus (född 1957) A dissidence coincidence but WHCTLJS – en av de fyra utställningar som öppnade på Malmö konsthall i veckan. Verket består av tättskrivna och nerklottrade textblad som sitter på väggarna i sju vitmålade korridorer, formade som bokstäverna W H C T L J S. Att läsa dem på plats hade varit fullkomligt olidligt. Men det är tack och lov inte meningen, för texterna finns upptryckta som planscher som man kan plocka med sig hem och studera i lugn och ro. Och det är inte så förfärligt som det kan verka.
Texterna är varianter på den gammaltestamentliga berättelsen om Josef – den drömmande och fåfänge särlingen som var patriarken Jakobs favoritson (1 Mos 37). Hans bröder tålde varken att han var faderns gunstling eller hans udda sätt, så de sålde honom som slav. Så småningom hamnade han i Egypten där hans förmåga att tyda drömmar gjorde honom till faraos rådgivare.
Strau kallar berättelsen ”the leading myth for weirdos” och kopplar den till sin egen och sin familjs historia, och resonerar kring slaveriets förhållande till frihet och utveckling. För Josef var brödernas övergrepp själva förutsättningen för hans framgång. Hemma i familjen hade han kvävts av deras hat och medelmåttighet – men i Egypten blev han rikets andra mäktigaste man. I slutändan handlar det förstås inte om att romantisera förtryck, utan om slumpen och tillfälligheternas spel.
Idén att ta med sig utställningen hem är riktigt bra. Och det är rätt spännande att arbeta med texterna, trots att det inte direkt ger några omvälvande aha-upplevelser. Man kan betrakta det som en sofistikerad ersättning för kvällssudokut, intellektuellt kodknäckande eller ren och skär tidsspillan – helt beroende på läggning och humör.
Den danske målaren Sergej Jensen (1973) använder också slumpen i sitt arbete. Han utgår ofta från gammalt och fläckigt tyg på samma sätt som föregångare som Lenke Rothman och 80-talets Jan Håfström. Rothman hade hängt upp det på en rostig spik och Håfström hade pressat ner det i en skitig låda. Sergej Jensen spänner upp det på en ram och låter dess anomalier och bristningar bli själva måleriet. Ibland består det inte av mer än spåren efter utspillt vatten eller solens blekning. Buktningar och bubblor i en fuktskadad gammal trasmatta blir på avstånd ett avancerat mönster. I ett obetitlat textilverk från 2004 lyckas han skapa samma känsla av mäktig, tredimensionell volym som Torsten Andersson i sina skulpturporträtt.
Överhuvudtaget är Jensens verk väldigt direkta och tillgängliga och fungerar som lent bandage runt huvudet efter att man har kört in det i väggen i Josef Straus korridorer, och himlat med ögonen åt Isa Genzkens ”arkitektoniska ingrepp” på konsthallens tak. Det består av några rader bambukäppar som ska representera hår, så att byggnadens framsida förvandlas till ett ansikte. På samma sätt skulle Turning Torso bli en fotboll genom det arkitektoniska ingreppet att lägga en grästuva framför entrén.
Den fjärde utställaren är Johanna Billing (1973) som i sina filmer sätter fingret på känslor och tillstånd som är svåra eller omöjliga att formulera i ord. Till exempel den hårfina gränsen mellan att känna genuin extas av att sjunga och spela tillsammans, och att intala sig att man har trevligt. Och hur tänker man egentligen när man står högst i hopptornet och ”gör sig våglig” inför ett hopp? Vad finns det att tveka om?
Det ligger en våt filt över händelseförloppen i Billings filmer – en visuell motsvarighet till lock för öronen som ger en subtil, dramatisk effekt. Människorna agerar helt utan att kommunicera och fungerar mer som myror.
I utställningen ingår hennes mästerliga Magical World som visades första gången på Rooseumutställningen Normalisering 2006. Under sommaren har den visats på Färgfabriken i Stockholm och nu är den alltså tillbaka i Malmö. Filmen skildrar en mellanstadieklass i Zagreb som sjunger och spelar soulklassikern Magical World. Låtens melankoli och drömska allvar i kombination med barnens koncentration och den traumatiska närhistorien gör filmen till en otroligt stark upplevelse. Jag har sett den många gånger, så på vernissagen ställde jag mig istället bredvid och betraktade dem som slog sig ned framför skärmen och tog på sig lurarna med det skeptiska uttrycket ”Jaha, ännu en meningslös konstvideo” i ansiktet. Ett uttryck som osvikligen övergick i ett leende och allt mer glittrande ögon.
