tisdag 30 december 2008

Jag måste vara försiktig, får inte se allt, får inte bli indragen...

P1 den 15 januari kl 14.03.






Årets utställningar

Här kommer tre listor över konståret i Malmö. Det är inte riktigt samma som publicerades i Sydsvenskan den 28 december, som hade rubriken Årets konst. Dessa tre är mer utbenade och detaljerade.

1. Astrid Svangrens utställning Med örat mot snittytan som visades på Elastic i oktober var häpnadsväckande vacker och fängslande. Den starkt lysande lila färgen från gallerigolvet höll hennes sköra och historieberättande måleri svävande i rummet.

2. Att ställla ut Jonas Liveröd och Yvonne Larsson samtidigt, som Ystads Konstmuseum gjorde i november, var ett genidrag. Liveröd med sina myllrande teckningar och maximalistiska skulpturer, och Larsson med sitt nedtonade men ändå kraftfulla måleri.

3. Utställningen På plats mitt i det upplevda, också den på Ystads Konstmuseum, samlade några av de främsta målarna från trakten i april, bland annat Viktor Rosdahl, Astrid Svangren och Viktor Kopp. Starkast på näthinnan sitter fortfarande Nichlas Winmalms storslagna interiörer.

4. I sin examensutställning skildrade Simon Möller med två filmer hur mänskligheten evakuerar jorden inom en snar framtid. Aniara och Space Oddity i ett poetiskt och plågsamt möte.

5. Cecilia Edefalks stora utställning Ceci på Lunds Konsthall i somras var en kombination av skört måleri, antika skulpturer och doftande citronträd. Oerhört förföriskt.

6. Preben Holst uppvisade med sin examensutställning The last of summers en svårslagen förmåga att med foto och film skildra brytningspunkten mellan barndom och ungdom.

7. Med två utställningar i våras - samtidigt - demonstrerade Helene Edgren en imponerande konstnärlig bredd. På Ping Pong visade hon t.ex. medeltida träsnitt, där hon med ytterst enkla medel ändrade kvinnans position från hjälplös till självständig.

8. Hur hanterar man det faktum att ens föräldrar inte fotograferade en under uppväxten? Den tyska konstnären Claudia Reinhardts utställning No Place Like Home på Skånes Konstförening var ett rörande, enkelt och fint försök att rekonstruera en bildlös barndom.

9. I sin fotosvit Deutschland som visades på Aura i Lund i juli försökte Gerry Johansson utplåna centralperspektivet och rymdkänslan i bilderna. Och lyckades på ett häpnadsväckande sätt.

10. Visst har vi sett dem förut, men Fotogalleriet Format ska ha en stor eloge för att de i början av året tog hit Mary Ellen Marks klassiska fotografier av amerikanskt småstadsliv.

Årets...

Årets ögonblick
När Kristian Pehrsson tog mikrofonen och sjöng We're the nobodies and we wanna be the somebodies under Lilibeth Cuenca Rasmussens föreställning på Lilith Performance Studio i februari. Bono hade framstått som en blek tönt om han hade varit i närheten.

Årets ljudkonst
Mathias Kristerssons obehagligt upplysta installation på Ystads Konstmuseum i höstas, som bestod av en dialog mellan ett par som allt aggressivare diskuterar vad de ska bjuda kvällens middagsgäster på.

Årets fotografi
Finska konstnären Susanna Majuris Elskar fyr som under året både visades på Malmö Konstmuseum och Arken. Storslagen bildpoesi.

Årets glas
Fredrik Nielsens bidrag till utställningen Mixed emotions på Landskrona Konsthall var en rolig och smart protest mot konsthantverkets självpåtagna underlägsenhet gentemot konsten.
Årets film
Debora Elgeholms Suspension of Disbelief. En mycket snygg mix av bibliska undergångsmyter, Tjernobyl, Tarkovskis film Stalker och Mozart, men som tyvärr bara visades under en helg på Cirkulationscentralen. Jag kräver en repris!

Årets gräddbakelse
I höstas samlade Signal ett nittiotal konstnärer i en utmärkt presentation av den senaste konsten i regionen.

Årets veteran
Det var mycket Gerhard Nordström i år med både klassiska och nya verk på tre olika gallerier i Malmö.

Årets mest subtila
Magdalena Svenssons hypnotiska blyertscirklar på Galleri Ping Pong i november fick mig att hallucinera färger i allt det gråa.

Årets farligaste
Linnea Carlssons examensutställning bestod av en laddad kastmaskin, som även gjorde ett framträdande på Institutets föreställning Allting går under - civilisationens död.

Årets bästa idé
Att låta Jakob Simonson skapa minimalistiska och rumsliga skulpturer/målningar/installationer mellan utställningarna på Malmö Konsthall.

måndag 29 december 2008

Årets intressantaste unga

1. Danilo Stankovic (f. 1981). Har bara synts vid ett fåtal tillfällen i år - men varhelst hans twistade och romantiska måleri dyker upp uppstår en helt magisk gravitation.

2. Lisa D. Manner (f. 1979). Visade en briljant utställning på Galleri Magnus Åklundh i höstas och var en av mycket få svenska konstnärer som deltog i Zoo Art Fair i London.

3. Per Johansson (f. 1984). Plötsligt fanns han bara där, mitt ibland oss med sina briljanta ljusmålningar.

4. Niki Cervin (f. 1985). Slog igenom med buller och bång och har hunnit med fyra, fem utställningar bara i år.

5. Ditte Ejlerskov (f.1982). Lånar friskt från olika målerigenrer och tillämpar dem efter sina egna behov.

6. Tuva Johansson. De gåtfulla och utsökta målningarna utspelar sig i en obestämd dåtid med mörka stråk och Bergmansk kyla mellan människorna.

7. John-Philip Edstrand (f. 1979). Utför coola experiment med rums- och volymuppfattning genom att låta målningar övergå i skulpturer.

8. Ida Thunström (f. 1979). Hennes kolteckningar dryper av svärta och dystopiskt mörker, och hotar att spränga både pappret och väggen de sitter upptejpade på.

9. Georg Krüger (f. 1983). Med humor och teknisk skicklighet skapar han vansinniga målningar med underliggande frågeställningar om miljön och mänskligheten.

10. Karl Valve (f. 1978). Gör målningar som känns som drömlika vykort från en annan tid. Små hälsningar, rop på hjälp, kärleksförklaringar.

Fotnot: Ovanstående beskrivningar förklarar kortfattat vad jag gillar hos dessa konstnärer. Jag hoppas dock inte att de fjättrar sig fast vid några manér, utan att de tvärtom fortsätter att experimentera och utvecklas i nya, oväntade riktningar.

torsdag 18 december 2008

Det kom ett brev till tidningen i signad juletid...



...och här är den kontroversiella texten:



Ulf Lundell är en helt OK musiker, en helt OK författare och en helt OK konstnär. Sammantaget är det förstås en rätt imponerande kombination. På fredag öppnar en utställning med hans alster på Rönnquist & Rönnquist, som för övrigt är något av stans kändisgalleri med personer som Peter Wahlbeck, Carolina Gynning och Birgitte Söndergaard bland utställarna.
Rönnquist & Rönnquist, Isak Slaktaregatan 3, Malmö
12.12 – 4.1

söndag 7 december 2008

E. Rybska och W. Kazmierczak på Lilith Performance Studio


Ewa Rybska vid pianot. Bild: Elin Lundgren

Performancevärlden tycks ha ett speciellt förhållande till sin konstarts historia. På gallerinatten i Malmö i september framträdde Lilibeth Cuenca Rasmussen på Lilith Performance Studio med ett antal re-anactments av klassiska performances av Yoko Ono. Och igår framförde Ewa Rybska & Wladyslaw Kazmierczak sitt verk The Personal Definition i ett gigantiskt bussgarage i Sorgenfri, Malmö. På en filmduk projicerades intervjuer och klassiska performances av bland annat Marcel Duchamp, Salvador Dalí, Yves Klein, Jackson Pollock och John Cage.

Är detta en besatthet av sin egen historia? Eller är det ett pedagogiskt projekt för att orientera publiken om konstformen? Eller är det bara ett sätt att förhålla sig till, och använda sig av konsthistorien, på samma sätt som en målare kan referera till Monet med hjälp av en näckros?

I fallet med Rybska och Kazmierczak handlar det om alla dessa tre faktorer samtidigt. Verket kan beskrivas som genomgång av 1900-talets konsthistoria. Stommen utgörs av de historiska projektionerna, som under föreställningens gång på olika sätt kommenteras av Rybska, samtidigt som Kazmierczak långsamt och metodiskt skallar 60 stora glödlampor som hänger längs den långa väggen. Mörkret lägger sig sakta i lokalen.

Rybskas handlingar skapar linjer och ekon mellan rummet och filmduken, mellan konsthistorien och samtiden. Hon vräker ner vattenfyllda glasburkar på betonggolvet med ett brak på samma sätt som Cage välter ner lådor i en performance från ett amerikanskt tv-program. Under Yves Klein-filmen pudrar hon gult pigment på golvet. Hon imiterar Salvador Dalís sätt att banka på pianot.

I slutet utvecklas Cage-referenserna. Ljudet från projektionerna tonas sakta ner och när det är tyst börjar konstnärena krossa vinflaskor mot golvet. De slänger ut tomma ölburkar som skallrar metalliskt. Pappmuggar flyger i ett moln genom rummet och faller till golvet med ett klapprande ljud, liksom plastskedarna. Akustiken i det stora bussgaraget placerar ljudet i centrum och performancet utmynnar i något av en hyllning till Cage. Som sista händelse tömmer de en brandsläckare i ena änden av rummet med ett ljudligt pys. Den iskalla koldioxiden sprider sig som en dimma i rummet, samtidigt som en dörr öppnas i andra änden, genom vilken publiken kan ta sin tillflykt undan den ohälsosamma växthusgasen...

fredag 5 december 2008

Samtal om utställningsersättningssystemet på Signal

Sedan 2006 har Malmö Kommun givit stans gallerister medel att betala så kallad utställningsersättning till konstnärerna som ställer ut. Beloppet är på 5200 kronor och ska anses vara hyra för konstverken som ingår i utställningarna. Systemet är unikt för Malmö.

Nu har det alltså rullat på i två år och i onsdags arrangerade Signal en offentlig utvärdering med bland annat gallerister, konstnärer och representanter för Malmös kulturstöd. Det var ett mycket intressant arrangemang där erfarenheter utbyttes, regler förtydligades och argument lades fram för förändringar.

Som vanligt när konstnärers ekonomiska villkor diskuteras utkristalliserades en fullständigt hopplös och grotesk bild. Konstnärer förväntas arbeta gratis eller för minimal ersättning. De eventuella pengarna kommer via bidrag och stipendium, som inte ger några poäng i det sociala systemet. ”Vi vill ha lön”, var en vanlig replik under kvällen. Och visst, vad kan vara självklarare än att få lön för utfört arbete? Men ingen gick in på den lika självklara följdfrågan ”Vem ska betala den?”

Jag begriper inte hur konstnärernas villkor ska kunna förbättras med ekonomiska smulor och duttande med lagar och regler. Branschen verkar snarare vara i behov av en omfattande Extreme makeover.

(Publicerad i Sydsvenskan den 5 december 2008)

torsdag 4 december 2008

Turnerpriset till Mark Leckey


Mark Leckey: Made in 'Eaven

I veckan delades Turnerpriset ut i London, och den av de fyra nominerade konstnärerna som kammade hem förstapriset på 25 000 pund var Mark Leckey. En konstnär som vi kunde stifta bekantskap med på grupputställningen The Hamsterwheel på Malmö Konsthall i somras. Leckey bidrog med filmen Made in ’Eaven, där en silverblänkande kaninskulptur av Jeff Koons betraktas ur olika vinklar. Rummet som speglas och förvrängs i de konvexa kaninytorna är konstnärens egen lägenhet. Verket är rätt typiskt för Leckey, som ofta jobbar med att vända och vrida på populärkulturen och dess ikoner.

Det häftiga med Turnerpriset är att det alltid ger upphov till livliga debatter och stor mediebevakning. Det har till och med förekommit demonstrationer utanför Tate Britain, där utställningarna med de nominerade brukar äga rum (den nu aktuella pågår till den 18.1). Jämför detta med hur det nordiska Carnegiepriset bemöts av medier och allmänhet. Penningmässigt är det tre gånger så stort – men vad blir det för bevakning? Blir det debatt? Är det överhuvudtaget någon som bryr sig? Carnegiefolket borde åka på studiebesök till London för att lära sig hur man skapar engagemang för samtidskonsten.

(Publicerad i Sydsvenskan den 4 decemeber 2008)

onsdag 26 november 2008

Preben Holst på KHM

Preben Holst: The last of summers
Konsthögskolans galleri, KHM, Malmö
T o m 29.11.


Preben Holst: Johan with a snake

En koja i skogen. På ytan en oskuldsfull plats för lek och vänskap – en fristad från vuxenvärldens gnäll, pinsamma frågor och krav. Men också ett sätt att stänga ute de pestiga tjejerna och de mobbade och utstötta. En plats för de invigda där lekar leks och planer smids. Små plastgubbar strider mot varandra i löven och faller sårade till marken, leksaksbilar sprängs med smällare. En fjäril förlorar sina vingar långsamt och metodiskt, och en död kanin begravs under uppriktig sorg. Med åren övergår leken i andra aktiviteter. Plastgubbarna ligger solblekta och bortglömda under plankorna när den första ciggen hostas igenom. Sexualiteten utforskas, kanske genom porrtidningar som någon lämnat kvar i skogen. Kanske genom ett slagsmål eller en lek som övergår i något mer intimt.

Denna skogskojans och barndomens dubbelhet lyckas Preben Holst fånga på ett alldeles briljant sätt på sin examensutställning från Konsthögskolan i Malmö. Om man jämför med den amerikanske filmaren och fotografen Larry Clark, som tassar i samma marker, lyckas Holst behandla temat utan att vara det minsta explicit, tendentiös eller utlämnande. Med mycket stämningsfulla och välkomponerade fotografier skildrar han vad som skulle kunna vara ett återvändande till den gamla kojan och barndomen. Eller kanske sista besöket – utställningens titel är The last of summers. Kojan har så smått börjat förfalla och det finns oroande stråk av oförrätt och kuslighet i den höstgula skogen.

På en bild står Josef och Teodor vid ett träd och blickar uppåt. De är definitivt för gamla för att vara där för att leka, utan tycks snarare vara just på återbesök. Men vad tittar de på? Ett raserat utkikstorn? Ett stort fågelbo? Eller platsen där den mobbade skolkamraten begick självmord? I en annan bild sitter Mathias på en presenning i kojan och blickar ut i skogen. Någonstans mellan trädstammarna skymtar kanske fienderna i krigsleken eller den rasande morfadern med käppen i högsta hugg – men också den ovissa framtiden. Det vita linnet är alldeles för stort, fötterna barnsligt nerskitade.

Den starkaste bilden föreställer Johan, som sitter blöt och hopkurad bland löven och stirrar tomt framför sig. I ena handen håller han slappt en leksaksorm. Det är som att han precis upptäckt att han inte längre roas av att leka med den och är sorgsen över detta. Samtidigt är blicken moget lugn och mediterande. Han skulle lika gärna kunna sitta och begrunda ett problem.

Utställningen är besläktad med Jens Henricsons fina examensutställning i april som också skildrade ett återbesök i barndomens trakter bland stenar och träd i ett försök att rekonstruera det förflutna. Fast där Henricson främst sökte sig till den renodlade barndomen och behandlade minnets krumbukter, intresserar sig Holst framförallt för övergångsstadiet mellan barn och ungdom. De unga i bilderna står i begrepp att resa sig och konfrontera framtiden. Bortom nästa trädstam ligger målbrottet.

(Publicerad i Sydsvenskan den 26 november 2008)


Preben Holsts hemsida: www.prebenholst.com

fredag 21 november 2008

Per Thörn och Universal Ghost Orchestra på Signal


Universal Ghost Orchestra: Shadowtheatre/Mummydance

Som helhet var Lisa Jeannins och Rolf Schuurmans verk GGG & G på Lilith Performance Studio för ett år sedan en rätt tafatt och förvirrad tillställning. Men jag har ändå påfallande många positiva minnesbilder från kvällen: dansande mumier, arméer av småtroll och en femårig trollkarl i hög hatt och slängkappa. Framförallt gillade jag ljudet.

På Galleri Signal ikväll lanserar skivbolaget Treffpunkt en vinylsingel med två av låtarna som hördes under föreställningen. Det är skev, psykedelisk och cool musik, perfekt att ha i bakgrunden när gästerna anländer, för att invagga dem i förvissningen om att festen kommer att bli magisk.

Samtidigt presenteras också skivan Schöneberg/Stammheim/Gärdet/Rågsved av författaren och konstnären Per Thörn. Orterna är skådeplatser för centrala händelser i mytologin kring Rote Armee Fraktion, samt stockholmsförorten där Ebba Grön bildades. De fyra styckena på skivan består av Ebba Grön-musik som har mixats, mosats och centrifugerats till oigenkännlighet. Kvar finns brutala och dånande ljudmattor som uttrycker både ursinnet och skönheten i bandets musik på ett kongenialt sätt.

Kommentar om Bo Nilsson och Charlottenborg

Vad är grejen med kontroverserna kring utlandsrekryterade konsthallschefer? Sune Nordgren fick sluta i Oslo, Charles Esches sista tid på Rooseum präglades av sönderfall, och i går kom nyheten om att danska kulturdepartementet ger Bo Nilsson sparken från konsthallen Charlottenborg i Köpenhamn. Det kan väl inte vara så pinsamt ställt med kommunikationsförmågan i Skandinaviens konstetablissemang, att det är de så kallade kulturskillnaderna som orsakar friktion? Jag varken kan eller vill tro det.

Den lokala förankringen då? Spelar den någon roll? Konstkritikern Mårten Arndtzén myntade för några år sedan uttrycket "curator-hoppor" (som jag hänvisat till tidigare på dessa sidor), för att beskriva fenomenet med konsthallschefer och internationella stjärncuratorer som likt gräshoppor drar från stad till stad, från prestigejobb till prestigejobb, men egentligen är helt ointresserade av de lokala förutsättningarna och följdaktligen istället sprider ödeläggelse efter sig i jakten på poäng i den internationella konstbranschen.
Det är förstås ett raljant och orättvist begrepp i de allra flesta fall, och förmodligen inte heller adekvat när det gäller Bo Nilsson. Visserligen bröt han ordentligt med det lokala konstlivet genom att slänga ut de anrika konstföreningar som tidigare huserat i Charlottenborg - men det ingick mer eller mindre i uppdraget från kulturdepartementet. Han skulle skapa en internationell konsthall, och det är det han har gjort. Och han har gjort det bra. Hittills har två stora, utmärkta utställningar visats, och en mindre genomgång av ung, samtida dansk konst.

Som orsak till avskedandet anförs ett stort budgetunderskott, 3,4 miljoner, vilket motsvarar en tredjedel av den totala budgeten. Det är onekligen ett stort hål. Men om det beror på slarv, otydliga riktlinjer eller bristande kontroll är svårt att säga något om, framförallt för att Bo Nilsson hittills vägrat att uttala sig. Istället är det hans antagonister i konsthallsstyrelsen som kommer till tals i media, där de framträder som bedragna och vilseledda jungfrur. Det är emellertid tveksamt om de har rätt att ikläda sig den offerrollen. I tidningen Politiken i onsdags anklagar professor Morten Samuelson, som är expert på styrelsearbete, Charlottenborgs styrelse för svek och försumlighet. Och i en artikel från igår ger styrelseordföranden Sys Hindsbo ett intryck av att vara alarmerande ointresserad av verksamheten.
- Ordet internationell, som man slänger sig med är ju ett tomt begrepp. Ingen vet vad det betyder.
Här känns det som att det är de utkastade konstföreningarna som talar, och inte en styrelse som försöker fullgöra sitt uppdrag.

fredag 7 november 2008

John Philip Edstrand på Galleri Gamla Väster

John Philip Edstrand
Galleri Gamla Väster, Malmö
T o m 9.11


John Philip Edstrand: Lila

En av mina favoritscener i Jacques Tatis Semestersabotören är när monsieur Hulot på avstånd betraktar en konfektyrförsäljningsvagn som för tillfället är obemannad. På en krok hänger seg och trögflytande sockermassa, sådan man gör polkagrisar av, och töjer sig allt längre mot marken. Hulot ser sig nervöst omkring efter sockerbagaren, samtidigt som massan når allt närmre bristningsgränsen. Precis innan den går av, rusar han fram och lyfter tillbaka den på kroken. Långsamt börjar den töja sig igen…

Jag vet inte om mekanismen som driver Hulot här är universell, men jag vet att jag hade gjort precis likadant. Dels i egenskap av vän av ordning, dels för att jag är så gränslöst attraherad av just denna typ av trögflytande material. Lava. Glasmassa. Aprikoskräm. Silikon.

Och kanske är det därför jag faller så handlöst för John Philip Edstrands konst, som just nu visas på Galleri Gamla Väster. Med noggrannhet, tålamod och stor skicklighet arbetar han kring frågeställningar om den trögflytande ävjans egenskaper och hur man på konstnärlig väg framställer dess volym och former.

En av metoderna han använder i utforskningen av detta är att måla fotorealistiska porträtt av svulstiga och färggranna glasskulpturer, som successivt och mycket snyggt övergår i en verklig form som väller ut ur bildytan. Någonstans på vägen förvandlas alltså målningen av skulpturen till skulpturen själv. Men det är inget simpelt trompe l'oeil-effektsökeri – snarare en fullt logisk konsekvens av valet att ägna sig åt den här typen av material. Det är en kongenial gestaltning av det trögflytande och hur det tar plats och breder ut sig i rummet.

Den väldiga skulpturen Besten är vad den heter. Ur en stor och tjock träram väller det fram en okontrollerbar konstamöba som tycks bestå av jord, kött, blomster, glasmassa och slem. Överst fladdrar tyg i en blå nyans som skulle kunna vara hämtad från en dräkt hos en madonna av Tizian.

Formerna skapas både skulpturalt och med hjälp av måleriet. Edstrand kombinerar verkliga oregelbundenheter i ytan med påmålade effekter och skapar konflikter mellan rummets faktiska ljuskällor och de ljuseffekter som skapas med färg, pensel och fernissa. Det är groteskt, motbjudande och oerhört fascinerande i sin motsägelsefullhet och detaljrikedom.

Bästa verket, målningen Blå, är en udda fågel i utställningen; en kometliknande blobba som fräser fram över det vita pappret. Ett hastverk, en impuls, som inte direkt behandlar de frågeställningar som är genomgående för resten av utställningen, utan mer är resultatet av ren och oförställd lust. Något som i högsta grad smittar av sig.

fredag 31 oktober 2008

Om debatten om "Skönhetens tabu" i Axess


Steril konst? Francis Bacons Studie efter Velazquez's porträtt av påve Innocentius X, 1953.

Jag kanske borde kommentera diskussionen om tidningen Axess' artikelserie "Skönhetens tabu", där mitt namn har förekommit en del, särskilt på chefredaktören Johan Lundbergs blogg. Jag skrev en kort recension av numret i Sydsvenskan den 19 oktober, och DN:s Dan Jönsson ska också ha skrivit. Jag hittar tyvärr inte hans text på nätet, men här ligger i alla fall min:
Skönhet är sanning och sanningen är Gud. Det är därför den sekulära människan inte efterfrågar skön konst – hon är rädd för att konfronteras med det gudomliga, och vill undvika de skuldkänslor det för med sig.

Den typen av konservativa floskler haglar det av i senaste numret av tidskriften Axess (7:2008). ”Skönhetens tabu” är temat och redan där brister det. Det är visserligen sant att skönhet inte längre är en förutsättning för konsten – men att ur det dra slutsatsen att den skulle vara förbjuden är fel. Och att skönheten har försvunnit på sina håll beror sannerligen inte på rädsla för någon gud, utan på att konsten har förändrats i takt med samhället – industrialiseringen, världskrigen, massmedia, Internet, med mera. Renässansmåleri är inget universellt uttrycksmedel, och lämpar sig helt enkelt dåligt för att bearbeta många av dagens företeelser.

Tidningens ljusglimt är en intervju med författaren Umberto Eco, där han vederlägger många av de polariserade kulturskymningsantaganden som intervjuaren ställer upp i sina frågor. Därigenom neutraliseras också mycket av det konservativa gnäll som genomsyrar tidningen.

I det här inlägget kommenterar Lundberg min och Jönssons sågningar av tidningen, och det är fantastiskt att läsa vilka ord och åsikter han lägger i min mun. Han påstår t.ex. att jag har skrivit att urvalet är ensidigt, och börjar resonera om pluralism, något som jag över huvudtaget inte berörde i min text. Vidare påstår han att jag bara har retat upp mig på två artiklar i numret, trots att jag inte pekade ut några enskilda, utan resonerade på ett generellt plan. Jag talade om "konservativa floskler" och "konservativt gnäll" som genomsyrade tidningen. Kritiken gällde således samtliga artiklar:

Roger Scrutons bisarra antagande om att den moderna människan skyr skönheten i konsten på grund av rädsla för Gud, något som Muhammed Omar också framhärdar i sin text (mer om Omar nedan).

Roger Kimballs ur luften gripna påstående om att "konst som förlorar kontakten med skönhetens resurser är dömd att bli steril" (är Francis Bacons konst steril?).

Johan Lundbergs polariserade utgångspunkter om kulturskymning i sina frågor till författaren Umberto Eco, som dock parerar väl och nyanserar diskussionen.

Merete Sanderhoffs märkliga påstående om att en konstnär som Odd Nerdrum skulle representera en "alternativ och hittills ouppmärksammad strömning i samtidskonsten". Allvarligt talat - Odd Nerdrum ouppmärksammad?

Muhammed Omars text om skönhet, konst och islam står i en kategori för sig själv med påståenden som att "Europa före modernismen delade samma värderingar som resten av mänskligheten på vår jord (sic!), men att kontinenten sedan skiljde ut sig och gick en annan väg." Omar tycks vidare utgå från att religionen har monopol på etik och moral, samt att den sekulariserade människan är "tom". Mest skrämmande är redogörelserna för den islamska konstsynen, som av artikeln att döma inte ger utrymme för ifrågasättnade eller kritik.

Islam känner därmed inte heller till någon "fri konst" i betydelsen att konsten som sådan skulle kunna stå över etiska kriterier. Ingen har rätt att ställa sig över etiken, att bryta mot normer och regler i konstens namn. Inga brott, legala eller moraliska, kan rättfärdigas i konstens namn. Konsten är inget mål i sig, utan den är skönhetens underdånige tjänare. Konstens strävan är att försinnliga det sköna som i sin tur flödar fram ur en gudomlig källa.


Den islamska konstsynen skulle alltså innebära att konsten definitionsmässigt helt står i maktens tjänst. Har jag missförstått något? Eller ligger det till på det viset? I så fall är jag mycket tacksam över att Omar klargjorde detta.

Det jag framförallt var kritisk mot var själva utgångspunkten för temanumret: "Skönhetens tabu" inom samtidskonsten. Det är ett felaktigt antagande. Skönheten är inte tabu. Särskilt inte nu under de senaste åren, då högkonjunkturen i konstvärlden har skapat en stor efterfrågan på just skön konst. Att i ett sådant läge med buller och bång inleda en diskussion om att skönheten är tabu känns lätt utomjordiskt. Även Martin Aagård anmärker på detta i Aftonbladet: Mystiskt rop efter konsten som redan finns (och Lundberg bemöter här.)

Nedan ligger Johan Lundbergs replik på min anmälan i Sydsvenskan. Notera det bittra tonläget, behovet att förödmjuka och den barnsliga tolkningen av mitt konstaterande att skönheten inte är förbjuden inom samtidskonsten:

Det är ju alldeles utomordentligt att Tor Billgren informerar Sydsvenskans läsekrets om att man inte döms till fängelse för att man gillar skönhet. Det är också betryggande att han visar sig ha pluggat in den konstvetenskapliga läxan ordentligt om att den konst som vi har idag är det optimala estetiska uttrycket för vår tid.

Men det är samtidigt tur att konsthistorien inte bara rymmer människor som Tor Billgren, utan även konstnärer och konstteoretiker som gått emot och ifrågasatt sin tids estetiska värderingar och konstnärliga uttryck. Det är så konsthistorien först framåt - inte genom att man, som Billgren gör i sin kritik av det senaste numret av Axess magasin, instinktivt avfärdar alla som ifrågasätter sin samtid.


Av någon anledning har Lundberg inte publicerat mitt svar, som publicerades alldeles under repliken:

Inte "instinktivt" – men väl efter noggrann genomläsning.
Inte "alla" – men väl dem som gör det utifrån absurda premisser.


De absurda premisserna är bland annat dem jag redovisar i genomgången ovan.

Lundberg har inte fört diskussionen vidare i Sydsvenskan, men uppenbarligen i DN. Sista ordväxligen i debatten ligger här. Tyvärr har jag som sagt inte fått tag i Dan Jönssons texter, men av Lundbergs sprudlande och extatiska ton att döma, tycks Jönsson ha backat från en del av kritiken. Hm, varför ser jag Eric Cartman framför mig när jag läser Lundbergs svar...?

onsdag 22 oktober 2008

Reportage från Zoo Art Fair


Maria Hedlund: The whiteness of the whale

I helgen kulminerade konstveckan i London med flera stora konstmässor och auktioner. Det enda galleriet på plats från södra Sverige var Elastic, som deltog på alternativmässan Zoo Art Fair.
- Det är bra att konstvärlden får se att det finns gallerier i fler städer än i Stockholm, säger galleristen Ola Gustafsson.


Utanför Royal Academy of Arts, där Zoo Art Fair äger rum, står två mörkblå Rolls Royce med väntande chaufförer. En man som jag antar är paparazzifotograf står avvaktande och hänger mot ett räcke.

Konstmässor handlar om att synas och att sälja. Under konstveckan i London reser gallerister, konstsamlare och inköpare från hela världen till stan för att visa upp sig och göra affärer i det myller av konstmässor som uppstått kring Frieze Art Fair, som är den tredje största i världen. Och trots den ekonomiska oron har pengarna och sponsorchampagnen flödat – om än i lugnare takt än tidigare år.
- Det har gått lite trögare än det brukar, säger Ola Gustafsson när jag träffar honom i Elastics monter inne på mässan. Köparna är mer eftertänksamma. Men jag tror det kan vara hälsosamt också. Folk köper inte så mycket på impuls och hype, utan satsar mer långsiktigt.


Ola Gustafsson bakom datorn i Elastics monter.

Elastic är ett av 57 gallerier som kvalat in på Zoo-mässan. Ytterligare två av dem är från Sverige, båda från Stockholm. Montern mittemot Elastics är täckt av bladguld och på en piedestal ligger en uppstoppad svan med knut runt halsen. Det blir en mycket påtaglig kontrast till Ola Gustafssons mer minimalistiska monter, som domineras av ett finstämt videoverk av Maria Hedlund och två bastanta betongskulpturer av den norska konstnären Camlilla Løw. Det finns även verk av Dave Allen, och malmökonstnärerna Runo Lagomarsino och Per Mårtensson.

Ola Gustafsson är den av Malmös gallerister som lägger mest krut på att åka på mässor runt om i världen. I år har han förutom i London varit i Mexico City, Basel, Köpenhamn och Stockholm. Och i början av december är det dags igen – då går konstlasset till Miami.
- Galleriet i Malmö är kärnan i verksamheten. Men cirka 60 procent av tiden lägger jag på mässorna. Och runt 70 procent av intäkterna kommer från den delen av verksamheten.

Varför är det viktigt för ett galleri visa sin konst på mässor?
- I Sverige är det bara Stockholm som gäller, men här är det mer lika villkor, så det är väldigt uppfriskande att komma ut på det här sättet. Dessutom är många av konstnärerna jag samarbetar med internationellt aktiva. Och då måste galleriet också vara det.

Blir mässorna ett sätt att komma runt Stockholmsfixeringen i svenskt konstliv?
- Ja, mycket av konsten i Stockholm hypas på fel sätt. Det finns alldeles för många konstnärer som är ”världsberömda i Stockholm”, och det är mycket Följa John. När någon stor institution köper något följer alla efter. Men de har väldigt dålig koll på konstlivet i Malmö. Idag vet internationella institutioner mycket mer om konstnärer som Runo Lagomarsino och Camilla Løw, än vad institutionsfolk och samlare i Stockholm gör.

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 22 oktober 2008)

söndag 19 oktober 2008

Kommentar om senaste numret av Axess. Tema: "Skönhetens tabu"

Skönhet är sanning och sanningen är Gud. Det är därför den sekulära människan inte efterfrågar skön konst – hon är rädd för att konfronteras med det gudomliga, och vill undvika de skuldkänslor det för med sig.

Den typen av konservativa floskler haglar det av i senaste numret av tidskriften Axess (7:2008). ”Skönhetens tabu” är temat och redan där brister det. Det är visserligen sant att skönhet inte längre är en förutsättning för konsten – men att ur det dra slutsatsen att den skulle vara förbjuden är fel. Och att skönheten har försvunnit på sina håll beror sannerligen inte på rädsla för någon gud, utan på att konsten har förändrats i takt med samhället – industrialiseringen, världskrigen, massmedia, Internet, med mera. Renässansmåleri är inget universellt uttrycksmedel, och lämpar sig helt enkelt dåligt för att bearbeta många av dagens företeelser.

Tidningens ljusglimt är en intervju med författaren Umberto Eco, där han vederlägger många av de polariserade kulturskymningsantaganden som intervjuaren ställer upp i sina frågor. Därigenom neutraliseras också mycket av det konservativa gnäll som genomsyrar tidningen.

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 19 oktober 2008)

fredag 17 oktober 2008

Rapport från Frieze Art Fair i London

Radiomanus

Påannons
Att konstvärlden inte fungerar som den övriga världen fick vi ett bra exempel på när Damien Hirst sålde konst för 1,34 miljarder samtidigt som de stora bankerna i USA gick i konkurs förra månaden. Men det var då det. Har finanskrisen börjat märkas av i konstvärlden nu? Något som skulle kunna vara en mätare på detta är hur det går på de stora konstmässorna, dit samlare kommer från hela världen för att handla konst.

Världens tredje största konstmässa, efter Miami och Basel, är Frieze Art Fair i London, uppkallad efter tidskriften med samma namn. 150 gallerier från hela världen väljs ut och får visa – och sälja – sin konst i ett gigantiskt tält i Regents Park.

Mässan började igår, och på plats för Kulturnytts räkning finns Tor Billgren.

Rapport
Försäljningen är i full gång här på mässan, men det är ändå svårt att säga något om hur det egentligen går. Det sätts inte upp några röda lappar vid sålda konstverk, och affärerna görs upp lågmält eller i enrum. Frieze publicerar inte heller några siffror på omsättningen under mässan.

Men några gallerister jag har pratat med säger att stämningen är lite försiktigare i år än tidigare. Finanskrisen är närvarande så till vida att alla pratar om den. Och framförallt är det inte lika många amerikanska konstsamlare som tidigare år.

Syns krisen i konsten då? Ja, i alla fall i urvalet. Det är tydligt att galleristerna in i det sista har gjort ordentliga rockader i sina montrar, och bytt ut lite svårare och konceptuell konst mot mer säljbara och säkra kort. Det är till exempel mycket stort, blaffigt och färgsprakande måleri. Den konstnär som dyker upp oftast i montrarna är David Shrigley från Skottland, med sina dråpliga oneliners. Också mycket lätta och ta till sig, och ytterst populära just nu.

Den svenska konsten är rätt frånvarande. Den enda svenske utställaren är Magnus Karlsson från Stockholm, och han visar bland annat Karin Mamma Andersson och Jockum Norström. Annars är det bara enstaka svenska verk här och där. Under mina metodiska vandringar i de ändlösa korridorerna av konst, hittar jag ett verk av Alexander Gutke och några Annika Ström-målningar. Det ska även finnas verk av Natalie Djurberg och Felix Gmelin, men sen är det inte mycket mer svenskt.

Det jag fastnar allra mest är en liten filminstallation av Renata Lucas från Brasilien, som visas av ett galleri från Rio de Janeiro. Fyra monitorer med svartvita och korniga bilder från övervakningskameror visar interiörer från ett övergivet och utblåst byggnadskomplex. Men så syns plötsligt en babian strosa förbi vid en av hissarna. I en annan monitor travar en flodhäst fram och lämnar blöta fotspår efter sig i korridoren. På taket ligger en antilop och idisslar.

När jag frågar vad det är för lokal som filmas, får jag veta att det är en byggnad för konstmässor i Brasilien. Det vill säga precis samma typ av byggnad som jag befinner mig i just nu – fast övergiven av människorna och konsten, och övertagen av de vilda djuren. Så långt kommer ingen finanskris att tvinga konsten, men verket är ändå en rolig och avväpnande kommentar till den oro som genomsyrar världen just nu.

Tor Billgren, för Kulturnytt, i London.

Avannons
Frieze Art Fair i London pågår till på söndag, och den största begivenheten idag är ett föredrag av Yoko Ono, som börjar klockan fem lokal tid. Idag börjar också den alternativa konstmässan Zoo Art Fair på Royal Academy of Art på Picadilly.

(Sänt i Kulturnytt den 17 oktober 2008)

måndag 13 oktober 2008

Ditte Ejlerskov på Galleri Ping Pong



En av Ditte Ejlerskovs målningar på Galleri Ping Pong i Malmö (t o m 18.10) är ett porträtt av den legendariske fotbollstränaren Luiz Felipe Scolari, som för närvarande är knuten till Chelsea. Porträttet ackompanjeras av en svart, blänkande monokrom, som skulle kunna vara en gestaltning av hans makt och koleriska temperament, men också något så konkret och banalt som en inzoomning av hans kostym.

I en annan målning står en ung man och pysslar om en stolt och storkäftad hund på en utställning. En tredje föreställer en sexscen med kvinnans ansikte i närbild. Den är besvärande dubbeltydig. Mannens hand verkar ligga ömt på hennes panna, men kan också hålla henne nertryckt. Hennes ansiktsuttryck kan både utstråla extas och vanmakt.

Man skulle kunna dra till med att utställningen handlar om olika aspekter av maskulinitet, men då sticker man hål på den hemlighetsfulla stämning Ejlerskov skapar med sitt måleri. Jag säger hellre att den inte handlar om någonting alls. Eller möjligtvis om måleriet självt.

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 13 oktober 2008)

onsdag 1 oktober 2008

Intervju med Carlos Capelán

I dagarna släpps en stor monografi över lundakonstnären Carlos Capelán. Bland de som bidragit med texter i den 408 sidor tjocka och 3 kg tunga boken finns Paraguays kulturminister Ticio Escobar.

Det enda typiska för Carlos Capeláns konst är att det inte finns något som är typiskt för den. Inte på ytan i all fall. Genom åren har han arbetat med de flesta material och växlat mellan måleri, foto, film, installation, teckning, med mera.
- Dagens strömlinjeformade konstklimat tvingar unga konstnärer att överge den så viktiga nybörjarandan och istället tidigt specialisera sig på en viss sorts projekt. De får inte möjlighet att utveckla olika strategier, vilket leder till att konstnärskapet riskerar att få datumstämpel, säger Carlos Capelán.

När han själv testade sina vingar som konstnär på 70- och 80-talen blomstrade kulturlivet i Lund. Anders Tornberg visade konst av världsklass i sitt galleri och det var billigt att bo centralt. Capelán och hans unga kollegor utsatte lundaborna för spektakulära performances och aktioner, som att måla Mondrianmönster på korsvirkeshus.

Nu sammanfattas de över 30 konstnärsåren i en stor monografi. Initiativet kommer från konstsamlarna Ulla och Greger Olsson på Malta, och den är formgiven och tryckt i Malmö och Lund.
- Från början tyckte jag inte alls om tanken på ett monografiskt arbete om mig själv. Det skulle kännas som att jag var död. Att summera 30 års arbete skrämde skiten ur mig, för jag ville inte skapa en definitiv bild av min verksamhet. Mitt konstnärskap är i ständig förändring. Men jag löste det genom att ta med många oavslutade projekt i boken.

Det är du själv som står för urvalet av bilder och skribenter. Brukar konstnären själv vara så inblandad i sådana här böcker?
- Inte i Sverige kanske. Här är det bara institutioner som ger ut stora monografier. Men Ola Billgren gjorde en liknande bok år 2000, och det är därifrån idén kommer.

Varför har ni valt att producera den lokalt?
- Vi ville det, helt enkelt. Jag ser mig som en Lundakonstnär. Det var här jag började. Och utgivaren Greger Olsson är stolt över att vara skåning.

En av textförfattarna är filosofen och konstskribenten Ticio Escobar, som sedan augusti är kulturminister i Paraguay. Hur kommer det sig att han medverkar?
- Vi känner varandra sedan tidigare. När vi råkade mötas på samma hotell i Santiago, Chile, slog det mig att han aldrig har skrivit om mig. Och eftersom jag ville läsa vad han har att säga om min konst, frågade jag honom. Han blev eld och lågor, så i april åkte jag till Paraguay där han intervjuade mig under några dagar.

Sydamerika har mycket coolare kulturministrar än Sverige. Brasilien har musikern och polarpristagaren Gilberto Gil, Paraguay en internationell konstauktoritet...
- Ja, det är ett helt annat klimat. Där ger kulturministrarna ut böcker och går på vernissager. Det är viktigt att de är intresserade av kultur och att de syns i kulturlivet.

Varför är det sådan skillnad? Orkar inte intellektuella engagera sig politiskt i Sverige?
- Delvis är det så. En annan sida av det är att politiker inte engagerar sig i kulturen.

(Publicerad i Sydsvenskan den 1 oktober 2008)

lördag 27 september 2008

Kristina Matousch på Galleri Thomas Wallner

Kristina Matousch: In i.
Galleri Thomas Wallner, Malmö.
T o m 8.10.

Om man stirrar på ett starkt belyst föremål och drar undan blicken, uppstår en så kallad efterbild på näthinnan. En skugga av föremålet tycks glida över synfältet och försvinner efter några sekunder. Den effekten leker Kristina Matousch med i sin målning Bländare, som består av prydligt uppradade prickar i olika färger. Vissa är målade i en svagare nyans – en avvikelse som gör att hjärnan försöker tolka in ett mönster i bilden. Det uppstår en omvänd efterbildssituation, där man först ser skuggan, och sedan triggas att försöka lista ut vad det är för föremål som givit upphov till den.

Verket liknar ytligt Damien Hirsts prickmålningar, men det är knappast hans banala kommentar om vår tids tro på Pillret som den universella problemlösaren som Matousch är ute efter, utan snarare målningarnas massproducerade natur.

Annars präglas utställningen av Matouschs bisarra intresse för myndighets- och affärslokalers mest anonyma och odesignade ytor. Detaljer som ska vara så omärkliga och intetsägande att man inte lägger märke till dem. Som den grova gummimattan i entrén till Skatteverket eller polisens passexpedition. Genom att placera en inglasad och manipulerad bit av samma material på gallerigolvet skapar Matousch en intressant lek med minnet. Hur välbekant ett föremål eller mönster än kan verka, är det svårt att identifiera när det är lyft ur sitt sammanhang. Men när polletten väl ramlar ner kommer associationerna genast: ljudet av de automatiska dörrarna, synen av kölappar på golvet från människor som tröttnat på att vänta, samt den ofrånkomliga känslan av att vara en brottsling.

Ett annat sådant ickeobjekt i det offentliga rummet är porttelefonen. Matousch har stansat ut ett tiotal olika modeller i transparent plast och placerat dem i en knappt synlig formation på väggen. När man möter dem i verkliga livet är de sunkigt aluminiumgrå och nedsolkade. De små namnlapparna är sällan aktuella.

Teckningen Där är – upptäcker man efter en stund – inspirerad av den rutmönstrade armeringen i glasdörrar och den maffiga målningen Slutare associerar till den slamriga flärpen på stormarknadens kundvagnar.

En av konstens mest centrala plikter är att få oss att se saker och ting på ett annat sätt – från ett annat håll. Genom att rikta in sig på tillvarons mest meningslösa detaljer, fullgör Kristina Matousch denna plikt extra effektivt, eftersom hon visar att det till och med i dessa, finns potential att se något annat.

(Publicerad i Sydsvenskan den 27 september 2008)

torsdag 25 september 2008

Krönika: Moderna Museet Malmö

"Gasverksgatan 22" fick jag säga till taxichauffören när jag skulle till måndagens presskonferens om framtiden för det som en gång var Rooseum. Namnet är på väg ut ur det allmänna medvetandet. Och lika bra är väl det. Konsthallen hade fört en tynande tillvaro redan långt innan verksamheten upphörde 2006. På internet ligger hemsidan kvar som ett övergivet tivoli med öppettider och bilder från fornstora dar.

Nu drar den stora utställningshallen efter andan inför den omfattande renoveringen som ska göra lokalerna tillräckligt säkra för att kunna hysa ovärderliga konstverk ur Moderna Museets samling. (Man kan fråga sig om detta innebär att lokalerna var undermåliga under t.ex. Leonardo da Vinci-utställningen 1993...) Innerväggarna är avskalade och elektricitetsverkets vackra tegelmönster är blottlagt. Kvar står turbinen och några enstaka väggteckningar av den rumänske konstnären Dan Perjovschi som blivit kvar från utställningen "Normalisering", 2006. Det kan nog löna sig att hålla utkik i containrarna utanför byggnaden när det verkliga renoveringsarbetet börjar - senast jag såg hans teckningar var på förra Venedigbiennalen.

Namnet Rooseum går alltså i graven och när den nya konsthallen uppstår om exakt ett år - till gallerinatten 2009 - kommer den att heta Moderna Museet Malmö. Den stora och rafflande frågan är vem som kommer att få prestigejobbet som chef. Lars Nittve, som är chef för modermuseet i Stockholm, underströk - tack och lov - vikten av att det blir en person som finns på plats och har lokal förankring. Ingen av dessa evinnerliga "curator-hoppor" alltså, som konstkritikern Mårten Arndtzén talade om när han för några år sedan kommenterade fenomenet med konsthallschefer och stjärncuratorer som likt gräshoppor drar från stad till stad och ödelägger konstlivet med sina högtflytande personliga ambitioner. Chefstjänsten utlyses i oktober och sammanlagt kommer sju personer att heltidsanställas. Det kommer alltså att bli mycket av spännande rockader i regionens konstliv det kommande året.

Självklart kan man som SR Malmös representant på presskonferensen ifrågasätta rimligheten i att kommunen och regionen går in och delfinansiererar ett helstatligt museum. Och som panelen av politiker konstaterade finns inte denna konstruktion någon annanstans. Men vad gör det? Det är svårt att se hur kommunen och regionen inte skulle gynnas av satsningen.

En annan stor fråga är om etableringen av Moderna Museet Malmö kommer att äventyra Malmö konstmuseums möjligheter att få nya lokaler. Riskerar stockholmssamlingen att konkurrera ut malmösamlingen? Nittve framhöll att ett av hans villkor för att gå in i projektet var att det inte skulle påverka konstmuseets ställning och framtid. Han påpekade också att risken för detta är liten, eftersom samlingarna har så olika inriktning. Moderna fokuserar på internationell 1900-tals- och samtidskonst, Malmö konstmuseum på nordisk samtidskonst och modernism. Frågan är om beslutsfattarna och den skattebetalande allmänheten kommer att uppleva skillnaden lika stor och relevant som museicheferna gör.

(Publicerad i Sydsvenskan den 25 september)

tisdag 23 september 2008

Ida Thunström på Galleri Gamla Väster



Ida Thunströms
förra utställning på Galleri Gamla Väster i Malmö för ett och ett halvt år sedan var en sensation, såväl konstnärligt som försäljningsmässigt. De stora kolteckningarna bågnade av spänningar och gestaltade ett läge alldeles på den dallrande gränsen till kollaps.

När hon nu åter ställer ut på galleriet (t o m 28.9), är gränsen tydligt passerad. Nu går vi istället omkring bland spillrorna av de kaotiska händelseförlopp som skildrades förra gången. Motiven utgörs av kvarlevor. Dumpade, renskrapade revben och bröstkorgar - knappast mänskliga, men ofta med någon sorts eget liv. Lite som de spindelliknande parasiterna som utgör förstadiet till monstren i Alien-filmerna. Bröstkorgarnas mynningar öppnar sig som fiskgap och vrålar ut smärta och ångest.

Linjerna i teckningarna fortsätter ofta ut på väggen och övergår i andra verk, och här och var finns svarta fläckar som ibland ser ut som druvklasar, ibland som fingeravtryck - som om någon med skitiga fingrar desperat har försökt pilla upp och sära på linjerna för att vända blad och glänta till nästa nivå i Thunströms Uppenbarelsebok.

(Publicerad i Sydsvenskan den 23 september 2008)

fredag 19 september 2008

KG Nilson på Galerie Leger


KG Nilson: Dag och natt, 2007

KG Nilson är en konstnär som går framåt med ytterst små steg. Så när han för några år sedan började inkludera fotografier i sina mycket strama och geometriska oljemålningar, kändes det som en revolution. Kanske inte helt lyckad i alla avseenden, men absolut djärv och lekfull. De bästa av dessa experiment kan nu återses på Galerie Leger i Malmö (t o m 24.9). Foton av bergskedjor, stränder och palmer harmonierar med Nilsons karaktäristiska kvadrater, linjer och studier av trafikstockningar.

Just trafiksituationen i och omkring storstäderna är något Nilson kritiserat länge i sin konst. Men i de senaste målningarna har det hänt något. Den tidigare så tydliga avsmaken och apokalyptiska klaustrofobin är delvis ersatt av ett visst mått av fascination inför det vackra med ändlösa rader av strålkastare i natten, ackompanjerade av storstadens neon. Särskilt i den väldiga målningen Dag och nat är denna sköna melankoli tydlig.

Nilson presenterar även nya versioner av en av sina första etsningar - en vy in mot Hunnebostrand från 1957. Så mycket man kan säga om ett konstnärskap genom att låta ett gammalt motiv filtreras genom femtio år av konsekvent praktik.

(Publicerad i Sydsvenskan den 19 september 2008)

torsdag 18 september 2008

Kommentar: Damien Hirsts enorma experiment



I måndags gick amerikanska banken Lehman Brothers i hejdundrande konkurs. I tisdags såldes nyproducerad konst av den brittiske konstnären Damien Hirst på auktionsfirman Sotheby's i London för 854,7 miljoner kronor. I onsdags för 490,5. Zebror och kalvar inlagda i formaldehydtankar, prickmålningar, fjärilar uppklistrade på målade träskivor. 287 verk för sammanlagt 1,336 miljarder kronor. Förhandsuppskattningen låg på 800 miljoner. Samtidigt som världen genomgår en finansiell kris utan motstycke med börser i fritt fall, tycks alltså konstvärlden vara oberörd. Eller i alla fall spela oberörd.


Men det är inte främst kontrasten till den ekonomiska krisen som gör auktionen så revolutionerande, utan sättet på vilket den kom till stånd. Den gängse ordningen för hur ny konst ska säljas är nämligen att den först visas på ett galleri där den säljs av en gallerist, som får hälften av pengarna. Först när den förste köparen tröttnat på verket anses det OK att vända sig till ett auktionshus. Hirsts hyss är alltså att han har kringgått galleristeget.

Gallerivärlden har inte oväntat förhållit sig skeptisk. Han visar ju att gallerierna inte behövs - och snuvar dem dessutom på häften av pengarna. Gallerivärlden befinner sig i samma läge som vinylfabrikörerna när CD-skivan kom. Eller som ångmaskinstillverkarna när förbränningsmotorn gjorde entré. Trots att detta bara gäller ett fåtal gallerier och stjärnkonstnärer, mår alla branscher bra av att skakas om. Gallerisystemet är ingen naturgiven självklarhet för hur konst ska visas och säljas, precis som skivbolagen inte är en förutsättning för musiken.
Vad vi har sett är en förskjutning av maktförhållandena inom konstvärlden. Traditionellt får konsten en stor del av sitt värde genom att visas på ett prestigefullt galleri, som väljer och vrakar bland kunder. Hirst har visat att gallerierna kan ta sin prestige och sina exklusiva kundlistor och dra åt skogen. Även konstkritiken får en del av denna känga.

Men i förlängningen tror jag att experimentet också kan leda till att galleriernas ställning stärks. Att galleristernas roll uppvärderas. För det är på gallerierna den nya konsten visas. Det är där de nya konstnärskapen utvecklas. Gallerivärlden fungerar också som ett filter, och är något av en garant för att konsten som visas är en god investering. När 287 nyproducerade verk säljs på två dagar uppstår det ett vacuum kring konstens värde, ungefär som när ett land trycker upp nya pengar för att betala skulder. Den som köpte ett Damien Hirst-verk förra månaden kan knappast ha gjort en bra affär. Eller så var det precis vad han eller hon gjorde; hypen och skriverierna kan ju också leda till att efterfrågan ökar ytterligare. Frågan är hur långt det kan gå.

Kanske får vi ett svar genom Damien Hirsts enorma experiment. Kanske inte. För att konstvärlden inte fungerar som den övriga världen har vi ju fått klara bevis på i veckan. Fortsättning följer.

(Publicerad i Sydsvenskan den 18 september 2008)

måndag 15 september 2008

Unknown Land på Elastic Gallery


Jone Kvie: Starpool

En utställning med titeln Unknown land skulle kunna handla om okända platser. Eller konsthistoriens omåttliga intresse för landskap. Eller människans dunkla inre terränger. Men på Elastic i Malmö handlar det snarare om den dallrande punkt där rum övergår i tid (t o m 20.9). Jone Kvies skulpturer av nebulosor och stalaktiter/stalagmiter är rumsliga föremål, men samtidigt också porträtt av tiden - grottformationerna tar tusentals år att bygga upp och de astronomiska gas- och stoftmolnen är flera ljusår stora.

I Manuela Marques film La Mer/Situation 4 flyger kameran över en böljande ocean i en ändlös rörelse. Tiden står still. Men det kan också vara en gestaltning av den bibliska föreställningen om tidens begynnelse; "en gudsvind svepte över vattnet".

Genom hela utställningen ekar Catrin Anderssons ljudinspelning från när världens största isberg B15A bröt sig loss från Antarktis år 2000. Ytorna som blottades under uppbrottet hade inte varit exponerade för världen på hundratals år, och ljudet är jämret från det förflutnas andar som klagar över sin störda evighetssömn.

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 september)

tisdag 9 september 2008

Full Pull-festivalen

Full Pull
- festival för konst och experimentell musik Malmö, Ystad, Brösarp och Lund t o m 21.9



Förtöjningarna lossas och bogserbåten drar långsamt ut aktern på det 200 meter långa bilfraktaren Hojin från kajen. Utsikten under söndagens konsert vid Ljudkullen i Scaniaparken i Malmö är som alltid enastående. Och på "scenen" står Birgit Uhler med sin trumpet och kluckar, väser och fräser i mikrofonen. Men vad är det för dovt brum i bakgrunden? Är det kompljud från Uhlers utrustning? Eller kommer det från det stora fartygets maskinrum? Eller från Kastrup? Eller är det bara vindens brus i mikrofonen? Det bästa är att det inte går att avgöra. Och att det inte spelar någon roll. Konst och verklighet flyter ihop, som så ofta i Full Pull-sammanhang.

Det är fjärde gången festivalen anordnas, och årets huvudscen är Stapelbädden i Västra hamnen - den kilformade gamla byggnaden som reser sig som en ljusknapp ur jorden vid skateboardparken. En gång kontor och omklädningsrum för varvsarbetarna, nu under festivalen arena för konst, konserter, film och föreläsningar.

Jag fastnar särskilt för en film som skildrar amerikanen John Grzinichs metodiska utforskningar av dolda ljud i övergivna industriområden. Han vickar på spruckna rör i en gammal tunnel och skapar ett dovt och rytmiskt muller. Han hamrar på en rostig cistern, och fyller en gammal verkstad med en klocklik och melankolisk klang. De vackra ljuden och den högtidliga stämningen gör filmen till ett rekviem över ett industrisamhälle som en gång kunde försörja ett folkhem - något som för övrigt även själva Stapelbädden är ett vittrande monument över. Ja, hela området, förresten - inklusive Ljudkullen och Scaniaparken. När söndagens konsert är slut syns Hojin som ett grått streck i nordväst, långt bortom det nedlagda kärnkraftverket. Ovanför mullrar ett flygplan. Vinden viner i öronen. Upplevelsen fortsätter.

(Publicerad i Sydsvenskan den 9 september 2008)

fredag 5 september 2008

Billing, Genzken, Jensen och Strau på Malmö Konsthall

Malmö Konsthall
Isa Genzken, Johanna Billing, Josef Strau, Sergej Jensen
T o m 2.11 (Billing 16.11)



Det finns inget som kan göra mig så matt som galleriväggar fyllda med text. Det är absurt att förvänta sig att någon ska vilja stå i kvalmiga lokaler med alldeles för varma ytterkläder och traggla sig igenom ändlösa textmassor på akademisk engelska och med tvångsmässiga postmoderna floskler dansande framför ögonen.

Därför var det med stor tveksamhet jag tog mig an österrikaren Josef Straus (född 1957) A dissidence coincidence but WHCTLJS – en av de fyra utställningar som öppnade på Malmö konsthall i veckan. Verket består av tättskrivna och nerklottrade textblad som sitter på väggarna i sju vitmålade korridorer, formade som bokstäverna W H C T L J S. Att läsa dem på plats hade varit fullkomligt olidligt. Men det är tack och lov inte meningen, för texterna finns upptryckta som planscher som man kan plocka med sig hem och studera i lugn och ro. Och det är inte så förfärligt som det kan verka.

Texterna är varianter på den gammaltestamentliga berättelsen om Josef – den drömmande och fåfänge särlingen som var patriarken Jakobs favoritson (1 Mos 37). Hans bröder tålde varken att han var faderns gunstling eller hans udda sätt, så de sålde honom som slav. Så småningom hamnade han i Egypten där hans förmåga att tyda drömmar gjorde honom till faraos rådgivare.

Strau kallar berättelsen ”the leading myth for weirdos” och kopplar den till sin egen och sin familjs historia, och resonerar kring slaveriets förhållande till frihet och utveckling. För Josef var brödernas övergrepp själva förutsättningen för hans framgång. Hemma i familjen hade han kvävts av deras hat och medelmåttighet – men i Egypten blev han rikets andra mäktigaste man. I slutändan handlar det förstås inte om att romantisera förtryck, utan om slumpen och tillfälligheternas spel.

Idén att ta med sig utställningen hem är riktigt bra. Och det är rätt spännande att arbeta med texterna, trots att det inte direkt ger några omvälvande aha-upplevelser. Man kan betrakta det som en sofistikerad ersättning för kvällssudokut, intellektuellt kodknäckande eller ren och skär tidsspillan – helt beroende på läggning och humör.

Den danske målaren Sergej Jensen (1973) använder också slumpen i sitt arbete. Han utgår ofta från gammalt och fläckigt tyg på samma sätt som föregångare som Lenke Rothman och 80-talets Jan Håfström. Rothman hade hängt upp det på en rostig spik och Håfström hade pressat ner det i en skitig låda. Sergej Jensen spänner upp det på en ram och låter dess anomalier och bristningar bli själva måleriet. Ibland består det inte av mer än spåren efter utspillt vatten eller solens blekning. Buktningar och bubblor i en fuktskadad gammal trasmatta blir på avstånd ett avancerat mönster. I ett obetitlat textilverk från 2004 lyckas han skapa samma känsla av mäktig, tredimensionell volym som Torsten Andersson i sina skulpturporträtt.

Överhuvudtaget är Jensens verk väldigt direkta och tillgängliga och fungerar som lent bandage runt huvudet efter att man har kört in det i väggen i Josef Straus korridorer, och himlat med ögonen åt Isa Genzkens ”arkitektoniska ingrepp” på konsthallens tak. Det består av några rader bambukäppar som ska representera hår, så att byggnadens framsida förvandlas till ett ansikte. På samma sätt skulle Turning Torso bli en fotboll genom det arkitektoniska ingreppet att lägga en grästuva framför entrén.

Den fjärde utställaren är Johanna Billing (1973) som i sina filmer sätter fingret på känslor och tillstånd som är svåra eller omöjliga att formulera i ord. Till exempel den hårfina gränsen mellan att känna genuin extas av att sjunga och spela tillsammans, och att intala sig att man har trevligt. Och hur tänker man egentligen när man står högst i hopptornet och ”gör sig våglig” inför ett hopp? Vad finns det att tveka om?

Det ligger en våt filt över händelseförloppen i Billings filmer – en visuell motsvarighet till lock för öronen som ger en subtil, dramatisk effekt. Människorna agerar helt utan att kommunicera och fungerar mer som myror.

I utställningen ingår hennes mästerliga Magical World som visades första gången på Rooseumutställningen Normalisering 2006. Under sommaren har den visats på Färgfabriken i Stockholm och nu är den alltså tillbaka i Malmö. Filmen skildrar en mellanstadieklass i Zagreb som sjunger och spelar soulklassikern Magical World. Låtens melankoli och drömska allvar i kombination med barnens koncentration och den traumatiska närhistorien gör filmen till en otroligt stark upplevelse. Jag har sett den många gånger, så på vernissagen ställde jag mig istället bredvid och betraktade dem som slog sig ned framför skärmen och tog på sig lurarna med det skeptiska uttrycket ”Jaha, ännu en meningslös konstvideo” i ansiktet. Ett uttryck som osvikligen övergick i ett leende och allt mer glittrande ögon.

(Publicerad i Sydsvenskan den 5 september 2008)

söndag 24 augusti 2008

Mixed Emotions på Landskrona konsthall

Mixed Emotions
Landskrona Konsthall
T o m 12.10


Karl Magnus Nilsson: Mustasch


Fredrik Nielsen: 60-årspresent 9000 SEK


Elisabeth Henriksson: Koloni


Glaset sträcker ut sina mångfärgade tentakler från väggar och golv i Landskrona konsthall. Det växer mot taket som träd, slingrar sig mellan händerna som vattenfyllda kondomer och snurrar på piedestaler.

De nio konstnärernas verk ger en rik bild av glasets möjligheter, egenskaper och sköra natur. Verk nummer 18 i utställningsförteckningen är mystiskt överstruket, och suggererar fram ett ljudligt och tragiskt klirr, följt av en onämnbar svordom.

En stor del av konstnärerna hämtar inte oväntat sina motiv från naturen; glaset är särskilt väl lämpat för att gestalta det organiska. Elisabeth Henrikssons verk är som sköra vattenmaskar som blint och försiktigt famlar sig uppåt mot ljuset. Paul Grähs har lånat sitt formspråk från havsdjupen, och får sina abstrakta glasklumpar att förvandlas till valar och anemoner.

Mest udda är Karl Magnus Nilsson från Malmö, som visar ett antal glasmustascher. På rött sidentyg i eleganta askar ligger de: Hitlermustaschen, Bismarckmustaschen, Hjalmar Branting-mustaschen och så vidare – som artefakter från en svunnen tid, hämtade ur källaren på British Museum. De skulle också kunna vara någon form av modeller för undervisning i den aldrig uppfunna rasbiologiska disciplinen mustaschfrenologi – konsten att bestämma ”typer” med hjälp av ansiktsbehåring. Den eleganta presentationen för också tankarna till prisutdelningar och högtidliga ceremonier. Då blir mustascherna förtjänsttecken, gradbeteckningar och maktsymboler. Med tämligen enkla grepp lyckas Karl Magnus Nilsson ringa in mustaschens funktioner och kulturella innebörder genom tiderna. Inklusive den smått löjliga air som omger den idag.

Fredrik Nielsens bidrag till utställningen är en protest – ett humoristiskt inlägg i ältandet om gränslandet mellan konst och konsthantverk. Hans vaser och urnor är avsiktligt förfulade, men utförda med avancerad och utsökt teknik. Ingjutet i materialet finns klottriga texter som ”Dålig smak 12 000 spänn” och ”60-årspresent 9 000 SEK”. Skulpturerna tycks genomgå ett självpåtaget martyrium, och vrålar: ”Ingen vill ha mig, ingen tycker att jag duger.”

På golvet har han kladdat ”wannabe-art”. Egentligen är det en ganska barnslig och övertydlig aktion som hade vunnit på att stramas upp, men den är ändå så pass angelägen och intressant att det hysteriska draget inte står i vägen.

Nielsen slår åt alla håll. Han anklagar konstvärlden för snobberi – bakom hans skeva formspråk ligger en raljant premiss om att konsthantverk blir konst i det ögonblick det är tillräckligt fult och oskickligt utfört. Men framför allt riktar han sig mot den bristande stolthet som finns på vissa håll i formgivar- och hantverksvärlden, något som uttrycker sig i en strävan att till varje pris få sitt arbete ”upphöjt till” konst. Utgångspunkten för denna strävan är att konst skulle vara finare och mer angeläget än design – något som självklart inte behöver vara sant. Visst är gränserna suddiga ibland, och visst kan det finnas en nedlåtande attityd – men det blir knappast bättre av att man som designer själv devalverar sin profession genom att erkänna och konsolidera hierarkin.

(Publicerad i Sydsvenskan den 24 augusti 2008)

fredag 15 augusti 2008

Return to Sender på KRETS



Mitt på golvet dansar grodan Kermit med en snäll och blingblingsmyckad yeti bland flaskor, cigarettfimpar, snabeltofflor och utspridda vinylskivor. Visst, det kunde vara vilket kollektiv som helst på Möllan, men i just det här sammanhanget är det Megan Whitemarshs bidrag till teckningsutställningen Return to sender, som visas på KRETS i Malmö (t o m 31.8). Jag gillar hennes enkla uttryck, den barnsliga glädjen, men framförallt de båda dansande vännernas musiksmak: Velvet Underground, Brian Eno och Joni Mitchell.

Utställningen bygger på att ett antal framförallt amerikanska konstnärer för några månader sedan brevledes fick en påse och instruktionen att skapa ett stycke konst med hjälp av innehållet, och sedan returnera resultatet. Samtliga påsar innehöll en blyertspenna, ett papper och portopengar. 23 konstnärer hörsammade inbjudan, och typiskt nog för den gör-det-själv- och distro-anda som genomsyrar KRETS, är utställningens bästa verk det som bryter mot reglerna i inbjudan: Jay Howells lojt tillbakalutade och rökande indian, som är skapad med akvarellfärger istället för den bifogade blyertspennan.

(Publicerad i Sydsvenskan den 15 augusti)

onsdag 13 augusti 2008

Per Johansson på Rönnquist & Rönnquist


Per Johansson: Words are not enough

I Claude Monets måleriserier av höstackar och katedralen i Rouen är det inte motiven som är det centrala, utan ljuset. Eller rättare sagt: det är ljuset som är det egentliga motivet; höet och fasaderna fungerar bara som medium – som bärare av ljuset.

En konstnär som inte behöver några sådana medium är Per Johansson (född 1984) som just nu visar tre målningar på Malmö Kommunanställdas Konstförenings jurybedömda salong på Galleri Rönnquist & Rönnquist (t o m 22.8). Han får ljuset att träda fram ur dukens dunkel som ett konkret objekt med volym och tyngd, nästan som guld.

Själv säger han att han försöker fånga känslor som kan uppstå här han ber till Gud. Men gestaltningen av den religiösa upplevelsen är varken exkluderande eller privat, tvärtom. Han översätter den till begrepp som skönhet, styrka och värme, och kommunicerar således på samma universella sätt som djupt troende kompositörer som Arvo Pärt och Johann Sebastian Bach. På ett mycket fint sätt lyckas han fånga det där glimret man knappt uppfattar i ögonvrån, men som undermedvetet blir det avgörande extrabränslet som gör en mörk och dyster dag uthärdlig.

(Publicerad i Sydsvenskan den 13 augusti 2008)

Här ligger Per Johanssons sida på Svenska Konstnärer.

tisdag 5 augusti 2008

Kommentar: Betona galleristernas roll!

Ännu återstår några veckor av den utmärkta utställningen The Right Thing på Malmö Konstmuseum, där ett urval av de senaste fem årens inköp visas (t o m 17.8). Utställningen är något av en kavalkad av det som visats på stans gallerier de senaste åren. Kanske inte alltid det bästa, men i högsta grad ändå verk som varit med och definierat Malmös konstliv under perioden.

Därför tycker jag att det är synd att det saknas information om på vilka gallerier verken är inköpta – eller i all fall var de har visats. Nu får man försöka minnas var man sett verken istället. Första rummet blir något av ett Ping Pong-rum med Carin Blüchers blå fotografier och Gabriella Ioannides vatikanmålning. Andra rummet går i Elastics tecken med Kristina Matouschs hålplåtar, Magnus Thierfelders obstinata stolar och Jone Kvies astronauthjälm. Sen kommer ett Dunkersrum, och innerst finns en vibb av Lilth Performance Studio.

Med information om detta i anknytning till verken, hade man fått en rätt bra bild av gallerilivet kring Öresund – och framförallt hade det varit ett erkännande av galleristernas viktiga roll. Det är ju deras förtjänst att det över huvud taget visas ny konst. Det är de som har sett potentialen i verken, det är de som har tagit risken.

(Publicerad i Sydsvenskan den 5 augusti 2008)

söndag 3 augusti 2008

Hans Billgren på webben

Jag måste rekommendera Joakim Ödlunds otroligt fina Hans Billgren-sajt, som nyligen färdigställts: www.hansbillgren.se. Hans Billgren var Ola Billgrens far, och min farfars bror. Jag träffade honom förmodligen aldrig. 2004 gjorde jag ett radioprogram om honom där Hans Appelqvist specialkomponerade musiken, och Kjell Alinge stod för uppläsningarna.



Dagen lång, 1974


Landskap med popplar, 70-tal


Kustvägen med blå person, 40-tal

Chipperfield & Gormley på Kivik Art Centre

David Chipperfield och Antony Gormley: Architecture for Subjective Experience
Kivik Art Centre



Verket tycks vara lyft på plats av helikoptrar och luftskepp, för det syns inte ett minsta spår efter de stora byggmaskiner som bara någon dag före mitt besök reste det 18 meter höga betongtornet. Eller ska man kanske se det som uppdraget ur marken? Det är ju så här det ser ut under många av ängarna, stränderna och skären längs våra kuster. Miljontals ton betong, gjuten till bombsäkra bunkrar med gångar och hålrum. Det som sticker upp ur marken är endast topparna av isbergen, portarna till underjorden.

Det är där Österlen är som absolut vackrast som arkitekten David Chipperfield och den brittiske konstnären Antony Gormley har rest sin betongpaviljong Architechture for subjective Experience. Visst har arkitektikoner som le Corbusier lärt oss älska betong, men att paviljongen smälter in så bra i omgivningen, tror jag snarare beror på materialets ständiga närvaro i naturen i form av just bunkrar, men också silos. Betongen har under decennierna integrerats i, och blivit till en lika självklar del av naturupplevelsen som björk och gråsten.

Paviljongen är uppbyggd av tre olikformade segment som alla har volymen hundra kubikmeter. Först en mörk, kompakt och nästan kubisk form vid marken, som övergår i en öppen plattform några meter upp. Därifrån tar tornet vid, som man tar sig upp i via en spiraltrappa.



Verket får en alldeles särskild laddning av att man som betraktare helt ansvarar för sin egen säkerhet. Det finns ingen annan som ser till att man inte gör något dumt eller gör sig illa när man väl är uppe i paviljongen. Plattformen saknar (och ska självklart inte ha) avspärrningar och det finns ingen självlysande tejp i trappan upp till tornet. Mörkret gör att man tvingas treva efter varje trappsteg, och klaustrofobin och vetskapen att man kommer allt högre upp gör att man försätts i ett mycket intressant, sårbart tillstånd. Sinnena skärps, trösklarna sänks, nerverna sätts på helspänn. När jag äntligen ser hur det ljusnar på vägen upp drabbas jag av en så klyschig ljuset-i-tunneln-känsla att jag genast blir full i skratt åt den överdrivna reaktionen.

Tyvärr brukar spektakulära konstverk ha en förmåga att dra till sig olycksfåglar. Ta bara förra utställningen i entréhallen på Tate Modern i London, Doris Salcedos Shibboleth, som bestod av en lång spricka i golvet. Utställningen hade inte hunnit vara öppen i många minuter förrän någon lyckades sätta foten i rakt sprickan, trots att inget kunde vara tydligare än att verket bestod av just en spricka, och att man inte skulle trampa i den.

Detta tvångsmässiga självskadebeteende hos vissa konstbesökare gör att jag inte är särskilt optimistisk för paviljongens framtid. Logistiken är också ett potentiellt problem. Verket bygger på att man beträder det en i taget, och om det blir så välbesökt som det förtjänar, är risken för olidlig köbildning överhängande. Och vad får man för upplevelse om man vet att det står femtio irriterade personer och trampar nedanför? Även detta ansvar har arrangörerna avsvurit sig. Bollen ligger således helt hos besökarna. Visa tålamod och respekt utanför. Våga vara egoistisk inuti. Då kan detta definitivt en av sommarens största konstupplevelser.