onsdag 22 maj 2013

Enda sättet att bemöta Wagner är att spela hans operor

av TOR BILLGREN

Allt hade varit så mycket enklare om Richard Wagner hade varit en usel operaskapare. Då hade man kunnat förpassa honom till ett gammalt dammigt musiklexikon och låta honom sitta där och skämmas över sina antisemitiska fantasier.

Men nu är det tyvärr inte så. Han är inte dålig. Kraften i musiken gör att hans operor sätts upp år efter år. Och ibland bubblar följaktligen berättelsernas problematiska detaljer upp till ytan. Då kan man tänka på på vad litteraturvetaren Axel Englund påpekade i en föreläsning på Malmöoperan våren 2012: nämligen att själva operan och librettot bara är halva föreställningen. Resten uppstår i regissörens tolkning, sångarnas insatser och i mötet med publiken.

Här är ett exempel på hur man som regissör kan hantera en antijudisk detalj hos Wagner:

I hans sista opera "Parsifal" förekommer karaktären Kundry, en "vildkvinna" som bär alla drag av stereotypen Den Vandrande Juden – hon hånade Jesus under hans lidande och dömdes till evig vandring på jorden. Under operans höjdpunkt ("Långfredagsundret") blir Kundry döpt av frälsargestalten Parsifal. Den förtappade judinnan tar emot det heliga kristna dopet och blir ren och välkomnas in i gemenskapen. Ungefär så hade väl Wagner tänkt.

Men när Stefan Johansson satte upp Parsifal på Malmöoperan förra våren, lät han Kundry avstå från dopet, helt utan att göra några ingrepp i musiken eller övriga handlingen. Hon viker vänligt men bestämt undan från Parsifals döpande hand, och behåller därmed sin värdighet och självständighet.

Med så enkla medel kan man vända Wagners suspekta tendenser mot honom själv. Man tar liksom tag i hans gåspenna och smäller till honom på näsan och säger:
– OK, maestro. Du skrev himmelsk musik, men just här hade du faktiskt fel…
Och detta görs bäst just från scenen. Endast genom att sätta upp operorna kan man blottlägga problemen och göra något åt dem.

Sänt i OBS i P1 i februari 2013