(Publicerad i Sydsvenskan den 5 september 2008)
Därför var det med stor tveksamhet jag tog mig an österrikaren Josef Straus (född 1957) A dissidence coincidence but WHCTLJS – en av de fyra utställningar som öppnade på Malmö konsthall i veckan. Verket består av tättskrivna och nerklottrade textblad som sitter på väggarna i sju vitmålade korridorer, formade som bokstäverna W H C T L J S. Att läsa dem på plats hade varit fullkomligt olidligt. Men det är tack och lov inte meningen, för texterna finns upptryckta som planscher som man kan plocka med sig hem och studera i lugn och ro. Och det är inte så förfärligt som det kan verka.
Texterna är varianter på den gammaltestamentliga berättelsen om Josef – den drömmande och fåfänge särlingen som var patriarken Jakobs favoritson (1 Mos 37). Hans bröder tålde varken att han var faderns gunstling eller hans udda sätt, så de sålde honom som slav. Så småningom hamnade han i Egypten där hans förmåga att tyda drömmar gjorde honom till faraos rådgivare.
Strau kallar berättelsen ”the leading myth for weirdos” och kopplar den till sin egen och sin familjs historia, och resonerar kring slaveriets förhållande till frihet och utveckling. För Josef var brödernas övergrepp själva förutsättningen för hans framgång. Hemma i familjen hade han kvävts av deras hat och medelmåttighet – men i Egypten blev han rikets andra mäktigaste man. I slutändan handlar det förstås inte om att romantisera förtryck, utan om slumpen och tillfälligheternas spel.
Idén att ta med sig utställningen hem är riktigt bra. Och det är rätt spännande att arbeta med texterna, trots att det inte direkt ger några omvälvande aha-upplevelser. Man kan betrakta det som en sofistikerad ersättning för kvällssudokut, intellektuellt kodknäckande eller ren och skär tidsspillan – helt beroende på läggning och humör.
Den danske målaren Sergej Jensen (1973) använder också slumpen i sitt arbete. Han utgår ofta från gammalt och fläckigt tyg på samma sätt som föregångare som Lenke Rothman och 80-talets Jan Håfström. Rothman hade hängt upp det på en rostig spik och Håfström hade pressat ner det i en skitig låda. Sergej Jensen spänner upp det på en ram och låter dess anomalier och bristningar bli själva måleriet. Ibland består det inte av mer än spåren efter utspillt vatten eller solens blekning. Buktningar och bubblor i en fuktskadad gammal trasmatta blir på avstånd ett avancerat mönster. I ett obetitlat textilverk från 2004 lyckas han skapa samma känsla av mäktig, tredimensionell volym som Torsten Andersson i sina skulpturporträtt.
Överhuvudtaget är Jensens verk väldigt direkta och tillgängliga och fungerar som lent bandage runt huvudet efter att man har kört in det i väggen i Josef Straus korridorer, och himlat med ögonen åt Isa Genzkens ”arkitektoniska ingrepp” på konsthallens tak. Det består av några rader bambukäppar som ska representera hår, så att byggnadens framsida förvandlas till ett ansikte. På samma sätt skulle Turning Torso bli en fotboll genom det arkitektoniska ingreppet att lägga en grästuva framför entrén.
Den fjärde utställaren är Johanna Billing (1973) som i sina filmer sätter fingret på känslor och tillstånd som är svåra eller omöjliga att formulera i ord. Till exempel den hårfina gränsen mellan att känna genuin extas av att sjunga och spela tillsammans, och att intala sig att man har trevligt. Och hur tänker man egentligen när man står högst i hopptornet och ”gör sig våglig” inför ett hopp? Vad finns det att tveka om?
Det ligger en våt filt över händelseförloppen i Billings filmer – en visuell motsvarighet till lock för öronen som ger en subtil, dramatisk effekt. Människorna agerar helt utan att kommunicera och fungerar mer som myror.
I utställningen ingår hennes mästerliga Magical World som visades första gången på Rooseumutställningen Normalisering 2006. Under sommaren har den visats på Färgfabriken i Stockholm och nu är den alltså tillbaka i Malmö. Filmen skildrar en mellanstadieklass i Zagreb som sjunger och spelar soulklassikern Magical World. Låtens melankoli och drömska allvar i kombination med barnens koncentration och den traumatiska närhistorien gör filmen till en otroligt stark upplevelse. Jag har sett den många gånger, så på vernissagen ställde jag mig istället bredvid och betraktade dem som slog sig ned framför skärmen och tog på sig lurarna med det skeptiska uttrycket ”Jaha, ännu en meningslös konstvideo” i ansiktet. Ett uttryck som osvikligen övergick i ett leende och allt mer glittrande ögon.
(Publicerad i Sydsvenskan den 5 september 2008)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar