David Chipperfield och Antony Gormley: Architecture for Subjective Experience
Kivik Art Centre
Verket tycks vara lyft på plats av helikoptrar och luftskepp, för det syns inte ett minsta spår efter de stora byggmaskiner som bara någon dag före mitt besök reste det 18 meter höga betongtornet. Eller ska man kanske se det som uppdraget ur marken? Det är ju så här det ser ut under många av ängarna, stränderna och skären längs våra kuster. Miljontals ton betong, gjuten till bombsäkra bunkrar med gångar och hålrum. Det som sticker upp ur marken är endast topparna av isbergen, portarna till underjorden.
Det är där Österlen är som absolut vackrast som arkitekten David Chipperfield och den brittiske konstnären Antony Gormley har rest sin betongpaviljong Architechture for subjective Experience. Visst har arkitektikoner som le Corbusier lärt oss älska betong, men att paviljongen smälter in så bra i omgivningen, tror jag snarare beror på materialets ständiga närvaro i naturen i form av just bunkrar, men också silos. Betongen har under decennierna integrerats i, och blivit till en lika självklar del av naturupplevelsen som björk och gråsten.
Paviljongen är uppbyggd av tre olikformade segment som alla har volymen hundra kubikmeter. Först en mörk, kompakt och nästan kubisk form vid marken, som övergår i en öppen plattform några meter upp. Därifrån tar tornet vid, som man tar sig upp i via en spiraltrappa.
Verket får en alldeles särskild laddning av att man som betraktare helt ansvarar för sin egen säkerhet. Det finns ingen annan som ser till att man inte gör något dumt eller gör sig illa när man väl är uppe i paviljongen. Plattformen saknar (och ska självklart inte ha) avspärrningar och det finns ingen självlysande tejp i trappan upp till tornet. Mörkret gör att man tvingas treva efter varje trappsteg, och klaustrofobin och vetskapen att man kommer allt högre upp gör att man försätts i ett mycket intressant, sårbart tillstånd. Sinnena skärps, trösklarna sänks, nerverna sätts på helspänn. När jag äntligen ser hur det ljusnar på vägen upp drabbas jag av en så klyschig ljuset-i-tunneln-känsla att jag genast blir full i skratt åt den överdrivna reaktionen.
Tyvärr brukar spektakulära konstverk ha en förmåga att dra till sig olycksfåglar. Ta bara förra utställningen i entréhallen på Tate Modern i London, Doris Salcedos Shibboleth, som bestod av en lång spricka i golvet. Utställningen hade inte hunnit vara öppen i många minuter förrän någon lyckades sätta foten i rakt sprickan, trots att inget kunde vara tydligare än att verket bestod av just en spricka, och att man inte skulle trampa i den.
Detta tvångsmässiga självskadebeteende hos vissa konstbesökare gör att jag inte är särskilt optimistisk för paviljongens framtid. Logistiken är också ett potentiellt problem. Verket bygger på att man beträder det en i taget, och om det blir så välbesökt som det förtjänar, är risken för olidlig köbildning överhängande. Och vad får man för upplevelse om man vet att det står femtio irriterade personer och trampar nedanför? Även detta ansvar har arrangörerna avsvurit sig. Bollen ligger således helt hos besökarna. Visa tålamod och respekt utanför. Våga vara egoistisk inuti. Då kan detta definitivt en av sommarens största konstupplevelser.
Kivik Art Centre
Verket tycks vara lyft på plats av helikoptrar och luftskepp, för det syns inte ett minsta spår efter de stora byggmaskiner som bara någon dag före mitt besök reste det 18 meter höga betongtornet. Eller ska man kanske se det som uppdraget ur marken? Det är ju så här det ser ut under många av ängarna, stränderna och skären längs våra kuster. Miljontals ton betong, gjuten till bombsäkra bunkrar med gångar och hålrum. Det som sticker upp ur marken är endast topparna av isbergen, portarna till underjorden.
Det är där Österlen är som absolut vackrast som arkitekten David Chipperfield och den brittiske konstnären Antony Gormley har rest sin betongpaviljong Architechture for subjective Experience. Visst har arkitektikoner som le Corbusier lärt oss älska betong, men att paviljongen smälter in så bra i omgivningen, tror jag snarare beror på materialets ständiga närvaro i naturen i form av just bunkrar, men också silos. Betongen har under decennierna integrerats i, och blivit till en lika självklar del av naturupplevelsen som björk och gråsten.
Paviljongen är uppbyggd av tre olikformade segment som alla har volymen hundra kubikmeter. Först en mörk, kompakt och nästan kubisk form vid marken, som övergår i en öppen plattform några meter upp. Därifrån tar tornet vid, som man tar sig upp i via en spiraltrappa.
Verket får en alldeles särskild laddning av att man som betraktare helt ansvarar för sin egen säkerhet. Det finns ingen annan som ser till att man inte gör något dumt eller gör sig illa när man väl är uppe i paviljongen. Plattformen saknar (och ska självklart inte ha) avspärrningar och det finns ingen självlysande tejp i trappan upp till tornet. Mörkret gör att man tvingas treva efter varje trappsteg, och klaustrofobin och vetskapen att man kommer allt högre upp gör att man försätts i ett mycket intressant, sårbart tillstånd. Sinnena skärps, trösklarna sänks, nerverna sätts på helspänn. När jag äntligen ser hur det ljusnar på vägen upp drabbas jag av en så klyschig ljuset-i-tunneln-känsla att jag genast blir full i skratt åt den överdrivna reaktionen.
Tyvärr brukar spektakulära konstverk ha en förmåga att dra till sig olycksfåglar. Ta bara förra utställningen i entréhallen på Tate Modern i London, Doris Salcedos Shibboleth, som bestod av en lång spricka i golvet. Utställningen hade inte hunnit vara öppen i många minuter förrän någon lyckades sätta foten i rakt sprickan, trots att inget kunde vara tydligare än att verket bestod av just en spricka, och att man inte skulle trampa i den.
Detta tvångsmässiga självskadebeteende hos vissa konstbesökare gör att jag inte är särskilt optimistisk för paviljongens framtid. Logistiken är också ett potentiellt problem. Verket bygger på att man beträder det en i taget, och om det blir så välbesökt som det förtjänar, är risken för olidlig köbildning överhängande. Och vad får man för upplevelse om man vet att det står femtio irriterade personer och trampar nedanför? Även detta ansvar har arrangörerna avsvurit sig. Bollen ligger således helt hos besökarna. Visa tålamod och respekt utanför. Våga vara egoistisk inuti. Då kan detta definitivt en av sommarens största konstupplevelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar